Detta är WRNU's filmklubb. Den är ganska prestigelös och du får gärna vara med.
Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.
Själv kommer jag att iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill:
1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.
(Mina egna betyg tenderar att flockas kring "4/5", det beror på att jag främst ser till att de film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).
Okej, grundplot: Tokig forskare ute i galaktiska imperiet skapar ett osårbart stridsmonster som är programmerat att förstöra allt. Forskaren döms till fängelse, monstret ska undanröjas. Men monstret - som liknar en koala väldigt mycket - flyr till jorden och adopteras som "hund" av den yngre av två föräldralösa systrar. Galaximperiet skickar den tokige forskaren och en "expert" på jorden för att fånga in Stitch, som monstret döps till.
Okej, här är några av grejerna jag tycker är bra med den här filmen:
- Visar upp en fungerande icketraditionell familj, vilket går stick i stäv med Disneys annars ganska väldigt familjeorienterade fokus.
- Väldigt, väldigt lite romantik. Det finns nån grabb i bakgrunden men han hanteras mest som nån som är ivägen men ibland kan vara hjälpsam. Bakgrundsmaterial helt enkelt. Och det blir ingen puss, inte ens något officiellt ja på en dejtförfrågan.
- I princip inga vita människor överhuvudtaget. Det finns en svart och sen är resten ljusbruna i princip, utom nån enstaka statist.
- Uppfyller Bechdeltestet med råge, eftersom två av de tre huvudpersonerna (systrarna) är kvinnor. Dessutom leds galaktiska imperiet av en kvinna. Och ja, de har ett stort gäng samtal som inte handlar om män, även om en hel del såklart gäller Stitch (som kodas manligt).
- Äldre systern får ha breda höfter och små tuttar. Hon passar alltså inte alls in i samma trånga kvinnoform som Ariel och Jasmine och de andra prinsessorna. Detsamma gäller övriga kvinnor i filmen också, i princip. Det här med att visa folk som inte ser ut som klassiska timglas = glad krank.
- "Jordexperten" uppvisas som att han (manlig röst iaf) trivs med att agera kvinna, i kvinnokläder. Det görs ganska lite narr av saken.
- Forskaren är stor och tjock. Det görs i princip inte narr av den saken alls. Inga direkta tjockisskämt eller matskämt eller så. Gött.
- Den är jävligt rolig utan att i princip ha några pinsamma ögonblick.
- Den är väl musik- och ljudsatt. Allt liksom passar ihop. Sånt kan de, Disney.
Kort sagt: En rolig, trevlig scifi-komedi om att vara konstig men hitta sammanhang där man passar in, att en familj inte behöver vara mamma-pappa-barn utan kan inkludera folk man hittat längs vägen... Och andra bra grejer.
BETYG: 5/5
Ymir said:
wow, en film vi båda tycker är jättebäst! Efter detta kan vad som helst hända.
Jag har också hittat ett sätt att utbilda mig i klassisk skitdålig svensk film utan att faktiskt behöva pina mig igenom 90 minuter per film. Jag har nämligen hittat Felix Recenserar på youtube. Halvtimmeslånga genomgångar av filmerna där alla viktiga vändningar och sånt finns med, även sluten. Och så slipper man lida sig igenom hela filmen.
Den här veckan har jag konstaterat att jag nog faktiskt aldrig kommer att se varken Nattbuss 807 eller G som i Gemenskap...
Från Ginzas 10 kr. utbud: Cold eyes of fear, 1971, regi:Enzo G.Castellari, med bl.a. Fernando Rey.
En italiensk 'Giallo'-film (originaltitel:Gli occhi freddi della paura) med lite 70-tals experimenterande med snabba, hackiga klipp, Hitchcock-plot och lite inslängd erotik och våld. Inte för att den har åldrats väl, charmen ligger nog mycket i att det är en film i sin tid, men då många skulle hävda att den är dålig vill jag ha det till ett sätt att göra film på. Jag kommer nog inte att se om den, men ångrar inte att jag såg den. En del scener kommer att slumra i minnet ett tag till.
Inte för vem som helst, kvaliteten kan diskuteras, men hyggligt underhållande kriminaldrama, 3/5.
Jag har sett John Dies At The End. (Spoilers av uppenbara skäl)
David Wong och John är typ exorcister som hanterar saker utöver det vanliga. Filmen börjar med en rad löst sammanhängande händelser och går sedan in på huvudberättelsen: Hur det började.
