Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2014 v47

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,182
Location
Rissne
Detta är WRNU's filmklubb. Den är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Själv kommer jag att iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina egna betyg tenderar att flockas kring "4/5", det beror på att jag främst ser till att de film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om jag missat någon, säg till! Eller kryssa in er själva.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,182
Location
Rissne
Nu har jag sett Fear and Loathing in Las Vegas igen. Jag lovad ju att jag skulle, efter att Lukas skrev en gravt missvisande och direkt förolämpande recension på det gamla forumet. Men det blev inte av, förrän nu.
We were somewhere around Barstow, on the edge of the desert, when the drugs began to take hold...
Nå: Det här är en film som bygger på en verklig historia; eller åtminstone en delvis självbiografisk bok av den legendariske gonzojournalisten Hunter S. Thompson. Storyn går i princip ut på att Thompson år 1971 får uppdraget att skriva från motorcykelracet Mint 500. Han och hans advokat åker dit, tar en hiskelig massa droger, saker och ting eskalerar och ballar ur spektakulärt.

Det finns hemskt mycket att prata om här, så jag tar det väl i nån random ordning...

Rent tekniskt är filmen extremt bra. Skådespeleriet är spot on, regissören Terry Gilliam vet hur man hanterar en kamera, ljussättningen förstärker och förgyller varje scen. När det ska vara äckligt är det verkligen äckligt. Ingen kan göra surrealism lika drömlik som Gilliam, vågar jag påstå. Inte bland folk som får göra dyr-film iaf. Det mesta görs i kameran, dvs skakningar och ljussättning och animatronik och konstiga kläder. Det är en del 3d, som inte har åldrats sådär superbra men det funkar ändå eftersom det mesta ska vara i syratrippar.

Soundtracket är makalöst bra. Jefferson Airplane, bland annat. Ofta är det såndär ganska glad mainstrammusik/hissmusik som egentligen bara funkar när den kontrasteras med groteskerier och kitch, när gillandet blir ironiskt.

Lukas verkar, i sin recension, försöka göra gällande att det här är något slags komedi. Han talar om ett "skämt" som körs om och om igen -- att Thompson/Duke och advokaten är drogade och gör bort sig. Jag ser inte skämtet. Det är liksom inte roligt. Det är bara jobbigt. Filmen handlar om två självdestruktiva knarkare som drar genom Las Vegas och spårar ur. Det blir hemskt jobbigt för precis alla omkring dem. Det här är en mardrömsfärd som går allt fortare. Debauchery as a carnival ride. Ibland får man för sig att huvudpersonerna har "roligt" men större delen av tiden pendlar de mellan att ha ångest och att vara drogpåverkade.

Det jag tänker när jag ser dem göra bort sig är inte att det ska vara roligt, utan att jag vet hur jävla skitjobbigt på alla plan det är att ha med fulla, irrationella människor att göra. Jag har partat med folk som blir precis såhär när de blir riktigt fulla - slåss, viftar med tillhyggen, beter sig som svin.

En intressant aspekt i mina ögon är det här med att drogerna och ruset mer eller mindre betraktas, av huvudpersonerna, som ett öde, en profetia. Det finns inget man kan göra, förr eller senare sitter man där och sniffar eter. Det finns inget sätt att stoppa det, även om man vet att det är jävligt dumt. Det finns ingen riktig uppfattning om att saker och ting kunnat göras på ett annat sätt. Det hjälper inte att båda två är fullständigt opålitliga berättare; de ljuger konstant både för andra, varandra och typ sig själva. Det är som att de är på en vansinnesfärd genom drogträsket, men att ingen av dem styr. Allt de kan göra är att försöka hålla i sig och eventuellt klara sig till andra sidan.

