Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2014 v23

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb. Den är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Själv kommer jag att iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina egna betyg tenderar att flockas kring "4/5", det beror på att jag främst ser till att de film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om jag missat någon, säg till! Eller kryssa in er själva.

 

[Rymdhamster]

Man of Steel (2013)

Okej, jag måste erkänna att den faktiskt var rätt bra, trots en del småkorkade saker. Enda problemet jag har med den är att det var för mycket action. Jag vette tusan hur min hjärna är funtad, men jag hade samma problem som när jag ser på första Transformersfilmen: det blir så mycket action och saker som händer på skärmen att jag somnar. Jag klarar helt enkelt inte av det utan min hjärna stänger ner. Då gillar jag ändå action, normalt sett.

Betyg: 3/5 på krankskalan.

Det här är ett väldigt orättvist betyg, det är jag den första att erkänna. Egentligen borde jag sätta en fyra på den. Men det är just det där med för mycket action som får mig att gå in i zombiemode som jag inte riktigt klarar, därav detta egentligen för låga betyg.

Spoiler: kommentarer

Sen tycker jag att HISHE har en poäng:

Man of Steel - How it should have ended

Logiskt slut kanske. Men guuuuuuuud så trist.

Absolut. Eller så hade de kunnat hitta på en lite mer invecklad lösning som fortfarande varitit vettigare.

 

[krank]

Tidigare idag funderade jag på vad jag borde se för film ikväll. "Jag är ju klar med Batman", tänkte jag. Sedan kom jag på att det var jag ju inte alls det. Jag har ju två gamla filmer kvar, och sen har jag en box med den nya trilogin på ingång...

Men jag har alltså motvilligt sett Batman Forever. Och det är ett sorgligt kapitel.

Om vi ska börja med de bra sakerna:

• De har fått till utseendet på Riddler och Two-Face riktigt bra.

Och sedan de dåliga...

Manuset och skådespeleriet ligger mer i linje med Adam West-Batman än med de tidigare filmerna. Färgskalan innehåller visserligen en hel del svart, men resten är neonfärgade lampor av olika slag. Alla spelar över. Tommy Lee Jones gör en fantastiskt fånig Two-Face. Och Jim Carrey... Det här var under perioden då den mannen ansågs vara rolig, av någon för mig obegriplig anledning. Och här får hans urspattande fritt spelrum, på sämsta möjliga sätt. Ingen av skurkarna -- eller hjältarna -- blir det minsta mänskliga eller sympatiska. Allt är så DUMT och så tvådimensionellt.

Det finns bara en namngiven kvinna vad jag kan se, Meridian Chase. Hon illustrerar med all önskvärd tydlighet skillnaden mellan en välskriven kvinnlig karaktär och en mindre välskriven sådan: Där Michelle Pfeiffers Catwoman var en karaktär och aktör som också råkade bli Batmans kärleksintresse, så saknar Chase överhuvudtaget existensberättigande i filmen utöver att vara just kärleksintresse.

De har iaf skitit i allt vad kontinuitet heter. Vilket väl känns rätt okej; jag vill ändå inte koppla denna till de två tidigare.

Nej, det här var rent skräp. Jag ville verkligen tycka att den åtminstone var okej och såg fram emot att sätta en "meh"-trea, men det här var så dumt och fult och dåligt skådespelat och fullt av plotthål att jag faktiskt tycker att den uppfyller grundkravet för en etta: Jag vill ha tillbaks mina två timmar!

BETYG: 1/5

(Och ja, jag vet att nästa film sägs vara ännu sämre, men...)

 

[Lukas]

Jag förstår inte riktigt varför Batman och Robin får så mycket skit när den här filmen existerar.
för Batman och Robin tycker jag har en charm på sitt eget lilla campiga vis.
Den här filmen är bara en ända stor tågkrash.

Att Joel Schumacher fick fortsätta göra filmer efter det här är för mig oförståeligt.

Spoiler: kommentarer

Hmm jag trodde jag skrev en kommentar till kranks inlägg,..

