Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2014 v4

[krank]

Ny vecka! Tiden går fort!

Riktlinjer för filmklubben:

1) Tanken är att du ska se minst en film i veckan. Du måste inte, men det är grundtanken.
2) Det behöver inte vara samma film som nån annan, men det får vara det.
3) När du ser en film, skriv något om den. Svara på det här inlägget, och skriv titeln i fetstil.
4) Undvik att skriva om samma film fler än en gång.
5) Du måste inte skriva långt, men skriv om den var bra eller dålig, kanske nån rad om varför. Man FÅR skriva längre.
6) Sätt gärna ett betyg, men du måste inte. Dina betyg måste inte vara konsekventa. Här har du ett exempel på betygsystem du kan använda om du vill.
7) Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.
8 ) Diskutera gärna filmer ni själva eller andra sett, men gör det på ett civiliserat och trevligt sätt. Otrevligheter riktade mot personer eller deras filmsmak betackar vi oss för.

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om jag missat någon, säg till! Eller kryssa in er själva.

I kalkylbladets andra flik kan man föra in sina betyg också, om man vill. Hittills är det bara jag som gjort det, men ni är välkomna.

Teman och gemensamt tittande
En del av oss gillar att ha teman i vårt tittande; tidigare har till exempel jag och Krille tittat på alla James Bondfilmer, en i veckan. Vill man deklarera ett tema är det inte svårare än att göra det i ett svar någonstans i en sådan här veckotråd. Om andra hänger på är det kul, om inte så hindrar inget att du fortsätter själv.

Ibland kan det vara kul att se film tillsammans. Om du vill bjuda in andra att se samma film som dig den här veckan, skriv gärna en rad om det!

 

[Rymdhamster]

Innerspace (1987)

Oj, oj, oj. Känd som 24-timmmarsjakten på svenska och är ytterligare en av de där filmerna från min barndom som alltid har funnits med i mitt bakhuvud som lite av en inspiration och formgivare. Jag mindes den som jätterolig, spännande och lite läskig och jag vet att jag var mycket förtjust i den när jag var liten.

Det delar tema lite med "den fantastiska resan" men är mer inriktad på action och "thrills". Själva resan inne i kroppen blir snarare mer som en bihistoria, när den faktiska historian kretsar kring en klant som blir indragen i en spionhistoria. Men faktum är att det hela går ihop och funkar rätt bra. Jag är alltid lite orolig när Martin Shore är med, men här är han faktiskt inte så mycket av en klant. Han är en rädd liten innesluten stackare som blir rätt nervös av att att ha blivit indragen i något riktigt farligt, men lär sig att våga släppa loss lite lagom och bli en mer välanpassad människa.

Mycket i den här filmen har lite dragningar åt james bond, med spioner, fån-tuffa henchmen och spännande teknologi. Men den här filmen lyckas enligt mig undvika de flesta fällor som sånna filmer brukar gå i. Exempelvis saknas helt "Q-scenen" vilken annars är nästan obligatorisk i James Bond-rippoffs och som jag alltid tycker blir skitfånig och dålig. Det finns fortfarande med en del ball teknologi som kommer till användning, men det känns i alla fall lite halvlogiskt att den finns med. Den verkar inte vara specialdesignad av någon som sett in i framtiden och vet exakt vad som kommer att behövas. Och ingen känns direkt som en superspion, utan Tuck framför allt känns bara som en kreativ och snabbtänkt kille vilket jag tycker känns lite mer rimligt. Faktum är att allt känns rätt mysigt på något sätt, samtidigt som det är rätt spännande och roligt. Läskigt blir det inte riktigt längre, men det känns inte heller som att det var filmens avsikt från början.

Kvinnor då? Hmmm... den är i alla fall inte allt för hemsk tycker jag. Hjältinnan (Meg Ryan) är lite taffat ibland, men hon är å andra sidan ingen superspion utan en journalist som antagligen inte hållt i en pistol innan hon plockar upp en här, så det känns snarer trovärdigt. Och hon är inte någon damsel in distress tycker jag, utan hon är rätt bra på att rädda både sig själv och hjälten genom både planering, kreativitet och jävlar anamma.

Den finns även en rätt stark kvinna på skurksidan, även om hon så klart är en riktig sexgalning så som många kvinnliga skurkar tydligen måste vara. Men hon känns i alla fall som att hon vill ha sex på sina vilkor, och är den dominanta utan att för den delen bli någon slags dominatrix.

