Detta är WRNU's filmklubb. Den är ganska prestigelös och du får gärna vara med.
Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.
Själv kommer jag att iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill:
1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.
(Mina egna betyg tenderar att flockas kring "4/5", det beror på att jag främst ser till att de film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).
Jag har sett Resident Evil: Retribution. I 3d, såklart.
Umbrella Corporation anfaller båtarna från förra filmen, och det visas i en väldigt vacker introsekvens som är 3d, slowmotion och baklänges. Sen hamnar ALice i vattnet och där drömmer hon en ursnygg sekvens där hon typ är morsa i suburbia och så kommer det zombies. Och sen vaknar hon upp i en Umbrella-facility där det finns reproduktioner av olika storstäder som hon måste kämpa sig igenom...
Alltså, jag har skrivit det tidigare: Moderation är för mesar. Och den här filmserien har verkligen ingen känsla för varken moderation eller smakfullhet. Det är hollywoodactionkitchdestillat. Explosioner och slowmotionninjafighter och massvis med bullet time och biljakter med sovjetiska zombies och Michelle Rodrigues som är ett badass och... Det tar liksom aldrig slut. Och den här idén med olika zoner... De skäms verkligen inte för sitt TV-spelsförflutna. Först en Tokyobana, sen en New Yorkbana... Och inte blir det mindre TV-speligt av att Alice får en "briefing" i början heller.
Och allt är jävligt vackert. Miljöerna, striderna, effekterna, designen.
Bechdel? You betcha. Det är ju en Resident Evilfilm trots allt, så det är ju klart. Männen är bakgrund och cannon fodder och måste ibland räddas. Kvinnorna är de aktiva ondingarna, de aktiva godingarna, och ett gäng av de passiva godingarna också. Framför allt är det ju The Red Queen, Jill, Alice och Ada det hela handlar om.
En detalj som fick mig att garva
: I slutet, när whats-his-name lägger handen på Adas lår och hon ba "aint having none of that" och flyttar resolut bort handen.
Det är det närmaste romantik vi haft i serien hittills tror jag.
Bra skådisar, generellt.
Okej, öh, ska man försöka krysta ur sig något negativt också? En del repliker kändes lite krystade, framför allt hon som spelade Ada kändes inte speciellt naturlig. Ett fåtal av effekterna var inte supersnygga. Musiken var inte lika maffigt bra som den var i ettan och trean.
Kan jag tänka mig se den här i morgon igen? Ja. (Kommer jag att göra det? Nej).
Jag såg nya spindelmannen igår, den var snygg, den hade vissa canon bitar som var lite uppfriskande för att vara hollywood, men den var inte bra, filmen gick mestadels ut på att repetera "tror ni inte vi vågar följa canon, det är klart vi vågar följa canon" och det övriga gjorde det hyffsat uppenbart att de tänkte följa canon, (det var dessutom ganska uppenbart att de tänkte göra det i förra filmen redan).
Tror inte den lyckades följa bechedel, men de enda någorlunda kompetenta karaktärerna i filmen var kvinnor, det fanns inga kvinnliga superhjältar och de kompetenta kvinnorna var förutom Gwen Stacy bara biroller.
Vetenskapen, var att dra upp serievetenskap och hollywoodvetenskap till elva och sedan plussa ihop dem, kontinuiteten var hyffsat nonexistent.
Men filmen var snygg, och den hade canon (även om det var tummat lite med situationen så det inte liknade scenen i förra filmserien där canon bröts), den var även ganska skrattframkallande så jag ger den 3/5, jag ångrar inte att ha sett den, men jag tänker inte se den igen och jag ångrar att jag köpte en biobiljett istället för något billigare alternativ längre fram.
Jag har sett Smala Sussie igen. Filmen som helt på egen hand återställde min tilltro till svenskt filmskapande för några år sedan.
Jag trodde nämligen att svenskar bara gjorde plågsam vardagsångest, riktigt pinsam humor, polisfilmer, och Bergman.
