Nekromanti rollspel i världen, olika?

[morkbollen_UBBT]

Jag vet inte det här temat kanske har varit uppe tidigare, men jag såg inget så ni får väl bonka mig i huvudet om det har det

Vad tror ni om rollspel i olika länder. Är dom olika? Nu menar jag inte att det finns olika företag och så, utan stilen dom är håller.

På nått sätt känns det som D&D är väldigt amerikanskt(så klart det är ju från USA), men det kanske bara är en fördom från min sida. Nu kanske jag ska tillägga att det självklart finns stor variation och jag spelar även själv D&D då och då. Kanske är det synen på vad en hjälte är, eller kanske vad folk i regel vill uppleva när dom spelar rollspel. Även settingen kanske är påverkad av platsen skaparen har viss erfarenhet av.

Sen som en liten del fråga. Är det nån som har erfarenhet av rollspel från asien? Hur utbrett det är, kanske om dom har en del egenskapade rollspel och så...

 

[Gasten]

jo (har inte spelat D&D), D&D verkar vara väldigt amerikanskt. alla spelexempel på WotC's hemsida tyder på att det är (ett ytligt) MMORPG fast på köksbordet, och utan andra Players.

Rollspel från asien *öppnar google...*

 

[Gordeg]

Jag har läst någonstans att RPG på datorer och spelkonsoller slog igenom i asien innan pen&paper-rollspelen gjorde det. Så när japanerna säger "RPG" så tänker de flesta antagligen på dataspel i första hand.

Jag gissar att dataspelsinfluensen också påverkat asiaternas sätt att spela pen&paper-rollspel. Nu får någon som är mer insatt gärna rätta mig...

Gordeg

 

[Vitulv]

"D&D verkar vara väldigt amerikanskt"

Förutom att det faktiskt är på engelska, och skrivet i USA, vad är det som är typiskt amerikanskt?

"alla spelexempel på WotC's hemsida tyder på att det är (ett ytligt) MMORPG fast på köksbordet"

Jaså det gör dom? Nu får du hemskt gärna utveckla det här för mig för jag förstår inte riktigt vad du menar med "ytligt" och MMORPG utan andra "players".

 

[morkbollen_UBBT]

Ingen D&D suger diskution igen...

Vad jag menade när jag skrev att jag tycker D&D känns lite amerikanskt är mest vinst attityden. Hmmm... kanske var en dum diskution med tanke på hur nära den är till verkligheten och det sociala, men får väl vara lite försiktig...

En sak jag tänker på är amerikanarnas vinna är bäst tänkande. Visst jag tror större delen av världen tycker om att vinna, men jag tror att i sverige och möjligen i resten av europa är man mer inriktade på att fullfölja det hela inte att nödvändigtvis vara hjälten som vinner. Samt att i öst asien(fast rätta mig nu om jag har fel, för det har jag nog) så är hjälte dåd mer inriktade på att växa som person eller uppoffringar.

En annan sak är just den ständiga strävan mellan gott och ont och att vara en hjälte som kämpar för just det goda. Nu talar jag ju mest om fantasy, men vi kan börja där.

Visst, när vi spelar rollspel så är ju spelarna i regel hjältar som slåss för typ de goda. Dock spelar vi oftast i ett mer skitigt och med en lite mer down to earth hjälte stil. Där hjältarna faktiskt inte alltid vinner, gör goda saker eller ens utför speciellt stora hjälte dåd.

Nu kanske det mesta bara är rena fördomar så nån kanske kan komma och säga nått visdomsord.

 

[Rosen]

På nått sätt känns det som D&D är väldigt amerikanskt(så klart det är ju från USA), men det kanske bara är en fördom från min sida.

Kanske... iaf att du enbart tar upp D&D i sammanhanget. Hur är det med alla andra rollspel från USA? (-:
Iofs misstänker jag att någon från fjärran utland som läste gamla Ereb-DoD skulle klassa det som rätt typiskt svenskt också, även om jag som inföding har svårt att sätta fingret på varför (Trudvang är ju typiskt nordiskt främst av mer konkreta orsaker).

Gordeg nämner asiatiska spel (en gammal Sverox-artikel om rollspel i Japan); en viktig faktor som framkom där var väl att de främst spelas av japanska skolungdomar som inte har tid att köra långa kampanjer ihop, så spelen är gjorda så att man ska kunna bränna av en spelsession under en lunchrast.

Jag har kollat en del på - fast inte spelat - det tyska rollspelet Das Schwarze Auge. Minns inte om reglerna kändes speciellt kontinentala på något sätt, men spelvärlden framstod rätt mycket som ett germanskt Forgotten Realms IMHO. Fast de wagnerska omslagen hade säkert en hel del med den känslan att göra...