Det är en rörig men underhållande historia med en rad bisarra inlägg. Boken som filmen är baserad på ska vara en samling löst sammanhängande berättelser, vilket förklarar formatet. Oavsett vilket är jag road. Kanske kommer läsa boken (och dess uppföljare, This book is full of spiders)
Jag har sett en orgie av relativt färska skräckfilmer, närmare bestämt:
Oculus
Paranormal Activity 4
Paranormal Activity: The Marked Ones
Here comes the Devil
Annabelle
Willow Creek
The Innkeepers
Wolf Creek 2
Eftersom de är så många tänker jag bara prata väldigt kort om var och en, men:
Oculus är en av de bästa, trots att den är hyper-mainstream. Den hamnar i den alltför sällsynta och ofta briljanta kategorin 'mindfuck-skräck', där tex en av årtiondets bästa skräckfilmer, Triangle, också hamnar, och årtiondets bästa skräckfilm, Lake Mungo, åtminstone är inne och sniffar. Oculus har en fascinerande och annorlunda story, en intressant, dynamisk och genusfräsch syster-bror-duo i huvudrollen, och utmärkta skådisar. Den är aldrig genuint läskig, men den är väldigt bra.
Båda Paranormal Activity har det som gör att jag dras till filmserien, nämligen att de skildrar vanliga människor i USA på ett naturalistiskt, trovärdigt och hudnära sätt som få andra filmer gör. Serien har sedan den briljanta första filmen aldrig lyckats vara läskig igen; 4:an tar i för lite, och The Marked Ones tar i för mycket - men har en briljant twist på slutet. Men om man som jag gillar seriens premiss (vanliga människor + vad händer när du sover?), och ääälskar found footage, då kommer de här filmerna likfullt inte göra en besviken - bara lite frustrerad över att de kunde ha varit så mycket mer.
Here Comes the Devil är en mexikansk skräckfilm, vilket i sig är fräscht, om en familj vars två barn blir konstiga efter att ha varit med om en mystisk incident på en kulle. Det är alltså 'possession horror' a'la senare inkarnationer av Paranormal Activity, och den är bitvis ganska creepy och skum, den är -modig- sett till vilka teman den vågar ha med, och slutet har en riktigt läcker twist. Men filmen känns ganska opolerad och lite gubbsjuk (hela introt är tex en lesboscen av extremt liten relevans för resten av filmen), så den är ändå inget jag skulle rekommendera annat än för riktiga skräckfetischister (som undertecknad).
Annabelle är likt Oculus jättemainstream, en uppföljare till megahypade 'The Conjuring'. I kontrast till Oculus är den dock skitdålig, trots att The Conjuring var bra. Annabelle är 'Den onda dockan-skräck', vilket brukar vara asläskigt men faller pladask på det mega-icke-trovärdiga greppet att dockan i sig ser överdrivet läskig ut, så man kan inte köpa att föräldrarna någonsin skulle vilja ha den dockan i sitt hem till att börja med. Skräckeffekterna är slentrianmässiga och fattiga och föräldrarna ointressanta karaktärer, allt sammans i skarp kontrast till Oculus. Jag skulle inte rekommendera Annabelle till någon, jag fick själv kämpa för att orka se den klart, och jag äääälskar skräckfilm.
Willow Creek är kanske den bästa av filmerna jag sett, ihop med Oculus. Den är något så otippat som Found Footage + Bigfoot-skräck, är extremt innovativ och snyggt minimalistisk, tar i -precis- lagom mycket, har bra skådisar (i princip bara två), asläskiga och subtila effekter, och en jättebra dramatisk uppbyggnad, och en briljant central scen som på många sätt dominerar filmen. Det här är found footage-skräck precis som det ska vara! Rekommenderas till alla som gillar skräckfilm och inte får irrationellt tuppjuck av found footage. En liten caveat: Willow Creeks läskighet bygger nästan helt på -ljud-, så man vill nog ha så bra ljudsystem som möjligt för maximal upplevelse, presumably var den lite bortslösad på min laptop.
The Innkeepers är långsam, klassisk spök-skräck i ett halvt övergivet härbärge. De två huvudrollerna är folk som jobbar på härbärget och vill avslöja dess spökmysterium innan det efter helgen stänger för gott, och karaktärsmässigt lyckas filmen väldigt bra - de har en bra dynamik, är intressanta, roliga, och lätta att relatera till. Även stämningsmässigt lyckas filmen riktigt bra, men likt Paranormal Activity 4 är den en orgie av bortslösad potential - den hade kunnat vara så jävla läskig, men man failar genom att alltid ta i antingen för lite eller för mycket, och slutresultatet känns därför ganska platt, trots snygga semi-twistar.