Storyn är i korta drag att Erik flyttade från den lilla Värmlandsorten Bruket för några år sedan och lämnade sin lillasyster Smala Sussie ensam att ta hand om deras alkoholiserade mamma. I hans bortavaro går det illa för systern, och en dag får han ett telefonsamtal om att hon är försvunnen. Filmen marknadsfördes som "en gangsterkomedi på värmländska" och det beskriver den väldigt bra. Högt, uppskruvat tempo, mycket humor och helt enkelt stor underhållning. Som en svensk Lock, Stock and Two Smoking Barrels, men plus en jäkla massa slapstick och igenkänningshumor.
Först och främst är det ett mycket gediget filmarbete. Det är väldigt snyggt filmat och klippt, med flera tidslinjer som väver in i varandra och kompletterar varandra på ett mycket snyggt sätt. Det är mycket bra skådespeleri, bra ljus, bra ljud, underbart musikval, scenografi som känns genuin och trovärdig.
Sedan är det också en på samma gång otroligt varm och ärlig och absurd skildring av småstäder. Alla som levt eller vuxit upp i en småstad brukar konstatera att ja, det är ju faktiskt precis såhär det är. Karlstadpolisens skepsis mot de "konstiga" och "onormala" människorna i filmens by reflekteras hos de som inte delat samma uppväxt, men när jag först såg filmen tänkte jag bara: Ja, precis. Det här ÄR ju helt normala människor. I en helt normal småstad.
Jag hade tänkt välja några roliga citat eller något att komplettera det här med, men jag kunde inte välja. c:a 60% av filmens manus kan citeras verbatim för humoreffekt, men funkar sannolikt inte out of context.
Filmen fixar Bechdel (Gudrun och Sussie) också, även om de aktiva rollerna i princip alla är män.
Ja, vad fan ska jag säga? Jag har inte träffat på någon svensk film som kommer i närheten. Detta är det bästa jag sett av Ulf Malmros (och han brukar göra bra skit) och antagligen det bästa jag sett på svenska.
Jag har sett Ender's Game, och jag rekommenderar den inte. Den får en tvåa på kranks betygskala.
Den här filmen gav mig en känsla av att om jag hade läst boken först hade jag varit på väldigt dåligt humör nu. Den har fina (men plottriga) miljöer, men vill man se en film om en grabb som bara är så Sjukt Speciell (tm) så det finns inte rekommenderar jag istället Jesus Christ Superstar (från 2000) så får man i alla fall litet änglar i läderkorsett som livar upp stämningen.
Det anas en klipsk plot och en klaustrofobisk, vansinnig militärindustri någonstans under ytan, men den kom tyvärr inte med hela vägen till slutprodukten.
Everyone is totally insane.
(Bechdel: Man kan räkna på ena handen hur ofta två namngivna kvinnor är i bild samtidigt, och de tilltalar inte varandra)
w176 said:
"Den har fina (men plottriga) miljöer, men vill man se en film om en grabb som bara är så Sjukt Speciell (tm) så det finns inte rekommenderar jag istället Jesus Christ Superstar (från 2000) så får man i alla fall litet änglar i läderkorsett som livar upp stämningen."
Fast, i ärlighetens namn så hade kvinnorna små roller i boken också, och talade inte med varandra. De har dock båda betydligt större roller i de kommande böckerna, så om det görs fler filmer så borde det lösa sig.
Jag gillade Ender's Game. Men å andra sidan hade jag läst boken innan och kunde fylla i hålen själv. Och så gillar jag såndär militär-scifi-estetik som filmen till typ 90% består av.
Jag har sett Pacific Rim, och ger den en fyra på kranks betygskala, trots att den inte klarade Bechdel (det finns bara en och en halv kvinnlig namngiven karaktär i filmen).
Förutom att vara väldigt bra i sin klass har den fantastiskt hanterande av filmens soundtrack, och även om en del detaljer som planteras tidigt i filmen inte används mot slutet (tyvärr) spelar den nästan hela tiden efter sina egna regler. Det gör inget att den är förutsägbar, för den lovar ingenting annat.
