Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2013 v26

[krank]

Vecka 26!

Riktlinjer för filmklubben:

Spoiler

1) Du får gärna se minst en film i veckan. Det behöver inte vara samma film som nån annan, men det får vara det.
2) En gång i veckan skriver vi i en sådan här tråd om vad vi sett. Varje medlem tar med sig en film. Man skriver om filmen man sett. Några rader, sådär, behöver inte vara något avancerat. "Jag har sett 2001 och tyckte den var väldigt seg" är helt OK, men man kan också t.ex. leta rätt på trailers på youtube, skriva recension, sätta betyg.
3) Skriv filmtitlar med fetstil så det blir lättare att se.
4) För att bli medlem behöver man egentligen mest hoppa på.

Personer som varit med tidigare (bokstavsordning!: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om jag missat någon, säg till! (Eller skriv in själva)

 

[krank]

Jag har sett Casino Royale, alltså den från 2006.

Det här är en av mina favorit-bondfilmer. Den börjar med att etablera att det rör sig om en reboot, trots minst ett återkommande ansikte, genom att låta Bond vara ganska ny som dubbelnolla. Kickern visar nämligen hur Bond förtjänar dubbelnollstatus.

Introt är snyggt och symboliskt, och äntligen får vi ett som saknar nakna flickor...

Nå; plotten är typ att en ond bankir tack vare Bond blir av med en massa cash, och därför tvingas försöka vinna hela potten i ett high-stakes pokerspel, där också Bond ska närvara. I huvuddrag, då.

Daniel Craig är en strålande Bond, tycker jag. Kallare, mer hänsynslös, än till och med Dalton. Stort ego och gillar kvinnor, men vill ha det "okomplicerat".

Brosnan-Bond kändes mer som en "rehash", en kombination av tidigare Bondar. Samma sak med filmerna; Brostnanfilmerna kanske var bra (två av dem iaf) men de kändes mer som en uppfräschning än en helt ny riktning. Det här är mer "nytt", på ett bra sätt. En bra reboot, helt enkelt.

Våldet är riktigt sådär fulsnyggt: Fula knep och grisiga sår snarare än "snygga filmsparkar" så att säga. Saker går sönder, folk går sönder. Effekterna och tempot är överlag högt, samtidigt som inget direkt känns super-orealistiskt. Det enda som drar ner tempot är den långa kärleks-lycklig-sekvensen mot slutet, men samtidigt känner jag att den liksom behövs.

M är fortfarande Judy Dench, och hon är fortfarande kall och awesome.

Bechdel: Ett par-tre namngivna kvinnor. Tyvärr pratar de aldrig med varandra...

BETYG: 5/5, även om det är en svag femma pga temponedgång mot slutet.

 

[Max Raven]

Jag har sett Idioten av Akira Kurosawa, vilket är ja, den Idioten (Dostojevskij) och den Kurosawa (De Sju Samurajerna). Filmen är från 1951.

Handlingen är förlagd till (då moderna) Japan, d v s 50-talets Japan. Huvudpersonen Kameda har på grund av trauma drabbats av anfall och "idioti", vilket i det här fallet betyder att han har blivit väldigt godtrogen/naiv/vänlig själ och säger vad han tycker till andra. Givetvis dras han in i en soppa av romantiska förvecklingar där folk verkar beslutsamma om att saker ska gå på värsta möjliga sätt (eller snarare som de själva vill, strunt i vad andra tycker) vilket är där Kameda skiljer sig från de flesta andra.

Den här filmen klockar in på 167 minuter - 2 timmar och 47 minuter - och var inte riktigt min typ av genre. Periodfotot är trevligt, men inte med flit får man anta, och filmmusiken är då och då malplacerad. Det här kändes inte som Kurosawas främsta verk.

Betyg: 2 av 5. Om man gillar tragedier och periodfilm så är nog 3 närmre rätt betyg. Det känns inte som att jag gav den här filmen en helt ärlig chans dock.

Bechdel-test? Fail, är jag ganska säker på.

