?Detta är WRNU's filmklubb. Den är ganska prestigelös och du får gärna vara med.
Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.
Själv kommer jag att iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill:
1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.
(Mina egna betyg tenderar att flockas kring "4/5", det beror på att jag främst ser till att de film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).
Den är en scifi-film som handlar om ett samhälle där nästan alla är vampyrer och det råder blodbrist. Och så är det de förväntade förvecklingarna kring blodersättning och ett botemedel mot vampirism och så. Bra skådisar (Willem DaFoe, Ethan Hawke, Sam Neill) men rätt fånigt manus. Effekterna och estetiken är okej. Filmen fixade inte Bechdel såvitt jag kunde se.
Jag undrar om den försöker vara samhällskritisk? Typ nånting nånting ändliga resurser? Eller möjligen nånting nånting köttätande. I dunno. Speciellt bra var den iaf inte.
Efter min enorma besvikelse över remaken av första apornas planet så har jag dragit mig rätt länge för att se den här. Men så idag var det slutligen dags och tack gud för att den stod på egna ben! Faktum är att jag tycker den är riktigt bra, och till och med bättre än den gamla filmen (Som byggde på en rätt suspekt tidsparadox som förklaring). Den här filmen gjorde mig riktigt sugen på kommande Dawn of the planet of the apes.
Jag satt inte ens och störde mig på CGIn (fast jag förutsätter att det måste varit en massa sånt involverad). Riktigt positiv överraskning över lag, den här filmen. Och gör mig än mer sugen på något mutantaktigt spel!
Betyg: 4/5 (nästan en femma, men jag håller igen för jag tror att det till viss del var mina låga förväntningar).
Marvels senaste rulle med en talade tvättbjörn om någon missat det. Finns inte mycket att säga, en tie-in till Thanos och hans Infinity gauntlet historia som säkerligen redan ligger i planeringsstadiet någonstans.
Pretentationslös action, tveksamma hjältar som förstör saker, talande tvättbjörnar, Vin Diesels gör sin bästa rollpersation hittils som ett talande träd med exakt tre gånger större ordförråd än Hodor, gröna brudar i tajt läder och musik från 70 talet.
4/5
Jag har också sett Guardians of the Galaxy, och surprise surprise jag älskade den. Var på prime-time-visninge idag på premiärdagen, full salong, och hittade två vänner i salongen som jag inte visste skulle vara där – alltid roligt!
Framförallt är det himla rolig. Dave Bautista är mycket roligare än jag hade väntat mig!
Efter en snyftig inledning kommer en andra inledning som presenterar Peter Quill aka Star-Lord (Chris Pratt) som den galaxens småskurk han är, och filmen slösar sedan inte bort en enda sekund på att fösa ihop Quill, Gamora (Zoe Sandara), Rocket (Bradley Cooper), Groot (Vin Diesel) och Drax the Destroyer (Dave Bautista) från att ha varit tävlande konkurrenter till att bli ett enat gäng mot Ronan the Accuser (Lee Pace). Allt som behövs är att de blir uppspöade av en gemensam fiende, och sen exploderar praktiskt taget alltihop i ett fantastiskt spektakel i specialeffekter och skratteffekter!
Har man hängt med i sina andra Marvel-filmer så känner man igen små gästspel av andra figurer som mest funnits i post-credits, som till exempel Thanos (Josh Brolin) och Collector (Benicio Del Toro). Och Stan Lee är med i en cameo, förstås.
Guardians of the Galaxy känns som det som Star Wars prequels borde ha varit eller som Firefly kunde ha blivit om den hade fått mer tid på sig. Filmen har tempo rakt igenom, huvudpersoner som är såna där skurkar med hjärtan av guld som man faktiskt gillar och bryr sig om, ett väl genomarbetat manus, en cast som kan leverera skämten och en klippning som gör att de är fantastiskt vältajmade! Det är lite väl mycket shakeycam för min smak, men det gick fortfarande att hänga med i vad som hände, men det är väl det som jag kan klaga på.
