Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2013 v33
- Thread starter krank
- Start date
Jag tror att anledningen till att det ändå funkade för mig var att samhällskritik för mig kan ersätta behovet av karaktärer jag bryr mig om.sodapop said:
Jag menar, att bry mig om personerna en film handlar om är något jag bara gör om själva plotten inte är häftig eller intellektuellt utmanande nog.
Krille
Super Moderator
Jag har sett Пе́рвый отря́д (Perviy Otryad), mer känd som First Squad här i väst.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/ypGM5JEOrYs"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/ypGM5JEOrYs" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
Om det ser ut som en anime så beror det på att det är en: det är ett samarbete mellan japanska Studio 4°C och ryska Molot Entertainment. Den började som en video till en rysk raplåt, och den var så cool att den bara måste bli en hel film. Och det blev den.
Under vintern 1941/42 kommer en liten grupp fältartister till fronten. En av dem är Nadia (Elena Chebaturkina), och hon är synsk, och skrämmer slag på sig själv och soldaterna med att förutse deras död. Sekunden senare dyker tyska störtbombare ner och spränger hela lägret och Nadia slås medveslös. Hon kämpar sig tillbaka till medvetande, och lyckas också öppna en dörr till sitt borttappade minne.
Allt eftersom Nadia kämpar med sitt minne och sin förmåga så inser hon att den har ett pris: hennes kamrater i Unga Pionjärerna hade liknande förmågor, och de dödades av tyskarna för att det sovjetiska parapsykologiska underrättelseprogrammet var ett hot. Hon jagas av tyska agenter, utskickade av Anenerbe, Förfädersarvet, ett ockult sällskap i den tyska underrättelsetjänsten som sluter pakter med döda och demoner. Nadia blir tvungen att konfrontera de döda på deras eget område för att kunna stoppa tyskarnas demoniska allierade att slå igenom fronten utanför Moskva - men hon är inte ensam. Hennes kamrater från Unga Pionjärerna står redo på Andra Sidan.
---
Filmen börjar mitt i handlingen. Nadia har tappat minnet och vi vet inte vem hon är, varför vi börjar med att utforska hennes minne och varifrån hon kommer, och därefter tar itu med vad hotet är och vad som hände med hennes kamrater.
Filmen berättas på ett intressant sätt: den är uppdelad i kapitel, och varje kapitel inleds med en intervju med (icke-tecknade) krigsveteraner, läkare, psykologer och historiker som berättar om olika aspekter av kriget på östfronten - flyende civila, effekten av trauma och granatchock, Sovjets hemliga parapsykologiska underrättelseprogram etc. Det gör att First Squad får en märklig dokumentär känsla, trots att det är en anime. Kapitlen är inte självständiga, men de är nästan byggda som inneslutna avsnitt. Det upplägget funkar inte utan intervjuerna - utan dem blir filmen bara upphuggen. Det finns en utgåva på DVD och bluray som saknar dessa intervjuer av någon märklig och helt oförklarlig anledning, så tro mig, filmen funkar inte utan intervjuerna.
Språket är ryska. Det finns en engelsk dubbning, men den låter fel på nåt sätt. Tyskarna talar också ryska, för övrigt. Det är en del väldigt långa repliker här och var som låter upplästa för mig, även om jag inte förstår ryska. Så dialogen skulle behöva en del jobb.
Eftersom det är en anime så kör man med de vanliga arbetsbesparande genvägarna: låg framerate när man kan, panoreringar när man kan, mekaniska saker som renderas med data, dialoger där bara munnen rör på sig, poserande, effektanimeringar som regn och fall och rök etc. Men den är läskigt snygg med en blek färgsättning och realistisk mekanik.
First Squads genomförande är trots genvägarna okej. Man kan undra lite över karaktärsdesignen, som varför Nadia har en katana i skåpet eller vem som vid sina sinnens fulla bruk snubblar omkring i ett vintertida Moskva enbart iförd ett knälång kortärmad klänning. Man kan se varför man valde att göra den som en anime, för en sån här film hade kostat för mycket att göra i verkligheten.
Men där First Squad inte riktigt når fram i genomförande, det tar den igen med hjärta! Det är en film gjord av unga ryssar som är influerade av västlig och japansk kultur och väljer att ta sin historia och göra något eget av den!
Och konceptet med ett hemligt krig mellan en rysk parapsykologisk underrättelsetjänst och en tysk ockult underrättelsetjänst är så fantastisk och ashäftig att den här filmen bara ber om att få ett rollspel baserat på sig!