 

[krank]

Jag har sett After Earth.

Det är en fräsig scifirulle som handlar om en pappa med helt avstängda känslor (spelad av Will Smith), som inte kan relatera till sin son utom genom att ge order, och sonen, spelad av Smiths egen son, Jaden.

Bakgrund: Vi fuckade upp jorden och stack därifrån. Vi bildade en kår, Rangers, som fixade själva exilen. Sen märkte vi att nån annan inte gillade oss när vi kom fram, för nån släppte loss specialdesignade monster, "Ursas" som är blinda (oklart varför) och jagar via lukt. De "ser" oss genom att känna av våra feromoner, mer exakt de vi häver ur oss när vi är skrajja. Känns som ganska korkat designade monster, men visst.

General Cypher Raige (Will Smith) är en cool Ranger som kan "ghosta", vilket betyder att man kan hålla sig så oskraj att man blir osynlig för monstren. Hans son Kitai försöker också bli Ranger, men det går inget vidare; han får avslag och blir inte uppflyttad. Då bestämmer sig Cypher för att ta med sonen till en träningsplanet.

Och sen krashar de på en farlig planet, och sonen måste ut och göra grejer eftersom farsan brutit båda sina ben.


Överlag är den här filmen skitfin. Mycket bra miljöer, snygga effekter, rätt vettig tech. Jag har lite svårt för premissen med monstren, men köper den för att den ger förhållandet mellan huvudpersonerna något att liksom gripa tag i, på ett rätt intressant sätt.

Jag brukar inte gilla filmer som handlar "om folk", men jag gillade den här. Will Smith var riktigt bra i rollen som känslokall pappa, och Jaden var helt OK han också. Relationen kändes genuin, vilket såklart har sina orsaker. Jag gillade hur saker utvecklade sig, hur Kitai förändrades och blev mindre Dum Unge och mer Hyfsat Vettig Vuxen. Jag tycker som kanske bekant väldigt illa om Dumma Ungar.

Så... En snygg scifi om en far och en son som är med om saker som förändrar deras förhållande, och en son som samtidigt är med om en rätt besvärlig rite of passage.

Bechdel fail såklart. Det finns en syster och en mor som har namn, men de snackar aldrig med varandra. Jag hade tyckt att den här filmen varit dubbelt så cool om det varit en dotter istället för en son det handlade om, men i övrigt samma handling.


BETYG: 4/5

 

[Rymdhamster]

Jag har sett The last patrol (2000).

Det här är en rulle med Dolph Lundgren, och det är ungefär allt du behöver veta. Det kändes som en ganska typisk sådan. Gillar du Dolph-filmer gillar du antagligen den här. Gillar du Post Apokalyps överlag så gillar du antagligen den här.

Filmen har lite småpatriotiska (amerikanska) inslag och även lite halleluja-inslag. Jag kände att jag kunde ha överseende med dem, men det beror på ens personliga toleransnivå.

Rätt cool post apokalyptiskt känsla i filmen däremot, som jag verkligen gillade.

Betyg: 3/5 om man gillar Dolph och/eller PA. Kanske en mycket, mycket svag 4:a till och med.

 

[Jocke]

Jag har vart på bio och sett Spring Breakers (2012)

Snabbt om storyn:

Spoiler

Faith, Candy, Bitt och Cotty har ångest och trivs inte med sina liv, de skall egentligen åka på spring break i Florida för att bara glömma allt och se nått nytt. Men pengarna räcker inte, så de rånar en Diner. Väl i Florida är det exakt så bra som de har tänkt sig, tills polisen tar dem för knark och en lokal gangster av någon anledning betalar borgen för tjejerna. Han kan erbjuda dem pengar, sprit, vapen och makt; men är det egentligen det de fyra vill ha?

En film skriven och regiserad av Harmony Korine som är inblandad i Kids, Ken Park och Gummo, med musik av Skrillex, med fyra disnychannel/highschool musical tjejer i huvudrollen, uppbackade av Harry Osborn från spindelmannen och Gucci Mane från den smutsiga sydstasrapen.