 

[kloptok]

Ikväll såg jag The Road som är en film som handlar om en far och en son som försöker klara sig i en postapokalyptisk värld där en ospecificerad katastrof fått jorden att gå under. Fadern och sonen vandrar genom öde, grå landskap under en blygrå himmel och kämpar för att finna mat för dagen och undvika att tas tillfånga av de gäng som driver omkring på jakt efter mat och i många fall människor att äta. De stöter på tecken på de fruktansvärda hemskheter som människan drivits till i desperationen efter apokalypsen. Fadern försöker desperat skydda sin son från världens ondska men det är inte lätt i en värld reducerad till kaos och grymhet. I tillbakablickar får man veta att mannen tidigare hade en fru som han saknar väldigt mycket vilket på ett sätt gör hans vilja att skydda sonen ännu kraftigare.

Tvärtemot vad man kan tro av det bombastiska postapokalyptiska temat så är filmen ganska småskalig. Det är faderns och sonens egna lilla värld som man får se in i, och man får inte veta något om den större situationen. För mig är filmen en utforskning av vad som händer med människan när samhället bryter ned och var och en tvingas kämpa för sin egen överlevnad samt hur ondskan i detta kaos successivt suddar ut godheten som finns. Jag ser hur ondska, i form av kannibalism och våld, breder ut sig och hur de mindre våldsamma och goda människorna har väldigt svårt att klara sig i kaoset.

Nu tänkte jag skriva lite om hur jag tolkar filmen, så om du inte sett den så är det nog bra att inte markera den vita texten här under.

Spoiler

Det är ganska tidigt tydligt att fadern långsamt bryts ned både fysiskt och psykiskt, något som står i kontrast till sonens renhet och godhet. I slutet av filmen är fadern inte mycket mer än en paranoid, desperat man som skulle göra nästan vad som helst för att rädda sin son. Utom kannibalism, den gränsen korsar han aldrig. Jag tolkar som nämnts filmen som en spegling av hur ondskan successivt bryter ned och förintar det uns av godhet som finns kvar. Detta gäller även fadern, som långsamt blir mer och mer paranoid och misstroende mot främlingar. I slutändan är den goda fadern i sin desperation och vilja att försvara sin son på god väg att bli en av de onda. Fadern speglar på ett sätt mänsklighetens fall ner i ondskans avgrund på en individnivå. Vem vet vad han hade kunnat drivas till om han inte hunnit dö?

Jag ville till stor del se filmen som inspiration till postapokalyptiskt rollspelande - då främst Apocalypse World eller Mutant År Noll. Filmen känns högst relevant för båda spelen. Dessutom är det en bra film. Det enda jag saknar är lite mer inblick i världen utanför fadern och sonens vandring, jag vill veta mer om de kannibalistiska gängen och vilka typer av samhällsstrukturer som vuxit fram i apokalypsens spår.

Betyg: 4/5

Spoiler: kommentarer

Jag glömde för övrigt att skriva att filmen är baserad på Cormac McCarthys kända bok med samma namn. Har inte läst boken, men det verkar som att filmen följer den ganska troget.

Den följer den rätt troget. En skrattfest för hela familjen, med andra ord.

 

[Vimes]

Jag har, efter Ymirs teasande i "Filmer som är sådär..."-tråden, sett både The Passion of the Christ och Apocalypto. (Jag har också tittat på South park-avsnittet "The Passion of the Jew" där Mel Gibson dansar runt i kalsonger och smetar bajs på husväggar).

Jag konstaterar att jag gillar båda filmerna.

Båda filmerna är fantastiska på att skapa en känsla av historisk autenticitet. Jag har för dålig koll på respektive historiska period för att kunna avgöra var den här känslan av autenticitet bottnar, men i båda filmerna få jag som tittare stiga in i en genuint annorlunda värld, och inte i 2000-talet fast med lustiga kläder och kulisser.

Jag inser att jag gillar historiska filmer för att jag vet vad som ska hända. I hela Apocalypto hänger undergången i luften, för att jag som publik vet hur det kommer sluta. Även om Apocalypto är en genuint spännande film vet jag att det liv som Jaguar Paw försöker rädda åt sig själv och sin familj kommer att möta sin undergång i och med conquistadorerna. Så när Jaguar Paw utropar: "This is my forest! My sons and their sons will hunt here after I am gone!" så är det klassisk tragisk ironi. Publiken vet att skogen inte längre är Jaguar Paws. (Huruvida Gibson vill säga "fuck Maya-kulturen" låter jag vara osagt.)