Här och där kommer de där känslosamma ögonblicken, men de blir aldrig sådär Spielberg-översvallande – antingen har regissören vett nog att gå vidare med ståryn när alla är lagom motiverade, eller för att något helt annat flänger in från höger och ger ståryn en spark i ändan som driver iväg den i en helt annan riktning och med ett gapskratt.
Och för guds skull, sitt kvar genom eftertexterna!
krank said:
Den där trailern är för övrigt skitbra. Dels för att den visar grejer som inte händer i filmen, dels för att den sätter precis rätt förväntningar. Alla borde se den där trailern innan de ser filmen, för att liksom veta vad de har att vänta sig -- vill man ha ett seriöst scifi-epos som är grimdark och så, så... ska man se en annan film. Vill man höra Björn Skifs och se en muterad tvättbjörn skjuta saker, så ska man se den här filmen. =)
Jag har också sett Guardians of the Galaxy. Den var okej.
Eller vem lurar jag? Den var skitbra. De andra har redan sagt det mesta viktigt.
Det är en jävla resa -- från extremt känslosamma stunder där jag rentav fällde en liten tår -- som i början med morsan -- till asgarv till berg-och-dalbanerymdstrid och tillbaks till asgarv.
Det fanns nån såndär rätt pinsam scen i mitten, men den glömde jag snart igen.
Hmmm... Musiken var awesome, tempot högt, dramaturgin utsökt, käbblet mellan karaktärerna bra (och väldigt rollspeligt).
Nu när jag tänker efter så var det här som liksom idealformen av ett riktigt fläskigt tradspels-rymdäventyr med spelare som gör saker bakom varandras ryggar och så vidare. Mumma!
Det enda jag egentligen kan kritisera är väl att filmen vad jag kunde se inte fixade Bechdel. Det fanns två eller tre namngivna kvinnor men jag tror inte att de bytte några ord alls. Synd.
Men jag vill se om den här filmen. Helst imorgon.
BETYG: 5/5
"Nothing goes over my head. I have very good reflexes. I'll catch it."
Och "pelvic sorcery" var ett uttryck lika roligt som svåröversatt...
Jag har sett Mad Max 1 till 3 i väntan på denna (jag har inte varit så här exalterad över en film sen det blev officiellt att det skulle göras en om Iron Man).
De här tre har åldrats ganska väl, förutom delar av musiken i 3an då, och är fortfarande bland det bästa i postapokalyps-genren.
1an är aningen seg, och biljakterna är riktigt så coola som de en gång var, så 4/5.
2an är lätt bäst bland de tre. Den känns så väldigt minimalistisk på något sätt, men är ända fängslande i hela sin speltid. 5/5.
3an avviker lite från de tidigare filmernas minimalistiska stil, men följer upp och bygger på 2an briljanta punkiga skildring av den postapokalyptiska världen. 4/5
krank said:
Hade det inte varit för barnen i trean hade jag nästan kunnat förlåta den generella nedmesningen av våldet. Men nu är det TVÅ saker som är extremt mycket sämre i trean än i 1-2.
Det enda jag egentligen kan kritisera är väl att filmen vad jag kunde se inte fixade Bechdel. Det fanns två eller tre namngivna kvinnor men jag tror inte att de bytte några ord alls. Synd.
Gamora och Nebula talade en del med varandra, men mest gällande Ronan, Thanos, och Starlord. Jag tror inte de talade något med varandra som inte involverade namn.
Apropå Bechdel: nu klarade hon ju inte testet ändå, men räknas betitlade rollfigurer som namngivna? I det här fallet tänker jag på Nova Prime. Jag skulle nog räkna unika betitlade figurer som namngivna, men inte dussinfigurer. Nova Prime ja, "Nova #3" nej.