Det är mycket fylla, knark, naket och våld som bakgrund till en historia om att finna sig själv och gå ifrån det där steget i sin ålder där man definieras av sina vänner.

Det är snyggt, välspelat och lagom artsy, och ofta innehållslöst.

Jag tycker filmen ligger ganska nära de här nihilistiska tortyrrullarna som jag har så svårt för (typ Broken, the hils have eyes, hostel etc) men efter som den inte handlar om tortyr, utan om makt och identitetsskapande så klarar den sig mycket bättre.

Det är inte heller så många våldsscener i ärlighetens namn. Däremot är det en hel del MTV-åkningar med naket och fylla ungefär hela tiden jämt.

Scenerna är uppluckrade och fragmenterade, som minnena efter en festival, eller en trafikolycka.

Det kanske är lite svårt att få ihop av min beskrivning men jag gillade den här filmen väldigt mycket mer än vad jag trodde att jag skulle göra.

Jag tror inte bara att det beror på att jag gillar den här amerikanska grejen med att vuxna människor får spela tonåringar, vilket efter som de kan skådespela funkar mycket bättre än de tonåringar som vi alltid envisas med att använda oss av i Sverige, även om det hjälper.

Efter som filmen är marknadsförd som nån slags mörk komedi om highschool tjejer (jämför med tex Sugar & Spice) så var jag och mitt sällskap i princip de enda över 30, resten av publiken var 15-25 och de verkade också verkade gilla filmen.

Betyg 4 av 5, och det är en stark fyra.

Också: Det här med att Gucci Mane har en jävla glass tatuerad i ansiktet (obs det är hans riktiga), det ser ju för dumt ut!


---- edit ---
Bechdel: Ja, redan i scen ett.
Omvänd Bechdel: Ja, Hary Osborn och Gucci Mane pratar i en mycket kort scen om att de förut var kompisar, men nu är fiender. Enligt rollistan har båda namn.

 

[krank]

För lite drygt en vecka sedan skrev Lu-kaazh såhär:

Jag skulle vilja utmana Krank här: Jag skulle vilja att krank såg den här filmen och sedan så vill jag höra från honom om han tycker den här filmen är sämre eller bättre än armageddon.

Angående filmen The perks of being a wallflower. Och nu har jag sett den.

Filmen är 1:40 lång, och det tog mig... kanske fyra eller fem timmar att ta mig igenom hela. Kanske mer, jag minns inte exakt när jag började.

Det är en film om en inbunden kille som inte har några vänner, som börjar hänga med några äldre ungdomar på samma skola. Insert en bunt förutsägbart pinsamma scener kring kärlek, sociala situationer, och annat. Och eftersom jag inte fixar pinsamhet var jag tvungen att ta paus varje gång det blev pinsamt och vänta ett tag innan jag kunde fortsätta...

Lu-kaazh pratar om subtila element, jag vet inte riktigt vilka han menar.


Det är kompetent historieberättande, jag uppskattade de delar som inte var jättepinsamma, och välkomnade stänken av mörker som finns - och som accelererar mot slutet. Mörker > pinsamhet.

Det är en välgenomförd film, och jag vill aldrig någonsin se den igen. Vilket ger mig lite av ett dilemma, eftersom min betygskala är lite anpassad efter vad jag kan tänka mig att rekommendera, eller se igen. Kvalitetsmässigt är den en fyra eller en femma, men jag kan inte rekommendera någon att se den och jag vill, som sagt, aldrig se den igen.

Så mitt betyg blir (4)/5. Jag kan inte ge femmor till filmer som är såhär pinsamma, då får de vara hur välgenomförda de vill. Jag vet att det hör till genren på samma sätt som dålig pseudovetenskap hör till Armageddon, men den här genren fixar jag helt enkelt inte, då.


Bättre eller sämre än Armageddon? Svaret är "Mu". Frågan är meningslös; genrerna är för olika. Men ska jag välja vilken film jag ska se igen blir det garanterat Armageddon. Ska jag välja den film som på flera nivåer kändes som en knytnäve i mellangärdet blir det den här.


