clarence redd
FrostByte Books
Riktigt bra djupdykning! Det var det här jag försökte säga i mitt inlägg. Du gjorde det mycket bättre : )Här är mitt försök att stolpa upp hur jag tolkar det här med att särskilja begreppen berätta och berättelse, och berätta och skapa en berättelse.
Att "berätta", precis som ordet "rollspel", används om olika saker.
Jag kan återberätta en händelse jag varit med om. Om jag är en "bra berättare" (en riktig "ståryteller") så kanske det blir spännande – jag väljer vilka delar i min dråpliga "jag missade vagnen"-historia som får tid, vilken information jag avslöjar när osv. Jag hade såklart inte en tanke på att det skulle bli en bra berättelse när jag upplevde händelseförloppet första gången. Eller så kanske jag hade det – "det här kommer bli en bra historia att dra för polarna", kanske jag tänkte efteråt. Eller så kanske jag till och med insåg det halvvägs igenom, för jag jobbar som stand-up-komiker eller radiopratare och är beroende av bra, kryddiga historier från mitt vardagsliv, så jag såg till att göra något lite lustigt eller modigt eller dumdristigt för att gynna berättelsen efteråt. Det där sistnämnda är ganska ovanligt, eftersom jag har en personal stake i hur det går – även om det vore spännande att kasta sig över gatan precis framför den skenande spårvagnen i bästa Indiana Jones-stil så vill jag ju faktiskt inte bli påkörd. Önskan att lyckas med vad jag företar mig i stunden, och önskan att det ska bli en bra historia efteråt, är ibland i samklang, ibland i motsats, och let's face it, de flesta av oss tänker inte alls på berättelsen förrän i efterhand, när vi faktiskt berättar den.
Jag kan också berätta en saga. Kanske en som jag läser högt ur en bok, eller en jag tar ur minnet, eller så hittar jag på en saga om enhörningen Freja i stunden när jag ska natta barnen och de ber om en ny saga som de aldrig hört förut. Om den finns sen innan, så är det ungefär som att återberätta verkliga händelser – i min hjärna (eller på papper) har jag minnen om "hur det hände" och jag återberättar dem. Om jag hittar på i stunden är det plötsligt väsensskilt – jag har fört in en ny aktivitet i "berättar"-begreppet! Det finns likheter såklart. De färdigheter som gör mig till en bra berättare när det gäller sanna eller förskrivna berättelser, de kan jag naturligtvis använda även när stoffet hittas på allt eftersom, som när Gromit lägger ut rälsen framför sig medan tåget åker.
Jag kan ta ett steg tillbaka och separera de två aktiviteterna "hitta på en berättelse" och "berätta en berättelse" genom att skriva ner min saga först. Skriva en bok! Eller nja, ska man separera ordentligt så är det väl "hitta på ett händelseförlopp", dvs typ en story-board, en synopsis, ett mer renodlat först steg. När jag väl sätter penna till papper och skriver själva texten i min bok, så börjar jag ju dra nytta av mina berättarfärdigheter: språkliga grepp, pacing, val av POV osv. Den som skriver en bok gör en stor del av "berättar"-jobbet. Den som läser den högt gör också en hel del! Både den som läser en bok högt för sina barn, och den som återberättar Rödluvan ur minnet, hoppar över ett väsentligt steg av att "hitta på berättelsen". Samtidigt är det stor skillnad mellan hur mycket de gör i termer av att "berätta" – för den som läser en färdig text ord för ord är ytterligare en del av jobbet redan gjort.
Den stora frågan: är rollspel mer som att vara ute på stan och nästan bli påkörd av en spårvagn? Eller är det mer som att hitta på en saga om enhörningen Freja i stunden för sina barn? Eller är det mer som att skriva en bok? Eller är det mer som att högläsa ur en bok? (Vi har svaren! Läs vidare!)
I tradspel, och säkert många andra spelstilar, så får man låtsas. Man får hitta på en person (eller flera, om man är SL), som kanske är ganska lik en själv, kanske ganska olik, och så får man en situation beskriven. Och man får friheten att svara på frågan: "vad gör du?" För vissa är det en stor sticking point att det ska kännas som att världen inte rör sig under fötterna (se blorb), för andra räcker det att spelledaren ser en i ögonen och säger att det finns en rese på vägen och så tänker man inte så mycket på om den skulle funnits där om vi tagit en annan väg. Poängen är att man blir satt i en situation, ger sitt svar på vad man gör, och får ett svar tillbaka om vad som händer. Saker händer i en värld, precis som när man är ute och ska åka spårvagn. Och det kanske blir en bra berättelse av det efteråt! Ibland inser man det halvvägs igenom. Ibland gör man saker för att det ska bli en bra historia, och det kanske också är en rimlig sak att göra givet ens förutsättningar. Ibland kanske man inte gör det som skulle bli en bra berättelse, för man vill inte bli påkörd av en skenandespårvagndrake. Man har ju en stake i hur det ska gå också, inte bara hur bra berättelsen blir! Man kanske till och med sätter sig efteråt och gör en YouTube-film om hur det vore nonsens att fokusera på berättelsen istället för hur man ska hantera draken.
I likhet med att berätta en saga, så använder man språket och beskriver ett händelseförlopp. Men där slutar likheterna, för den här spelstilen. Det du berättar om är inte något som hänt (som med spårvagnen), eller något du just hittar på att det har hänt (som med enhörningen Freja), utan du använder språket som ditt IO för att agera med din avatar i spelvärlden. Den närmsta likheten ovan är inte aktiviteten att berätta om episoden med spårvagnen, det är att uppleva episoden med spårvagnen.