Jag antar att det de menar är att det inte bara ska stå "kvinna" i manuset utan ha ett manusnamn i stil med "Starlords Mamma" eller "Nova Prime".
Alltså att namn är en förenkling för att förklara att det är en riktig roll, inte bara en statist med replik (tex killen med benprotesen).
Men det är svårt att veta, för jag har inte lyckats ta reda på vem som har hittat på det här med namn, och då har jag ändå försökt ta reda på just det ett par tre gånger.
Vilka är "de"? Jag utgår från att "namngiven" i Bechdelsammanhang betyder att man har ett riktigt egennamn och att detta används någonstans i filmen. Jag tycker att det är en finfin indikator på om det är en roll som... spelar roll. Naturligtvis finns det undantag, filmer som har starka och viktiga kvinnliga rollfigurer som aldrig namnges i själva filmen -- men de är just undantag.
Alltså, någon har ju hittat på det här med namngiven, och det efterföljs ju av tex bechdelmoviedatabase och det finns inte med i The Rule som jag antar att alla ser som regelns orginaltext
Alltså har någon annan, senare, hittat på det det ska vara namngivna.
Då vill jag såklart vet vem, varför och vad dem menar men namn. Det räcker ju med att vi ser ur olika tolkningar du och jag har på vad det betyder för att tydliggöra att det gör reglerna mer problematiska att använda.
Tja, to each their own. Själv är jag inte så intresserad av att jämföra bechdeltestkrav med andra; testets poäng är ändå densamma. Jag är dessutom noga med att skriva vad filmerna misslyckas med i mina ögon, så det är inte som att nån kan bli förvirrad.
Varför är det så viktigt vem som gjorde det? Varför spelar "originaltexten" sån roll? Varför skulle det vara problematiskt?
Damn it... that's it... jag måste se GotG på bio nu... jag har inte igentligen råd med det... but frak it... jag får tugga billigare denna månad... och då tuggar jag billigt som det redan är...
*skakar knuten näve åt alla dessa som har skrivit om filmen i denna tråd*
Håller med... jag kan överleva fint på makaroner, eller annan pasta produkt... så länge jag har ketchup. Utan ketchup så helt plötsligt blir det mycket svårare. XD
Jag flyttade fram mitt seende av filmen till Onsdag dock... men biljeterna är reserverade.
Pal, anyone who throws boomerangs have trouble letting go.
Jag har sett Batman: Assault on Arkham, den senaste av DC:s animerade filmer och årets bästa superhjälte film. Men det är en film med ett mycket dåligt namn. Batman är inte med i filmen förutom i ett par minuter och fungerar mer som ett hinder för våra huvudpersoner att ta sig förbi. Vem är det då den här filmen handlar om? The Suicide Squad! Och det är vad filmen borde ha hetat.
Vem är då The Suicide Squad? Det är en grupp superbrottslingar som utpressas/mutas av skuggelement inom den amerikanska regeringen till att ta sig an omöjliga uppdrag eller uppdrag som staten vill kunna förneka. Personen som sitter vid knappen som detonerar bomberna i våra huvudpersoners hjärnor är Amanda Waller, en extremt osentimental och brutal överviktigt byråkrat en bit över 50. Hon är alltså motsatsen till nästan alla serietidningskaraktärer någonsin och en av mina favorit karaktärer någonsin. CCH Pounder ger henne den perfekta rösten.
Filmen är en heist-movie och inte egentligen en traditionell superhjältefilm. Gruppens interaktioner, bråk och allianser är det egentliga fokuset i filmen och detta hjälps av att där är mycket mer planerande och subtilitet till vad skurkarna försöker göra än vad där är traditionella slagsmål med superhjältar eller andra skurkar. Det hjälper också att gruppen ligger på en ganska låg nivå av superkrafter (och att den större delen av gruppen är helt utan krafter) vilket för att vanliga poliser är ett hot som de undviker under större delen av filmen. Detta gör att gruppens försök att bryta sig in i Arkham Asylum och stjäla information gömd i The Riddlers käpp påminner mer om Oceans filmerna och Reservoir dogs än om superhjältefilmer.
