Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2013 v37
- Thread starter krank
- Start date
Krille
Super Moderator
Det är lite väl personligt och lite väl lite filmtittande i den här deltråden.
Så se en film istället. På stubben!
Så se en film istället. På stubben!
Jag har fortsatt på mitt polisskolantema och den här veckan har jag sett Police Academy 5: Assignment Miami Beach.
Ju börjar det bli väldigt tunt i leden. Kvar från originalfilmen är Hooks, Hightower och Tackleberry. Det är en smal tröst att både Lassard och Harris och Proctor är kvar. Lassards brorson har väldigt, väldigt svårt att fylla Mahoneys skot.
Femmans premiss är enkel: Lassard ska hedras i Miami, och efter det pensioneras. Polisskolanpoliserna följer såklart med. Harris hänger med för att ställa in sig, för han vill bli kommandant istället för kommendanten när kommendanten pensioneras. Och så dyker det upp tre inkompetenta diamanttjuvar som förväxlar sin väska med Lassards.
Här finns alltså ingen egentlig stark ideologisk motsättning, ingen klar "underdogs mot bullies"-grej som varit de tidigare filmernas själ och hjärta.
Skämt som funkar:
Slapstickscenerna överlag.
Flygplanet - det är extra kul att se vilka saker tydligen fick ha med sig eller göra på flygplan 1988. Tackleberry har med sig minst en batong, Hooks sprutar ner en passagerare med brandsläckningsskum...
Pruttskämt. Pruttskämt blir aldrig gamla.
Jones gör roliga ljud.
Lassard klantar sig så andra gör illa sig.
Skämt som inte funkar:
House är tjock.
Calahan har bröst.
Det finns tre kvinnor med, och alla har ganska distinkta personligheter. Kate kampsportar, Hooks är timid, Calahan är hård som granit. Och har bröst. Nämnde jag att hon har bröst? De är stora, vilket tydligen är jätteroligt. Och alla män och för den delen småpojkar kan inte låta bli att stirra och/eller kommentera. Vilket också, tydligen, är roligt.
Men jag tror filmen fixar bechdeltestet iaf.
Nå; det här är inte en speciellt bra film. Originalcasten har urvattnats och flera intressanta karaktärer försvann nu från en film till en annan. Jag saknar Zed och Sweetchuck! Samtidigt upplever jag att filmen har en alldeles för hög grad tjockisskämt och sexistiska skämt. De senare har alltid varit med i Polisskolanfilmerna men de blev rätt många den här gången.
Och bögskämtet om att Hursts städare sagt upp sig för att han tror att Hurst är bög, vilket inte problematiseras alls, tycker jag ärligt talat är värre än Blue Oyster Club. Den senare kan i varje fall tolkas generöst, det här var bara taffligt.
Sedan tyckte någon att det inte varit med en lång och jättetråkig båtjakt på sistone, och nu när de ändå är i Miami...
Och så har de en jättepinsam scen när Harris försöker ragga. Och den här serien som klarat sig så bra utan pinsamhetshumor hittills...
Filmen har en hel del roliga scener, men tyvärr måste jag nog ändå sätta en tvåa.
BETYG: 2/5
Ju börjar det bli väldigt tunt i leden. Kvar från originalfilmen är Hooks, Hightower och Tackleberry. Det är en smal tröst att både Lassard och Harris och Proctor är kvar. Lassards brorson har väldigt, väldigt svårt att fylla Mahoneys skot.
Femmans premiss är enkel: Lassard ska hedras i Miami, och efter det pensioneras. Polisskolanpoliserna följer såklart med. Harris hänger med för att ställa in sig, för han vill bli kommandant istället för kommendanten när kommendanten pensioneras. Och så dyker det upp tre inkompetenta diamanttjuvar som förväxlar sin väska med Lassards.
Här finns alltså ingen egentlig stark ideologisk motsättning, ingen klar "underdogs mot bullies"-grej som varit de tidigare filmernas själ och hjärta.
Skämt som funkar:
Slapstickscenerna överlag.
Flygplanet - det är extra kul att se vilka saker tydligen fick ha med sig eller göra på flygplan 1988. Tackleberry har med sig minst en batong, Hooks sprutar ner en passagerare med brandsläckningsskum...
Pruttskämt. Pruttskämt blir aldrig gamla.
Jones gör roliga ljud.