Wolf Creek 2, aka (eller borde vara aka) "Mick Taylor röjer igen", gillade jag, men jag älskar ju sadistisk slasher-horror i allmänhet och australiensisk outback-horror i synnerhet, och detta skulle jag vilja kalla konnäsör-genrer som...inte är för alla, så att säga. Wolf Creek 2 har bra skådisar och bra foto och asläskigt övervåld, Mick Taylor håller på att bli en av hela slashergenrens läskigaste psykopater, och man kan egentligen inte klaga på något konkret utöver manuset, som är lite underwhelming och därför ändå gör att filmen trots några briljanta våldsscener inte kan överträffa ettan - som i sig inte heller var för några andra än väldigt specifika konnäsörer. Är du inte en av dessa är Wolf Creek 2 inte en film för dig, men annars - enjoy!
Helt okej dokumentär. Jag grinade på slutet. Den kändes ju lite vinklad såklart, men å andra sidan har ju alla som var negativa till killen avböjt att vara med så... I dunno.
Verkar ha varit en fascinerande snubbe, dock.
Och det här med att hålla vetenskapliga artiklar låsta bakom dyra betalväggar är helt vansinnigt.
Jag har också sett dokumentären Porrkungens tårar om Berth Milton Jr. Även den på SVT.
Ett mycket fint och närgånget porträtt av en man som fuckat upp sitt liv åtminstone till stor del pga ett komplext förhållande till pappan, och som lurats och ljugit och stulit hela sitt liv, samtidigt som han försöker vara en bättre farsa mot sina barn än hans farsa var mot honom.
Det är inte en jätterättfram berättelse, men kanske just därför berör den. Milton framstår som att han bär på en inåthelvetes massa ångest över allting, men att han närmast står maktlös inför allting. Det som berör mig djupast är nog hur gärna han tycks vilja berätta, när han väl sätts i en situation där han "måste". Det kan vara svårt att få tag på honom, men när filmens skapare föreslår att han ska möta en terapeut och bli filmad där så går han inte bara med på det; han insisterar på att det är filmskaparen, inte han själv, som ska sköta urvalet av material efteråt. Han verkar ha ett stort behov av att prata om sitt liv, vad som gått fel, och verkar alltför ensam i sin vardag -- det krävs en kraft från utsidan för att han ska kunna släppa masken och släppa fram allt.
Jag såg just 'Off Limits' (eller 'Saigon - Off Limits', som det står på dvd-omslaget)från 1988 med Willem Dafoe och Gregory Hines i huvudrollerna...eller, Dafoe har lite mera huvudroll än Hines, som i 'Miami Vice'.
Hursom, jag är kluven: å ena sidan är det en film med tät atmosfär som funkar större delen av filmen, å andra är det en typisk snutfilm a'la 80-tal i annorlunda miljö med skruvade situationer. Nu är det ju en snutfilm, mordfall med amerikanska lokalsnutar i Vietnam 1968, men eftersom blir det mera än bara det (här kan andra ha andra upfattningar än jag) och den mänskliga faktorn kommer in...sedan glider den frustrerande nog tillbaka till snutfilmsläget igen. Jag kunde inte hålla mig utan kikade i Maltins filmguide: betyget precis över det absolut sämsta, avfärdad som förutsägbar. Jo, det är den väl och hade historien tagit fasta på den vansinniga och tragiska ramen, istället för Hötorgskonsten och enkla lösningar, hade det blivit mycket bättre. Nu klickar det där med smak in. Jag gillade 'Off Limits' till två tredjedelar, och började fundera hur jag skulle omarbetat det jag inte tycker om till en bättre helhet. Och det händer inte med varje film som kan avfärdas som medelmåttig.
Jag trodde det skulle bli en 4:a medans jag såg den, men den landar på 3/5.
Lucy
Lucy är den senaste Luc Besson-filmen (från i år).
Stjärnorna i filmen är Scarlett Johansson som spelar Lucy och Morgan Freeman som spelar en hjärnprofessor.
Handling: i början håller Morgan Freeman en föreläsning om att människan bara använder tio procent av sin hjärnkapacitet... och någonstan här blev jag helt avtänd.
Lucy är i Taipei och blir lurad att leverera en låst väska till en snubbe på ett hotell, blir ännu mer lurad och får ett halvkilo syntetdrog insydd i magen, som hon ska smuggla till Europa.
Saker går fel och påsen i Lucys mage spricker. Det visar sig att det är en ny syntetdrog som heter CPH4, som är ett ämne som mödrar tillverkar åt sina barn i sjätte graviditetsveckan för att hjärnan ska växa.
Resultatet blir att Lucy börjar använda mer än 10 % av sin hjärnkapacitet.
Filmen förvandlas nu till en actionrulle där Lucy får superkrafter som en mutant i X-men och börjar jaga de andra knarkkurirerna för att få mer knark, samt leta rätt på Morgan Freeman, för hon tycker att det är viktigt att berätta för honom vad som händer när man börjar använda mer än 10 % av sin hjärna.
Jag ger filmen 5/10 i betyg för att den har schyssta actionscener, men i övrigt är filmen skit.
obak said:
Herregud, sprids den där jävla 10% myten fortfarande?