---
Bonus: videon där det började:
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/Ws_VdY0dHeE"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/Ws_VdY0dHeE" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/ypGM5JEOrYs"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/ypGM5JEOrYs" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
Om det ser ut som en anime så beror det på att det är en: det är ett samarbete mellan japanska Studio 4°C och ryska Molot Entertainment. Den började som en video till en rysk raplåt, och den var så cool att den bara måste bli en hel film. Och det blev den.
Under vintern 1941/42 kommer en liten grupp fältartister till fronten. En av dem är Nadia (Elena Chebaturkina), och hon är synsk, och skrämmer slag på sig själv och soldaterna med att förutse deras död. Sekunden senare dyker tyska störtbombare ner och spränger hela lägret och Nadia slås medveslös. Hon kämpar sig tillbaka till medvetande, och lyckas också öppna en dörr till sitt borttappade minne.
Allt eftersom Nadia kämpar med sitt minne och sin förmåga så inser hon att den har ett pris: hennes kamrater i Unga Pionjärerna hade liknande förmågor, och de dödades av tyskarna för att det sovjetiska parapsykologiska underrättelseprogrammet var ett hot. Hon jagas av tyska agenter, utskickade av Anenerbe, Förfädersarvet, ett ockult sällskap i den tyska underrättelsetjänsten som sluter pakter med döda och demoner. Nadia blir tvungen att konfrontera de döda på deras eget område för att kunna stoppa tyskarnas demoniska allierade att slå igenom fronten utanför Moskva - men hon är inte ensam. Hennes kamrater från Unga Pionjärerna står redo på Andra Sidan.
---
Filmen börjar mitt i handlingen. Nadia har tappat minnet och vi vet inte vem hon är, varför vi börjar med att utforska hennes minne och varifrån hon kommer, och därefter tar itu med vad hotet är och vad som hände med hennes kamrater.
Filmen berättas på ett intressant sätt: den är uppdelad i kapitel, och varje kapitel inleds med en intervju med (icke-tecknade) krigsveteraner, läkare, psykologer och historiker som berättar om olika aspekter av kriget på östfronten - flyende civila, effekten av trauma och granatchock, Sovjets hemliga parapsykologiska underrättelseprogram etc. Det gör att First Squad får en märklig dokumentär känsla, trots att det är en anime. Kapitlen är inte självständiga, men de är nästan byggda som inneslutna avsnitt. Det upplägget funkar inte utan intervjuerna - utan dem blir filmen bara upphuggen. Det finns en utgåva på DVD och bluray som saknar dessa intervjuer av någon märklig och helt oförklarlig anledning, så tro mig, filmen funkar inte utan intervjuerna.
Språket är ryska. Det finns en engelsk dubbning, men den låter fel på nåt sätt. Tyskarna talar också ryska, för övrigt. Det är en del väldigt långa repliker här och var som låter upplästa för mig, även om jag inte förstår ryska. Så dialogen skulle behöva en del jobb.
Eftersom det är en anime så kör man med de vanliga arbetsbesparande genvägarna: låg framerate när man kan, panoreringar när man kan, mekaniska saker som renderas med data, dialoger där bara munnen rör på sig, poserande, effektanimeringar som regn och fall och rök etc. Men den är läskigt snygg med en blek färgsättning och realistisk mekanik.
First Squads genomförande är trots genvägarna okej. Man kan undra lite över karaktärsdesignen, som varför Nadia har en katana i skåpet eller vem som vid sina sinnens fulla bruk snubblar omkring i ett vintertida Moskva enbart iförd ett knälång kortärmad klänning. Man kan se varför man valde att göra den som en anime, för en sån här film hade kostat för mycket att göra i verkligheten.
Men där First Squad inte riktigt når fram i genomförande, det tar den igen med hjärta! Det är en film gjord av unga ryssar som är influerade av västlig och japansk kultur och väljer att ta sin historia och göra något eget av den!
Och konceptet med ett hemligt krig mellan en rysk parapsykologisk underrättelsetjänst och en tysk ockult underrättelsetjänst är så fantastisk och ashäftig att den här filmen bara ber om att få ett rollspel baserat på sig!
---
Bonus: videon där det började:
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/Ws_VdY0dHeE"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/Ws_VdY0dHeE" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
Jag läste någons utlägg där denne argumenterade att huvudpersoner/handling i SF inte får vara för komplex, för då dras man med och missar allt det coola skitet i settingen. Som exempel fanns bland annat Blade Runner (ganska simplistisk Noir-handling).krank said:
Såg Cargo nyss. Se nedan för hela:
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/gryenlQKTbE"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/gryenlQKTbE" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
Kort zombierulle. Jag är ordentligt trött på zombier.