Lassard klantar sig så andra gör illa sig.
Skämt som inte funkar:
House är tjock.
Calahan har bröst.
Det finns tre kvinnor med, och alla har ganska distinkta personligheter. Kate kampsportar, Hooks är timid, Calahan är hård som granit. Och har bröst. Nämnde jag att hon har bröst? De är stora, vilket tydligen är jätteroligt. Och alla män och för den delen småpojkar kan inte låta bli att stirra och/eller kommentera. Vilket också, tydligen, är roligt.
Men jag tror filmen fixar bechdeltestet iaf.
Nå; det här är inte en speciellt bra film. Originalcasten har urvattnats och flera intressanta karaktärer försvann nu från en film till en annan. Jag saknar Zed och Sweetchuck! Samtidigt upplever jag att filmen har en alldeles för hög grad tjockisskämt och sexistiska skämt. De senare har alltid varit med i Polisskolanfilmerna men de blev rätt många den här gången.
Och bögskämtet om att Hursts städare sagt upp sig för att han tror att Hurst är bög, vilket inte problematiseras alls, tycker jag ärligt talat är värre än Blue Oyster Club. Den senare kan i varje fall tolkas generöst, det här var bara taffligt.
Sedan tyckte någon att det inte varit med en lång och jättetråkig båtjakt på sistone, och nu när de ändå är i Miami...
Och så har de en jättepinsam scen när Harris försöker ragga. Och den här serien som klarat sig så bra utan pinsamhetshumor hittills...
Filmen har en hel del roliga scener, men tyvärr måste jag nog ändå sätta en tvåa.
BETYG: 2/5
The Butterfly effect, 2004
Ashton Kutcher är den person jag gillade minst i That 70s show så jag hade helt enkelt struntat i att se denna utmärkta film. Nu i ett vilt försök att ge mig själv en mer komplett bild av bra skräckfilm gav jag den en chans.
Som alla vet så är fjärilseffekten den skräck man upplever första gången man ser på en fjäril utan att låta sig distraheras av de fina vingarna. Det passar bra i den här filmen som handlar om en ung man med förmågan att återuppleva gamla minnen och i dem förändra tidens gång. Redan i barndomen lyckas huvudpersonen ställa till det för sig själv och sina vänner. Själv kommer han undan med blotta förskräckelsen medan de andra lämnas med djup psykologisk trauma. Driven av en önskan att rätta till saker och skeenden återvänder han till barndomen med en vuxen persons mognad och kunskaper.
-Men det gör bara saken ännu värre.
Flimen är jäkligt bra skriven, scenerna från ungdomen är realistiska och otäcka och för gärna tankarna till ett bra avsnitt av CSI eller till och med Stand by me. Berättandet är långsamt, varierande och alltsammans knyts ihop riktigt prydligt till slut.
Jag ger filmen tre krumelurer av fem. Det innebär att jag tar med mig något från upplevelsen och att den timme och 40 minuter den rullade inte känns som bortkastade. Dessutom var det roligt att få se en förbannad Ethan Suplee i full gothmundering.
Ashton Kutcher är den person jag gillade minst i That 70s show så jag hade helt enkelt struntat i att se denna utmärkta film. Nu i ett vilt försök att ge mig själv en mer komplett bild av bra skräckfilm gav jag den en chans.
Som alla vet så är fjärilseffekten den skräck man upplever första gången man ser på en fjäril utan att låta sig distraheras av de fina vingarna. Det passar bra i den här filmen som handlar om en ung man med förmågan att återuppleva gamla minnen och i dem förändra tidens gång. Redan i barndomen lyckas huvudpersonen ställa till det för sig själv och sina vänner. Själv kommer han undan med blotta förskräckelsen medan de andra lämnas med djup psykologisk trauma. Driven av en önskan att rätta till saker och skeenden återvänder han till barndomen med en vuxen persons mognad och kunskaper.
-Men det gör bara saken ännu värre.
Flimen är jäkligt bra skriven, scenerna från ungdomen är realistiska och otäcka och för gärna tankarna till ett bra avsnitt av CSI eller till och med Stand by me. Berättandet är långsamt, varierande och alltsammans knyts ihop riktigt prydligt till slut.