Den här filmen ska jag helt klart se till att se. Visst, 10%:en är lika dumt som de där 10000 timmarna som folk pratar om för att bli riktigt bra på något eller tramset om höger/vänster hjärnhalva, men... å andra sidan finns det inte mycket vetenskap i annan scifi heller, så jag kan nog köpa det. Kan jag köpa svarta hål, tidsresor och nordiska rymdgudar så...
De 10.000 timmarnas träning handlar mer om talang och "korrekt träning", du kan hamra vilt på pianot under tio tusen timmar - men du blir inte klokare. Istället behövs korrekt översikt där svårigheterna kartläggs och åtgärdas med träning med stigande svårighet.
Dessutom är det nonsens att det skulle röra sig om just 10000 timmar oavsett vad det faktiskt är för något man försöker lära sig. "Det tar tid och ansträngning att bli bra" är helt korrekt, men att det skulle gå att mätas till 600 000 minuter är larv.
Jag är för övrigt helt bekväm med att tänka mig att de i filmen Lucy egentligen menar att hon kan använda hjärnan mer effektivt och att de bara använder "fel ord".
Precis, liknande resultat har tydligen uppvistas efter så lite som 4000 och 6000 timmar, den formeln ignorerar all form utav talang SAMT om det känns motiverande eller inte. http://healthland.time.com/2013/05/20/10000-hours-may-not-make-a-master-after-all/
Angående Lucys hjärna så finns det lite paranormalvetenskap angående telekinesi och telepati att luska runt i. Kanske undersöka fakirernas smärtkontrollerande?
Jag ääääälskade de första typ 30 minuterna av Lucy, dels var det en bra miljöskildring av Taiwan, dels var den jättevälspelad av Johansson som verkligen känns både extremt likeable och sårbar, och dels var den allmänt extremt snyggt fotad och regisserad (kritikerna må ha hatat det men jag älskade djur-metafor-klippen som uppbyggnad till Lucys öde). Dialogscenen mellan Lucy och pojkvän som filmen börjar med är fullkomligt briljant ur alla aspekter, en -perfekt- scen som alla filmskapare borde studera.
Den är fortfarande sjukt bra. Dels är storyn rätt najs, och jag gråter en skvätt varje gång jag ser den och når slutet, och det är fart och fläkt... och så är den så uppenbart gjord med en god portion kärlek till tv-spel. Det märks att de har koll på genrekonventionerna så att säga, med powerups, fuskkoder och så vidare. Och MASSVIS med bekanta ansikten både i för- och bakgrund.
Dess enda riktiga nackdel är väl att Felix prompt måste rädda Calahan och att det måste finnas en kärlekshistoria med puss. Däremot fixar filmen Bechdel genom pratet mellan Vanellope och de (namngivna) godisracerförarna.
Den första var den från 1944, som gjordes mitt under brinnande krig med Laurence Olivier.
Den andra var den från 1989 med Kenneth Branagh.
Båda börjar på en teater – 89an i ett lager med rekvisita, 44an på scen i Globe Theater ca 1600. 89an flyttar sig snabbt över till en skitig och lerig medeltid, med bara Berättaren (Derek Jacobi) som länk tillbaka till oss.
44an fortsätter ett ganska bra tag i teatern tills det är dags att segla till Frankrike, och blir då gradvis en väldigt stilistisk medeltid som illustrerad i ett medeltidsmanuskript och transformeras vidare till en ett regelrätt fältslag filmat på plats, men med klara färger. Efter en dramatisk och rätt onödig tvekamp kommer vi tillbaka till en stilistisk medeltid innan den slutligen återvänder till Globe Theater där skådespelarna bugar till publiken.
89an å andra sidan fortsätter att vara skitig och lerig medeltid till slutet, då Derek Jacobi stänger dörren.
Det är ganska stora skillnader mellan dem. Laurence Oliviers Henry V är mer sympatisk och har inte alls de mörka kvalfyllda sidorna som Kenneth Branaghs Henry V har – Laurence Olivier hotar inte att plundra Harfleur och våldta dess invånare, vilket Kenneth Branagh gör i en av 89ans starkaste scener.
Det är förstås mycket shakesperianskt talhållande i båda, men mer i 44an. I 89an har Kenneth Branagh gått lös rätt hårt på texten, inte ändrat den, men "formatterat om den" – för skådespelarna håller inte tal, utan skådespelar som om det vore naturliga repliker. Undantagen är förstås de Stora Talen, Harfleur och St Crispins-talen, och lite spridda andra scener.
Laurence Olivier verkade ha haft bra mycket mer pengar till sina fältslag. Kenneth Branagh tvingas å andra sidan leka mycket med djup och fokus för att skapa en illusion av ett slag som är bra mycket större än vad det faktiskt är. Båda lider hårt av Hollywood-fäktning, förstås.