The Passion of the Christ, eller "Hur mycket blod innehåller Jesus?", är jag betydligt mer kluven inför. Vilket på sätt och vis är fantastiskt. Jag har egentligen jävelsvårt för all tortyr och misshandel, samtidigt kan jag inte komma ifrån att det här är stort drama (där lidandet, obv, är helt centralt). Jag undrar hur jag skulle se på filmen om jag vore kristen. Jag tänker att den sort of fångar Jesus som helt och hållet människa och helt och hållet Gud-konceptet. Angående antisemitismen, jag vet inte, har någon en länk till en bra artikel som diskuterar det (d.v.s. filmen i sig och inte Mel Gibson), jag är rätt kluven nämligen.

Så. Yay Mel Gibson! Varför gör han inte fler historiska filmer? Är det för att folk har upptäckt att han är crazy as fuck som han inte får göra det?

Spoiler: kommentarer

Glöm inte bort att han gjorde Braveheart också. Även det en hyfsat bra historisk rulle. Sen ryktas det om att han ska göra en viking-rulle som ska filmas på Irland.

Braveheart är bra, men den är inte alls samma typ av film som Apocalypto och Passion of the Christ; den är mycket mer fokuserad på att berätta en story och historisk korrekthet kan dra åt helvete typ, medan Apocalypto och Passion är mycket mer av immersionistiska spektakel där miljöskildringen på något vis har stor prioritet över plotten.

 

[krank]

Jag har varit på bio och sett Edge of Tomorrow i 3d (såklart).

För den som missat trailers etc: Det är typ Battle: Los Angeles plus Måndag Hela Veckan. Och eftersom jag älskar båda, och dessutom gillar Tom Cruise som skådis, så förväntade jag mig en rätt bra film.

Det är en rätt bra film.

Storyn är såhär: När en asteroid slår ner och sprider aliens omkring sig går det i allmänhet ganska dåligt, framför allt för europa. En officér som fokuserat på att producera krigspropaganda för att få folk att värva sig tvingas, av en general som vill kunna rädda arslet efter en stor offensiv, att vara på plats och filma sagda offensiv. När han vägrar blir han nedsövd och inslängd som desertör bland infanteristerna som ska landsättas i balla exoskelett och försöka vinna tillbaks frankrike.

Han dör på stranden. Och sen vaknar han upp, dagen innan offensiven.

Alltså... Den här filmen var jävligt hyfsad. Den gav alldeles precis exakt vad den lovade. Roliga Måndag Hela Veckan-scener, och actionfläskiga actionscener med soldater som sparkar häck respektive får sin häck sparkade av läbbiga aliens. Man ska inte gå och se den här filmen och förvänta sig mer än så, liksom. Ingenting görs riktigt spektakulärt bra eller dåligt; det är en kompetent actionrulle som håller vad den lovar. Den tappar lite fart mot slutet när de liksom uttömt hela måndag hela veckan-grejen men jag tycker ändå den höll.

Effekterna var okej. Snygga, sådär som man vant sig vid. 3d användes inte så mycket, det blev knappt nåt extra djup. Sen ville väl regissören eller producenten att de skulle motivera inköpet av dyr 3d-utrustning så då kastade de lite skit mot tittaren. Sen glömde de bort att det skulle vara 3d igen. Väldigt meh.

Bechdel fail. Det finns två fruntimmer med hyfsade talroller och som får namn. Jag tror inte de pratar med varandra. Det är lite trist att de måste göra kvinnan som är stenhård veteran sådär lagom sårbar också, så att de kan få till sin jävla kärlekshistoria. För en sån är det med, såklart.

Men, ja. Den gör inga stora fel, den imponerade inte jättemycket. Kompetent men inte fantastisk. Se den om du lockas av premissen, för då är den värd att se.

BETYG: 4/5

Spoiler: kommentarer

Bioupplevelsen: Satt bredvid ett glatt par som satt och kommenterade och skrockade åt filmen som om de satt i sitt vardagsrum. Nån idiot stängde inte av mobilen, så den ringde efter 3/4 av filmen. 3/5.

Krank: fy fan! Man ska hålla käft på bion! Jag och alla andra har faktist betalat! Värsta som hänt mig: En mobiltelefon börjar ringa, och gubben svarar och påbörjar en konversation som om han satt på ett café: "Hallå Maggan, vi sitter och ser *Filmtitel*, forsättning......."