Jag ger filmen tre krumelurer av fem. Det innebär att jag tar med mig något från upplevelsen och att den timme och 40 minuter den rullade inte känns som bortkastade. Dessutom var det roligt att få se en förbannad Ethan Suplee i full gothmundering.
Jag förutsatte att rjonas gjorde sig lustig...Lu-kaazh said:
Men ja, den "riktiga" fjärilseffekten är typ "om en fjäril viftar med vingarna på ena sidan jorden så blir det en tornado på andra sidan", typ. Alltså att små saker leder till stora saker pga komplexa system som är svåra att överblicka.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Fj%C3%A4rilseffekten
Rymdhamster
ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Och inom kaosteorin. Eller är det chaosteorin?
Jag har sett The Colony.
Lawrence Fishburne chefar över en koloni människor som överlevt en katastrof. Katastrofen, en ordentlig istid, förklaras aldrig jättenoga men det antas att de har något med väderstyrningsteknologi att göra. Nå; de överlevande bor i en bunker och har ont om resurser. Fishburne har en sekond som spelas av Bill Paxton. Sekonden vill mest bara skjuta av folk, framför allt om de är sjuka. För kolonins bästa.
En dag får man ett SOS från en annan koloni, och Fishburne och hans protege Sam och en annan kille sticker och ska undersöka saken. Och lämnar kolonin i händerna på Sams flickvän. Vilket gör Paxton sur.
Det här är inte en speciellt intressant film. Man känner igen en del av influenserna; här finns 28 dagar senare och Screamers, till exempel. Men det lyfter aldrig riktigt. Fishburne och Paxton är proffs och gör ett okej jobb, men plotten är så otroligt meh att... nä.
Det finns... två, tror jag, namngivna kvinnor. Den enda av dem som är någorlunda aktiv är Sams flickvän, som fortfarande mest är... mesig.
Specialeffekterna är snygga, men passar ofta inte riktigt ihop med de verkliga elementen (skådespelarna). Det syns alltså lite väl tydligt att det är greenscreen plus CGI. Inte lika illa som i TV-serier som Eureka eller Warehouse 13, men tillräckligt för att jag skulle tänka på det. Så det är snyggt, men eftersom jag aldrig riktigt lyckades "tro" på effekterna så föll mycket av känslan av vinterkallt utomhus.
Nå, är den dålig nog för en tvåa? Mnjä, jag kan inte riktigt avråda folk från att se den. Den duger som bakfylleunderhållning, eller något att se när man inte har något bättre för sig. "Meh" alltså, vilket innebär en trea.
BETYG: 3/5
Lawrence Fishburne chefar över en koloni människor som överlevt en katastrof. Katastrofen, en ordentlig istid, förklaras aldrig jättenoga men det antas att de har något med väderstyrningsteknologi att göra. Nå; de överlevande bor i en bunker och har ont om resurser. Fishburne har en sekond som spelas av Bill Paxton. Sekonden vill mest bara skjuta av folk, framför allt om de är sjuka. För kolonins bästa.
En dag får man ett SOS från en annan koloni, och Fishburne och hans protege Sam och en annan kille sticker och ska undersöka saken. Och lämnar kolonin i händerna på Sams flickvän. Vilket gör Paxton sur.
Det här är inte en speciellt intressant film. Man känner igen en del av influenserna; här finns 28 dagar senare och Screamers, till exempel. Men det lyfter aldrig riktigt. Fishburne och Paxton är proffs och gör ett okej jobb, men plotten är så otroligt meh att... nä.
Det finns... två, tror jag, namngivna kvinnor. Den enda av dem som är någorlunda aktiv är Sams flickvän, som fortfarande mest är... mesig.
Specialeffekterna är snygga, men passar ofta inte riktigt ihop med de verkliga elementen (skådespelarna). Det syns alltså lite väl tydligt att det är greenscreen plus CGI. Inte lika illa som i TV-serier som Eureka eller Warehouse 13, men tillräckligt för att jag skulle tänka på det. Så det är snyggt, men eftersom jag aldrig riktigt lyckades "tro" på effekterna så föll mycket av känslan av vinterkallt utomhus.
Nå, är den dålig nog för en tvåa? Mnjä, jag kan inte riktigt avråda folk från att se den. Den duger som bakfylleunderhållning, eller något att se när man inte har något bättre för sig. "Meh" alltså, vilket innebär en trea.
BETYG: 3/5
Rymdhamster
ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Jag inledde lite slött med att kolla på Roadracers (1994).