William Walton gör ett stort soundtrack i fyrtiotalsstil, värdigt en krigspropagandafilm, vilket det faktiskt är – den släpptes lagom till invasionen i Normandie. Men det används sparsamt, och dialogen är mestadels utan musik. Patrick Doyles soundtrack är ett mer modernt soundtrack med en mindre orkester, men används mer och även i dialogen.
Som adaption av Shakespeare-pjäsen så föredrar jag Kenneth Branaghs version. Den har mer äkthet och är inte så stilistisk, den är närmare och den är mer intim. Jag tycker bättre om 89ans musik än om 44an, även om William Waltons soundtrack inte är dåligt på något sätt. Det finns också en personkemi mellan Kenneth Branagh och Emma Thompson som inte går av för hackor. Jag kunde önska att den hade lite högre budget bara.
Uppföljare till Dracula från 1930-talet. Bra grejer: Det här är mindre "anpassad pjäs" och mer en filmvariant. Skurken är en vampyrkvinna (om än "conflicted"-varianten, en sisådär 60 år innan Interview), vilket är lite originellt I guess. Den känns också mindre som en upprepning - man har ju sett/hört en bunte olika versioner av just Dracula.
Dåliga grejer: Bela Lugosi saknas helt, vilket kan vara ett problem. Egentligen behövs han inte, men det var en bra skådis. Det största problemet är att filmen är lite ofokuserad - mer ett hopplock av händelser, där "uppföljare till Dracula" blandas med "ny vampyr, men van Helsing kan inte vara med" (för då hade det här tagit slut för fort) och "ganska klyschig kärlekshistoria för att få någon slags spänning när skurken kidnappar flickan istället för den hon vill kidnappa, trots att hon hade haft lika lätt att ta båda". Det är inte bra. Filmen är bättre gjord, men berättelsen känns som något från den Gotiska skräcken, formel A.
Det må vara klassisk Universal-horror, men det är inte dem i toppform. Och mest är det manusets fel. Det blir mindre skräckinjagande vampyrer och mer såpa.
Bechdel: Ha ha. Tror inte det. Jag minns en scen där Draculas dotter och damen-i-nöd snackar, och det är typ om hjälten. Sedan kidnappar skurken damen som lockbete och tar ett plan till Transylvanien.
Betyg: 3 enligt krankskalan, men en svag 3:a. Filmen är inte fruktansvärt lång. Jag tvivlar på att en längre speltid hade hjälpt bristerna.
Kärlekscraft said:
Hepp. Såg kommenterna i rutan till höger och trodde först att du sett "Dracula Untold".(Som går på bio nu)
Det är inte den sämsta film jag sett, och jag har inte så många av ursprungsfilmerna att jämföra den med just nu, så jag vet inte riktigt hur den står sig mot resten av filmerna.
Nostalgivurma får man gärna - jag hade inte sett den innan själv dock, så jag lär vara lite hårdare i mitt omdöme.
Handlingen börjar med att Joe och hans grupp kontaktas för att eskortera en magnatarvinge i cryo-sömn till en operation. Någonting Går Fel och ganska snart dras gruppen in i en konspiration med pirater och en planet där galaxens drägg har en fristad.
Filmen är baserad på en novellserie och har fyra huvudpersoner och en robot. De är Crushers, vilket är en slags rymdlegosoldater backade av en planet i rymdfederationen (som inte beskrivs i detalj, men verkar vara en galaktisk federation där solsystem/planeter har självstyre). Titelfiguren är Joe, generisk huvudpersonlegosoldat med ett hjärta av guld. Med honom finns Ricky, en kort kille/ingenjör, Talos, råbiffen som verkar vara delvis cyborg, och Alfina, ex-prinsessa.
Det här är 80-tals-SF-äventyr/spion-anime i sitt essé, på gott och ont. Rymdskeppsdueller? Japp. Flygdueller? Varför inte. Främmande planeter med farlig flora/fauna? Yes box. Rymdpirater? Självklart! Experimentell Teknologi Som Kan Betyda Mänsklighetens Undergång? Get in line. Raketspår och mängder av explosioner? Yep. Dirty Pair? Ja. Svaret på frågan om en mecha kan slå en stridsvagn? Tja, det är med iaf (spoilers: Stridsvagnen vinner.)
Det känns som att animatörerna har haft roligt med filmen också - det finns en mängd små detaljer och referenser spritt i filmen (utöver Dirty Pair, som är ganska svår att missa). Även om jag hade sett lite mer djup så är det här lite fel genre - alla gränsar till endimensionella stereotyper. Men bara gränsar.