Filmen är dock lagom lång och riktigt bra. Motivation? Eh, se den, den är inte så lång.
Betyg: 4 av 5.
Återkommer med längre film senare.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/gryenlQKTbE"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/gryenlQKTbE" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
Kort zombierulle. Jag är ordentligt trött på zombier.
Filmen är dock lagom lång och riktigt bra. Motivation? Eh, se den, den är inte så lång.
Betyg: 4 av 5.
Återkommer med längre film senare.
Jag har sett Back to the Future. Jag kommer att se en del i veckan, om jag inte blir för ivrig och tar dem allihop i ett svep.
Nå, Marty McFly är en rätt vanlig skateboardåkande 17-åring med tvivelaktig klädsmak år 1985. Han är polare med en äldre, excentrisk forskare vid namn Emmet Brown.
Doc Brown har uppfunnit en tidsmaskin. Medan den testas kommer ett gäng libyska terrorister och skjutet ihjäl honom för att han snott deras plutonium. Marty hamnar i 1955... Där han råkar få sin morsa att bli kär i sig, vilket hotar hela hans existens.
Det här är en riktigt, riktigt bra äventyrsfilm som håller högt tempo och har stort hjärta. Dessutom är den rolig. Den spelar på massvis med teman - generationsklyftan, relationen med sina föräldrar, att våga stå för det man gillar att göra och inte vara rädd att bli avvisad, att inte låta sig bli mobbad...
Filmen jobbar mycket med upprepningar, både visuella och verbala, och bygger upp en dramaturgi och en värld där allt känns som att det hänger ihop. Det är något med tidsresor och upprepningar som funkar bra ihop. Mycket smart gjort, överlag.
Det som inte är så bra är dels kvinnoporträtten, där både Lorraine och Jennifer ges skitlite utrymme och då mest som ganska passiva kärleksintressen, typ. Sedan är jag inte jättebekväm med tanken på våld som lösning på mobbare heller.
Sedan har den en del pinsamheter också, och såna avskyr jag ju. Det går att göra tidsresefilm utan snäckskalsgags, jag lovar. Ett snäckskalsgag är alltså när det roliga kommer ut att en person gör/säger fel, gör bort sig eller beter sig på ett i sammanhanget socialt oaccepterat sätt pga att personen ifråga saknar rätt kulturella referensramar. Som när Stallone inte vet hur snäckskalen funkar i Demolition Man.
Men filmen är rolig och lättsam och fartfylld.
BETYG: 4/5
Tillägg: Omdöme om utgåvan.
Jag köpte bluraybox via Amazon, och är rätt nöjd. Den har en massa undertextspråk såklart, men också bra bildkvalitet och en massa schysst extramaterial. Både outtakes, deleted scenes, diverse intervjuer etc. Det märks att en del lyfts från tidigare DVD_utgåvor; till exempel har QA-sekvenserna med den lite yngre Michael J. Fox extremt gräsliga intro/outrosekvenser till varje fråga. Väldigt typiskt för perdioden då DVD-makare tyckte att det var roligt att leka med mediet. Brrrh.
Menyerna är lite sega och inte sådär jättesnygga, men de funkar.
Nå, Marty McFly är en rätt vanlig skateboardåkande 17-åring med tvivelaktig klädsmak år 1985. Han är polare med en äldre, excentrisk forskare vid namn Emmet Brown.
Doc Brown har uppfunnit en tidsmaskin. Medan den testas kommer ett gäng libyska terrorister och skjutet ihjäl honom för att han snott deras plutonium. Marty hamnar i 1955... Där han råkar få sin morsa att bli kär i sig, vilket hotar hela hans existens.
Det här är en riktigt, riktigt bra äventyrsfilm som håller högt tempo och har stort hjärta. Dessutom är den rolig. Den spelar på massvis med teman - generationsklyftan, relationen med sina föräldrar, att våga stå för det man gillar att göra och inte vara rädd att bli avvisad, att inte låta sig bli mobbad...
Filmen jobbar mycket med upprepningar, både visuella och verbala, och bygger upp en dramaturgi och en värld där allt känns som att det hänger ihop. Det är något med tidsresor och upprepningar som funkar bra ihop. Mycket smart gjort, överlag.