Fan vilken skön rulle! Jag har aldrig gillat David Arquette, men i den här är han fan råskön som en riktig greaser. Skön dialog, sköna skådisar, sköna scener, skön musik!
Betyg: 5/5!
Fan vilken skön rulle! Jag har aldrig gillat David Arquette, men i den här är han fan råskön som en riktig greaser. Skön dialog, sköna skådisar, sköna scener, skön musik!
Betyg: 5/5!
Krille
Super Moderator
Jag har sett Terminator 2.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/eajuMYNYtuY"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/eajuMYNYtuY" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
Sarah Connor (Linda Hamilton) är en svårt traumatiserad kvinna, efter att först ha dragits in i lodisen Kyle Reeses paranoida vanföreställningar i en Stockholmssyndromsliknande relation, och sedan fått sin son John (Edward Furlong) tvångsomhändertagen. Inspärrad på ett mentalsjukhus av Dr Silberman (Earl Boen) bygger hon en illusorisk värld, där hon kan projicera sina morbida och våldsamma fantasier.
Hon når ett känslomässigt katarsis genom att försonas med vålnaden från Kyles vanföreställningar, mördarroboten från framtiden (Arnold Schwarzenegger), men friden är inte långvarig eftersom hon och John jagas av en ny "mördarrobot", typiskt nog formskiftande och ogreppbar (Robert Patrick). Sarah når ingen förlösning av sin fantasi, inte förrän hon slår ut mot mördarrobotarnas skapare, en fantasifigur vid namn Miles Bennett (Joe Morton) och kan genomföra en "retroaktiv abort" av maskinskaparna på samma sätt som Kyle beskrev att mördarroboten försökte göra i hans fantasi.
Därmed är cirkeln sluten och fantasin bruten, men Sarah är också på helt okänd mark, på en okänd och mörk väg mot ett framtida tillfrisknande.
---
Nä, inte riktigt nu heller. Men ni har garanterat sett den här med, och jag gillade att tolka om filmerna som psykoser. Det hjälper mig att hantera huvudvärken som tidsresor alltid ger mig.
För att förtydliga så såg jag bioversionen utan Michael Biehns gästspel, och därför skriver jag inte att det var Michael Biehn som spelade Kyle, eftersom han inte var med. Den har rätt coola extrascener, men ett ostigt slut.
Liksom den första filmen så har Terminator 2 en väldigt väldigt rak ståry. Den kör ett antal parallella spår i början tills huvudpersonerna är samlade, och öser därefter på rakt fram med jakter, uppgörelser, mer jakter och ett dramatiskt avslut.
Stora delar av Terminator 2 utspelar sig dagtid i ett dammigt och lortigt Kalifornien och norra Mexico; andra delar utspelar sig nattetid. Den målar upp en bild av ett mållöst USA med lite identitetskris. Det är inte det typiska post-kallakrigs-positiva USA, utan ett mer desillusionerat USA som känns ihåligt på något sätt, som om det saknar något.
Undergångstemat är kvar, men den här gången försöker huvudpersonerna inte bara att överleva, utan också att vinna och besegra den framtida fienden innan denne är skapad. Och filmen slutar också med ett stort frågetecken: vad fan händer nu? På så sätt undviker man också den jobbiga farfarsparadoxen. The Terminator avslutas med att nutiden är rakt i linje med framtiden, men Terminator 2s nutid pekar åt helt fel håll. Man löser dock detta genom att inte ens besvara frågan. Den slängs ut som en retorisk fråga innan vi tonar till svart, och svaret om hur tidslinjen reparerar sig överlåts till en senare film, till exempel Terminator 3: Rise of the Machines.
Brad Fiedel är tillbaka med sin andra symfoni på synthar och stålverk, och vilket asröjigt soundtrack det är! Det har bra mycket mer tryck än första Terminator, och inte ens senare soundtracks klarar det (även om jag är läskigt förtjust i Bear McCrearys soundtrack till Terminator: The Sarah Connor Chronicles).
James Cameron har bra mycket mer budget den här gången, hela 94 miljoner dollar (!) vilket är typ tre gånger så mycket som en sommarblockbuster från tidigt 90-tal normalt kostade.