Jag hade inte hört talas om filmen förrän en på mitt tumblr-flöde postade gif:ar från filmen. Glad att jag såg den är jag iallafall.
Bechdel: Jag är ganska säker på att det inte inträffade. Det finns tre viktiga kvinnokaraktärer (Alfina, en renodlad skurk och en tredje) och av dem gränsar Alfina mot tvådimensionell damen-i-nöd som är kär i huvudpersonen - och hon är svartsjuk av sig.
I korthet: 132 minuter 80-tals-rymd-SF-glädje*. Möjlig Traveller-inspiration?
Såg precis Super 8. Typ E.T. om E.T. var stor, snabb och mördade folk. Den var hyfsat bra, men inte briljant som det kändes att den hade potential för. Men sen förväntade jag mig lite mer av skräckfilm. Bechdel fail och ett helt onödigt flicka i nöd-scenario bumpar ned den till en 3/5.
Jag har sett, oboy, Transformers 4. Kritikerna tycker det är den sämsta av alla Transformers-filmerna, och då pratar vi ganska avgrundsdjupa nivåer av dålighet, men jag tycker tvärtom att det är den minst dåliga, by far. Here's why:
- Michael Bay -är- awesome på action, och här får vi äntligen en översvulstig, bombastisk Bay-action där han ohämmat jämnar halva Hongkong med marken, med eldsprutande dinosauriebots, ufon med anti-gravitationskanoner och gigantofantiska nivåer av förödelse, inkluderat kända landmärken, men -utan- Bays extremt irriterande fetisch för US army och utan hans tendens att låta Optimus Prime gå i godmode och spöa allt motstånd på två sekunder, vilket var vad Transformers 2 och 3 föll pladask på. Så, yeah, fuck yeah. Man gjorde dock ett fatalt misstag - flygödleboten fick aldrig flyga genom ett dragon hole, vilket hade varit ett helt besinningslöst crowning moment of awesome. Also, hade vi inte kunnat få lite power metal? Det är liksom det enda som är bombastiskt nog för det här.
- Den asstöriga sidekicken blir tokgibbad jättefort, och den störiga micro-transformern bara går ur bild och sticker från filmen. Tack gud.
- Kina? Fuck yeah.
- Dinobots? Fuck yeah.
- Megatrons original-röstskådis får äntligen vara med.
- Stanley Tucci och Li Bingbing (jag trodde hela filmen det var Fan Bingbing, som också är med i Hollywoodfilm, har samma karaktäristiska förnamn och är extremt, fånigt lik henne, wikipedia borde sätta upp en 'not to be confused with...', typ) är en fantastiskt dynamisk duo som omedelbart behöver skaffa sig ett rum och förtjänar att bli föremål för cirka en miljon svulstiga slash fics. Deras karaktärer är överhuvudtaget intressanta och festliga och äger fullständigt hela filmen; hade den handlat om dem istället för Marky Mark och hans fruktansvärt tråkiga posse hade den rentav kunnat vara en riktigt bra actionfilm.Snälla snälla återanvänd Tuccibing (slash-namn?) i nästa Transformers-film, det är det enda sättet att inte falla tillbaka in i total travesti.
Dessa faktorer tillsammans med ett manus med en relativt låg grad av pinsamma oneliners, iditiotiska skämt och kalkonartad sexhumor är alltså vad som får den här filmen att höja sig över föregångarna, trots det gigantofantiska genusfail som är dottern som karaktär (och hennes helt poänglösa pojkvän) och det faktum att pappan och pojkvännen talar mer om deras relation än vad hon och pojkvännen gör. Also, att om och om igen zooma in de nakna låren på en 17 år gammal karaktär, alltså...blä. Men men, nu pratar vi ju om Transformers-filmer, och då är det ju inte direkt en herkulisk utmaning att höja sig över föregångarna, så att säga.
Önskemål till uppföljaren:
- Tuccibing
- Decepticonen som är en satellit i omloppsbana, vad hände med honom? Me wants!
- Transformers med kvinnliga röster.
- Inga jävla all-american heroes,
- Inget jävla genusfail.
- Mer Kina! (Detta verkar lyckligtvis inte totalt osannolikt då Transformers 4 tjänade -mer- pengar i Kina (!) än i USA, och detta lär lätt kunna upprepa sig i framtiden - amerikanska spektakelfilmer får allt mer att vinna på att flirta med en kinesisk publik, vilket både Iron Man 3 och den här rullen gjorde).
Kärlekscraft said:
Inte en slump att Kina är med + kinesiska karaktärer, den kinesiska regeringen är mer villiga att släppa in utländska filmer om dom kör lite samproduktion(och därmed får tillgång till 1 miljard biobesökare). Iron Man 3 har en extended, kinesisk version med extra scener(med Fan Bingbing).
jo, precis (och det var på grund av Iron Man 3 (som jag såg i Kina) som jag trodde det var Fan och inte Li i den här filmen med). Anyhoo...snart får vi kanske se Michael Bay hora ut sig till Folkets befrielsearmé istället för US Army.