EDIT: Also, det är lite trist att de bögar som porträtteras är

Spoiler

en feminin kille och en macho footballspelare.

Det tyckte jag var lite synd. Visst, bra att de har med bögar, men... ugh. Stereotyper.

 

[Rymdhamster]

Jag har också sett Bridge of Dragons (1999).

Mer Dolph, den här gången spelar han en rätt hänsynslös soldat som jobbar för en krigsherre som även uppfostrat honom. I grund och botten en Dolph-film, men jag tycker inte alls att den är lika tuff som såna brukar vara, och dolph känns lite trött och oengagerad i rollen. Nä, den här filmen var inte något att rekomendera.

Betyg: 2/5

 

[Rymdhamster]

Last man standing

Nu är det förresten bara två pers kvar i Last man standigtävlingen: God45 och Rymdhamster. Nu blir det strid på kniven!

Anth (Argh!) och Übereil har nu åkt ut.

Tre DVD:er är det som kommer att ligga i potten (En från var och en av förlorarna).

 

[Max Raven]

Re: Last man standing

Nu är det förresten bara två pers kvar i Last man standigtävlingen: God45 och Rymdhamster. Nu blir det strid på kniven!

Anth (Argh!) och Übereil har nu åkt ut.

Que?

 

[God45]

Nu är det förresten bara två pers kvar i Last man standigtävlingen: God45 och Rymdhamster. Nu blir det strid på kniven!

Anth (Argh!) och Übereil har nu åkt ut.

Tre DVD:er är det som kommer att ligga i potten (En från var och en av förlorarna).

<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/pmRAiUPdRjk"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/pmRAiUPdRjk" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>

Jag har inte sett Mad max: beyond thunder dome dock


Jag har sett Sleepless in Seattle. Det här är den klassiska romantiska komedin med Tom Hanks och Meg Ryan i toppform. Jag är dock inte superförtjust i den, den är inte rolig. Den har skämt och ibland skrattar man till lite men överlag är den inte mycket till en komedi. Folk i filmen reagerar också... Konstigt. Men det är för att det är en romatisk film och det är vad folk gör i en sådan.

Så jag föreslår att du ser When Harry Met Sally om du väger mer åt komedihållet av romantisk komedi och den här filmen om du väger mer åt romantik hållet.

4/5 En måttstock för en romantisk film även om det inte faller mig i smaken.

 

[Necross]

Jag har sett ”Spelets regler” av Jean Renoir. Den heter ”La régle du Jeu” i original och hade premiär 1939.

På dvd-omslaget står det ”Varje år gör TSPDT en sammanslagning av bästa-listor från över 2000 kritiker. Över 9000 av historiens bästa filmer deltar. Detta är mästerverket som ligger på tredje plats.”

Jag begrep i princip ingenting av den här filmens storhet. Konstig dialog, inget märkvärdigt foto, snabba växlingar mellan högtravande drama och nån slags bröderna Marx-slapstick. Jag blir alltid sjukt nervös av filmer där jag inte fattar om det är komedi eller inte (med vissa undantag, som Tarantino, som ofta har andra förtjänster som väger upp).

Hela tiden väntar jag på en vändning, där allt ska bli fantastiskt.

Notera: Jag har inget alls emot gamla filmer. Har flera favoriter från 40-talet t ex.

Betyg: 1 av 5. Slöseri med tid.

 

[Rymdhamster]

Re: Last man standing

Nu är det förresten bara två pers kvar i Last man standigtävlingen: God45 och Rymdhamster. Nu blir det strid på kniven!

Anth (Argh!) och Übereil har nu åkt ut.

Que?