Det som inte är så bra är dels kvinnoporträtten, där både Lorraine och Jennifer ges skitlite utrymme och då mest som ganska passiva kärleksintressen, typ. Sedan är jag inte jättebekväm med tanken på våld som lösning på mobbare heller.
Sedan har den en del pinsamheter också, och såna avskyr jag ju. Det går att göra tidsresefilm utan snäckskalsgags, jag lovar. Ett snäckskalsgag är alltså när det roliga kommer ut att en person gör/säger fel, gör bort sig eller beter sig på ett i sammanhanget socialt oaccepterat sätt pga att personen ifråga saknar rätt kulturella referensramar. Som när Stallone inte vet hur snäckskalen funkar i Demolition Man.
Men filmen är rolig och lättsam och fartfylld.
BETYG: 4/5
Tillägg: Omdöme om utgåvan.
Jag köpte bluraybox via Amazon, och är rätt nöjd. Den har en massa undertextspråk såklart, men också bra bildkvalitet och en massa schysst extramaterial. Både outtakes, deleted scenes, diverse intervjuer etc. Det märks att en del lyfts från tidigare DVD_utgåvor; till exempel har QA-sekvenserna med den lite yngre Michael J. Fox extremt gräsliga intro/outrosekvenser till varje fråga. Väldigt typiskt för perdioden då DVD-makare tyckte att det var roligt att leka med mediet. Brrrh.
Menyerna är lite sega och inte sådär jättesnygga, men de funkar.
God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 18,551
Jag har sett Undercover Brother. Det är mer eller mindre Austin Powers fast den driver med Shaft och blaxploitation filmer istället för James Bond och agent filmer. Filmen har tillräckligt många genuint roliga skämt för att göra dem sevärd men många skämt faller platt, är daterade, är bara referenser eller är helt enkelt inte roliga. Det roligaste skämtet i filmen är dock en referens till tillbaka till framtiden 2 så...
Helt ok om den råkar gå på tv 3/5
Helt ok om den råkar gå på tv 3/5
Jag har sett The Adventyres of Tintin: The Secret of the Unicorn.
Det är en 3D-animerad spelfilm på två timmar som handlar om journalisten Tintin som köper en replika av ett skepp på loppmarknad. Det visar sig att andra också är ute efter replikan, och att den är kopplad dels till en enorm skatt och dels en gammal otursförföljd sjöfararsläkt med namnet Haddock...
Jag tycker om den. Det är i grunden ungefär samma story som det klassiska Tintinalbumet med samma namn, men de har lagt in delar av en massa andra album och kapat bort en del som inte var tillräckligt... fartfyllt, antar jag.
Filmen håller högt tempo och är en hejdundrans äventyrsfilm som balanserar mellan cartoon och äventyrsfilm, och visar att 3d-animering inte behöver betyda att allt känns stelt. Människorna är realistiskt renderade men har proportioner som karikatyrer, vilket funkar mycket bra. Allting är väldigt snyggt, över lag. Och den funkar bra i 3D.
Det finns egentligen bara två grejer jag inte gillar: Dels att kapten Haddocks alkoholism behandlas såpass humoristiskt, och dels att filmen i stort sett saknar kvinnoporträtt utöver den ytliga och självcentrerade Bianca Castafiore som dessutom inte får vara med speciellt mycket. Båda är dock arv från seriealbumen, vilket väl ev. kan ses som förmildrande omständighet.
BETYG: 4/5
Det är en 3D-animerad spelfilm på två timmar som handlar om journalisten Tintin som köper en replika av ett skepp på loppmarknad. Det visar sig att andra också är ute efter replikan, och att den är kopplad dels till en enorm skatt och dels en gammal otursförföljd sjöfararsläkt med namnet Haddock...
Jag tycker om den. Det är i grunden ungefär samma story som det klassiska Tintinalbumet med samma namn, men de har lagt in delar av en massa andra album och kapat bort en del som inte var tillräckligt... fartfyllt, antar jag.
Filmen håller högt tempo och är en hejdundrans äventyrsfilm som balanserar mellan cartoon och äventyrsfilm, och visar att 3d-animering inte behöver betyda att allt känns stelt. Människorna är realistiskt renderade men har proportioner som karikatyrer, vilket funkar mycket bra. Allting är väldigt snyggt, över lag. Och den funkar bra i 3D.
Det finns egentligen bara två grejer jag inte gillar: Dels att kapten Haddocks alkoholism behandlas såpass humoristiskt, och dels att filmen i stort sett saknar kvinnoporträtt utöver den ytliga och självcentrerade Bianca Castafiore som dessutom inte får vara med speciellt mycket. Båda är dock arv från seriealbumen, vilket väl ev. kan ses som förmildrande omständighet.
