Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2014 v32

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb. Den är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Själv kommer jag att iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina egna betyg tenderar att flockas kring "4/5", det beror på att jag främst ser till att de film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om jag missat någon, säg till! Eller kryssa in er själva.

 

[Jocke]

Jag gick av nån anledning på pressvisningen av Teenage Mutant Ninja Turtles (2014) igår. Jag har nästan inga minnen av filmen, och då har det inte ens gott 24 timmar sen jag klev in i biografen. Den var inte särskilt bra, men samtidigt inte så dålig. Min största fråga är varför man har valt att göra just den här filmen, när man kan välja att göra nästan vad som helst med TMNT. Det är en origins tory, där några små detaljer skiljer sig från andra versioner, men överlag är det typ samma lika. Jag ska inte klaga allt för mycket, gratis bio är ändå gratis bio.

Det bra: Det finns ett par scener som är kul (tex slutstriden)
Det dåliga: Det finns några scener som är som är riktigt trista (tex när den någon för tredje gången ska berätta vad handlingen i filmen är).

Det blir en svag TVÅA av FEM i betyg.

Se hellre den gamla filmen från 1990 eller cgi rullen från 2007. Även cartoon neworkserien från 2003 var rätt vass på sina ställen

 

[krank]

Jag såg nyss Expendables 3.

Det är mer eller mindre samma gäng som senast -- Arnold, Dolph, Stallone etc -- och ett par nya ansikten i form av Antonio Banderas, Mel Gibson, Wesley Snipes, Kelsey Grammer och Harrison Ford. Och så ett gäng yngre förmågor jag inte har den blekaste aning vilka de är. Serien får sin första tjej, vilket väl är... you know, progress.

Storyn är lövtunn, såklart. Under en operation visar det sig att en gammal fiende till Expendables lever. Resten av filmen handlar om att kunna ta hand om det problemet. För att få en ursäkt att stoppa in lite ungdomar så tycker Stallone av nån oklar anledning att han måste vända sitt existerande gäng ryggen och rekrytera nya förmågor för att ta hand om fienden ifråga. Det går sådär.

Manuset är ruggigt dåligt. Illasittande oneliners som inte fyller sin funktion, en hel del non sequitors jag inte förstod poängen med alls, och överhuvudtaget rätt kasst.

Ettan levde på att ha överdriven action i ett par scener, i övrigt var den rätt långdragen och trist.
Tvåan levde på att ha mer överdriven action och rolig referenshumor mellan de gamla klassiska actionstjärnorna.
Trean har egentligen inte speciellt överdriven action och saknar i princip referenshumorn utom att låta Arnold säga "get to da choppa".

Nä, den här är jag glad att jag inte såg på bio. Den var väl en mellanmjölks-okej actionrulle men jag kan inte rekommendera den. "Meh" sounds about right.

BETYG: 3/5

 

[Rhodryn]

Såg ju då tillslut Guardians of the Galaxy igår... worth it!

Jag kan inte mer än hålla med om det mesta de tidigare personerna som givit sitt intryck av filmen på denna sida.

Humor är något som jag alltid starkt kopplat till Marvel. För under dom ca 10-12+ åren som jag prenumererade på superhjälte tidningar så var humor nästan alltid en del av serierna, även dom mer mörkare tidningarnas story-arcs'en hade en viss mängd humor i sig. Och det är något som jag starkt uppskattar med alla dessa Marvel filmerna som kommit ut, från X-Men 1 (2000) tills nu med GotG. Och GotG strör mängder med humor runt sig, vilket jag uppskattar oerhört, och jag kan inte igentligen komma på någon gång det inte funkade eller föll platt. Jag gillar specielt när hela gruppen är samlad och karaktärerna spelar på varandra, det var ofta under dom scenerna som jag hörde dom andra personer i biosalongen skratta till som mest.

Där finns nog inget jag igentligen kan klaga på med filmen... som närmst jag kommer är väl att storyn kanske är lite tunn... men det rör mig inte särskilt mycket, för jag har aldrig igentligen varit i ett större behov av att en story måste vara 100%'ig eller något för att jag ska kunna uppskatta en film/serie/etc. Jag kan säga att jag har en oerhört låg ribba för vad jag kan stå ut med (jag menar... om jag inte har några större problem med "storyn" i WWE (där jag såg Bautista göra sin grej under en mängd år innan han började göra film), så hur skulle jag då ens kunna komma i närheten av att tycka att GotG var på något sätt otillräcklig på story fronten?! ), samtidigt har jag ju då ett oerhört högt tak oxå för den delen.