För ett tag sedan, när det konstaterades att det inte var så många kvar som hade sett en film varje vecka, så utlystes en tävling, där alla som ville fick vara med (Fyra hoppade på: Übereil, Anth, God45 och Rymdhamster) som gick ut på att se vem som klarade av att se en film och posta en recension varje vecka. Siste person som lyckades med detta (av de som anmält sig) skulle få en DVDfilm av de som åkte ut (det har sagt lite löst att de ska vara den sämsta DVD man har, eller nått i den stilen, men det bör väl vara en faktisk film och inte säg, ett sånt där DVD-akvarium =).

 

[krank]

Re: Last man standing

För ett tag sedan, när det konstaterades att det inte var så många kvar som hade sett en film varje vecka, så utlystes en tävling, där alla som ville fick vara med (Fyra hoppade på: Übereil, Anth, God45 och Rymdhamster) som gick ut på att se vem som klarade av att se en film och posta en recension varje vecka. Siste person som lyckades med detta (av de som anmält sig) skulle få en DVDfilm av de som åkte ut (det har sagt lite löst att de ska vara den sämsta DVD man har, eller nått i den stilen, men det bör väl vara en faktisk film och inte säg, ett sånt där DVD-akvarium =).

Observera dock att det inte bara är de kvarvarande deltagarna i tävlingen som sett film varje vecka =)

 

[krank]

Re: Last man standing

Nu är det förresten bara två pers kvar i Last man standigtävlingen: God45 och Rymdhamster. Nu blir det strid på kniven!

Anth (Argh!) och Übereil har nu åkt ut.

Trist; jag trodde att Übereil skulle komma till skott. Vet att han skrev typ i söndags att han skulle försöka hitta en film...

 

[Lukas]

För lite drygt en vecka sedan skrev Lu-kaazh såhär:

Jag skulle vilja utmana Krank här: Jag skulle vilja att krank såg den här filmen och sedan så vill jag höra från honom om han tycker den här filmen är sämre eller bättre än armageddon.

Om jag hade vetat hur jobbigt du skulle tycka det var att se filmen så skulle jag aldrig ha utmanat dig, så innan jag gör något mer så vll jag be dig om ursäkt.

Angående filmen The perks of being a wallflower. Och nu har jag sett den.

Filmen är 1:40 lång, och det tog mig... kanske fyra eller fem timmar att ta mig igenom hela. Kanske mer, jag minns inte exakt när jag började.

Det är en film om en inbunden kille som inte har några vänner, som börjar hänga med några äldre ungdomar på samma skola. Insert en bunt förutsägbart pinsamma scener kring kärlek, sociala situationer, och annat. Och eftersom jag inte fixar pinsamhet var jag tvungen att ta paus varje gång det blev pinsamt och vänta ett tag innan jag kunde fortsätta...

Lu-kaazh pratar om subtila element, jag vet inte riktigt vilka han menar.

Vill du att jag skall utmana dig att se någon film som jag tycker INTE är subtil på det pinsamma elementen?
Jag får ofta problem med att jag tycker saker är pinsama, och det har funnits filmer jag vägrat se klart på grund av de elemnten. den här filmen hade bara en scen som fick mig att pausa, ta ett djupt andetag för att jag skulle kunna fortsätta. den scenen var

Spoiler

Drömsekvencen när charlie gör slut med Elisabeth, men det visar sig ju som tur vara bara en fantasy. det verkliga brakeupet är mycket mindre pinsamt

Det är kompetent historieberättande, jag uppskattade de delar som inte var jättepinsamma, och välkomnade stänken av mörker som finns - och som accelererar mot slutet. Mörker > pinsamhet.

tycker nog själv att det är mer än ett stänk, men okej då.

Det är en välgenomförd film, och jag vill aldrig någonsin se den igen. Vilket ger mig lite av ett dilemma, eftersom min betygskala är lite anpassad efter vad jag kan tänka mig att rekommendera, eller se igen. Kvalitetsmässigt är den en fyra eller en femma, men jag kan inte rekommendera någon att se den och jag vill, som sagt, aldrig se den igen.
Så mitt betyg blir (4)/5.
] Jag kan inte ge femmor till filmer som är såhär pinsamma, då får de vara hur välgenomförda de vill. Jag vet att det hör till genren på samma sätt som dålig pseudovetenskap hör till Armageddon, men den här genren fixar jag helt enkelt inte, då.


