Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2013 v52
- Thread starter krank
- Start date
En julklappsfilm till hann jag med innan veckan är över, men inte min egen. Min sambo fick Pacific Rim, som jag också länge velat se.
Tja, vad ska jag säga? Den var ju tuff, men inte överväldigande. Jag har också väldigt svårt för det här med stora viktiga operationer som inte sköts rationellt. Varför boxar ni monstrena en lång stund först om ni har ett svärd/om ni har teknologi för att bygga ett svärd som kan skära sönder dem? Jag såg att en av er sköt massa missiler ur bröstkorgen. Varför gör ni inte det mer? Det måste väl vara billigare att bränna på med fler missiler och bättre styrsystem på dem än att reparera megarobotar som får armarna avslitna för att ni måste boxa bort lite HP först? Hur tusan kan ni inte se var monstret finns när det är stort nog att behöva en skyskrapa att gömma sig bakom -- satellitbilder, helikopter, tracking darts som skjuts i tidigt... Efter årtionden av sådana här strider borde ni ha löst sådana frågor?
Annars var den kul.
Tja, vad ska jag säga? Den var ju tuff, men inte överväldigande. Jag har också väldigt svårt för det här med stora viktiga operationer som inte sköts rationellt. Varför boxar ni monstrena en lång stund först om ni har ett svärd/om ni har teknologi för att bygga ett svärd som kan skära sönder dem? Jag såg att en av er sköt massa missiler ur bröstkorgen. Varför gör ni inte det mer? Det måste väl vara billigare att bränna på med fler missiler och bättre styrsystem på dem än att reparera megarobotar som får armarna avslitna för att ni måste boxa bort lite HP först? Hur tusan kan ni inte se var monstret finns när det är stort nog att behöva en skyskrapa att gömma sig bakom -- satellitbilder, helikopter, tracking darts som skjuts i tidigt... Efter årtionden av sådana här strider borde ni ha löst sådana frågor?
Annars var den kul.
Krille
Super Moderator
Jag har sett Elysium.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/QILNSgou5BY"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/QILNSgou5BY" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
Så Max Da Costa (Matt Damon) kommer att dö om fem dagar på grund av en radiak-olycka och går med på en galen heist för att få möjlighet att komma till Elysium för att bli botas. Så Max får ett exoskelett och ett implantat i huvudet för jobbet av hans kompis Spider (Wagner Moura).
Kruxet är att heisten råkar handla om innehållet i John Carlyles (William Fichtner) hjärna, vilket dessvärre försvarsminister Jessica Delacourt (Jodie Foster) råkar behöva för en kupp. Så när innehållet i John Carlyles hjärna blir innehållet i Maxs hjärna så blir hans hjärna solsystemets mest värdefulla egendom.
---
Neill Blomkamp presenterar ännu en film om dem som har och dem som inte har, och i det här fallet handlar det mer om enprocentsamhället än om rasism. Fast det är bara bakgrunden.
Själva storyn i filmen visar stora likheter med Johnny Mnemonic, och där finns till och med subplotten om hur innehållet i hjärnan är livsviktigt för att bota sjukdom. I fallet Johnny Mnemonic är sjukdomen NAS, Nerve Attenuation Syndrome; i det här fallet är sjukdomen Matilda Santiagos leukemi, som får stå som representation för resten av samhällets avsaknad av sjukvård.
I båda fallen är hjälten rätt motvillig - Johnny vill bara leverera godset så att han kan få sin hjärna tillbaka, medan Max bara vill genomföra heisten så att hans radiak-skada kan botas. Där kommer också den campbellska champinjonsoppan: den inre resan tar båda hjältarna från att bara handla om dem själva till att handla om något större än dem själva. Den insikten om deras förmåga blir elixiret som tas tillbaka från äventyrets värld.
Likheterna slutar inte där: det finns klara likheter mellan Kruger (Sharlto Copley) och predikanten Karl (Dolph Lundgren) i Johnny Mnemonic, och faen vet om det inte är hyfsat likt mellan Jessica Delacourt och Takahashi (Takeshi "Beat" Kitano) också, och man kan hitta en massa andra små likheter mellan dem.
Själva det underliggande budskapet i filmen slås hem med en slägga i öppningsscenerna och lämnas sedan i bakgrunden för vad som i grunden är en heist-ståry som går snett med tillhörande inre resa. Det blir mer ett "jaja, vi fattar, framtiden är skit, get on with it!".
Men den sköter sitt jobb som action-film och den är apsnygg rakt igenom - skitig, dammig och brun.
Det finns fyra saker som skulle dra ner betyget om jag hade satt något.
