Hur jag skulle hantera det beror helt och hållet vilka jag skulle spela med. Vissa är för låsta i sin världsbild, så att använda de faktiska parterna skulle inte fungera; då blir det bättre att använda en hittepåvärld med hittepågrupper. Sedan är länder som Somalia, Irak, Mexiko och Colombia för lång bort för de flesta, och Vietnamkriget för lång bort i tiden, för att beröra de flesta; då kan det vara bättre att köra en påhittad situation i vårat närområde.
Men vissa har varken det ena eller det andra av ovanstående problem, och då är användandet av den riktiga situationen ett alternativ.
För känsligt? Inte för mig.
För svårt? Jag skulle ha väldigt höga krav på spelledaren att sätta sig in i situationen, oberoende om jag är spelare eller spelledare.
Osmakligt? I min åsikt är inget ämne osmakligt. Hur man väljer att hantera ett ämne kan dock vara osmakligt.
För icke-drömma-sig-bort? Jag rollspelar helst från en exploratistisk vinkel, inte eskapistisk.
Skulle jag lägga upp ett sådant handlar det om att bygga upp de relationer och dynamiker som spelar in. Så det blir en "fisktank". Men det är så jag alltid spelleder, även då det finns en illusion av linjärt spelledande (då jag har haft spelare som har svårt för öppenheten), Jag skulle antingen köra något "tradsystem" eller regellöst, men det är också vad jag brukar köra.
Vad som är viktigt är vad de olika faktionerna håller på med. En bomb som exploderar på ett kafé exploderar inte för att en slumptabell säger det, utan för att en grupp har en målsättning med det och förberett situationen. Vad är de ute efter, hur tror de världen fungerar, och hur rationaliserar de sitt agerande.