Filmen är också passande blodig och mörk och det känns verkligen som om ingen har hållit tillbaks en tum. Det börjar när vi i början ser alla medlemar av gruppen introduceras och Killer Shark, som är en seriemördare och kannibal, har kvinnolik hängandes i kedjor från taket i sitt motellrum och är täckt av blod. Men det fortsätter med halshuggningar, exploderande huvuden, sexscener och avbitna öron.
Skådespelarna är mycket bra på sina jobb och ger karaktärerna en nyans i språket som tillsammans med hur bra animationen är ger karaktärerna ett djup som de lätt hade kunnat ha saknat. Neal McDonough ger rösten till Deadshot som är vår egentliga huvudperson. McDonough gör en stabil insatts men i och med att Deadshot är gruppens straightman så får han en aning mindre chans att skina än de övriga.
Nolan North spelar KGBeast som är en enorm rysk stereotyp vilket här görs underhållande om än förutsägbart. John DiMaggio lyckas ge Killer shark en förvånande mängd personlighet bortom stor dum seriemördare som äter folk och romansen mellan Killer Shark och Killer Frost som spelas av Jennifer Hale, som ni känner igen från alla CRPG:er av Obsidan, är genuint gullig trots att båda karaktärerna är psykotiska mördare. Giancarlo Esposito som spelar Black spider, en wannabe Batman som mördar brottslingar, lyckas fånga just wannabe Batman biten i rösten vilket fungerar förvånande bra. Avslutande för gruppen av huvudpersoner är Captain Boomerang som spelas som en lagom sluskig småbrottsling av Greg Ellis.
Jokern är fantastisk. Det är väldigt mycket Jokern från den gamla tv-serien även om han visuellt omdesignats lite. Han skiftar mellan att vara helt psykotisk, grym och att vara komiskt avundsjuk när han tror att Harley Quinn skaffat sig en ny pojkvän. Han är också genomgående rolig vilket Jokern alltid bör vara. Troy Baker gör ett utmärkt jobb med rösten och jag saknar inte Mark Hamill en enda gång.
Batman är inte särskilt djup i den här filmen men han är inte heller huvudpersonen utan framställs mer som en naturkraft än något annat. Vilket är mycket passande när vi ser honom ur brottslingarnas ögon. Kevin Conroy ÄR Batman och gör ett lika bra jobb som alltid.
Jag tänker inte prata om kontinuitet mellan filmen och serierna förutom att säga att det är en blandning av de bästa delarna från olika versioner av karaktärerna i serierna. Vi har versionerna av Captain Boomerang, Deadshot och Amanda Waller från innan New52 och den nya versionen av Harley Quinn och Black Spider. Enligt mig är det de bästa versionerna av alla karaktärerna som dyker upp här.
Så 5/5. Gillar du superhjältar, heist-movies eller filmer centrerade på brottslingar är det här filmen ett måste att se.
krank said:
Synd att den inte finns på Netflix, för den här blev jag sugen på...
Solomon är en av Robert E. Howard hjältar. De gjorde en Hollywood-film om honom - med allt det innebär. Så vi får ok men lite åldrad CGI, Kanes barndom och demoner ute efter hans själ. Just origin-storyn är filmens stora akilleshäl. Ärligt talat - Kane är inte en hjälte där originstory funkar om man ska hålla sig nära ursprungskaraktären känsla - vilket de verkar försöka här. Är det inte dags att begrava monomyten och alla förbannade ursprungsberättelser? De taffliga filmerna som verkar vilja bygga för uppföljare istället för att försöka göra en bra film talar för det, IMHO.
Filmen är ok tidsfördriv. Inte supermycket action eller övernaturligt äventyr - det får stå åt sidan för originstory. Meh.
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.