Filmen är full av karikatyrer skapade med glimten i ögat hos filmskaparna. Mängden unintentional humour känns litet mindre än hos många andra filmer av den här typen, och en hel del av det som är tokroligt med den verkar ha varit med flit - så lättare att skratta med än åt. För det mesta.
Filmen är tyvärr två timmar och tio minuter lång, men den fyller ut tiden med faktiskt innehåll (förutsatt att man tycker att monsterslagsmål är innehåll), så det gör inte så mycket det heller.
Jag har sett om The Incredible Hulk, alltså den med John Hurt, Edward Norton och Liv Tyler. Den som faktiskt är hyfsat kanon i Marvels nya filmuniversa.
Storyn är typ den story det brukar vara när det gäller Hulk: Bruce Banner (Norton) försöker hålla sig undan och vill sluta vara Hulken. Det går inte så bra för han jagas av General Ross (Hurt). Han är kär i generalens dotter Betty Ross (Tyler).
I det här fallet har de med en legosoldat vid namn Blonsky också, som hemskt gärna skulle vilja vara/bli Hulken.
Inga vidare överraskningar, men det förväntade jag mig inte heller. En sak värd att nämna är väl att det här å ena sidan är en reboot såtillvida att den inte följer på den förra hulkfilmen, men att den ändå inte är en origin story. Istället återberättas en ny variant av hulkens ursprung i flashbacks i början av filmen.
Effekterna är det verkligen inget fel på. Det mesta är ganska trovärdigt, utom ibland när Hulken eller hans motpart verkar ha lite för geléaktig konsistens. Actionscenerna är väldigt snygga men är samtidigt filmens svaga sida, då de inte alls funkar lika bra andra och tredje gången man ser filmen.
Det runt omkring är väl lite intressant i och med att personerna tillåts vara hyfsat komplexa för att vara superhjältefilm. Eller det är väl lite orättvis, numera får ju varenda jäkel vara hyfsat komplex. Och folk är inte alls lika komplexa som i förra Hulkfilmen. Men det funkar rätt bra ändå. Det är ju riktiga proffs tros allt.
Symboliken är som alltid intressant. Det brukar bli ganska teknofobiskt och vetenskaps-fobiskt när det gäller Hulken, och här har de verkligen kört på den grejen fullt ut. Vetenskapsmän är tokiga och leker med krafter de inte kan kontrollera, och den som vill pyssla med självförbättring med vetenskapliga medel är ond och dum och möjligen ful också. Samtidigt idealiseras den Naturliga Vilden som Hulk ändå är. Han är missförstådd och sympatisk trots att han är jättearg och korkad.
Det är väl kanske ingen slump att en av Hulkens skurkar är jättesmart.
Jag gillar att filmen har en massa referenser till marveluniversat i stort. Dels refereras såklart Stark Industries och Tony själv (Iron Man låg ju precis runt hörnet...) och dels har vi... Tja, givetvis personer som heter Joe (Queseda) och Stan (Lee). Och så. Jag gillar att tillbakablickarna samt första förvandlingen ger associationer till den gamla TV-serien.
Jag har sett In Time, och ger den trea på kranks betygskala.
In Time är en av de mest rättframma (läs: onyanserade) analogier jag sett på film som inte haft ett horribelt budskap, vilket både är en för- och en nackdel. Ingen kan se den och missa poängen men å andra sidan finns ingen möjlighet till fridge logic eller aha-upplevelser heller, vilket jag misstänker är litet av dess syfte. Det närmsta filmen kommer är när huvudpersonerna inser/upptäcker hur inflation fungerar, vilket å andra sidan är en väldigt bra scen överlag. Synd bara att den följs av moraliserande över entropins natur.
