-Nu blir det krig!!!
hehe...bara skoja
Det här var bland det roligaste jag läst på länge, kunde inte sluta skratta på fem minuter.
Vet inte vad jag skriva nu bara..
Ska jag skriva en mer detaljerad analys om hur jag uppfattar D&D?
I mitt första inlägg kryddade jag mina beskrivnigar en del, det blev en riktigt komisk situation då resonemanget verkades tolkas fullt på allvar.
Jag kan börja med att bena ut litegrann:
Jag har ingenting emot så kallade 'prestations' rollspel.
Om det inte ska vara meningen att det ska vara en prestation att kämpa sig igenom regelböckerna.
Om att spelet ska vara 'fokuserat':
Det är packeterat i 2-3 böcker på 320 sidor var, och det är endast grundreglerna.
I Original Dungeons & Dragons fick kärn-innehållet plats i 3 stycken häften på 34 sidor var.
D&D är i sin bakgrund ett skirmish strategispel/kriggspel. Spelarna har fästningar, rör sig runt i vildmarken och utforskar dungeons. Speltypen är det inget fel med. Det har saker gemensamt med spel som Mordheim, Advanced Hero Quest och Warhammer Quest.
Sämre är att D&D idag innehåller så mycket bagage som kedjas fast vid den ursprungliga kärnan. Spelet har blivit en pastisch på sig själv och är knuten till en mall som har svårt att åstakomma någonting annat än de typer av upplevelser som t.ex. de båda D&D spelfilmerna frambringar.
När det gäller den/de generiska spelvärldarna i D&D så är de fullproppade med så mycket 'fantastiskt' innehåll som möjligt, men samtidigt gör det att ingenting av innehållet får något djup. Utan känns mest som en röra av påklistrade serietidnings-superhjälte-häftigheter.
Mitt beteende kanske omedvetet grundar sig i att jag vill att rollspel ska bli ett mer erkänt medium? Och att ett spel har så stor del av marknaden att det blivit synonymt med mediet, vilket, direkt eller indirekt håller tillbaka utveklingen?
Eller är det för att jag någon gång irriterat mig på att en videospels-recensent jag sett i TV påstått att ett spel är 'rollspel' för att det innehåller stat-byggande?
Eller att D&D's låsning vid den på den achiever-orienterade spelartypen (Bartles term) får det att flyta över till andra spelstilar, typer av spel och andra medier(videospel). Specielt då achiever delen oftast inte kan vara någonting annat än totalt individfokuserad.
Och på något sätt kan jag inte slita mig från att associera den delen till någonting annat än en totalt individcentrerad sammhällsyn.
Kanske kan man även bygga ut resonemanget med att säga att det är elitistiskt, och klart etnocentiskt. Men det kanske jag kan ta upp senare.
Det finns även en slags besatthet, något slags kontrollbehov och data-mani som jag bestrålas från sidorna i D&D böcker, en slags ovilja att låta fantasins utrymme få spelrum.
Vad är det för tänkande som skapar en regelbok som med Cthulhu mythos, där man listar hitpoints och attacker för saker som Azathoth, universums centrum? ska man flyga dit och börja kötta?
Det här var det närmsta ett flame-war jag nånsin hamnat i.
hehe...bara skoja
Det här var bland det roligaste jag läst på länge, kunde inte sluta skratta på fem minuter.
Vet inte vad jag skriva nu bara..
Ska jag skriva en mer detaljerad analys om hur jag uppfattar D&D?
I mitt första inlägg kryddade jag mina beskrivnigar en del, det blev en riktigt komisk situation då resonemanget verkades tolkas fullt på allvar.
Jag kan börja med att bena ut litegrann:
Jag har ingenting emot så kallade 'prestations' rollspel.
Om det inte ska vara meningen att det ska vara en prestation att kämpa sig igenom regelböckerna.
Om att spelet ska vara 'fokuserat':
Det är packeterat i 2-3 böcker på 320 sidor var, och det är endast grundreglerna.
I Original Dungeons & Dragons fick kärn-innehållet plats i 3 stycken häften på 34 sidor var.
D&D är i sin bakgrund ett skirmish strategispel/kriggspel. Spelarna har fästningar, rör sig runt i vildmarken och utforskar dungeons. Speltypen är det inget fel med. Det har saker gemensamt med spel som Mordheim, Advanced Hero Quest och Warhammer Quest.
Sämre är att D&D idag innehåller så mycket bagage som kedjas fast vid den ursprungliga kärnan. Spelet har blivit en pastisch på sig själv och är knuten till en mall som har svårt att åstakomma någonting annat än de typer av upplevelser som t.ex. de båda D&D spelfilmerna frambringar.
När det gäller den/de generiska spelvärldarna i D&D så är de fullproppade med så mycket 'fantastiskt' innehåll som möjligt, men samtidigt gör det att ingenting av innehållet får något djup. Utan känns mest som en röra av påklistrade serietidnings-superhjälte-häftigheter.
Mitt beteende kanske omedvetet grundar sig i att jag vill att rollspel ska bli ett mer erkänt medium? Och att ett spel har så stor del av marknaden att det blivit synonymt med mediet, vilket, direkt eller indirekt håller tillbaka utveklingen?
Eller är det för att jag någon gång irriterat mig på att en videospels-recensent jag sett i TV påstått att ett spel är 'rollspel' för att det innehåller stat-byggande?
Eller att D&D's låsning vid den på den achiever-orienterade spelartypen (Bartles term) får det att flyta över till andra spelstilar, typer av spel och andra medier(videospel). Specielt då achiever delen oftast inte kan vara någonting annat än totalt individfokuserad.
Och på något sätt kan jag inte slita mig från att associera den delen till någonting annat än en totalt individcentrerad sammhällsyn.
Kanske kan man även bygga ut resonemanget med att säga att det är elitistiskt, och klart etnocentiskt. Men det kanske jag kan ta upp senare.
Det finns även en slags besatthet, något slags kontrollbehov och data-mani som jag bestrålas från sidorna i D&D böcker, en slags ovilja att låta fantasins utrymme få spelrum.
Vad är det för tänkande som skapar en regelbok som med Cthulhu mythos, där man listar hitpoints och attacker för saker som Azathoth, universums centrum? ska man flyga dit och börja kötta?
Det här var det närmsta ett flame-war jag nånsin hamnat i.