Cameron gav sig också in i det nya fältet med CGI, Computer Generated Images. Det är inte hans första tripp i detta ämne: först var The Abyss från 1989. Men det är faktiskt inte så mycket som är CGI - det är faktiskt bara fem minuter T1000-effekter som är gjorda på det sättet. Inte ens atombomben är datagrafik, utan är en helt vanlig effekt med kraftiga luftstötar och modeller och effektivt användande av rök, belysning och färgfilter.
I övrigt är effekterna mestadels rent praktiska, med lastbilsstunts, MC-stunts, helikopterstunts, och förstås allas vår favorit sedan Predator: minigun. Som är såååå Ahnold!
---
Franchisen fortsätter nästa vecka med Terminator 3: Rise of the Machines. We'll be back.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/eajuMYNYtuY"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/eajuMYNYtuY" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
Sarah Connor (Linda Hamilton) är en svårt traumatiserad kvinna, efter att först ha dragits in i lodisen Kyle Reeses paranoida vanföreställningar i en Stockholmssyndromsliknande relation, och sedan fått sin son John (Edward Furlong) tvångsomhändertagen. Inspärrad på ett mentalsjukhus av Dr Silberman (Earl Boen) bygger hon en illusorisk värld, där hon kan projicera sina morbida och våldsamma fantasier.
Hon når ett känslomässigt katarsis genom att försonas med vålnaden från Kyles vanföreställningar, mördarroboten från framtiden (Arnold Schwarzenegger), men friden är inte långvarig eftersom hon och John jagas av en ny "mördarrobot", typiskt nog formskiftande och ogreppbar (Robert Patrick). Sarah når ingen förlösning av sin fantasi, inte förrän hon slår ut mot mördarrobotarnas skapare, en fantasifigur vid namn Miles Bennett (Joe Morton) och kan genomföra en "retroaktiv abort" av maskinskaparna på samma sätt som Kyle beskrev att mördarroboten försökte göra i hans fantasi.
Därmed är cirkeln sluten och fantasin bruten, men Sarah är också på helt okänd mark, på en okänd och mörk väg mot ett framtida tillfrisknande.
---
Nä, inte riktigt nu heller. Men ni har garanterat sett den här med, och jag gillade att tolka om filmerna som psykoser. Det hjälper mig att hantera huvudvärken som tidsresor alltid ger mig.
För att förtydliga så såg jag bioversionen utan Michael Biehns gästspel, och därför skriver jag inte att det var Michael Biehn som spelade Kyle, eftersom han inte var med. Den har rätt coola extrascener, men ett ostigt slut.
Liksom den första filmen så har Terminator 2 en väldigt väldigt rak ståry. Den kör ett antal parallella spår i början tills huvudpersonerna är samlade, och öser därefter på rakt fram med jakter, uppgörelser, mer jakter och ett dramatiskt avslut.
Stora delar av Terminator 2 utspelar sig dagtid i ett dammigt och lortigt Kalifornien och norra Mexico; andra delar utspelar sig nattetid. Den målar upp en bild av ett mållöst USA med lite identitetskris. Det är inte det typiska post-kallakrigs-positiva USA, utan ett mer desillusionerat USA som känns ihåligt på något sätt, som om det saknar något.
Undergångstemat är kvar, men den här gången försöker huvudpersonerna inte bara att överleva, utan också att vinna och besegra den framtida fienden innan denne är skapad. Och filmen slutar också med ett stort frågetecken: vad fan händer nu? På så sätt undviker man också den jobbiga farfarsparadoxen. The Terminator avslutas med att nutiden är rakt i linje med framtiden, men Terminator 2s nutid pekar åt helt fel håll. Man löser dock detta genom att inte ens besvara frågan. Den slängs ut som en retorisk fråga innan vi tonar till svart, och svaret om hur tidslinjen reparerar sig överlåts till en senare film, till exempel Terminator 3: Rise of the Machines.
Brad Fiedel är tillbaka med sin andra symfoni på synthar och stålverk, och vilket asröjigt soundtrack det är! Det har bra mycket mer tryck än första Terminator, och inte ens senare soundtracks klarar det (även om jag är läskigt förtjust i Bear McCrearys soundtrack till Terminator: The Sarah Connor Chronicles).
James Cameron har bra mycket mer budget den här gången, hela 94 miljoner dollar (!) vilket är typ tre gånger så mycket som en sommarblockbuster från tidigt 90-tal normalt kostade.