Utöver detta finns det i alla fall på "den goda sidan" flera kvinnor här och var utsprida bland de manliga statisterna, som även om de inte verkar inneha några av de viktigare positionerna i alla fall inte är relegerade till sekreterare. Något bechdeltest klaras dock inte, tror jag. Å sidan får männen göra lite av det som annars alltid läggs över på kvinnorna.

Jag tycker det är jäkligt synd att inte mer fokus läggs på Tucks resa inunti Jack för det som är med är riktigt snyggt gjort tycker jag, även om den exakta skalan på Tucks skyttel verkar variera lite beroende på var i kroppen han är.

Det finns en riktig snygg scen med som spoilar lite:

Spoiler

Tuck råkar vid ett tillfälle flyttas över till sin före detta flickvän utan att han inser vad som hänt först. Han åker mest runt och försöker lista ut varför han inte längre har någon radiokontakt med Jack när han plötsligt råkar få syn på ett foster och då inser var han har hamnat samtidigt som han inser att han blivit pappa. Jag tyckte scenen både var jättesnyggt gjord och väldigt stämningsfull. Den fick mig att önska att Tuck hamnat i Lydia redan från början och att filmen hade handlat mer om deras relation.

Alltså, det här är en film jag ska skaffa på DVD känner jag.

Betyg: 5/5

 

[krank]

Jag har sett Evangelion 2:22 - You Can (Not) Advance).

Jag skrev om första filmen här.

I den här filmen ger de i princip upp alla idéer om att hålla sig till originalet, och kör istället sin egen grej men med små inslag av scener man känner igen.

Det blir faktiskt rätt bra.

Dock är storyn lite... Tja, inte lika knivskarp eller dramaturgiskt kurvig här. Det är mest en serie händelser som är mer eller mindre relaterade.

Många starka teman här: Alienering, kärlek, längtan, det mänskliga kontra teknologin...

Jag har faktiskt lite svårt att hitta bra ord här. Det är en märklig, svårsammanfattad film.

BETYG: 4/5

 

[krank]

Jag har just sett om Inception. Jag hade för mig att jag recenserat den förut, men hittar inget om det i kalkylbladet för filmklubben.

Det här är en makalöst snygg film. Den handlar om Cobb, som jobbar med att ta sig in i folks drömmar när de sover och stjäla viktig data. För det finns ball teknologi som tillåter sådant.

Han får jobbet att göra en s.k Inception, alltså att plantera en ny idé i någons huvud utan att personen förstår att den planterats. Det är skitsvårt, men Cobb tackar ja för att han vill tillbaks till sina barn. Han är nämligen i exil efter att ha anklagats för att ha mördat sin fru, Mal.

Storyn är ganska komplex, och det leks friskt med olika nivåer. För givetvis blir det drömmar i drömmar i drömmar... Det här gjordes så starkt och bra att -ception blivit ett begrepp, något man använder för att beskriva rekursion.

Teknologin och den alternativa verklighet den gör möjlig känns genomtänkt och konsekvent. Det finns tydliga regler; man har mer tid i drömmen än i verkligheten, om man dör vaknar man, annars kan man väckas genom att få känslan av att ramla. Jag gillar verkligen sånt; när det fantastiska inte bara är ett coolt koncept utan en hel uppsättning regler som man tvingas hantera. Det ger en stark känsla, åtminstone till mig, av trovärdighet. Som rollspelare och spelledare får det mig dessutom snabbt att tänka på hur de här reglerna skulle kunna ge upphov till intressanta situationer och företeelser.

Det emotionella innehållet är också helt okej. Jag tilltalas ju sällan av starka känslor på film och ogillar när filmer har stort fokus på relationer, men här funkar det. Jag blir kanske inte så mycket berörd som jag blir intresserad av de här människorna, och det tycker jag nog egentligen bättre om. Jag gillar att flera av personerna får vara hyfsat komplexa, och det finns en schysst kemi.

Effekterna är som sagt apsnygga. Framför allt när de börjar leka med gravitationen... Jag har sett en del behind the scenes till filmen och vet numera att skitmycket är gjort in camera också. Det vill säga, för att göra drömverkligheterna verkligare så har de undvikit CGI så långt det är möjligt. Det tycker jag är en oerhört cool approach, och det betalar sig - effekterna ser extremt sällan ut som specialeffekter, utan de känns trovärdiga och närvarande.

Musiken är också episk skitbra, och får dominera mer av filmen än vad som är vanligt.


Genusmässigt... Filmen passerar Bechdeltestet med viss tveksamhet. Det finns två namngivna kvinnor, och i en scen pratar de som hastigast om något som inte är en man.