Jag är rätt säker på att den är en av de bästa filmerna jag sätt som är baserade på Marvel karaktärer hittills (med noteringen att jag tyvärr inte kunnat se varken "Captain America: The Winter Soldier" eller "X-Men: Days of Future Past" än... jag köpte ju "lite" Eon produkter runt den tiden... ). Jag vet inte riktigt var bland Marvel filmerna jag vill plasera den, men den ligger långt upp där, antagligen i top 5.

Så... vilket betyg skulle jag ge den? Det är här jag velar som mest med denna film. Jag ligger och velar mellan en 4'a eller en 5'a. Jag har vissa tankar på att sätta ett 4.5... men jag har aldrig gillat att gå in i fraktioner av ett heltal när det gäller "betyg". Om det hade varit en 1-10 skala hade det varit mycket lättare, för då hade jag direkt satt en 9. En del av det är för att jag har svårt med att sätta max betyg på grejer, oavsätt hur mycker jag gillar det. Och ju mindre omfång i betygssystemet ju svårare är det för mig att ge max värdet (även om det effektivt skulle närmst representera mitt betyg i ett system med avsevärt större omfång). Hmm... tror jag kom på hur jag ska göra...

Jag ger den en mycket stark 4/5

(4++ eller något, if you will... eller EON's "Äckligt mycket plus" regel: 4T6+3, så är den bara 1 poäng ifrån 5T6)

 

[Krille]

I serien Krille Kollar Koola Krigsfilmer så har jag sett The Hill från 1965.

Under brinnande krig i Nordafrika skickas den degraderade före detta sergeant Joe Roberts (Sean Connery) till ett arméfängelse i den libyska öknen på grund av ordervägran då han vägrade leda sina män i ett självmordsuppdrag. Han är fräck och självsvåldig och det leder förstås till en konflikt mellan honom och sergeant Williams (Ian Hendry) och sergeant Wilson (Harry Andrews). Han är inte helt utan allierade – fängelseläkaren (Michael Redgrave) och sergeant Harris (Ian Bannen) är mer humana.

Fängelset drivs huvudsakligen av sergeanterna och i synnerhet Wilson. Dess officerare, inklusive chefen (Norman Bird) och läkaren (båda är namnlösa, för övrigt), tar lätt på sina plikter och som Roberts säger så sitter de av tiden här, precis som alla andra. Sergeanterna Williams och Wilson tror på kadaverdisciplin och repetitiva fysiska uppgifter för att bryta ner fångarna så att de kan pusslas ihop som män. Och det är där som Kullen i titeln kommer in, en hög konstgjord kulle av lös sand som fångarna får springa upp och ner för i stekande hetta.

Så när en av medfångarna dör på grund av kullen så bryter maktkampen mellan fängelsets sergeanter ut, med Roberts som katalysator.

---

The Hill är svartvit och från 1965, och han har vid tiden bara gjort tre Bond-filmer (Dr. No, From Russia with Love och Goldfinger, och Thunderball är på väg). Även om Connery är det stora affischnamnet så är han inte drivande i storyn, utan han är som sagt var katalysatorn i maktkampen inom staben. Det är ett intressant grepp, som gör att The Hill både påminner om och skiljer sig från Bron över Floden Kwai, som också har en brutal maktkamp i ett fångläger, men där är Alec Guinness drivande i kampen för att visa den västerländska civilisationens överlägsenhet över den japanska.

Inte så här. The Hill är tvärtom brutalt kritisk mot tidens dehumaniserande fängelsemetodik, inte specifikt just militära fängelser. Dess poäng är att fängelser (vid tiden) är dehumaniserande inte bara för fångarna, utan även för personalen. När det gäller specifikt militära fängelser så är en extra poäng att militär personal inte är tränad i att hantera fångar och utan insyn och övervakning så får det otäcka konsekvenser, vilket Stanford Prison Experiment visade.

Och händelser som Guantanamo och Abu Ghraib visar med all önskvärd tydlighet att The Hill fortfarande är aktuell.

 

[God45]

I devoured the five lands. I swallowed the three seas. But I could not reach the sky in this body with no wings, no arms and no legs. I am the world serpent. I am Jormungand!

Jag har sett anime serien Jormungand. Medan serien är uppdelad i två säsonger (den andra heter Jormungand: Perfect Order) så är det en extremt samhållen serie där saker som introduceras tidigt i säsong ett är viktiga i säsong två.

Serien handlar om vapenhandlaren Koko Hekmatyar som driver sina affärer i Europa och Afrika och hennes grupp av livvakter/professionella mördare. Serien börjar med att Koko har rekryterat en barnsoldat till gruppen som sin nyaste livvakt och går därifrån vidare till att visa hennes affärer i Östeuropa och de många, många människor som gruppen måste mörda där. Serien fortsätter sedan med individuella affärer och antydningar och kopplingar till Kokos övergripande plan, en plan som verkar vara något bortom vad vapenhandlare håller på med.