Cameron gav sig också in i det nya fältet med CGI, Computer Generated Images. Det är inte hans första tripp i detta ämne: först var The Abyss från 1989. Men det är faktiskt inte så mycket som är CGI - det är faktiskt bara fem minuter T1000-effekter som är gjorda på det sättet. Inte ens atombomben är datagrafik, utan är en helt vanlig effekt med kraftiga luftstötar och modeller och effektivt användande av rök, belysning och färgfilter.
I övrigt är effekterna mestadels rent praktiska, med lastbilsstunts, MC-stunts, helikopterstunts, och förstås allas vår favorit sedan Predator: minigun. Som är såååå Ahnold!
Fast coolast är att doppelganger-effekten med T1000 och säkerhetsvakten i bild samtidigt faktiskt inte är trickfoto, utan enäggstvillingar! Don och Dan Stanton hette de.
Och apropå det så är det lite synd att gräva-i-Ahnolds-hjärna-scenen inte är med i bioversionen, för det har en annan uppsättning tvillingar: spegelbilden av Sarah är ingen spegelbild, utan Linda Hamiltons tvillingsyster Leslie. Ahnold spelar spegelbilden i den scenen, för övrigt, medan Linda gräver i en docka.
---
Franchisen fortsätter nästa vecka med Terminator 3: Rise of the Machines. We'll be back.
Jag har sett om Moon.
Det är en riktigt bra scifirulle med Sam Rockwell och Kevin Spacey. Sam spelar Sam, en snubbe som jobbat med att farma H3 på månens baksida i tre år, och snart ska få åka hem när hans konstakt är slut. Han börjar bli lite knäpp; tre år utan annat sällskap än en robot med Spaceys röst gör att man blir lite trött. Framför allt eftersom satelliten som hade medgivit realtidskommunikation med resten av världen blåst åt helsike i en solstorm. Så meddelanden måste skickas via Jupiter. Viss fördröjning.
Sen börjar Sam se underliga saker...
Det här är inte en högbudgetfilm. Den har nästan inga skådisar (Sam Rockwell är den ende vi ser 98% av filmen), en avgränsad miljö, och en ganska småskalig story som är personlig men ändå konceptuellt ball.
Effekterna är snygga, även om det syns att en del grejer är pålagda som CGI (och inte så jättebra CGI). Tänker framför allt på dammet och så. Men annars har de använt väldigt mycket modeller och sånt, vilket uppskattas. Så länge vi snackar rymdskepp, miljöer och fordon är modeller bättre än CGI, tycker jag. Se bara på Star Wars IV-VI. En del av rymdvarelserna kanske ser ut som gummigubbarnas årskonvent men skeppen, åh skeppen...
Ahem.
Storyn är väldigt bra, twisten är najs, jag gillar hur de hanterar Gerty (datorn) storymässigt, skådespeleriet funkar bra. Överhuvudtaget är jag imponerad. Det här är nog en av de bästa scifirullar jag vet.
Jag skulle kunna se om den om ett par dagar igen, bara för den ljuvliga estetiken.
Det som är lite trist är bristen på kvinnor. Jag vet att det mest är Rockwell i bild, men att bara två av de övriga är av kvinnligt kön stör mig lite. Ingen kvinna som chef? Ingen kvinna i räddningsoperationen? BO-RING!
BETYG: 5/5
Det är en riktigt bra scifirulle med Sam Rockwell och Kevin Spacey. Sam spelar Sam, en snubbe som jobbat med att farma H3 på månens baksida i tre år, och snart ska få åka hem när hans konstakt är slut. Han börjar bli lite knäpp; tre år utan annat sällskap än en robot med Spaceys röst gör att man blir lite trött. Framför allt eftersom satelliten som hade medgivit realtidskommunikation med resten av världen blåst åt helsike i en solstorm. Så meddelanden måste skickas via Jupiter. Viss fördröjning.
Sen börjar Sam se underliga saker...
Det här är inte en högbudgetfilm. Den har nästan inga skådisar (Sam Rockwell är den ende vi ser 98% av filmen), en avgränsad miljö, och en ganska småskalig story som är personlig men ändå konceptuellt ball.