 

[krank]

Jag har sett Mr. Nobody.

Den handlar om Nemo Nobody, som växer upp med sin mamma|pappa efter att de separerat, och senare i livet gifter sig med en kvinna som heter Jean|Anna|Elise. Han jobbar som TV-presentatör|på företag som bygger kopieringsmaskiner|något helt annat.

Eller så kanske han hamnade i koma. Eller så kanske han är död. Eller så kanske han bara är ett figment i sitt yngre jags fantasi.

Det här är en rätt udda film. Den använder sig nämligen av multipla tidslinjer som utgår från olika beslut huvudpersonen gjort, kombinerat med ett i grunden deterministiskt synsätt på livet plus en hel del "magisk realism"-drömsekvenser och scifi-element.

Plus ett extremt ickelinjärt berättande, där få saker ligger riktigt i ordning. Och det finns sällan några jättetydliga indikationer på exakt i vilken tidslinje eller skeende man befinner sig, så ofta får man liksom gissa.

Ramberättelsen är typ att han är den siste dödlige människan i ett samhälle där alla är odödliga, och han är jättegammal och har svårt att minnas och att hålla isär nu och då. Lite alzheimers alltså. Och så använder en av läkarna hypnos på honom för att få honom att minnas.


Hur blir det här då? För mig var största problemet -- som vanligt i den här sortens filmer -- att jag har så svårt att riktigt engagera mig i relationer mellan karaktärer. Och stora delar av filmen handlar om relationer och känslor. Folk är förbannat pinsamma när de är kära, och jag har för stark social fobi för att riktigt fixa folk som har sammanbrott och är pinsamma oavsett om de är kära eller inte.

Men den är vackert berättad, och jag gillar tidslinjefilosofin och så även om den är mer romantisk/idealiserad/poetisk än rationell. Skådespeleriet håller hög klass, framför allt Jared Leto som spelar huvudpersonen och Sarah Polley som spelar Elise.

Filmen fixar inte bechdel, om man inte räknar någon enstaka replik som typ inte besvaras.

BETYG: 4/5

 

[krank]

Jag har också sett Olympus has Fallen.

Den är lite som Die Hard, men med tre ton extra MURRRRCAAAA.

Såatte... Huvudpersonen, en vit man med combatträning, misslyckas med att rädda presidentens fru. 18 månader senare kommer onda nordkoreanska terrorister och tar över Vita Huset med hjälp av en liberal kommunistförrädare som inte gillar presidentens utrikespolicy.

Och det var väl storyn. Filmen går ut på att huvudpersonen ränner runt och dödar slemma koreanska terrorister. Punkt.

Några saker var så dumma att de till och med störde mig:
- Varför i helvete tycker de att presidentens liv väger tyngre än hela jävla sydkorea? Varför är det ens en fråga? Man har väl en successionsordning av en anledning.
- Varför i helvete har man ett system som självförstör USA's atomvapen? Och inte genom att deaktivera dem heller, utan genom att spränga dem. Nukleär-spränga dem. Och det funkar även när missilerna är i sina silos. Genomtänkt hörrni.
- Varför har man NÅGONSIN de tre personer vars koder behövs för att aktivera systemet på samma plats?
- Varför har man dem dessutom på samma plats där datorn koderna ska stoppas in finns?

Sedan var det såklart en massa helt vanlig nationalistdynga om att terroristerna ville förstöra "our way of life" och så vidare, men just patriotisk bullshit har jag liksom vant mig vid från såna här filmer.

Kvinnor finns med i filmen för att motivera de manliga hjältarna. Namngivna kvinnor är presidentens fru (som där för att motivera huvudpersonen), huvudpersonens hustru (som finns för att motivera huvudpersonen), presidentens chief of staff (som finns där för att motivera presidenten) och så en kvinna med lite oklar position som sitter med bland generalerna. I övrigt hämtar kvinnor fika åt männen eller dödas för att motivera dem. And that's it.

Specialeffekterna ser ut att vara minst tio år gamla.

Såatte... Nä. Se Die Hard igen istället. Den här var väl okej action, men överlag väldigt meh.

