Nu har jag sett
Fear and Loathing in Las Vegas igen. Jag lovad ju att jag skulle, efter att Lukas skrev en gravt missvisande och direkt förolämpande
recension på det gamla forumet. Men det blev inte av, förrän nu.
We were somewhere around Barstow, on the edge of the desert, when the drugs began to take hold...
Nå: Det här är en film som bygger på en verklig historia; eller åtminstone en delvis självbiografisk bok av den legendariske gonzojournalisten Hunter S. Thompson. Storyn går i princip ut på att Thompson år 1971 får uppdraget att skriva från motorcykelracet Mint 500. Han och hans advokat åker dit, tar en hiskelig massa droger, saker och ting eskalerar och ballar ur spektakulärt.
Det finns hemskt mycket att prata om här, så jag tar det väl i nån random ordning...
Rent tekniskt är filmen extremt bra. Skådespeleriet är spot on, regissören Terry Gilliam vet hur man hanterar en kamera, ljussättningen förstärker och förgyller varje scen. När det ska vara äckligt är det verkligen äckligt. Ingen kan göra surrealism lika drömlik som Gilliam, vågar jag påstå. Inte bland folk som får göra dyr-film iaf. Det mesta görs i kameran, dvs skakningar och ljussättning och animatronik och konstiga kläder. Det är en del 3d, som inte har åldrats sådär superbra men det funkar ändå eftersom det mesta ska vara i syratrippar.
Soundtracket är makalöst bra. Jefferson Airplane, bland annat. Ofta är det såndär ganska glad mainstrammusik/hissmusik som egentligen bara funkar när den kontrasteras med groteskerier och kitch, när gillandet blir ironiskt.
Lukas verkar, i sin recension, försöka göra gällande att det här är något slags komedi. Han talar om ett "skämt" som körs om och om igen -- att Thompson/Duke och advokaten är drogade och gör bort sig. Jag ser inte skämtet. Det är liksom inte roligt. Det är bara jobbigt. Filmen handlar om två självdestruktiva knarkare som drar genom Las Vegas och spårar ur. Det blir hemskt jobbigt för precis alla omkring dem. Det här är en mardrömsfärd som går allt fortare. Debauchery as a carnival ride. Ibland får man för sig att huvudpersonerna har "roligt" men större delen av tiden pendlar de mellan att ha ångest och att vara drogpåverkade.
Det jag tänker när jag ser dem göra bort sig är inte att det ska vara roligt, utan att jag vet hur jävla skitjobbigt på alla plan det är att ha med fulla, irrationella människor att göra. Jag har partat med folk som blir precis såhär när de blir riktigt fulla - slåss, viftar med tillhyggen, beter sig som svin.
En intressant aspekt i mina ögon är det här med att drogerna och ruset mer eller mindre betraktas, av huvudpersonerna, som ett öde, en profetia. Det finns inget man kan göra, förr eller senare sitter man där och sniffar eter. Det finns inget sätt att stoppa det, även om man vet att det är jävligt dumt. Det finns ingen riktig uppfattning om att saker och ting kunnat göras på ett annat sätt. Det hjälper inte att båda två är fullständigt opålitliga berättare; de ljuger konstant både för andra, varandra och typ sig själva. Det är som att de är på en vansinnesfärd genom drogträsket, men att ingen av dem styr. Allt de kan göra är att försöka hålla i sig och eventuellt klara sig till andra sidan.
En av anledningarna att gilla den här filmen är såklart att den är ett slags outsiderberättelse. Raoul Duke passar inte in i samhället. Han är ett kräk - grotesk, opassande, smaklös, obehaglig. Han och advokaten gör vad de känner för. Fullständigt hämningslösa och i princip samvetslösa. De är impulsstyrda och fattar ständigt dummast möjliga beslut. De är kortsiktiga och självdestruktiva. De brytar alla normer för hur man som civiliserad människa ska bete sig. De är smaklösheten personifierad. Och de kommer undan med det. De får inga långtgående konsekvenser. De är någonstans en symbol för den drift man ibland har att bara skita i det civiliserade samhällets regler och bara köra på. Skita i vad alla tycker. Den totala friheten. Jag, som skäms över precis allting och har en ibland närmast handikappande social fobi, känner definitivt något befriande i att se dem göra bort sig utan egentliga konsekvenser. Det här är motsatsen till Dum & Dummare. Där skrattar vi åt huvudpersonerna för att de är så dumma. De kommer inte undan med sitt normbrytande. Här hejjar vi istället på huvudpersonerna, eftersom de kommer undan. Det är de som i filmens ögon har makten, och de behöver inte bry sig om vad nån tycker.
Estetiskt är filmen helt spot on. "Grotesk kitch" tror jag slår an rätt ton. Gilliam är sjukt bra på den här sortens överdådighet, att trycka in så många små figurer och symboler och detaljer i varje scen att det närmast blir en sensory overload. Jag upptäcker nya grejer i scenerna varje gång jag ser den här filmen. Jag gillar ju smaklöshet och det groteska, och jag tror att det grundar sig i den här filmen. Helvetet är inte eld och svavel -- helvetet är att vakna iförd gummistövlar och reptilsvans i en lägenhet med golvet täckt av decimeterdjupt vatten och oräkneliga rester av gårdagens totala kaos. Detta är urballning i dess råaste form.
Nå, what else... Jag gillar att Gilliam leker med verklighetsnivåer och tidslinjer. Flera gånger är det mycket osäkert vad som hänt och i vilken ordning, vad som är resultatet av drogerna och vad som är verkligt. Filmen gör också en poäng av att själva verkligheten ofta är så absurd och smaklös att det är svårt att skilja den från trippen -- generellt är ju Las Vegas inte direkt smakfullheten eller måttfullhetens bastion. Människorna omkring huvudpersonerna framställs som lika, om inte mer absurda än dem. Folk är fula och äckliga, gamla och krumma, tjocka och ärrade. Vackra saker syns bara i förbigående, som hastigast. Generellt regerar det groteska och obehagliga.
Sedan har filmen en del att säga om 60- och 70-talen också. Duke pratar om den råa optimismen han upplevde under 60-talets syravåg, om hur allt tycktes möjligt. Och om "the grim, meat-hook realities" som mötte dem. Vi ser Tricky Dick prata om "sacrifice" och Duke hallucinerar om bombplan.
Så, vad fan ska man säga? Jag kan egentligen inte se hur den här skulle kunnat bli bättre. Fler kvinnor med aktiva talroller såklart. Men annars: Nä. Den är estetiskt perfekt, tekniskt perfekt, mångbottnad, ruskigt välskriven...
BETYG: 5/5