Effekterna är snygga, även om det syns att en del grejer är pålagda som CGI (och inte så jättebra CGI). Tänker framför allt på dammet och så. Men annars har de använt väldigt mycket modeller och sånt, vilket uppskattas. Så länge vi snackar rymdskepp, miljöer och fordon är modeller bättre än CGI, tycker jag. Se bara på Star Wars IV-VI. En del av rymdvarelserna kanske ser ut som gummigubbarnas årskonvent men skeppen, åh skeppen...
Ahem.
Storyn är väldigt bra, twisten är najs, jag gillar hur de hanterar Gerty (datorn) storymässigt, skådespeleriet funkar bra. Överhuvudtaget är jag imponerad. Det här är nog en av de bästa scifirullar jag vet.
Jag skulle kunna se om den om ett par dagar igen, bara för den ljuvliga estetiken.
Det som är lite trist är bristen på kvinnor. Jag vet att det mest är Rockwell i bild, men att bara två av de övriga är av kvinnligt kön stör mig lite. Ingen kvinna som chef? Ingen kvinna i räddningsoperationen? BO-RING!
BETYG: 5/5
Jag har sett Cyborg från 1989 med Jean-Claude Van Damme.
Till skillnad från många filmer som man besviket kan konstatera var sämre än man minns så var jag ganska beredd på att det här inte var någon höjarfilm.
Det enda som ger filmen en 2:a istället för en 1:a är den dystopiska stämningen.
Betyg: 2 av 5
Till skillnad från många filmer som man besviket kan konstatera var sämre än man minns så var jag ganska beredd på att det här inte var någon höjarfilm.
Det enda som ger filmen en 2:a istället för en 1:a är den dystopiska stämningen.
Betyg: 2 av 5
God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 18,709
Ganska full nu men jag har sett G.I. Joe retaliation och det är den här nära sci fi militärfilmen med typ superskurkar och ninjas. Seriöst, halva filmen är magiska ninjas med en mystisk ninja klan. Och the Rock är huvudpersonen och Bruce Willis är en cool gammal kille och den är bara grym. Nämnde jag att Rza är en blind ninja mästare?
Det här är typ Metal gear solid the movie eller så nära vi kommer komma den och filmen rockar. Vilket är förvånande för första filmen sög kuk på Transformers nivåer.
5/5 men jag är typ as-packad just nu så jag tänker fan inte stå för det.
Det här är typ Metal gear solid the movie eller så nära vi kommer komma den och filmen rockar. Vilket är förvånande för första filmen sög kuk på Transformers nivåer.
5/5 men jag är typ as-packad just nu så jag tänker fan inte stå för det.
Jag har sett 2046, ett kinesiskt drama.
Filmen börjar med att etablera settingen: Folk reser till år 2046 för att uppleva de minnen de förlorat. År 2046 händer nämligen ingenting. Ingen vet om det är sant, för ingen har återvänt därifrån - utom Tak.
Sedan vänds detta på huvudet, och vi hamnar med en herr Chow som 1966 lämnar Singapore för Hong Kong. Där jobbar han som journalist/författare och försöker fördriva tiden. Han blir en flickjägare som roar sig tillsammans med alla möjliga damer - men livet är inte så enkelt. Vi följer hans liv under dessa år (fram t o m julen 1970).
Så vad jag väntade mig var SF, vad jag fick var drama. Utmärkt drama, märk väl, men det blev en del whiplash. På plussidan är öppningen inte meningslös - den har en viktig koppling till huvudhandlingen.
En av filmens övergripande teman är om kärlek - hur den inte kan tvingas fram och hur den beror på timing. Huvudpersonen kommenterar detta framåt slutet av filmen. Alla har inte rätt tid, alla vågar inte, ibland är det inte kärlek utan bara dess gengångare.
Hade lite problem när jag såg den: det var lite svårt att hänga med ibland - jag såg på originalspråk (kinesiska med bitar av japanska) med dansk text (jag behärskar inte danska så bra), eftersom inget annat fanns som alternativ på min version. Förra gången jag försökte se den här så hade jag ingen text alls, så det här var aningen bättre förutsättningar. Men det var inte det bästa.
Hur som helst, jag gillade den här.
Betyg: 4 av 5. Jag är inte helt säker på att jag påverkades av omständigheterna, kanske skulle ge den högre om jag såg om den. Fast då ska jag se den med textning på ett språk/dialekt jag är mer bekväm med.