BETYG: 3/5

Spoiler: kommentarer

Öhum, denna kom också år 2013: http://www.imdb.com/title/tt2334879/ "White House Down" Med nästan exakt likadan plot. Fenomenet med att Hollywood släpper två identiska filmer? http://www.imdb.com/title/tt0482571/?ref_=nm_flmg_wr_7 vs http://www.imdb.com/title/tt0443543/ som ett andra exempel.

fast jag har hört att 'White House Down' är 'Olympus has Fallen's diametrala motsats i det att Olympus has Fallen är totalt högervriden medan White House Down är en total Hollywood Liberal-film, där presidenten är svart och försöker dra tillbaka alla trupper från mellanöstern, och skurkarna är onda amerikanska högerextremister.

Samma tema: Vita huset anfalls och ockuperas....

 

[Ymir]

Jag har för dålig koll på respektive historiska period för att kunna avgöra var den här känslan av autenticitet bottnar, men i båda filmerna få jag som tittare stiga in i en genuint annorlunda värld, och inte i 2000-talet fast med lustiga kläder och kulisser.

För mig ligger det i hög gad i detaljerna, i synnerhet Apocalypto är -detaljerad- på ett sätt som typ överträffar alla andra filmer jag sett, någonsin. Jämför med 'Alexander', en annan historisk film som också är ultrahögbudget, hyperkorrekt och megaambitiös på många sätt, och på många sätt bättre än Apocalypto - men scenerna i Alexander, allt som finns i de scenerna existerar på något sätt för att vara backdrop åt huvudpersonen. Så är det inte alls i Apocalypto. Titta tex på mayadrottningens minspel under offer-scenen, och hur kameran då och då ger oss ögonblicksbilder av hennes ansikte; Hon är en totalt oviktig karaktär utan dialog, och ändå tar sig filmen tid att antyda för oss att hon är sjukt uttråkad, att hela den här scenen som för Jaguar Paw är sjukt traumatisk och laddad, för henne är totalt slentrian. Apocalypto är proppfull av sånt här, och det är fuckin' awesome.

Jag inser att jag gillar historiska filmer för att jag vet vad som ska hända. I hela Apocalypto hänger undergången i luften, för att jag som publik vet hur det kommer sluta. Även om Apocalypto är en genuint spännande film vet jag att det liv som Jaguar Paw försöker rädda åt sig själv och sin familj kommer att möta sin undergång i och med conquistadorerna. Så när Jaguar Paw utropar: "This is my forest! My sons and their sons will hunt here after I am gone!" så är det klassisk tragisk ironi. Publiken vet att skogen inte längre är Jaguar Paws. (Huruvida Gibson vill säga "fuck Maya-kulturen" låter jag vara osagt.)

Jag tolkade det inte så dystert för Jaguar Paws del. De sista Maya-staterna föll liksom inte förrän cirka år 1700, medan conquistadorerna som anländer i filmen tydligt är 1500-talsmänniskor. Jag tänkte mig alltid att Jaguar Paw drog sig tillbaka till nån jungel dit det tog långt mer än hans och hans barns livstid för spanjorerna att nå. Däremot tycker jag helt klart att filmens slut signalerar "fuck Maya-kulturen, de var bestialiska och grymma och förtjänade att gå under". Och den sensmoralen är givetvis up for debate, men den lämnar mig med en fadd eftersmak och en stor besvikelse över att ett sånt jävla saftmongo som Gib Melson ska vara en så duktig regissör och en av få i Hollywood som bryr sig om genuint visionär historisk film.

 

[Jocke]

jag skrev en ganska lång text om Dear Mr. Watterson (2013) men forumet åt upp den. Så ni får nöja er med betyg. 3 av 5.

 

[Krille]

Jag har sett Naqoyqatsi.

Det första inledande klippet är med Babels torn, och det sätter också tonen för vad jag uppfattar att titeln handlar om. Det kanske inte är människans hybris som gör att hon vågar stå upp mot gud, utan kanske snarare människans aningslöshet som har gjort att det inte längre finns ett naturligt liv.

Återigen är titeln på hopi-indianernas språk. "Naqoy" betyder ungefär "krig" så titeln kan grovt översättas som "livet som krig". Jag tror att filmen vill föra fram någon poäng om att det naturliga livsrummet har upphört och ersatts av ett teknologiskt livsrum – att tekniken för krig mot naturen och har vunnit.