Den har helt okej skådespelare, från Olivia Wilde (fridged) via Justin Timberlake och Amanda Seyfried till Cillian Murphy (vars karaktär är ungefär lika okänslig för det system han försöker försvara som Timberlakes är för det han försöker bryta ned). Filmen är överlag snygg, även om den inte riktigt klarar av balansen av 'typ nutid' och 'science fiction' som exempelvis Gattaca var bra på rent visuellt. Den här känns mer som om budgeten tog slut när de skulle bygga sina set, men det gör inte så mycket.
Det finns kanske fem-sex kvinnor med namn i filmen, varav ingen pratar med någon annan, men åtminstone fyra faktiskt har repliker.
Om jag inte såg helt fel är alla personer som pratar vita, utom tre, varav två bara säger saker i kanske scen var.
Pink (Bob Geldof) är rockstjärna och labil och inte riktigt på samma planet som vi andra. Hans farsa dog under kriget och han växte upp med en överbeskyddande mamma (Christine Hargreaves) under femtitalet. Hans lärare (Alex McAvoy) är en sån där parodisk folkskolelärare som vill göra goda samhällsmedborgare av barn. Så han är lite småtrasig när han gifter sig, och de båda glider isär tills fru Floyd (Eleanor David) är otrogen. Och när Pink upptäcker det via telefon när han är på turné i staterna så slår han tillbaka på det sätt han kan: först drar han med sig en groupie till hotellrummet, sen trashar han det, han rakar av sig håret och slutligen låser han in sig i sig själv. Det är där han hittas av sin manager (Bob Hoskins), som pumpar upp honom med droger för att han ska kunna stå på scen.
Drogerna sätter fart på maskarna i hans huvud, och han förvandlas till ett iskallt, känslolöst, neofascistiskt alter-ego som använder scenen som ett politiskt podium där han hetsar publiken att ge sig på invandrare och homosexuella. Drogerna klingar av, och Pink hittar sig inne på en toalett där han skriver feberyriga sångtexter på toalettpapper, innan han i en slutlig hallucination finner sig ställd inför sin inre domstol och döms till att den skyddsmur som han har byggt upp ska rivas ner, och han ska visas upp offentligt inför samhället.
---
Detta är Pink Floyds tour de force. Även om de har gjort bättre låtar så är The Wall fortfarande deras starkaste album och det är fortfarande, 35 år efter släppet, ett av världens bästa album nånsin. Det har ett antal klassiska låtar, men framförallt är det ett konceptalbum med en story. Och den storyn med musiken till den blev Alan Parkers fantastiska film.
Det är väldigt få repliker i filmen. De uttrycks nästan alltid av alla andra än Pink: med undantag av ett primalvrålat "STOP" och dikterna på holken så är alla Pinks repliker i form av sångtexter. Sångtexterna flyter ihop med handlingen i bild, och handlingen i bild flyter mellan foto och animationer (den gamla sortens animationer, för hand). Få animationer är så klassiska som hamrarna i hammarsteg när Pink goes SVP.
Pink Floyd: The Wall är väldigt tydligt en film med budskap. Så vilket är budskapet? Är det om det segerrusiga men fattiga nationalistiska England som växte fram under femtiotalet efter kriget? Det om krigsänkor och krigsföräldralösa som försökte klara sig? Det om hur samhället trycker ner kreativa talanger innan de kan utvecklas för att sedan utnyttja dem som om de vore en drog? Hur neofascismen fortfarande äter i de öppna såren som maskar?
Jag tror det är högst personligt. De flesta sångerna skrevs av Roger Waters. Jag tror att vad han känner är lite samma sak som ABBA berör i sången Super Trouper: Waters verkar känna en alienation till publiken, som att de är där för att sörpla upp bandets glamour och berömmelse, inte för att bandet gör bra grejer. Publiken blir någon slags känslo-vampyr-mob, och att det är ungefär samma fenomen som drev fascismen i Italien och Tyskland under kriget. Muren är förnekandet åt båda hållen, både det som publiken har gentemot bandet, och det som artisten har gentemot publiken, och som har byggts upp av ett konformistiskt samhälle hela vägen från mamma och småskolan till det vuxna livet. Glamouren som publiken känner är bara en reaktion på att muren finns där, en önskan att känna något. Och för artisten är det en berusande känsla av makt, också en reaktion på muren som uttrycks som en önskan att känna något. Och det tragiska är att det bara bygger upp muren från båda hållen.
