Eftersom jag redan har sett två filmer den här veckan så kan jag nu även stoppa in en hel tv-serie i recensionstråden:
Ghost in the Shell: Stand Alone Complex 2nd GIG. Jag har en känsla av att de flesta av er redan har sett den.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/Tw6JI82Cteo"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/Tw6JI82Cteo" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
Första säsongen slutade ... intressant.
Public Security Section 9, organisationen som huvudpersonerna tillhör, fick bära hundhuvudet efter Laughing Man-incidenten och upplöstes, men regeringen fick sig också en rejäl tjottablängare då Section 9 fick fram en rejäl massa komprometterande material mot vissa politiker som hade samröre med företag som tillverkar mikromaskiner.
Det är två år efter första säsongen. Efter ett nyval har en kvinnlig premiärminister, Yoko Kayabuki (
Yoshiko Sakakibara), som egentligen valdes som en vacker front. Hon återinstiftar Section 9 genom ett avtal med dess befälhavare Daisuke Aramakis (
Osamu Saka) efter en lyckad inofficiell antiterrorist-insats mot en grupp som kallar sig Individual 11.
Individual 11 visar sig vara något mer än bara några terrorister på den kinesiska ambassaden, så Section 9 dras snabbt in i härvan som har sitt ursprung i den känsliga situationen med flyktingar som hålls på den konstgjorda ön Dejima. Under utredningen korsas Section 9s vägar med Kasundo Goda (
Ken Nishida), bossen för kabinettets underrättelsetjänst, som med glädje utnyttjar både kabinettet, självförsvarsstyrkorna, flyktingarna i Dejima och förstås Section 9 för att driva fram ett självständigt komplex som i sin tur formar en möjlighet att slå till mot flyktingarna som han anser är ett problem.
---
Avsnitten är av tre sorter: de som har med Individual 11 att göra (markeras som "Individual" på titelkortet), de som har med Kasundo Goda att göra (markeras som "Dual") och de som är fristående (markeras "Dividual"). Goda-avsnitten och Individual 11-avsnitten är av naturliga skäl tätt sammanknutna.
Ståryn är rätt komplex, och även om man kuttar bort alla dividual-avsnitten så är det ändå sex timmar metaplott, med mycket exposition och mycket action. Den har historiska referenser och rätt många referenser till filosofi och politik, och de namedroppar till och med Richard Dawkins (komplett med hans bok, The Selfish Gene). Det kräver lite investering att hänga med i den här metaplotten, för ibland blir det jobbigt att hänga med i den tunga expositionen.
Man bör nog inte heller skippa dividual-avsnitten, eftersom dessa till stor del fördjupar karaktärerna en hel massa. Speciellt Togusa får sig en massa exposition här, men till och med den annars så tyste Paz och prickskytten Saito får lite fördjupningstid.
Apropå karaktärer, vi får återse vår älskade cyber-babe Motoko Kusanagi (
Atsuko Tanaka) som fältledare i Section 9, med Batou (
Akio Otsuka) och Togusa (
Koichi Yamadera) som närmaste män. Understöd får de från Ishikawa (
Yutaka Nakano), Saito (
Toru Okawa), Paz (
Takashi Onozuka), Borma (
Taro Yamaguchi) och förstås de älskvärda intelligenta stridsvagnarna Tachikoma (
Sakiko Tamagawa).
Till skillnad från första säsongen så har Kusanagi någon slags personlighetsutveckling i 2nd GiG, och hon börjar också utveckla någon slags klädsmak som inte bygger på någon designers gubbsjuka. Batou har inte så mycket utveckling, utan har är mest en pålitlig klippa. Togusa fördjupas som familjefar och även i motiv och känslor, mer så än de andra, och det är honom som jag identifierar mig mest med. Och Tachikoma är lika hysteriska som vanligt, i synnerhet i de mellanavsnitten "Tachikomatic Days".
Men min favoritkaraktär i 2nd GIG är premiärminister Kayabuki. Hon är tillsatt mer eller mindre som galjonsfigur som antas vara svag och lämna plats för ett konservativt kabinett, men hon visar sig ha egna planer och tillräckligt mycket skinn på näsan för att genomföra dem.
---
Musiken är awesome!
Yoko Kanno är lätt en av mina favoritmusikskapare! En del återanvänds från första säsongen, men Yoko Kanno fortsatte att skapa ännu mer till säsong 2. Lyssnar jag på hela samlingen med fem soundtracks (sex om man räknar med Solid State Society) så hittar jag ytterst få svaga spår - de kanske kan räknas på ena handens fingrar. Det är en så solid samling musik som man kan få!
Titellåten "Rise" framförs av Origa (japanisering av
Olga Vitalevna Yakovleva) precis som i första säsongen, och jag tycker bättre om "Rise" än "Inner Universe", titellåten från första säsongen.
---
Jag har egentligen inget negativt att säga om 2nd GIG. Ska jag anstränga mig så är det väl att den är expositionstung här och var, att man kör med standardtricken med panoreringar och parallax här och var för att att slippa kostsamma animeringar, och att ett av animeringsteamen har svårt med perspektiv på personer och är aningen mindre detaljerade i karaktärsporträtten, vilket gör att framförallt Kusanagi och Aramaki ser skumma ut i vartannat avsnitt.
Men som sagt var, då anstränger jag mig för att leta upp dåliga saker. Och det tänker jag inte göra!