--
Åke

 

[Krille]

Jag håller med om att D&D har en tämligen amerikansk attityd. Spelet i sig uppmuntrar till en ganska kompromisslös inställning till omgivningen: antingen smiskar man rumpa med omgivningen, eller så blir man rumpsmiskad, och det känns som att allt som inte är ens allierad (dvs en resurs som kan utnyttjas) är en fiende eller på annat sätt ett hinder som ska övervinnas.

Så hur skiljer det sig när det gäller europeiska spel? Tja, förutom nordiska spel (dvs svenska och norska) så har jag inte så stor erfarenhet av annat än engelska spel (Warhammer Fantasy Roleplay) och översatta tyska (Engel) och franska spel (In Nomine). En sak som jag tycker mig skönja hos dessa är att man i just dessa spel är utsatt. Man är inte en hjälte som ska smiska rumpa med alla skurkar, eller ens ta sig ut ur bojorna för att sedan smiska rumpa med alla skurkar. Man är snarare utsatt och låst, antingen direkt genom livegenskap eller indirekt genom ett låst och begränsande samhälle, och spelet går till stor del ut på att befria sig och bli oberoende, men inte nödvändigtvis smiska rumpa efteråt. Man tenderar att vara nöjd med att skurken inte längre kan skada en.

---

Japanska rollspel (och de är alltid noga med att säga att det rör sig om "table top role-playing" med söt japansk brytning) finns i två sorter: de som liknar västerländska rollspel och de som inte gör det. Bland de förra hittar man till exempel Shadowrun, GURPS, D&D, Call of Cthulhu mfl, plus motsvarande japanska spel som inte skiljer sig så mycket från den västerländska traditionen vad gäller upplägg och funktion.

Den andra sorten kan faktiskt mest liknas vid ett antal av dogma-bidragen: de är små, snabbspelade och portabla, och är till för att spelas på tunnelbanor och raster. De handlar ofta om relationer och vänskap, snarare än monsterbankande och tunnelkrälande, och har inte alltid något behov av tärningar. De som har sett fan-produktionen "My little pony" vet exakt hur reglerna skulle kunna fungera i ett japanskt "snabbrollspel".

Ofta illustreras spelen av lokala förmågor, vilket ger den intressanta förmågan att allt är i manga-stil. Jag har sett en bild på ett uppslag som visar de olika arketyperna i Shadowrun, och jajjemen, den är i manga-stil.

 

[Arfert]

Re: Ingen D&D suger diskution igen...

en annan grej med D&D (i synnerhet gamla AD&D) var ett det egentligen var vilda western i rustning... små städer utan lagens långa arm, ingen egentlig samhällsstruktur, värdshus som är som salooner, stammar med "vildar" som ska bankas osv... inte direkt "medeltid"... och rustningarna var mer designade för att se balla ut än att skydda

Det första europeiska fantasyspelet jag testade var Dragon Warriors (skrivet av ett par historiker i Cambridge har jag för mig) och där var skillnaden markant; där fanns feodalism, alver, goblins mfl var plockade från keltisk tradition, de var inte "monster".. osv ... mer en känsla av att man befann sig i en legend än i Dodge City.

 

[Big Marco]

Das Schwarze Auge

DSA har (iaf under mitten av 90-talet) ett överkomplext och inkonsekvent spelsystem (ett tillknycklat AD&D) och en väldigt nordisk/vikingatidskänsla, i namn, kultur och miljö - lite som du sade - Wagner möter Viking. Ganska "torrt" och kargt liksom.

 

[Arfert]

Re: Das Schwarze Auge

är det bra då? bortsätt från spelsystemet? cool kampanj?

 

[Rising]

Det typiska för den amerikanska rollspelshobbyn är väl framförallt bredden. Visst, det finns inget svenskt D&D, men det finns inget svenskt Vampire eller Baron von Munchaussen heller. Det finns helt galna friformare och samberättare bland jänkarna också, och inte bara stereotypa D&D-kobolder.

Rollspel i andra delar av världen:

I Frankrike så har man ingen skog och kan därför inte trycka några rollspel på pappersmassa, istället används en sorts glödpenna och så skriver man på baguetter och croissanter. Det är därifrån vi kan härleda termen vi använder om merparten av informationen i ett rollspel; den så kallade "brödtexten" .