För det första, överanvänd shakeycam.
För det andra, ett jätteståryhål som mest uttrycks som
För det tredje, Frey är bara där för att introducera Matilda och sedan hamna i trubbel så att Max kan försöka rädda henne. Det är väldigt mycket damsel in distress över den rollen, och över Matilda också för övrigt.
Och för det fjärde,
. Jag hatar sånt.
Men på det stora hela var Elysium en kul upplevelse. Den var i alla fall klart mycket bättre än Johnny Mnemonic.
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/QILNSgou5BY"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/QILNSgou5BY" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
Så Max Da Costa (Matt Damon) kommer att dö om fem dagar på grund av en radiak-olycka och går med på en galen heist för att få möjlighet att komma till Elysium för att bli botas. Så Max får ett exoskelett och ett implantat i huvudet för jobbet av hans kompis Spider (Wagner Moura).
Kruxet är att heisten råkar handla om innehållet i John Carlyles (William Fichtner) hjärna, vilket dessvärre försvarsminister Jessica Delacourt (Jodie Foster) råkar behöva för en kupp. Så när innehållet i John Carlyles hjärna blir innehållet i Maxs hjärna så blir hans hjärna solsystemets mest värdefulla egendom.
---
Neill Blomkamp presenterar ännu en film om dem som har och dem som inte har, och i det här fallet handlar det mer om enprocentsamhället än om rasism. Fast det är bara bakgrunden.
Själva storyn i filmen visar stora likheter med Johnny Mnemonic, och där finns till och med subplotten om hur innehållet i hjärnan är livsviktigt för att bota sjukdom. I fallet Johnny Mnemonic är sjukdomen NAS, Nerve Attenuation Syndrome; i det här fallet är sjukdomen Matilda Santiagos leukemi, som får stå som representation för resten av samhällets avsaknad av sjukvård.
I båda fallen är hjälten rätt motvillig - Johnny vill bara leverera godset så att han kan få sin hjärna tillbaka, medan Max bara vill genomföra heisten så att hans radiak-skada kan botas. Där kommer också den campbellska champinjonsoppan: den inre resan tar båda hjältarna från att bara handla om dem själva till att handla om något större än dem själva. Den insikten om deras förmåga blir elixiret som tas tillbaka från äventyrets värld.
Likheterna slutar inte där: det finns klara likheter mellan Kruger (Sharlto Copley) och predikanten Karl (Dolph Lundgren) i Johnny Mnemonic, och faen vet om det inte är hyfsat likt mellan Jessica Delacourt och Takahashi (Takeshi "Beat" Kitano) också, och man kan hitta en massa andra små likheter mellan dem.
Själva det underliggande budskapet i filmen slås hem med en slägga i öppningsscenerna och lämnas sedan i bakgrunden för vad som i grunden är en heist-ståry som går snett med tillhörande inre resa. Det blir mer ett "jaja, vi fattar, framtiden är skit, get on with it!".
Men den sköter sitt jobb som action-film och den är apsnygg rakt igenom - skitig, dammig och brun.
Det finns fyra saker som skulle dra ner betyget om jag hade satt något.
För det första, överanvänd shakeycam.
För det andra, ett jätteståryhål som mest uttrycks som
"men vänta nu, om de kan läsa så mycket av vad som var i Maxs hjärna så att de kan lista ut vad det var, varför utlöses inte fällan som Carlyle stoppade in i datan?"
För det tredje, Frey är bara där för att introducera Matilda och sedan hamna i trubbel så att Max kan försöka rädda henne. Det är väldigt mycket damsel in distress över den rollen, och över Matilda också för övrigt.
Och för det fjärde,
när Max dör så blir det ett plågsamt långt sentimentalt jävla dravel
Men på det stora hela var Elysium en kul upplevelse. Den var i alla fall klart mycket bättre än Johnny Mnemonic.
Sett Prisoners från 2013. Hugh Jackman spelar en familjefar vars dotter försvinner tillsammans med granndottern. En mentalt handikappad (?) man grips, men släpps då bevis saknas. Jackman har dock bestämt sig för att få honom att berätta. Paralellt fortsätter polisen (med Jake Gyllenhaal i spetsen) jakten på förövaren.
En riktigt otäck och gripande historia där man kan dra vissa paraleller till holländska Spoorloos från 1988 (som jag förövrigt också har recensserat här tidigare).
Betyg 4 av 5.
En riktigt otäck och gripande historia där man kan dra vissa paraleller till holländska Spoorloos från 1988 (som jag förövrigt också har recensserat här tidigare).
Betyg 4 av 5.
