Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2014 v44

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb. Den är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Själv kommer jag att iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina egna betyg tenderar att flockas kring "4/5", det beror på att jag främst ser till att de film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om jag missat någon, säg till! Eller kryssa in er själva.

 

[Krille]

Jag har sett The Hobbit: The Desolation of Smaug Extended Special Grande Luxe Burrito.

"Men Krille" hör jag någon säga, "hade inte du sett den förra året?"

Jooo i och för sig, men då var det bioversionen. Nu var det Grande Speciale med Sås Enligt Mammas Hemliga Recept.

Och återigen verkar det som att Peter Jackson lyssnade på kritiken. Bland de extra scenerna finns till exempel inte några Bollywood-scener, och mängden fjanteri är ungefär som i bioversionen. Undantaget är att den här gången får Gandalf räkna dvärgar, vilket faktiskt är en rätt fjantig scen, men den funkar och var ju faktiskt med i boken.

Däremot finns det massor med småklipp med exposition. Som till exempel,

Spoiler

Ett litet klipp när de Nio begravs.

Spoiler

Ni minns Elronds rådslag i Sagan om Ringen? Specifikt det som Gandalf säger i boken men inte i filmen om hur han fann Thrain i Dol Guldurs fängelsehålor och att Nekromanten hade tagit Thrains Ring, en av De Sju? Den händelsen är med.

Spoiler

Och eftersom den händelsen är med så har introt på värdshuset i Bri förlängts med lite dialog om huruvida Thrain är vid liv eller inte, vilket för mig var en liten hint om att Thrain-scenen kanske skulle vara med precis som i Sagan om Ringen.

An Unexpected Journey Extended Edition gick väl jämt ut: den lade till lite mer karaktärsdjup och exposition, men stoppade också in en massa fjanterier. Desolation of Smaug Extended Edition tyckte jag däremot var en förbättring. Mer karaktärsdjup, mer exposition, hopknytning med Lord of the Rings plus ett par saknade scener därifrån…

…och jag är fortfarande småkär i Tauriel.

 

[Ymir]

Bland de extra scenerna finns till exempel inte några Bollywood-scener, och mängden fjanteri är ungefär som i bioversionen.

Tss, Bollywood-scener hade bara förbättrat filmen, då hade den liksom med stor sannolikhet haft ett asfett soundtrack.

 

[Vimes]

Jag såg Återträffen, Anna Odells konst-/hämndfilm alltså. Jag är kluven, och tycker liksom inte att den riktigt landar någonstans.

 

[krank]

Jag tog mig äntligen tid att se dokumentären A Band Called Death, som jag såg trailern för nån gång och sedan dess varit hemskt sugen på.

Det är en spretig historia om tre svarta bröder som växer upp i Detroit på 70-talet. De bildar ett band eftersom farsan visade dem Beatles och gav dem möjlighet att göra musik, och de bestämmer sig, mitt i brinnande Motown-era, för att spela rock n' roll efter att ha sett The Who och Alice Cooper. Det de producerar under bandnamnet Death är väldigt mycket protopunk.

De får inga kontrakt eftersom de dels är svarta killar som spelar punkrock (svarta typecastades till motown) och dels för att de -- eller framför allt den eccentriske och visionäre brodern David, som drev bandets utveckling -- inte ville byta namn på bandet. "Death" var tydligen ett bandnamn som inte uppskattades av skivbolagen.

Till slut lägger de ner och splittras, och David dör i lungcancer 2000. Men typ 30 år efter att bandet splittrats hittas en av deras gamla egentryckta singlar och börjar cirkulera på undergroundfester, och det landar i slutänden i en artikel i Times om "bandet som var punk innan punk var punk", deras barn skapar ett tributband till deras musik och deras skiva släpps till slut.

Historien är som sagt spretig. Dels är det såklart precis den sorts sentimental, tillrättalagd sörja som alla dokumentärer om döda människor blir. Det märks att det är en ganska snäll bild som presenteras, framför allt av den döde David. Samtidigt är det tydligt att filmen handlar om ganska verkliga människor. De är lite obekväma framför kameran, och ibland skaver masken lite. Jag får intrycket av att David var en ganska svår människa att jobba med. Envis och visionär och sådär jobbigt eccentrisk och inkapabel att ha ett vanligt jobb och sådär. Geniförklarad. Jag tänker "men hur ska vi se på de där som beter sig lika illa men inte är bra på något?"

Färden är skumpig, även om det är en tydlig revanschberättelse när den yngre generationen återupptäcker Death. Jag reflekterar att det här nog trots allt var det bästa för Death. De hade nog inte alls blivit lika stora om de bara bytt namn och fått sitt skivkontrakt 1976. Nu får musiken spridas och David får minnas som en visionär, närmast profetisk figur -- inte som den skitjobbige, kedjerökande alkoholist som skymtar mellan varven.

Och hur är Death, då? Jo, de är riktigt bra. De verkar inte finnas på Spotify tyvärr, men jag kan rekommendera dem.

Jag kan nog rekommendera den här dokumentären också, även om man egentligen får ut nästan lika mycket av att se trailern...

BETYG: 4/5