BETYG: 4/5
Jag har sett The Andromeda Strain, miniserien i två delar från 2008.
En satellit krashar, och släpper ifrån sig någon form av luftburen patogen. Givetvis samlas ett gäng forskare för att ta reda på vad det är för något och hur man kan hindra spridning.
Det var en helt acceptabel liten serie; åtminstone tillräckligt intressant för att hålla mitt intresse vid liv i 169 minuter. Skådespeleriet var väl lite sisådär trots annars ganska kompetenta skådisar; sämst var helt klart Christa Miller som agerade som om hennes ansikte var Botoxat hela serien. Men det var väl okej. Effekterna var snäppet över Asylum-nivå, men de var inte så många så det funkade också. Plotten var lite virrig ibland, och jag tyckte slutet kändes lite krystat, men det funkade.
Jag gillade att de hade lite blandning vad gäller kön och hudfärg bland forskarna och att de hade med en homosexuell man utan att göra en grej av det.
Virusets källa gjorde definitivt att mitt intresse för den annars ganska tråkiga epidemigrejen ökade. Lite fantastik kan piffa upp vad som helst.
All in all: "Meh". Duger att se på om man inte har något bättre för sig.
BETYG: 3/5
En satellit krashar, och släpper ifrån sig någon form av luftburen patogen. Givetvis samlas ett gäng forskare för att ta reda på vad det är för något och hur man kan hindra spridning.
Det var en helt acceptabel liten serie; åtminstone tillräckligt intressant för att hålla mitt intresse vid liv i 169 minuter. Skådespeleriet var väl lite sisådär trots annars ganska kompetenta skådisar; sämst var helt klart Christa Miller som agerade som om hennes ansikte var Botoxat hela serien. Men det var väl okej. Effekterna var snäppet över Asylum-nivå, men de var inte så många så det funkade också. Plotten var lite virrig ibland, och jag tyckte slutet kändes lite krystat, men det funkade.
Jag gillade att de hade lite blandning vad gäller kön och hudfärg bland forskarna och att de hade med en homosexuell man utan att göra en grej av det.
Virusets källa gjorde definitivt att mitt intresse för den annars ganska tråkiga epidemigrejen ökade. Lite fantastik kan piffa upp vad som helst.
All in all: "Meh". Duger att se på om man inte har något bättre för sig.
BETYG: 3/5
Jag har sett Red Lights.
Filmen handlar om två skeptiker (och akademiker) som avslöjar bluffmakare. En snubbe, INTE-Geller, som varit i luven på den äldre av dem, Margaret Matheson, tidigare. Storyn är alltså skeptiker vs folk med psykiska krafter, lite som en omvänd Ghostbusters. På plussidan är det rätt smart här och var.
En del av greppen störde mig: Givetvis är de framgångsrika skeptikerna två pers i en garderob utan ordentligt underlag medan den paranormala forskningsavdelningen har massor med pengar (för vi älskar underdogs). Twisten gjorde mig också aningen besviken. Filmen kändes ungefär 20 minuter för lång. Budskapet var luddigt.
Det sagt, Sigourney Weaver och DeNiro ger stabila rolltolkningar, twisten överraskade förvisso mig (det är iofs inte positivt i sig) och öppningen och klippningen var kompetent (show, don't tell - så här gör man, vilket t ex The Reaping inte klarade av). En stabil film, helt enkelt.
Betyg: 4 av 5. En svag 4:a, förvisso, men ändå.
Bechdel: Klarar den galant. Att en av huvudpersonerna är av Sigourney Weaver var nog en del av anledningen.
Filmen handlar om två skeptiker (och akademiker) som avslöjar bluffmakare. En snubbe, INTE-Geller, som varit i luven på den äldre av dem, Margaret Matheson, tidigare. Storyn är alltså skeptiker vs folk med psykiska krafter, lite som en omvänd Ghostbusters. På plussidan är det rätt smart här och var.
En del av greppen störde mig: Givetvis är de framgångsrika skeptikerna två pers i en garderob utan ordentligt underlag medan den paranormala forskningsavdelningen har massor med pengar (för vi älskar underdogs). Twisten gjorde mig också aningen besviken. Filmen kändes ungefär 20 minuter för lång. Budskapet var luddigt.