Bechdel: Nej. Alltså, det mesta av den manliga dialogen när de är för sig själva är om kvinnor de gånger det inträffar, men kvinnorna dyker upp främst som motparter till huvudpersonen.
Filmen börjar med att etablera settingen: Folk reser till år 2046 för att uppleva de minnen de förlorat. År 2046 händer nämligen ingenting. Ingen vet om det är sant, för ingen har återvänt därifrån - utom Tak.
Sedan vänds detta på huvudet, och vi hamnar med en herr Chow som 1966 lämnar Singapore för Hong Kong. Där jobbar han som journalist/författare och försöker fördriva tiden. Han blir en flickjägare som roar sig tillsammans med alla möjliga damer - men livet är inte så enkelt. Vi följer hans liv under dessa år (fram t o m julen 1970).
Så vad jag väntade mig var SF, vad jag fick var drama. Utmärkt drama, märk väl, men det blev en del whiplash. På plussidan är öppningen inte meningslös - den har en viktig koppling till huvudhandlingen.
En av filmens övergripande teman är om kärlek - hur den inte kan tvingas fram och hur den beror på timing. Huvudpersonen kommenterar detta framåt slutet av filmen. Alla har inte rätt tid, alla vågar inte, ibland är det inte kärlek utan bara dess gengångare.
Hade lite problem när jag såg den: det var lite svårt att hänga med ibland - jag såg på originalspråk (kinesiska med bitar av japanska) med dansk text (jag behärskar inte danska så bra), eftersom inget annat fanns som alternativ på min version. Förra gången jag försökte se den här så hade jag ingen text alls, så det här var aningen bättre förutsättningar. Men det var inte det bästa.
Hur som helst, jag gillade den här.
Betyg: 4 av 5. Jag är inte helt säker på att jag påverkades av omständigheterna, kanske skulle ge den högre om jag såg om den. Fast då ska jag se den med textning på ett språk/dialekt jag är mer bekväm med.
Bechdel: Nej. Alltså, det mesta av den manliga dialogen när de är för sig själva är om kvinnor de gånger det inträffar, men kvinnorna dyker upp främst som motparter till huvudpersonen.
Tycker det börjar bli mycket riktlinjer nu, har vi verkligen haft såna problem med folk som dissat recensioner/tankar om filmerna att det är ett måste med sådana?
Nåväl. Jag såg på Red Dragon idag. Det är en prequel till Silence of the Lambs, men den gjordes typ 10 år efter den första filmen. Inte jättebra, den kändes hattig. Orkade inte tänka allt för mycket. Misslyckas med Bechdeltestet (den har två namngivna kvinnor, men de pratar aldrig med varandra). Jag är lite krasslig idag, så det får bli så här. En svag trea av fem. Mycket svag.
Nåväl. Jag såg på Red Dragon idag. Det är en prequel till Silence of the Lambs, men den gjordes typ 10 år efter den första filmen. Inte jättebra, den kändes hattig. Orkade inte tänka allt för mycket. Misslyckas med Bechdeltestet (den har två namngivna kvinnor, men de pratar aldrig med varandra). Jag är lite krasslig idag, så det får bli så här. En svag trea av fem. Mycket svag.
Har sett oscarsvinnaren Driving Miss Daisy från 1989.
Filmen handlar om den åldrade judiska kvinnan Daisy Werthan (Jessica Tandy) som inte längre är kapabel att köra bil själv. Hennes son (Dan Akroyd) förser henne då med den svarte chauffören Hoke (Morgan Freeman) och det som från början är en kall relation utvecklas till livslång vänskap.
Jag tycker filmen är helt underbar och rollprestationerna är helt outstanding. Handlingen är avvägd med både humor och sorg samtidigt som man till viss del lyfter intolerans och rädslan att stå upp mot den.
Betyg 5 av 5...
Filmen handlar om den åldrade judiska kvinnan Daisy Werthan (Jessica Tandy) som inte längre är kapabel att köra bil själv. Hennes son (Dan Akroyd) förser henne då med den svarte chauffören Hoke (Morgan Freeman) och det som från början är en kall relation utvecklas till livslång vänskap.
Jag tycker filmen är helt underbar och rollprestationerna är helt outstanding. Handlingen är avvägd med både humor och sorg samtidigt som man till viss del lyfter intolerans och rädslan att stå upp mot den.
Betyg 5 av 5...