På Island förstår ingen vitsen med traditionellt rollspel, för alla islänningar lever redan i en verklighetsfrånvänd fantasivärld. Islands populäraste rollspel är därför "Revisorur & Radhusur" där man bland annat kan besöka exotiska villaområden, göra sensationella möten med Telemarketers, Golden Retrievers och Adjunkter, samt bedriva resor med en sorts märkliga bussar som går på skenor i grottgångar under jorden och som kallas för "Tunnlabanur".

I Schweiz är den mest populära genren en lokalfärgad variant av Clockpunk som går under benämningen Gökpunk.

 

[cogitare]

Re: Ingen D&D suger diskution igen...

en annan grej med D&D (i synnerhet gamla AD&D) var ett det egentligen var vilda western i rustning... små städer utan lagens långa arm, ingen egentlig samhällsstruktur, värdshus som är som salooner, stammar med "vildar" som ska bankas osv... inte direkt "medeltid"... och rustningarna var mer designade för att se balla ut än att skydda

En lite point of order bara. D&D/ADD har inget att göra med spelvärlden i sig då det bara är regelsystem. Sen att de världar som har givits ut under dessa spelsystems flaggor ibland har fallit inom ramarna som du beskriver är en annan femma.

C.

 

[Mekanurg]

När jag läste spelvärlden till WHFRP för 20 år sedan eller så slog det mig hur mörk den var jämfört med de amerikanska fantasyspelvärldarna.

Brittisk social dysterhet (thatcherism)mot amerikanska gungho-anda (reaganism).

D&D:s förkärlek för poängräknande och levlande, vilket drevs in absurdum i spelets tidiga inkarnationer, känns också väldigt amerikanskt. Det finns ingen mer tabelltuggande sport än baseball.

Traveller kännetecknas också av amerikansk optimism. Framtiden är bättre och häftigare än nutiden och det är bara att "sadla" sitt rymdskepp och rida ut i ett gigantiskt kosmos med an gaussbössa vid sin sida.

 

[Arfert]

Re: Ingen D&D suger diskution igen...

ja fast jag har ju alltid tyckt att Grayhawk exempelvis och liknade kampanjer och moduler har vart VÄLDIGT tajta grundspelet... givetvis inspirerade Gygax och Arnesons egna kampanjer hur spelet är, dom SKREV det ju för sina egna världar... det var ju extra tydligt de första åren... och det lever kvar i senare kampanjer.

både Forgotten Realms och Krynn tycker jag mer är vilda västern med magi än "medeltiddoftande"...

men missförstå mig inte, jag har inget emot D&D, jag har ju spelat det till och från sen 1978, typ. Det är bara väldigt amerikanskt. Men amerikaner KAN ju underhållning så inget fel i det.

 

[Big Marco]

Re: Das Schwarze Auge

Medel - lite ihopkok. Ingen "genomarbetad" känsla. Ett spel av sin tid.

 

[Arfert]

Re: Das Schwarze Auge

en enorm massa saker verkar de ha gett ut i alla fall...

 

[Rosen]

Re: Das Schwarze Auge

en enorm massa saker verkar de ha gett ut i alla fall...

DSA är Tysklands direkta motsvarighet till DoD -- spelet som "alla" började med. Det har kommit ut i flera utgåvor med olika regelrevisioner och ändringar (men har till skillnad från DoD lyckats behålla samma spelvärld sedan starten), och det brukar även där uppstå hätska diskussioner mellan spelare om vilken utgåva som egentligen var den bästa.

En tysk gamer som jag pratade med berättade att han (för två år sedan) var med i ett Rollspelsmuséet-liknande projekt för att spåra upp och dokumentera allt som har getts ut till DSA sedan tidigt 80-tal, men att det var rätt svårt att få fram fakta om alla äldre grejor.

--
Åke

 

[Arfert]

Re: Das Schwarze Auge

har det översatts till några andra språk?

 

[Rosen]

Re: Das Schwarze Auge

har det översatts till några andra språk?

Nåt bolag vid namn Fast Forward Entertainment har tydligen gjort en engelsk utgåva av DSA4, kallad The Dark Eye, men jag har aldrig sett den någonstans.

--
Åke

 

[Nightowl]

D&D:s förkärlek för poängräknande och levlande, vilket drevs in absurdum i spelets tidiga inkarnationer, känns också väldigt amerikanskt. Det finns ingen mer tabelltuggande sport än baseball.

Tja, eftersom D&D i sin ursprungliga inkarnation, no offense, är ett krigsspel med en pjäs per spelare och mer personligt engagemang, så tror jag att tabelltuggandet hade blivit detsamma oavsett vilken nation som uppfunnit D&D.

Om rollspel inte utvecklats från krigsspel, hade rollspel sett helt annorlunda ut.

Erik