Det sagt, Sigourney Weaver och DeNiro ger stabila rolltolkningar, twisten överraskade förvisso mig (det är iofs inte positivt i sig) och öppningen och klippningen var kompetent (show, don't tell - så här gör man, vilket t ex The Reaping inte klarade av). En stabil film, helt enkelt.
Betyg: 4 av 5. En svag 4:a, förvisso, men ändå.
Bechdel: Klarar den galant. Att en av huvudpersonerna är av Sigourney Weaver var nog en del av anledningen.
Jag har sett Cypher.
Det är en ganska skum near-future-cyberpunkfilm om en snubbe, Sullivan, som anlitas för att spionera på ganska tråkiga konferenser och spela in allt som sägs. Jag vet inte hur mycket mer jag kan skriva utan att spoila, så jag låter nog bli. Men det blir åka av! Filmen leker mycket med identiteter, tillit och lojalitet, företagsvälde och annat sånt roligt jox.
Visuellt är den väldigt trevlig; specialeffekterna kanske inte är så superfräsiga men istället leker filmen mycket med färgsättning och saturering för att få fram olika känslomässiga effekter vilket funkar mycket bra. Skådespeleriet är kompetent. Det är lite trist att bara Lucy Liu har en ordentlig talroll, och något Bechdeltest klarar filmen definitivt inte.
Twisten mot slutet var lite för lätt att räkna ut, lite för uppenbar.
BETYG: 4/5
Det är en ganska skum near-future-cyberpunkfilm om en snubbe, Sullivan, som anlitas för att spionera på ganska tråkiga konferenser och spela in allt som sägs. Jag vet inte hur mycket mer jag kan skriva utan att spoila, så jag låter nog bli. Men det blir åka av! Filmen leker mycket med identiteter, tillit och lojalitet, företagsvälde och annat sånt roligt jox.
Visuellt är den väldigt trevlig; specialeffekterna kanske inte är så superfräsiga men istället leker filmen mycket med färgsättning och saturering för att få fram olika känslomässiga effekter vilket funkar mycket bra. Skådespeleriet är kompetent. Det är lite trist att bara Lucy Liu har en ordentlig talroll, och något Bechdeltest klarar filmen definitivt inte.
Twisten mot slutet var lite för lätt att räkna ut, lite för uppenbar.
BETYG: 4/5
Krille
Super Moderator
Jag fick en liten bucklig plåtburk som såg ut som en bensindunk häromdan, och när jag öppnade den så låg det en ikonisk film i den. Egentligen tre ikoniska filmer, och nu har jag sett den första av dem: Mad Max.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/ti6rG4NmsyM"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/ti6rG4NmsyM" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
Det är en dystopisk bild som målas upp i Mad Max: oljan är nästan på upphällningen och samhället håller på att kollapsa. Man har i princip redan övergett Australiens vildmark, och låtit gängen ta över. Den enda lag som finns där är Main Force Patrol, och den är sliten, har för liten budget och komplett galen personal.
Vilket är lite av Max Rockatanskys (Mel Gibson) problem: han känner att han är för nära gränsen och vill sluta, men hans boss försöker muta honom att stanna kvar med en superhottad V8 Pursuit Special (Ford XB Falcon GT351).
När bästa kompisen Goose (Steve Bisley) bränns ihjäl av gängen så tar Max slutligen steget och lämnar in brickan. Han gör inte som actionhjältar brukar göra och ger sig ut på en personlig jakt på asen - det gör han istället när gängen kör ihjäl hans barn och fru Jesse (Joanne Samuel). Då hämtar Max sin nya svarta V8 Pursuit Special och jagar fatt på gänget.
---
Mad Max känns som en personlig film. Det är en film som någon verkligen ville göra, snarare än en film som gjordes för att tjäna pengar. Det är rätt mycket indie-känsla över den.
George Miller, som skrev, producerade och regisserade Mad Max, var från början en akutläkare i Victoria innan han sadlade om och började göra film. Att säga att han influerades av tiden i akuten, med en massa trafikolyckor som rullade in, är nog inte helt otippat.
Den kom också rätt nyligen efter oljekrisen på sjuttitalet. Det är nog inte så många här som minns att olja ransonerades. Australien drabbades rätt hårt på grund av Storbritannien som hade gått med i EU 1973 och därmed rest tullhinder mellan Storbritannien och Australien. Folk köade i timmar vid pumparna och dem som försökte smita förbi kunde få sig en rejäl smäll. Så hur samhället skulle bryta samman om oljan tog slut låg hyfsat färskt i minnet när Mad Max gjordes.