Jag tycker att tvåan är som ettan men mycket mer av det som var dåligt i ettan. Rasistiska skämt, robotkulor, pruttande gubbrobotar... Sedan är storyn mycket mindre sammanhängande, vilket ju har sin förklaring iom att de började filma innan de hade ett manus (pga writer's strike).
Ursäkta att det blev så långt... och ursäkta om jag upprepar mig en mängd gånger i den också! XD
Jag hade oerhört svårt för Transformers 4. Den balanserade på gränsen mellan "ok" och "inte ok" för mig, och slutresultatet för mig var ett "knappt ok". Och det säger OERHÖRT mycket att jag kände så. För jag som tittare stöter nästan aldrig på filmer som jag tyckte var riktigt dåliga, och inte värd min tid att ha sätt dom. Allt som oftast där filmer blir rätt så hårt ogillade och/eller kritiserade mm, som t.ex alla Transformers filmerna, eller den senaste Spidde filmen, mm... så antingen gillade jag dom rätt bra (som senaste spidde), eller tyckte dom var helt ok. T4 dock är en av få filmer som jag, som sagt, hade svårt med... och här är varför.
Först och främst så vet jag inte vilken version jag såg (om det finns olika versioner), men den jag såg var ca 2 timmar och 45 minuter lång.
I alla fall...Jag fick en stark känsla av att filmen inte kändes som om den var klar, lite väl många luckor och grejer som... ehm... "does not add up/make sense" eller något.
Det kändes för mig som att filmen hade allt för många oförklarliga hopp av olika slag (tid, sceneri, mm) över allt igenom hela filmen, specielt under ca dom sista 75% av filmen (börjar ca runt när huvudkaraktärerna tvingas till att börja fly)... det blev lite bättre när dom kom till Kina, men även där var där en hel del oförklarliga tidshopp och andra typer av "hopp" som fick mig att reagera. Jag har ju inte igentligen något emot tidshopp, filmer blir ju för långa annars ju om man skulle se varenda mil dom reser... men många av tidshoppen är alldeles för abrupta i många fall här. Det blir lite för "Ok, då kör vi!" sekunden senare "Bra... då var vi framme!"... vilket kan ju funka... men när där är andra omständigheter runt om kring det hela som borde ha effekt på en resa, en resa som det känns som om det skulle ta åtminstone en 12+ timmar, om inte dagar, så kan sådana direkta res-tidshopp bli för skarpa... jag menar hur illa är det igentligen att lägga till en 30-60 sekunders värt av film där man ser hur dom reser, kanske tar bakvägar eller något, undviker blockader, temporärt gömmer sig medan dom som jagar dom kör förbi, någon kortare konversation, oroliga horisont blickar eller något, mm. Filmen är ju redan 2:45 lång... vad skulle 5-10 minuter extra igentligen göra?
Andra "hopp" som jag såg lite här och där som fick mig att reagera var scen-hopp där någon jagas av någon, där dom är i ett visst område med ett visst utseende, och där man kanske ser någon ta sig in/ut till ett annat område, ett område som inte över huvud taget känns som det på något sätt stämmer överens, eller är sammanhängande med, det tidigare området dom var i. Ett exempel är när 2 karaktärer är på en motorkross och jagas av folk i den Kinesiska staden dom är i. Man ser dom köra runt i staden, och gör allt vad dom gör, och på ett ställe så ser det ut som om dom kör mot en mindre stadsgata som leder vidare in i staden... i scenen så får man från sidan se hur dom hoppar in mot den gatan (blir luftburna på motorkrossen), varpå scenen tar slut, och i nästa scen ser man dom bakifrån, och om jag minns det rätt så ser det ut som om dom landar (efter hoppet) och kör vidare. Problemet är att det är inte en gata dom landar i... det är vad som ser ut som en oerhört lång källar gång (där är tak över deras huvud, rör och divärse andra grejer som man brukar se i källar gångar), en sådan som man kan se i många långa lägenhets höghus, eller i stora fabriker eller något. När jag såg det fick det mig att undra "men... hur tog dom sig in där!". Det var en av många liknande scen-hopp/skiften som inte "made sense".
Där var också en del scener som inte kändes som om dom satta i rätt ordning. Där var specifik en scen som det var oerhört uppenbart i... en scen som när jag såg den så fick det mig att sätta mig upp och utrycka "Var fan kom den där andra personen ifrån?! Och wtf... den där bakgrunden stämmer ju inte alls med den tidigare scenen!". Varpå jag spolade tillbaka och kollade om scenerna några gånger och kom fram till att dom var totalt i fel ordning... fick känslan av att den som gjorde det tänkte "äh... vem kommer märka det?!" Här är 4 länkar till screenshots, som jag tog för en tid sedan när jag såg filmen (för att visa en kompis), från filmen... som representerar dessa scener i ordningen som dom visades i filmen.