Genom hela resan följer Philip Glass musik med oss, i frenetiska repetitiva rytmer som liknar de i Koyaanisqatsi. Däremot är de ackompanjerande bilderna inte alls lika imponerande. Istället för magnifikt foto så är väldigt mycket manipulerat arkivfoto och datagenererade bilder med billiga poänger.

Till skillnad från de tidigare filmerna, som jag inte visste om jag kunde rekommendera, så kan jag nog inte rekommendera Naqoyqatsi. Den har inte samma kraft, är inte ens i närheten av lika smärtsam eller känslostormande, utan är mest ett osammanhängande "mäh". Jag kan inte ens säga att den är fantastiskt vacker eller imponerande snygg. Philip Glass musik är fantastisk men det är det nog det enda positiva jag kan säga om Naqoyqatsi.

---

Och därmed är mitt inofficiella Qatsi-tema slut.

 

[Anchorman]

Såg After Earth och den var inte bra...

Den lider av två problem

1) Handlingen är väldigt förutsägbar

2) Skådespeleriet då framförallt av huvudpersonen Jaden Smith är inte bra alls.


Den får nog 1 av 5 av mig

 

[Xyas]

Jag har sett Pandorum. Igen. För den här filmen har jag sett massor med gånger. Första gången jag såg den var på tåget på väg hem från Danmark. Så fort jag hade kommit hem såg jag den igen på stor tv med ordentligt ljud. Så bra tyckte jag den var. Så att den skulle få 5/5 visste jag redan innan.

Kille vaknar ur kryosömn på rymdskepp utan något som helst minne om vem han är eller var han är. Vid första anblicken verkar allt ombord ha gått åt helvete. Efterhand visar sig den första anblicken stämma finfint.

Jag vet egentligen inte om den här filmen är sådär värst bra. Den har fått rätt kassa recensioner och var en ekonomisk flopp. Men den blandar alla mina favoritgenrer (sci-fi, post-apokalyps, zombies, survival horror) i en enda sörja med tilltalande estetik och ett fantastiskt soundtrack, så jag kan inte annat än älska den till döds.

Direkt efter att jag sett (två gånger) den skrev jag ihop ett en-kvälls-scenario till min spelgrupp med liknande premiss som blev ett av de mest lyckade sådana vi någonsin spelat.

Spoiler: kommentarer

Skräck/horror film och liknande är ju sådant som jag inte igentligen har något intresse av (oftast blir jag oerhört uttråkad av att titta på dom)... men där finns några få undertyper av denna filmgenre som jag faktiskt gillar. Och Pandorum faller in i en av dom, den kanske lite mer specifika typen av Sci-fi skräck/horror (vilket jag tror är min favorit typ).

Jag gillar det mesta av filmen vad jag kan minnas (såg den inte så himla lång tid efter den släpptes på skiva). Så i ett så här 4+ år efter jag såg den, så skulle jag ge den någon stanns mellan 3/5 - 4/5.

 

[Cieylor]

Jag har sett Adèle and the secret of the Mummy från 2010 - en sorts Matiné-äventyr på franska signerat Luc Besson.

Det är tidigt 1900-tal, och i plommonstopens Paris lever Adèle Blanc-Sec, en berömd journalist som åker på äventyr i bästa Indiana Jones-stil.

Det här är en lättsam film med lite Rosa Pantern-vibbar, och den tar inte sig själv på speciellt stort allvar. Jag kan köpa det, och tyckte att de övernaturliga inslagen fungerade bra i större delen av filmen, speciellt med den stundtals ganska mysiga franska inramningen. Det blev lite väl mycket mumier och grejer mot slutet dock, och jag började skruva på mig lite i fåtöljen.

Det får nog bli 3/5 i betyg ungefär.

Spoiler: kommentarer

Jag gillar den filmen, bygger på den klassiska serien av Jacques Tardi från 1976. Bra grejer.

 

[Pilzefrau]

Jag har sett Captain America: the Winter Soldier, som på svenska, av någon outgrundlig anledning, fått titeln Captain America: return of the first avenger. Det är en slogan för filmen som står på affischen, inte en undertitel! Undertiteln "the Winter Soldier" står där på affischen, under titeln, ser ni den inte? Nåja.