Bättre eller sämre än Armageddon? Svaret är "Mu". Frågan är meningslös; genrerna är för olika. Men ska jag välja vilken film jag ska se igen blir det garanterat Armageddon. Ska jag välja den film som på flera nivåer kändes som en knytnäve i mellangärdet blir det den här.

JAg tror att här kan vi se en skillnad på oss, där du verkar tycka att negativa känslor inte är önskvärda när man ser på film. Du verkar inte gilla att känna ångest, eller att bli ledsen över filmen. du vill bli road.
Jag gillar inte att känna ångest( det får jag nog av till vardags) men jag kan tycka att det är facinerande och betydelsefullt att få svepas med på en så kompakterad känslo-bergochdalbana som en film kan vara. Så även om jag kanske inte gillar att gråta till en film så ser jag endå upplevlsen som possetiv efterråt.

Sedan så tycker jag verkligen inte att den här filmen är så tung, som du får den att låta. Den är ju inte direkt Shoah ( okej orättvist exempel).

Du sa en gång till mig att du trodde det var possetivt för mig att bli irriterad på när smarta människor gillar dumma filmer.
Jag tror att det är possetivt för dig att uppleva de känslor du tycker är jobbiga.

EDIT: Also, det är lite trist att de bögar som porträtteras är

Spoiler

en feminin kille och en macho footballspelare.

Spoiler

</div>

Det tyckte jag var lite synd. Visst, bra att de har med bögar, men... ugh. Stereotyper. </div></div>

<div class="ubbcode-block"><div class="ubbcode-header">Klicka för att visa.. <input type="button" class="form-button" value="Visa dolt innehåll" onclick="toggle_spoiler(this, 'Dölj innehåll', 'Visa dolt innehåll')" /></div><div class="ubbcode-body"><div style="display: none;">Den här poängen tänkte jag inte på, jag fick känslan att Machokillen verkligen bara spelade en roll som han inte var bekväm i. Att han var macho bara för att dölja för sin far att han var bög( kan man verkligen skriva bög det låter som en förolämpning?)Jag vet inte om det gör det bättre men... Samtidigt så uppfattade jag aldrig den andra killen som SÅ feminin, men visst jag köper den tolkningen.

Så nu skall jag se veckans Ricci film

 

[krank]

JAg tror att här kan vi se en skillnad på oss, där du verkar tycka att negativa känslor inte är önskvärda när man ser på film. Du verkar inte gilla att känna ångest, eller att bli ledsen över filmen. du vill bli road.
Jag gillar inte att känna ångest( det får jag nog av till vardags) men jag kan tycka att det är facinerande och betydelsefullt att få svepas med på en så kompakterad känslo-bergochdalbana som en film kan vara. Så även om jag kanske inte gillar att gråta till en film så ser jag endå upplevlsen som possetiv efterråt.

Sedan så tycker jag verkligen inte att den här filmen är så tung, som du får den att låta. Den är ju inte direkt Shoah ( okej orättvist exempel).

Har inte sett Sjoah.

Alltså, det finns filmer med betydligt mer pinsamheter. Det kommer till exempel att dröja helt ENORMT länge innan jag kommer att kunna se hela Dum & Dummare. Den går bara inte. Den här gick, men med pauser.

Det jag ska säga som är positivt är att filmen turligt nog gjorde så att flera potentiellt skitpinsamma scener (jag pausade t.ex. innan han gav bort sitt blandband) inte blev så pinsamma - beteendet som kunnat bli pinsamt om folk reagerat annorlunda i filmen blev mycket mindre pinsamma än de kunnat bli. Flera av mina pausningar var i efterhand onödiga.

Jag gillar att gråta till film. Jag gillar sorgsenhet. Jag gillar längtan, glädje, frustration, hat. Jag gillar ångest, även om jag idag är mycket mindre intresserad av just ångest än jag var i gymnasiet, då jag var rejält angstig själv.

