Re: Rollspel.nu's filmklubb 2013 v12
Diamonds Are Forever
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/qPeSPB68i2c"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/qPeSPB68i2c" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
1971 kom den sjunde Bond-filmen,
Diamonds Are Forever. Sean Connery tar tillbaka facklan från George Lazenby som allas vår favoritspion. Han börjar redan i kickern med att jaga Blofeld, vår gamle kompis från föregående filmer. Det är en ny Blofeld den här gången, spelad av
Charles Gray, och Bond får faktiskt fatt på honom och skickar ner honom i superhet lera. Sen kommer den traditionella introsekvensen ovan, med ett riktigt klassiskt Bond-tema framfört av Shirley Bassey.
När filmen börjar på riktigt får Bond en lektion i diamanter och diamantsmuggling nu när han är snudd på sysslolös efter Blofelds frånfälle. Det verkar nämligen som att någon hamstrar diamanter, förmodligen för att krascha marknaden eller hota om att göra det. Så Bond har ett nytt uppdrag.
Han kommer att få lite problem, för lönnmördarna Mr Kidd och Mr Wint (
Putter Smith respektive
Bruce Glover) håller på att korka igen spåren efter diamantsmugglarna efter att de gjort sin sista leverans. Nästa led i kedjan är Tiffany Case (
Jill St. John), filmens Bond-brud som ska passa vidare diamanterna till Peter Franks som ska föra in dem i USA. Bond tar dock Peter Franks roll, men Franks dyker upp och Bond tvingas döda honom och byter identitet. Bonds namn verkar vara allmängods, för övrigt, för fröken Case är djupt chockad över att "Franks" lyckats döda "Bond".
En lång smugglingshistoria med ett par förvecklingar och dödsfall senare så befinner sig Bond och Tiffany i Las Vegas på Whyte House, det typiska lasvegianska hotellet som ägs av filmens Howard Hughes-pastisch Willard Whyte (
Jimmy Dean), med en klase diamanter som överlämnas till Whytes säkerhetschef som lämnar dem till en forskare som tar dem med sig till en hemlig rymdforskningsbas i öknen (ovetande med en brittisk spion i baksätet). Forskaren, Dr Metz, råkar vara jättebäst på laserforskning och bygger en skum satellit, varefter Bond blir upptäckt och flyr i en månbil.
Tillbaka på Whyte Hotell tar sig Bond upp till Willard Whytes takvåning och upptäcker att där inte finns en Willard Whyte, utan två (!) Blofeld. Och Bond dödar fel Blofeld och begravs i en pipeline i öknen av Wint och Kidd. En hemsk upplevelse senare letar Bond rätt på den riktige Willard Whyte och träffar hans livvakter Bambi och Thumper (
Lola Larson och
Trina Parks).
Under tiden skjuts den mystiska lasersatelliten upp i rymden och Blofeld norpar åt sig Tiffany Case och flyr nånstans. Sen använder Blofeld sin lasersatellit för att utpressa kärnvapenmakterna att bjuda massor mer pengar för att vara den ende kvar med kärnvapen. Willard identifierar den bit i hans imperium som han inte har, en oljerigg utanför Baja och Bond åker dit för att krascha partyt.
Sen har Bond och Tiffany en privat kryssning, med Mr Kidd och Mr Wint som deras privata kypare. Bond uttrycker sitt missnöje med deras aftershave och hivar de hemska typerna överbord. The end.
---
Förutom Sean Connery ser vi en klase bekanda ansikten: M (Bernard Lee), Q (Desmond Llewelyn) och Moneypenny (Lois Maxwell). Vi har en ny Felix Leiter (Norman Burton), den fjärde i ordningen om man räknar. Och som sagt har vi en ny Ernst Stavro Blofeld. Eller tre, faktiskt.
Bond är som han brukar. Smart, snygg, sexistisk, opportunistisk, sofistikerad. Hans knytnävar har blivit bättre - de blir inte blodiga av slagsmål längre som i de första filmerna. I övrigt glider han fram som den Sean Connery han är.
Jag är inte imponerad av kvinnorollerna. Tiffany Case slår mig som ytlig, enkel och lätt korkad efter första scenen, och jag har lite svårt att se hur hon skulle klara sig i internationell diamantsmuggling. Hennes roll i filmen är mest att vara lättklädd och hon driver inte särskilt mycket alls. Filmens andra kvinnliga distraktion, Plenty O'Toole (
Lana Wood) är ännu ytligare och ännu dummare. Bambi och Thumper är mer kul och fysiska, men de är bara ett hinder i ståryn. De är dock de enda två kvinnliga karaktärer som har namn och har någon form av konversation. Den är lite kort, och mest av sorten "hej, jag heter Bambi, det där är Thumper", eller "det är din tur nu", så det är inte riktigt en konversation och pratet om turordning handlar egentligen om vems tur det är att spöa upp Bond. Så 2,3 Bechdel, ungefär.
Mr Wint och Mr Kidd är däremot filmens stora behållning! Som psykopatiska lönnmördare är de oslagbara! De är läskigt kreativa när det gäller att ha ihjäl folk: de använder en skorpion mot en, spränger en helikopter, dränker två, stänger in en i en kista och skickar in på kremering, begraver en i en pipeline. De är också väldigt artiga, och har en bisarr oneliner-humor när de har ihjäl folk. Jag får känslan av att Neil Gaiman baserade sina psykopatiska lönnmördare Mr Croup och Mr Vandemar på dem minus homosexualiteten (ja, Wint och Kidd är ett par, på
det sättet).
Effektmässigt har man börjat leka med rotoscoping, om än inte särskilt bra, när lasersatelliten börjar busa. I övrigt är det förvånansvärt sparsmakat med effekter - det är lite backscreen projection i bilscenerna och lite riktiga explosioner och modeller som flyger i luften. Det är mer stunts dock. Som vanligt blir det full pott till restaureringen.
Det jag gillar absolut bäst med den här filmen är Shirley Basseys fantastiska sång Diamonds Are Forever. Resten är nog en rätt medelaktig Bond med fräscha inslag och mindre fräscha inslag.
---
Bond är tillbaka nästa vecka i
Live And Let Die.