Jag har försökt spela Nerver av stål, ett spel som Genesis har skrivit. Där skapar man en film noir-berättelse tillsammans. Man spelar ut den och delar upp ansvaret mellan olika roller i berättelsen, men det är (för mig, när vi spelade det) väldigt långt ifrån att sätta sig in i deras situation och använda språket som IO för att styra deras agerande i världen. Vi satt alla fyra och tänkte så det knakade för att komma på hur berättelsen skulle gå ihop – i första hand överhuvudtaget, och i andra hand på ett sätt som kändes snyggt och tillfredsställande. Det finns ett papper mitt på bordet med frågor om deckarmysteriet, som "vad stod det i brevet?" och "vem var det som sköt mannen i parken?". Vi behövde hitta på saker, om våra rollers agerande och om en massa andra saker i världen, som gav rimliga svar på dessa frågor. Den närmsta likheten var att hitta på en berättelse om enhörningen Freja, om barnen hade väldigt höga krav på att berättelsen ska vara logisk och sammanhängande.
Tidigare i tråden har nämnts den där gruppen som spelade Chuubo's och förplanerade varje scen. Deras spelande låter mer som att de hittade på en berättelse utan krav på att också berätta den "live" – närmare att skriva en story-board eller ett synopsis. Sen bytte de till fas två, där de spelade upp den – mer som att läsa högt, återberätta ur minnet, eller, såklart, multiplayer-versionen av högläsning: teater med manus. Improteater, när scenen har ett givet händelseförlopp, t ex ett givet slut man måste hitta till, är, tror jag, mer som att spela teater med stolpmanus än att (på låtsas) vara ute på gatan och missa spårvagnen.
TS skriver, om jag förstår honom rätt, som att rollspelsmediets speciella styrka är det jag beskriver som tradspel ovan: att man med hjälp av fantasin, språket och några vänner kan få uppleva en situation och agera i den. Att det blir en berättelse av det, ja, det är sekundärt. Det kan bli en berättelse av allt. Att man använder språket för att spela (agera) och att man använder språket för att berätta hitte-på-sagor (berätta) är bara en ytlig likhet; det är olika aktiviteter.
Jag har skrivit manus till teater och jag har skrivit fiktion. Jag har också skrivit manus tillsammans med andra. Jag har också spelat Nerver av stål, som väl är det mest "skapa en berättelse"-spel jag kan komma på i stunden. De aktiviteterna har stora likheter med varandra, men som rollspel har det något särskilt. Jag tycker – och detta är en personlig åsikt, en magkänsla – att Nerver av stål trots allt har tillräckligt stora likheter med tradspel för att jag vill säga att det begreppsmässigt måste få samsas kring "vad som är speciellt med rollspel". Inte, som TS vill göra, dra en gräns kring det gemensamma språkliga agerandet som rollspelens USP (Unique Selling Point), och säga att om Nerver av stål har något bra, då är det något annats USP. Kanske "berättelsespelens" USP. Nej, precis som Genesis anser jag att tåget har gått på att definiera ut saker ur kategorin rollspel.
Jag tycker att det TS far efter är det som gör att folk dras till tradspel; kanske det som folk som Genesis (nu blir du en halmdocka för mig igen, sorry – du sa att det gick bra när jag gjorde det i låtsasba'-tråden) ofta har svårt att relatera till att andra gillar. En kärna i spelet som bygger på att få agera och märka hur världen svarar. (Vilket, för att problematisera, innebär att spelledaren sysslar med en radikalt annorlunda aktivitet än spelarna!) Och det är något unikt, men tyvärr, TS, det är inte unikt för "rollspel" utan unikt för en viss spelstil som du och många andra gillar.
Jag tror en bättre kandidat för "vad är det som gör bordsrollspel speciellt som medium" är att det sker "live" tillsammans med andra. Att leka låtsaslekar går, och jag gör det hela tiden när jag går och ältar vad jag skulle ha sagt till den där personen som var taskig men inte kom på i stunden. Men jag får ju inget svar. Jag trampar vatten, för samma hjärna som ska komma på en replik jag vill säga, samma hjärna är också ansvarig för att komma på vad den skulle svara. Jag får inte uppleva att jag hittar på ett agerande, provar det, och får feedback på hur det gick. Men när jag spelar tradrollspel så får jag det, för jag agerar ut låtsassituationer live tillsammans med andra.
Att skapa berättelser ensam går också bra – skriv en bok, skriv ett manus! Det är kul, jag gillar det! Men det blir också något annat att göra det med andra. Och det är ytterligare en annan grej – och det blir, i min värld, rollspel – när man gör det avgränsat i tiden, live, med förväntningen att vi gestaltar berättelsen i takt med att vi skapar den! (Eller inte – om man spelar som Chuubo's-gänget, och får först hitta på tillsammans och sen gestalta tillsammans, som skilda steg.) Rollspel av det här slaget skiljer sig från medier som bokläsning och filmtittning genom att man får skapa berättelsen; men det skiljer sig också från aktiviteter som bokskrivande och filmmakande genom att man gör det live tillsammans med andra.
Jag tycker också att dramaturgi och berättelse är två helt olika saker. Dramaturgi är att forma en berättelse så att drama uppstår. En berättelse är ett antal händelser som beskrivs, oavsett om det är dramatiskt eller inte.