Jag har enormt lätt att gråta till film. Jag gråter till Doctor Who, jag grät till Armageddon, jag gråter så fort filmskaparna gör minsta lilla ansats till att visa att nu blir det sorgset, eller lyckligt.

Men just pinsamhet vrider upp min personliga ångestmätare till elva. Vilket naturligtvis har att göra med min osäkerhet i sociala situationer, jag har inga illusioner om att det inte grundar sig i ett problem hos mig, liksom.

Och hade jag inte trott att det i grunden antagligen var nyttigt för mig att då och då tvinga mig att se pinsamma filmer hade jag inte gjort det, utmaning eller inte.

 

[Gurgeh]

Man of Steel

Jag kunde ha skapat en egen tråd för det här eftersom jag inte deltagit i filmklubben tidigare, men när den här tråden finns här är det lika bra att använda den.

Jag har alltså sett en film. Den heter Man of Steel och handlar, för den som missat det, om den superhjälte som förr i tiden hette Stålmannen på svenska. I det här inlägget tänkte jag säga lite slumpmässiga saker om filmen. Men mest kommer jag nog att prata om filmrecensioner.

Man of Steel har fått rätt ljummen kritik. Den har till exempel bara skrapat ihop 56 % positiva recensioner på Rotten Tomatoes vilket inte är speciellt imponerande. Jag har läst flera recensioner, eftersom jag tidigt var nyfiken på om den här filmen var bra. Det märkliga är att jag fick för mig att den var det, trots att många av recensionerna var negativa. Det här fenomenet har jag tänkt på tidigare, men det har sällan varit så uppenbart. Låt oss ta följande meningar från Dagens Nyheters recension (2 poäng av 5 möjliga): "[...] filmserien från åren kring 1980 där Christopher Reeve spelade Mannen i manteln och Gene Hackman var Lex Luthor. I synnerhet Hackman är saknad den här gången."

Den här invändningen, liksom många från andra recensioner, visar tydligt att recensentens smak ligger så långt ifrån min att jag bör tolka alla negativa åsikter i recensionen som positiva och tvärtom. Låt oss tala lite om Lex Luthor, i en gömd ruta:

Spoiler

Lex Luthor var traditionellt en galen, briljant och hatisk vetenskapsman. Han utgjorde ett hot mot Stålmannen eftersom han kunde bygga livsfarliga vapen, robotar och stridsdräkter. 1986 gjordes han om till en galen, briljant och hatisk företagspamp som utgjorde ett hot mot Stålmannen eftersom han ahde folk som kunde bygga livsfarliga vapen, robotar och stridsdräkter, och eftersom han såg till att ha ett lager av underhuggare mellan sig och attackerna mot Stålmannen kunde Stålmannen inte sätta tid honom för dem. Lex Luthor i Hackmans skepnad var en begagnad bilhandlare som omgav sig med underhuggare som kuggades på inträdesprovet till Jönssonligan. En action/äventyrs-film kräver ett hot för att bli spännande, och de enda Haclman-Luthor utgjord ett hot mot var rika änkor med svaga hjärtan.

Men nog om Luthor, för han är inte med i den här filmen, och nog om filmrecensioner av kritiker med dålig smak.

Man of Steel är bra, nästan riktigt bra. Den innehåller några av de bästa superstriderna som visats på film, och även de mest realistiska, i alla fall om man tror att saker ska gå sönder i stor skala runt två superstarka och osårbara typer som pucklar på varandra. Specialeffekterna var så bra man kan föreställa sig, designen på Krypton och på kryptoniernas teknologi var inspirerad. Storyn är nästan precis den man kan förvänta sig, men höjer sig över många andra superhjältefilmer eftersom skurken (general Zod) faktiskt har ett mål och en plan, vilket superskurkar inte alltid tycks ha. Man får helt enkelt precis vad man vill ha av en superhjältefilm. Såvida man inte är en filmkritiker som tycker att tråkig humor är en viktigare ingrediens i en sådan än slagsmål och explosioner.