Serien är intressant i det att Koko har nio livvakter med sig och alla får sin egen karaktärsutveckling som är mer eller mindre kopplad till huvudhandlingen men som alla samtidigt bidrar till den. Vi får också se mycket av de CIA agenter som försöker avslöja Kokos olagliga affärer och hennes bror, Kasper, och hans del av företaget. Karaktärerna har djup är vad jag vill komma fram till.

Men här är anledningen till att jag gillar Jormungand. Jormungand är en helt galet mörk serie. Den är en av de obehagligaste sakerna jag har sett på länge... men bara om du tänker efter. Vad huvudpersonen i den här seriens mantra är rakt igenom hela serien är att oavsett vad som händer ska man fortsätta le och det gör serien också. Det här är en serie som handlar om vapenhandel, barnsoldater, svält, tortyr och krig. Det är en serie om hur världen är en usel och fruktansvärd plats som hatar oss alla. Det är en serie med undertoner av saker som pedofili och en utrbredd misantropi. Men det är en serie som presenterar det här med ett leende. Med häftiga skjutvapen dueller, ett grymt soundtrack, coola knivslagsmål, skämt och gulliga reaktioner. Och det fungerar, det fungerar helt fantastiskt.

Forshadowingen är inte dålig heller och serien har det bästa slutet jag sett på ett bra tag, alla kategorier.

5/5, bättre än så här blir inte anime.

 

[Cieylor]

Det är dags att jag recenserar lite Sword & Sorcery! Här är en film som jag till slut plockade fram igår efter att den har legat osedd i min samling länge.

The Throne of Fire - barbarfilm av den italienska skolan från 1983.



Ovanligt nog så representerar postern ovan faktiskt företeelser i filmen, istället för att bara vara en generisk bild av typ Vallejo eller Royo som de flesta av 80-talets fantasy-rullar körde med. Både ormbrottning och svärdssvingande bikiniprinsessor står i manus.

Filmen börjar med våldtäkt. Djävulens budbärare Belial förgriper sig på en stackars änka för att hon skall föda honom en son som skall sitta på The Throne of Fire och härska över världen. Vi får också se en scen med en skäggig man som under ett åskväder berättar för sin fru att han känner på sig att ondskan håller på att föds in i världen, men att allt är lugnt för deras son Siegfried kommer säkert att stoppa djävulen.

Det här lämnar oss med många frågor. Dessa besvaras inte, för sedan kommer det väntade hoppet framåt i tiden så att sonen, Morak, hinner växa upp och kan spelas av samma skådespelare som Belial fast med skägg.

I landets byar utbryter nu plågsamt taffligt utförda och mycket förvirrande strider med krigare i läderkalsonger. Det är mycket som inte förklaras i början på den här filmen, men man kan till slut förstå att Morak letar efter prinsessan i landet som han måste gifta sig med innan han kan sitta på The Throne of Fire utan att förgöras av dess flammor. En annan förutsättning är att han har dödat den gamle kungen, men det har han tydligen redan gjort?

Prinsessan visar sig vara lätt att hitta, och Moraks krigare (var han nu får dem ifrån) fångar in henne med ett nät. Prinsessan spelas av Sabrina Siani som är med i praktiskt taget alla filmer från den här eran i Italien, och är klädd i bikini i nästan hela filmen. Det som är uppfriskande med henne här är att prinsessan faktiskt inte är ett våp, och redan här fäktar hon ihjäl några av sina tillfångatagare.

Innan bröllopet hinner bli av nästlar någon sig in i Moraks slott i en munkkåpa (och jag måste undra om det är en slump att nyårsdagsversionen av Ivanhoe kom året innan den här filmen, med precis samma trick). Vi kan gissa oss till att det här är den där Siegfried, spelad av muskelmannen Peter McCoy. Han avslöjas och tillfångatas och visar att han bara har haft höftskynke på sig under munkkåpan hela tiden.

Nu börjar en lång sekvens i filmen som går ut på att de båda hjältarna, som alltså har det gemensamt att de springer runt halvnakna i ett land där alla andra har vanliga kläder på sig, rymmer och tillfångatas ett antal gånger vardera. Deras relation skiftar också fram och tillbaka mellan misstänksamhet och kyssar.

Vid ett tillfälle tar sig prinsessan ut helt på egen hand, fäktar ner en massa soldater, sätter eld på slottets stall och lämnar hjälten att dö i fängelsehålorna. Här hade filmen gärna kunnat få sluta, men nejdå, klanthjälten låter sig luras till att leda fienden till henne, och de båda tillfångatas igen.

Någon gång under den här delen av filmen springer Siegfried också på sin far i slottets fängelsehålor, som berättar plotten i filmen. Det här sker ganska sent, och innan dess har man ingen aning om vad som pågår.