Intressanta saker: Huvudpersonen är en man vars motivation är att ta hand om sin familj. Alltså inte, som jag tolkar det, skydda familjen utan mer att kunna ta hand om och älska sina barn. Det är inte - i mina ögon - en traditionellt manlig motivation. Det är Mal som övergivit barnen (om hon nu gjort det, det råder ju viss tveksamhet).

Jag gillar också att Ariadne aldrig blir riktigt något kärleksintresse för Cobb. Hon är med, de pratar, umgås, hon får veta en massa om honom - men hennes roll känns aldrig romantisk, utan är mer en klassisk "straight man"-roll som får ursäkta exposition. Men hon funkar väldigt bra som sådan.

Jag roade mig med att fundera hur filmen skulle sett ut om den varit gender swapped. Det hade - som vanligt när det gäller det tankeexperimentet - blivit riktigt bra.


Jag gillar och har nästan alltid gillar filmer som leker med verklighetsnivåer. Typ Matrix, The Cell, eXistenZ och så. Och den här ger mig typ allt jag vill ha.


BETYG: 5/5

Varför finns det här inte som rollspel än?

 

[wilper]

Despicable Me 2

Jag såg Despicable Me 2.

Precis som ettan var det hjärtvärmande lättsmält datoranimerad underhållning.

Jag hade riktigt trevligt, det lär väl dröja ett tag innan jag ser om den, men det lär absolut hända om något år, kanske tillsammans med ettan.

Den bygger rejält på att man är bekant med ettan, men det gör inget, ettan är trevig den med.

Filmen får en 4:a.

 

[Krille]

• Barbarian Brothers är ett stycke barbarfilmshistorik.
• Barbarian Brothers är så jävla kass att den går varvet runt och blir skitrolig, och den behöver inte ens Mike/Joel, Crowe och Tom Servo för att bli det.
• Du gillar att titta på halvnakna bodybuildare och vill titta på dem i en annan miljö än den vanliga tävlingsscenen.
• Du är bakfull och orkar inte bläddra förbi B på HTPCn.

 

[krank]

Nästa vecka planerar jag att se:

- Pitch Black, sen tänkte jag fortsätta med resten av filmerna i den serien, en i veckan.

- Evangelion 3.33 för att knyta ihop det minitemat.

Samt kanske:

- The Matrix, om jag lyckas hitta bra blu-rays av del 2 och 3 och Animatrix att fortsätta med sen.

Ifall nån nu har lust att hänga på.

 

[Lukas]

"Everybody just thinks I'm this bad shitty fucking person, and all I'm fucking tryin' to do is survive, you know?"

Jag har sett veckans Ricci film monster(Patty Jenkins,2003).
Den här filmen har setts förut i filmklubben av slanf*an (som varit jävlig och bytt namn) hans recension kan ni läsa här

Filmen handlar om Aileen Wuornos (Charlize Theron) som är en deprimerad prostituerad kvinna som aldrig riktigt fått chansen att leva ett "normalt" lyckligt liv. Hon går med självmordstankar när hon av en slump möter den unga garderobshomosexuella tjejen Selby (Christina Ricci), tillsammans så överger de sitt gamla liv och försöker klara sig själva.
Men när det blir svårt så tar Aileen till mer drastiska metoder för att komma över pengar.


Den här filmen är mörk, hemsk och otrevlig. Få gånger har man tyckt så pass synd om en människa som gör så pass mycket dåligt. Filmen är väldigt vackert filmat och skådespelarna gör ett bra jobb. Det här skulle vara en bra film om det inte vore för en sak. Charlize Theron gör en läskigt bra roll som Aileen, det är en sådan där roll att man liksom glömmer bort att titta på filmen och istället bara stirrar på henne. Hon lyfter filmen till helt andra höjder. Charlize Theron fick en Oscar för den här rollen, jag tycker det var ett bra beslut.

kortsagt: Se filmen om du vill se en otroligt vacker film som kommer lämna dig deprimerad, eller om du bara vill njuta av en riktigt fantastisk rolltolkning.

Veckans Ricci recension: Här spelar Ricci en snäll person som lever ett hemskt liv precis som i Prozac Nation, The Man Who Cried , etc. men det är något annorlunda här. Hon fortsätter i den riktningen som jag sett i de senaste filmerna genom att vara mer subtil och vuxnare i sitt skådespeleri här. Hon känns mer vuxen. Jag tycker hon gör ett bra jobb med rollen, det är en roll som i fel händer skulle kunnat bli stel och tråkig.

Sedan så var det lite kul att se något som jag gissar av en ofrivilig spegling till Casper (1995).