Jag kan, för ovanlighetens skull, inte hitta mycket i filmen att gnälla på. Den hänger ihop betydligt bättre än det här inlägget. Jag saknade inte ens de röda kalsongerna.

Betyg: 4 av 5.

/tobias

 

[Lukas]

JAg tror att här kan vi se en skillnad på oss, där du verkar tycka att negativa känslor inte är önskvärda när man ser på film. Du verkar inte gilla att känna ångest, eller att bli ledsen över filmen. du vill bli road.
Jag gillar inte att känna ångest( det får jag nog av till vardags) men jag kan tycka att det är facinerande och betydelsefullt att få svepas med på en så kompakterad känslo-bergochdalbana som en film kan vara. Så även om jag kanske inte gillar att gråta till en film så ser jag endå upplevlsen som possetiv efterråt.

Sedan så tycker jag verkligen inte att den här filmen är så tung, som du får den att låta. Den är ju inte direkt Shoah ( okej orättvist exempel).

Har inte sett Sjoah.

För att förtydliga, Shoah var en referens till en tung film, inte en pinsam.

Alltså, det finns filmer med betydligt mer pinsamheter. Det kommer till exempel att dröja helt ENORMT länge innan jag kommer att kunna se hela Dum & Dummare. Den går bara inte. Den här gick, men med pauser.

FAst den filmen är ju brutalt dålig så även om man tyckte pinsam humor var kul så skulle man inte vilja se den.

Det jag ska säga som är positivt är att filmen turligt nog gjorde så att flera potentiellt skitpinsamma scener (jag pausade t.ex. innan han gav bort sitt blandband) inte blev så pinsamma - beteendet som kunnat bli pinsamt om folk reagerat annorlunda i filmen blev mycket mindre pinsamma än de kunnat bli. Flera av mina pausningar var i efterhand onödiga.

Du skulle litat på mig när jag sa attd en inte var så pinsam
Jag får känslan av att den gjordes med mycket kärlek mot outsiders

Jag gillar att gråta till film. Jag gillar sorgsenhet. Jag gillar längtan, glädje, frustration, hat. Jag gillar ångest, även om jag idag är mycket mindre intresserad av just ångest än jag var i gymnasiet, då jag var rejält angstig själv.

Jag har enormt lätt att gråta till film. Jag gråter till Doctor Who, jag grät till Armageddon, jag gråter så fort filmskaparna gör minsta lilla ansats till att visa att nu blir det sorgset, eller lyckligt.

Intressant, det här gick ju helt emot min gissning om dig i förra inlägget.

Men just pinsamhet vrider upp min personliga ångestmätare till elva. Vilket naturligtvis har att göra med min osäkerhet i sociala situationer, jag har inga illusioner om att det inte grundar sig i ett problem hos mig, liksom.

Det jag dock tycker det låter som du tycker fasligt mycket är pinsamt, vilket verkligen måste begränsa dit utbud av film du kan se.

Och hade jag inte trott att det i grunden antagligen var nyttigt för mig att då och då tvinga mig att se pinsamma filmer hade jag inte gjort det, utmaning eller inte.

så om du tänker tvinga på dig något mer i framtiden så kan du alltid be mig om tips.

Hur som helst så tycker jag det var starkt av dig att ta dig genom filmen, och jag ser det här som om jag är skyldig dig en tjänst,

//Lukas som hoppas att krank inte kommer vilja att jag dödar skall döda någon

 

[krank]

Det jag dock tycker det låter som du tycker fasligt mycket är pinsamt, vilket verkligen måste begränsa dit utbud av film du kan se.

Film är inte ett lika stort problem som att det hindrar mig från att uppsöka till exempel nya, obekanta situationer där jag riskerar att bryta mot outtalade sociala koder som får folk att tycka att jag är löjlig, töntig, och bara en liten skit som inte ska komma här och komma...

Du skulle litat på mig när jag sa attd en inte var så pinsam

Flera, men långtifrån alla.