Till slut är det då dags. Solförmörkelsen är kommen och Morak måste sitta på The Throne of Fire pronto! Hjälten stormar in under bröllopet. Slutstrid följs av slutkyss. Ridå. Applåder.

The Throne of Fire var ändå underhållande trots att ostigheten var på nivå fondue, och den följde inte helt mallen. Betyget blir bättre än mycket annat från 80-talets italienska filmsmedjor, med tre höftskynken av fem möjliga, och rullen rekommenderas till de som uppskattar genren.

Spoiler: kommentarer

Munkkåpstricket är också med i Sir Walter Scotts bok Ivanhoe från 1820. Så det kan tänkas att även italienare kan läsa klassisk litteratur.

Jo, jag vet. Jag tyckte bara att det där med att den andra filmen kom året innan den här är en smula misstänkt..

 

[krank]

Jag såg just Nausicaä: Valley of the Wind.

Den utspelar sig i en såndär fantasy-postapokalyptisk värld som kombinerar tråkig medeltida estetik med balla stridsvagnar och flygplan. Den handlar om prinsessan Nausicaä, som åker runt och letar skojjiga prylar till sitt folk, som bebor "the valley of the wind", som de skyddar mot den annars ständigt expanderande toxiska djungeln. Hon är en riktig snällhippie som älskas av sitt folk. Dessutom kan hon i begränsad grad kommunicerta med de jätteinsekter som bebor skogen och som ibland löper bärsärk utanför den.

Åsså blir det en del förvecklingar med två större och mer teknologiskt avancerade stater som har lite olika åsikter om vad som bör göras åt den postapokalyptiska situationen.

Jaja... Jag har hört den här filmen höjas till skyarna, och för att vara från 1984 är den skitsnygg. Betydligt högre antal bildrutor per sekund än många samtida (och efterkommande) animes och det märks att det lagts ner massvis med tid på den. Däremot gillar jag inte riktigt den här anime-stilen. Ni vet, tjocka gubbar med jättemustascher, mjuka linjer överallt. Jag vet att det väl delvis handlar om vilket år den kommer från, och Akira kom ju undan med liknande stil... Men den var ju helt klart bra trots den stilen på karaktärerna, inte på grund av den. Tycker jag.

Nåja. Plotten är väl sisådär. Inte så intressant, inte så tight. Jag kunde inte riktigt sympatisera med nån i filmen. Möjligen kan det ha bidragit att jag satt och gjorde annat medan jag tittade.

Så... Ballt koncept, och jag kan inte direkt avråda nån från att se filmen. Den är som sagt väldigt snygg för sin ålder. Men för mig blev det rätt mycket meh.

BETYG: 3/5

Spoiler: kommentarer

Kul sammanträffande; jag läste just färdigt Nausicaä-mangan! Jag får hålla med om din beskrivning av filmen men kan tillägga att den faktiskt har en riktigt bra engelsk dubbning.

Jag borde nog egentligen ha tagit den engelska dubbningen, för den hade jag ju faktiskt tillgång till. Men jag är ju så van vid att det låter "helt fel" med engelska i anime...

OT: kommer ihåg att det fanns en svensk dubbning på video när jag var liten, men min dvd från pan vision har bara japanskt tal. Nästan alla andra filmerna i ghibli boxarna har den svenska dubbningen. Nån som har koll på varför?

 

[Max Raven]

Jag såg Guardians of the Galaxy denna vecka.

Den här filmen träffar två av mina sweet spots: Rymdäventyr och superhjältar - där den förra är mycket viktigare för mig. Dessutom är den bra skriven. Självklart älskade jag alltså den.

Filmen hanterar huvudpersonerna på ensemble-sättet (som i Buffy) men effektivt på ett mindre tidsspann. Starlord är "huvudperson" i den mening att han inleder filmen och har ett par viktiga delar - men å andra sidan så har alla huvudpersoner backstory som får nog med plats för att de ska fungera och får göra något awesome. Den bästa karaktären kan mycket väl ha varit Rocket, men det är en solid grupp överlag.

Klarar filmen Bechdel? Nja, lite osäker - Nebula och Gamora snackar ju, och Nova Prime kommunicerar med gruppen... Svårt att säga. Jag skulle dock gissa att den klarar Mako Mori-testet iom Gamora - iaf i lika hög utsträckning som Rocket och Drax. Men ja, det är lite korvfest - även om jag sett värre.

Så: Högoktaning rymdactionäventyrsfilm som inte tar sig själv på för stort allvar och är vacker att se på.

Toppbetyg.

(Jag har också kollat på tv-serien Supernatural en del. Helt ok, andra säsongen verkar bättre än första [blev lite trött på "skrikande kvinna"-grejen som hände en massa avsnitt i första])