Scen 1: Mark kliver fram från bak skyddet och förflyttar sig lite framut ur öppningen och börjar beskjuter den elaka transformers bossen.
Scen 2: Han rusar sedan fram (som pilen visar) för att ta skydd (han kanske skjuter här efter också, minns inte riktigt, var en tid sedan jag såg filmen). So far so good... men sen...
Scen 3: Den elaka transformers bossen skjuter tillbaka mot Mark som tar skydd, väggen exploderar när den träffas... varpå jag uttrycker "Vem fan är den där andra personen?! Och var fan kom det skyddet ifrån?!". Denna scenen dock är oerhört kort, och går förbi så pass snabbt att man kan missa det om man råkar blinka vid fel tillfälle.
Scen 4: Mark slänger sig upp och börjar skjuta tillbaka mot den elaka transformers bossen. I den svarta cirkeln ser vi "stenblocket" som Mark rusar fram till för att ta skydd bakom i Scen 2... dessutom är där en tunna också som inte finns med i scen 2 (vilket är en mindre petitess... sådant bryr jag mig inte riktigt om, om mindre grejer är fel... det är när det mesta är fel, som dessa scenerna är, som jag reagerar).
Efter att ha kollat några gånger på scenerna så kom jag fram till att orginal ordningen på dessa scener borde vara / var antagligen: Scen 3 -> Scen 4 -> Scen 1 -> Scen 2.
Jaja... när jag efter filmen ägnat kanske en timme åt allt det här, och tänka på filmen mm... så känns det för mig som att filmen inte var klar... och att där saknades massor av scener. En specifik känsla som började växa fram för mig där var att det kändes som om filmen igentligen är 2 stycken filmer som har tryckts ihop... som om dom höll på att göra 2 stycken 2 timmars filmer, där företaget bakom filmen sa "nää... vi vill ju bara ha en film! Inte två! Fixa det!"... och där dom som skapat filmerna då tryckt ihop dessa 2 filmer... varpå någon plötsligt utrycker "Vänta lite här nu... vi kan ju inte släppa en 4 timmars lång film! Det skulle vara alldeles för lång tid! Kapa allt som går för att få ner den under 3 timmar!"... och slut resultater är en film som är 2 timmar och 45 minuter lång... där det känns som om dom kapat bort en stor del av filmen... vilket då skulle för mig kunna förklara alla dessa konstiga hopp som händer i filmen, och varför den känns som om filmen inte är färdig än.
För jag kan se att där finns en bra film i allt detta, eller 2 filmer snarare... där är ju ändå grejer i filmen som jag gillar, som har gjort att jag i slutändan ändå kända att det var en ok film... om än knappt. Så om jag tittar/tänker på filmen på det sättet, att det är 2 filmer som tryckts ihop och sedan massor av scener som blivit bortklippta, då kan jag se potentialen... för om dom där hopp utrymmena hade blivit fyllda med scener, och kanske lite andra scener här och där som läggs till, och sedan att den kapas antingen före, under tiden som, eller kort efter, dom kommer till Kina, lämnat den första på en cliffhanger... och släppt Kina del-filmen som en andra film senare... då hade vi haft en 2 films serie som hade... ehm... made a whole lot more sense än vad vi fick.... och antagligen inte varit lika illa som jag tycker den här är i nuläget.
Rhodryn said:
Om jag skulle betygsätta Transformers 4, så blir det nog en 2 av 5... knappt. Jag menar... den förtjänar inte mycket mer pga att det är den första filmen på åratal som har haft mig i närheten av att bara vilja stänga av den.
De 3 andra Transformers filmerna får 3 ut av 5 av mig.
Ja, när du beskriver det så, så verkar det som att en hel del klipp har gjorts. En annan regissör som är drabbad är Ridley Scott. Tänker specifikt på Kingdom of Heaven och Prometheus. Kingdom of Heaven - extended version flyttar upp betyget ett helt steg, bortklippningen sabbar till det fullständigt. Likaså Prometheus, underbara scener som tydligen tvingades bort.
Kan inte riktigt förklara varför jag märkte av det i just denna filmen. Är ju inget jag har märkt av i tidigare Transformers filmer. Jag försökte ju inte medvetet se det heller. Jag bara liksom... noterade det igenom större delen av denna filmen.
Jag kanske måste se om filmen för att försäkra mig om att jag inte bara inbillade mig en stor del av det... åtminstone de bitar som inte var scenen jag tog screenshots på.
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.