Och antingen förblir man instängd, eller så rasar muren, och jag vet inte vad som gör mest ont.
Arfert said:
Alla verkliga kännare vet att Wish You Where Here är Pink Floyds bästa skiva. Och tvåan är Dark Side of the Moon. The Wall är nån slags delad trea. Alldeles för mycket Roger Waters. Men det gör inget, Pink Floyds alla skivor var världshändelser (utom trötta The Final Cut och de efter det som "bara" var bra).
(Såg förresten The Wall 1980. Och jag menar inte filmen nu, he he. Sett pinkan live fyra gånger, Roger Waters solo två gånger och David Gilmore solo en gång.)
Filmen är tokbra, för övrigt. ...men OJ vad den inte klarar ett Bechdel-test. Waters gillar inte tjejer.
Plotten är typ att dottern från förra filmen lockas tillbaks till Silent Hill.
Förra filmen var smart, hade bra uppbyggnad och snygga effekter, jobbade mycket med musik och kontraster, och lyckades hålla en mystisk och obehaglig stämning. Den här filmen är en flygplanskrasch.
Stundtals har den snygga scenerier och jag uppskattar såklart de visuella kopplingarna till Silent Hill 2 och 3. CGI-effekterna är överlag okej, men används verkligen inte snyggt. Dessutom verkar den här regissören fått för sig att 3D är som bäst när det flyger saker mot kameran, och som alla som sett filmer som Dredd och Amazing Spiderman vet så är det helt felaktigt (3d är som bäst i slowmotion, eller i scener med små rörelser).
Det här är nämligen definitivt ett exempel på när jag kan hålla med 3d-kritikerna om att 3d faktiskt inte tillför något. För här används det rätt konsekvent fel. Eller okej, det finns ett par snygga och stämningsfulla scener där närvarokänslan ökas av 3d-grejen, men mest används det för snabba actiongrejer och som sagt -- saker som kastas eller huggs mot kameran. och det funkar inte.
Skådespeleriet är väl kompetent (fattas bara, med Carrie-Anne Moss, Sean Bean och Malcolm McDowell) men tyvärr är manuset de har att jobba med styltigt och osammanhängande. Och inte osammanhängande som en schysst mardröm utan osammanhängande som i att jag får känslan av att manusförfattaren bara skrivit scen efter scen allt eftersom han kom på dem och liksom inte haft någon riktig plan.
Och att man lyckas schabbla bort musiken i en film baserad på Silent Hillspelen är närmast att betraktas som brottsligt. Hur fan lyckas man? Men nej, visst återkommer den välkända huvudslingan, men utöver den är musiken i den här filmen erbarmligt oinspirerad.
Jag funderade på att stänga av den här filmen flera gånger, men lyckades ta mig igenom den med ett par pauser.
Halvvägs igenom var jag lite inne på att ge den så högt som en trea, men det ska den verkligen inte ha. Detta är verkligen bortslösad potential, och funkar varken som film i sig eller som filmatisering. Så fult och dåligt att inte ens 3d kunde rädda den eftersom även 3d-grejerna schabblades bort.
Det enda positiva jag kommer på utöver att skådisarna gjorde sina jobb och en del scener var halvsnygga är väl att den åtminstone var ganska kort.
Fy fan.
BETYG: 1/5
Minimoni said:
Håller helt med dig. Jag älskade faktiskt den första silent hill filmen och var riktigt nöjd när jag såg att den fått en uppföljare. Det var dock ett skratt som fastnade i halsen, tror den här är en av de sämre filmer jag sett.
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.