Filmen var fantastiskt bra. Många av actionscenerna fick mig att studsa upp och ner och ropa "shit vad coolt" inombords. Typ allting som Falcon gjorde. Jag hade tänkt se om Avengers snart, så jag får återkomma efter det, men bortsett från eventuellt den så är detta den bästa Marvel CU-filmen. 5/5.

Det här är en högst subjektiv recension, men jag är jätteglad!

 

[Kärlekscraft]

Jag har sett Captain America: the Winter Soldier, som på svenska, av någon outgrundlig anledning, fått titeln Captain America: return of the first avenger. Det är en slogan för filmen som står på affischen, inte en undertitel! Undertiteln "the Winter Soldier" står där på affischen, under titeln, ser ni den inte? Nåja.

Filmen var fantastiskt bra. Många av actionscenerna fick mig att studsa upp och ner och ropa "shit vad coolt" inombords. Typ allting som Falcon gjorde. Jag hade tänkt se om Avengers snart, så jag får återkomma efter det, men bortsett från eventuellt den så är detta den bästa Marvel CU-filmen. 5/5.

Det här är en högst subjektiv recension, men jag är jätteglad!

Mycket bra! Rekommenderade denna film framför The Amazing Spider-man 2 om vissa personer stod inför ett val. Stridsscenerna[med skjutvapen] var välgjorda och kändes ovanliga brutala[alltså mycket bra] för ovanlighetens skull - nästan som en lågintensiv krigsfilm när det brakade loss.

 

[Lukas]

[FONT=Times New Roman, serif]I går såg jag en Riccifilm, även om jag inte orkade skriva om den direkt. Jag såg [/FONT][FONT=Times New Roman, serif]"Bucky Larson: Born to Be a Star"[/FONT][FONT=Times New Roman, serif] (Tom Brady,2011)

Handling: Filmen handlar om [/FONT][FONT=Times New Roman, serif]Bucky Larson ([/FONT][FONT=Verdana, Arial, sans-serif]Nick Swardson)[/FONT] [FONT=Times New Roman, serif] som är en outbildad kille från Ohio som får för sig att hans öde är att bli en Porrstjärna. Så han åker till Hollywood, där han träffar den snälla servitrisen Katie (Christina Ricci) som lider av ett högst framtvingad tragiskt problem hon behöver jobba med. Han träffar också sin ständigt arga rumskamrat Gary ([/FONT][FONT=Verdana, Arial, sans-serif]Kevin Nealon[/FONT][FONT=Times New Roman, serif] )som alltid hittar något som Bucky gör fel. Sedan i själva porrindustrin så träffar han borde den stora porrstjänan [/FONT][FONT=Verdana, Arial, sans-serif]Dick Shadow (Stephen Dorff )[/FONT][FONT=Times New Roman, serif] och den fd stora porrregissören Miles Deep ( [/FONT][FONT=Verdana, Arial, sans-serif]Don Johnson[/FONT][FONT=Times New Roman, serif] ).
Sedan handlar filmen om hur den socialt inkompetenta Bucky lyckas revolutionera porrindustrin genom att göra filmer som visar hur liten hans kuk är, och hur han får en våldsam orgasm bara han ser en kvinnas bröst. [/FONT]


[FONT=Times New Roman, serif]Jag gillade inte den här filmen. Jag tycker inte mycket om filmer som handlar om pinsamma människor som gör pinsamma saker. Och den här filmen är typ bara det.
En del tycker kanske det är kul med tanken på en kille med stora bävertänder vars kuk tydligen har samma omkrets som ett sugrör, men jag är inte en av dem. Jag fann den här filmen plågsam att titta på.
Men samtidigt som jag aldrig vill se den här filmen igen, så kan jag ändå tänka mig en publik för den. För den är välgjord, den har ett gott budskap, och den är inte så lång.

Veckans Ricci recension: Ricci var filmens högpunkt, hon lyckades pricka helt rätt med sin söta servitris. Hon lyckades få värdens mest dumma tragiska historia att låta vettig. Och hon bringade fram filmen enda genuina skratt med sitt mimik när hennes karaktär skulle bearbeta problemet.


Rekommenderar jag filmen:
ja men bara till kåta 13åriga mobbare, som inte känner sig mogna nog för att förstå American pie än.[/FONT]



[FONT=Times New Roman, serif]5 FILMER KVAR [/FONT]