I dagens filmmiljö lämnar den nog en hel del att önska: det blir ingen dramatisk uppgörelse mano a mano mellan Max och Toecutter, och Max omhändertagande av Johnny the Boy skulle heller inte göras idag. Idag hade manuset skickats in på en revisionsrunda till för att få in en hård slutfajt, och sen en revisionsrunda för att ta hand om tempot, och en revisionsrunda för att få bort det där galen snut-budskapet, och i synnerhet snuten Roop som börjar filmen med att flukta på ett älskande par genom kikarsiktet. Mad Max hade inte gjorts idag i Hollywood, helt enkelt.
Det var knappt att Mad Max tog sig nånstans över huvud taget. Mel Gibson var inte känd utanför Australien vid den tiden. När den väl kom till USA så hade i stort sett hela dialogen dubbats till engelska (!) - och jag skojar inte, jänkarna klarade inte av den australiensiska engelskan utan dubbade skiten till amerikansk engelska. Den gick inte så bra där borta heller, och här i Svedala blev den bannad helt ända fram till 2005 på grund av scenen där Goose bränns ihjäl av gänget.
Men trots alla dessa svårigheter så blev den kultfilmen som inte bara startade en franchise, utan också förde samhällskollapsen till allas läppar. Den har refererats till så många gånger, i synnerhet slutscenen med Johnny the Boy, handklovar, tändare, bensin och bågfil. Det fanns en sån scen i Watchmen-serien som inte kom med i filmen, kanske för att inte anklagas att ha plagierat Mad Max. Heck, en hel skräckfilmsfranchise, Saw, bygger på den premissen!
Så det var nog tur att ett par galna australiensare kokade ihop Mad Max för blott 400 000 australiensiska dollar och dryga dussinet donerade Kawasaki-hojjar.
---
Nästa vecka blir det Mad Max 2 - The Road Warrior!
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/ti6rG4NmsyM"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/ti6rG4NmsyM" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
Det är en dystopisk bild som målas upp i Mad Max: oljan är nästan på upphällningen och samhället håller på att kollapsa. Man har i princip redan övergett Australiens vildmark, och låtit gängen ta över. Den enda lag som finns där är Main Force Patrol, och den är sliten, har för liten budget och komplett galen personal.
Vilket är lite av Max Rockatanskys (Mel Gibson) problem: han känner att han är för nära gränsen och vill sluta, men hans boss försöker muta honom att stanna kvar med en superhottad V8 Pursuit Special (Ford XB Falcon GT351).
När bästa kompisen Goose (Steve Bisley) bränns ihjäl av gängen så tar Max slutligen steget och lämnar in brickan. Han gör inte som actionhjältar brukar göra och ger sig ut på en personlig jakt på asen - det gör han istället när gängen kör ihjäl hans barn och fru Jesse (Joanne Samuel). Då hämtar Max sin nya svarta V8 Pursuit Special och jagar fatt på gänget.
---
Mad Max känns som en personlig film. Det är en film som någon verkligen ville göra, snarare än en film som gjordes för att tjäna pengar. Det är rätt mycket indie-känsla över den.
George Miller, som skrev, producerade och regisserade Mad Max, var från början en akutläkare i Victoria innan han sadlade om och började göra film. Att säga att han influerades av tiden i akuten, med en massa trafikolyckor som rullade in, är nog inte helt otippat.
Den kom också rätt nyligen efter oljekrisen på sjuttitalet. Det är nog inte så många här som minns att olja ransonerades. Australien drabbades rätt hårt på grund av Storbritannien som hade gått med i EU 1973 och därmed rest tullhinder mellan Storbritannien och Australien. Folk köade i timmar vid pumparna och dem som försökte smita förbi kunde få sig en rejäl smäll. Så hur samhället skulle bryta samman om oljan tog slut låg hyfsat färskt i minnet när Mad Max gjordes.
I dagens filmmiljö lämnar den nog en hel del att önska: det blir ingen dramatisk uppgörelse mano a mano mellan Max och Toecutter, och Max omhändertagande av Johnny the Boy skulle heller inte göras idag. Idag hade manuset skickats in på en revisionsrunda till för att få in en hård slutfajt, och sen en revisionsrunda för att ta hand om tempot, och en revisionsrunda för att få bort det där galen snut-budskapet, och i synnerhet snuten Roop som börjar filmen med att flukta på ett älskande par genom kikarsiktet. Mad Max hade inte gjorts idag i Hollywood, helt enkelt.
