Nekromanti Rollspel mellan raderna

[Khan]

Inspirerad av diskussionen om D&D, Svärdets sång och så vidare tänkte jag fråga lite mer om vad som står mellan raderna i olika rollspel.

Gammal-DoD beskrev gorillataur finfint här: https://www.piruett.se/2011/12/28/inte-vilken-fantasy-som-helst/

Hjältarnas Tid är väldigt mycket husmanskost, men har en hel del intressant i hur metafysiken kring magi fungerar. Magiker som överanstränger sig försvinner till den andra sidan, en mystisk andevärld. Från andra sidan kan också onda andar återvända till vår.

D&D är för mig en väldigt tydlig typ av fantasy. Det är mycket av allt, knasiga magiregler där man ska glömma bort trollformler för att utföra dem, magiska föremål till höger och vänster, och hela resan från liten mesig råttmördare till stor och mäktig äventyrare på level 20+. Ska säga att jag inte spelat mer än 3d edition på riktigt, även om jag lagt ett ohälsosamt antal timmar på Baldur's Gate en gång i tiden.

Vad finns det mer som går att läsa mellan raderna i olika rollspel. Varför ger just Svärdets Sång en känsla av "grim 'n' gritty" på ett sätt som nästan står i motsats till high fantasy D&D?

 

[entomophobiac]

Vad finns det mer som går att läsa mellan raderna i olika rollspel. Varför ger just Svärdets Sång en känsla av "grim 'n' gritty" på ett sätt som nästan står i motsats till high fantasy D&D?

För att du inte läst Dark Sun, skulle jag gissa.

Skämt åsido så brukar jag tycka att den avgörande faktorn ganska ofta blir dödlighet. Kan jag dö om någon hugger mig med en kniv? Är känslan i den här världen att den som går vilse på landsbygden inte återvänder utan rätt förberedelser? Är det kämpigt att ta sig till Mount Doom, eller kan jag ta örnexpressen direkt till målet? Om jag dör, är jag död då eller kan någon väcka mig igen?

Handlar även om hur tydliga moraliska gränser som finns, där ju Alignments (och framförallt skalan mellan Good och Evil) gör att D&D blir väldigt svart/vitt. Men det finns ju bra exempel på knäppa karaktärer ändå. Som cleric:en som är Chaotic Evil och lägger Cause Light Wounds istället för Cure, vilket inte spelarna upptäcker förrän de är i behov av hans tjänster. Den sortens saker sätter ju allt på ända ganska fort och gör att världen blir gråare än svart/vit.

Mina världar tenderar att bli befolkade av grått, vare sig jag planerat det eller ej... Oavsett om där finns Good och Evil eller ej.

 

[Khan]

För att du inte läst Dark Sun, skulle jag gissa.

Skämt åsido så brukar jag tycka att den avgörande faktorn ganska ofta blir dödlighet. Kan jag dö om någon hugger mig med en kniv? Är känslan i den här världen att den som går vilse på landsbygden inte återvänder utan rätt förberedelser? Är det kämpigt att ta sig till Mount Doom, eller kan jag ta örnexpressen direkt till målet? Om jag dör, är jag död då eller kan någon väcka mig igen?

Handlar även om hur tydliga moraliska gränser som finns, där ju Alignments (och framförallt skalan mellan Good och Evil) gör att D&D blir väldigt svart/vitt. Men det finns ju bra exempel på knäppa karaktärer ändå. Som cleric:en som är Chaotic Evil och lägger Cause Light Wounds istället för Cure, vilket inte spelarna upptäcker förrän de är i behov av hans tjänster. Den sortens saker sätter ju allt på ända ganska fort och gör att världen blir gråare än svart/vit.

Mina världar tenderar att bli befolkade av grått, vare sig jag planerat det eller ej... Oavsett om där finns Good och Evil eller ej.

Ja, jo, min erfarenhet av D&D är lite Greyhawk-läsning för en miljon år sedan, och sedan Forgotten Realms och Planescape via Biowares spel. En kortare kampanj utan reglerad värld också där någon gång i högstadiet.

Men du nämner två saker som jag absolut tycker spelar in. Dels dödligheten, eller snarare att komma tillbaka från döden. Jag kan under alla mina år av rollspelande inte minnas en enda gång då vi gjort någon RP-resurrection. Det närmaste vi kommer var att vi återfann en gammal RP som gått vilse i en magisk dimension (och betraktades som död) tjugo år senare i spelvärlden. Men är man död, så är man det, genom 20 år av rollspelande för mig. Är det vanligt i D&D att folk kommer tillbaka från de döda?

Den andra saken du nämner är Good och Evil, vilket påminde mig om alignments. Jag upplever att hela den bakomliggande kosmologin som finns med där med olika plan för de olika inriktningarna finns med i alla olika D&D-världar, från Planescape till Faerun till Eberron. Det är något som liksom förutsätts.