Det var knappt att Mad Max tog sig nånstans över huvud taget. Mel Gibson var inte känd utanför Australien vid den tiden. När den väl kom till USA så hade i stort sett hela dialogen dubbats till engelska (!) - och jag skojar inte, jänkarna klarade inte av den australiensiska engelskan utan dubbade skiten till amerikansk engelska. Den gick inte så bra där borta heller, och här i Svedala blev den bannad helt ända fram till 2005 på grund av scenen där Goose bränns ihjäl av gänget.
Men trots alla dessa svårigheter så blev den kultfilmen som inte bara startade en franchise, utan också förde samhällskollapsen till allas läppar. Den har refererats till så många gånger, i synnerhet slutscenen med Johnny the Boy, handklovar, tändare, bensin och bågfil. Det fanns en sån scen i Watchmen-serien som inte kom med i filmen, kanske för att inte anklagas att ha plagierat Mad Max. Heck, en hel skräckfilmsfranchise, Saw, bygger på den premissen!
Så det var nog tur att ett par galna australiensare kokade ihop Mad Max för blott 400 000 australiensiska dollar och dryga dussinet donerade Kawasaki-hojjar.
---
Nästa vecka blir det Mad Max 2 - The Road Warrior!
jag har dragits för att se veckans riccifilm, jag vet inte om det var för att de var en remake av en familjen film som Disney gjorde på 60talet eller om det var för att filmen hette That Darn Cat.
Den här filmen tar frågan "vad tror du att katter gör när de är ute" och försöker skriva en komedi runt det. Sedan ger man filmen till regissören som är mest känd för att regisserat spelfilmen med Spice girls .
Den här filmen var klumpigt genomförd, de få bra idéer filmen hade förstördes av horribel dialog och fruktansvärd ljudklippning ( Vem tror att det är en bra ide att när taket av en bil slits av använda ett tecknat woonk ljud?).
Sedan känns inte filmen helt genom tänkt, huvudpersonen är en ung flicka (spelad av Ricci) som på alla vis beskrivs och uppträder som en kaxig typ som ser ner på omgivningen och tycker alla andra är fåniga (hon bär så klart bara svarta kläder) och samtidigt så säger man att hon är helt besatt av sin katt. Jag tror att öppet gosa med en katt skulle förstöra ryktet om att man var en känslokall typ.
jag tänker inte tala om skådespeleriet av Doug E. Doug, för det var bara pinsamt.
Veckans Ricci recension: Jag är imponerad av vad hon lyckades göra med det här materialet, hennes spydighet var utmärkt, och jag undra om hon inte förstådd vilken katastrof till film det här skulle bli och valde att bara vara sarkastisk under hela inspelningen. Jag kan tänka mig henne säga saker som "Så Bob, nu skall vi göra en scen när jag försöker övertala en FBI-polis att sjunga motown för en hund som attackerar honom? Vilken utmärkt ide , det här kommer bli en jätte rolig film"
//Lukas som dock var Imponerad av katten
Den här filmen tar frågan "vad tror du att katter gör när de är ute" och försöker skriva en komedi runt det. Sedan ger man filmen till regissören som är mest känd för att regisserat spelfilmen med Spice girls .
Den här filmen var klumpigt genomförd, de få bra idéer filmen hade förstördes av horribel dialog och fruktansvärd ljudklippning ( Vem tror att det är en bra ide att när taket av en bil slits av använda ett tecknat woonk ljud?).
Sedan känns inte filmen helt genom tänkt, huvudpersonen är en ung flicka (spelad av Ricci) som på alla vis beskrivs och uppträder som en kaxig typ som ser ner på omgivningen och tycker alla andra är fåniga (hon bär så klart bara svarta kläder) och samtidigt så säger man att hon är helt besatt av sin katt. Jag tror att öppet gosa med en katt skulle förstöra ryktet om att man var en känslokall typ.
jag tänker inte tala om skådespeleriet av Doug E. Doug, för det var bara pinsamt.
Veckans Ricci recension: Jag är imponerad av vad hon lyckades göra med det här materialet, hennes spydighet var utmärkt, och jag undra om hon inte förstådd vilken katastrof till film det här skulle bli och valde att bara vara sarkastisk under hela inspelningen. Jag kan tänka mig henne säga saker som "Så Bob, nu skall vi göra en scen när jag försöker övertala en FBI-polis att sjunga motown för en hund som attackerar honom? Vilken utmärkt ide , det här kommer bli en jätte rolig film"
//Lukas som dock var Imponerad av katten