En av anledningarna att gilla den här filmen är såklart att den är ett slags outsiderberättelse. Raoul Duke passar inte in i samhället. Han är ett kräk - grotesk, opassande, smaklös, obehaglig. Han och advokaten gör vad de känner för. Fullständigt hämningslösa och i princip samvetslösa. De är impulsstyrda och fattar ständigt dummast möjliga beslut. De är kortsiktiga och självdestruktiva. De brytar alla normer för hur man som civiliserad människa ska bete sig. De är smaklösheten personifierad. Och de kommer undan med det. De får inga långtgående konsekvenser. De är någonstans en symbol för den drift man ibland har att bara skita i det civiliserade samhällets regler och bara köra på. Skita i vad alla tycker. Den totala friheten. Jag, som skäms över precis allting och har en ibland närmast handikappande social fobi, känner definitivt något befriande i att se dem göra bort sig utan egentliga konsekvenser. Det här är motsatsen till Dum & Dummare. Där skrattar vi åt huvudpersonerna för att de är så dumma. De kommer inte undan med sitt normbrytande. Här hejjar vi istället på huvudpersonerna, eftersom de kommer undan. Det är de som i filmens ögon har makten, och de behöver inte bry sig om vad nån tycker.

Estetiskt är filmen helt spot on. "Grotesk kitch" tror jag slår an rätt ton. Gilliam är sjukt bra på den här sortens överdådighet, att trycka in så många små figurer och symboler och detaljer i varje scen att det närmast blir en sensory overload. Jag upptäcker nya grejer i scenerna varje gång jag ser den här filmen. Jag gillar ju smaklöshet och det groteska, och jag tror att det grundar sig i den här filmen. Helvetet är inte eld och svavel -- helvetet är att vakna iförd gummistövlar och reptilsvans i en lägenhet med golvet täckt av decimeterdjupt vatten och oräkneliga rester av gårdagens totala kaos. Detta är urballning i dess råaste form.

Nå, what else... Jag gillar att Gilliam leker med verklighetsnivåer och tidslinjer. Flera gånger är det mycket osäkert vad som hänt och i vilken ordning, vad som är resultatet av drogerna och vad som är verkligt. Filmen gör också en poäng av att själva verkligheten ofta är så absurd och smaklös att det är svårt att skilja den från trippen -- generellt är ju Las Vegas inte direkt smakfullheten eller måttfullhetens bastion. Människorna omkring huvudpersonerna framställs som lika, om inte mer absurda än dem. Folk är fula och äckliga, gamla och krumma, tjocka och ärrade. Vackra saker syns bara i förbigående, som hastigast. Generellt regerar det groteska och obehagliga.

Sedan har filmen en del att säga om 60- och 70-talen också. Duke pratar om den råa optimismen han upplevde under 60-talets syravåg, om hur allt tycktes möjligt. Och om "the grim, meat-hook realities" som mötte dem. Vi ser Tricky Dick prata om "sacrifice" och Duke hallucinerar om bombplan.

Så, vad fan ska man säga? Jag kan egentligen inte se hur den här skulle kunnat bli bättre. Fler kvinnor med aktiva talroller såklart. Men annars: Nä. Den är estetiskt perfekt, tekniskt perfekt, mångbottnad, ruskigt välskriven...


BETYG: 5/5
 

Ymir

Liten kantbaron
Joined
18 May 2000
Messages
11,292
Location
Malmö/Lund Metropolitan Axis
krank;n52033 said:
Nu har jag sett Fear and Loathing in Las Vegas igen. Jag lovad ju att jag skulle, efter att Lukas skrev en gravt missvisande och direkt förolämpande recension på det gamla forumet. Men det blev inte av, förrän nu.
We were somewhere around Barstow, on the edge of the desert, when the drugs began to take hold...
BETYG: 5/5
Det är alltid så jävla surrealistiskt när du och jag tycker likadant om en film. Oh well, utmärkt recension! (>^_^)>
 

Lukas

Mannen i Gult
Joined
25 Jan 2010
Messages
3,717
Location
Huddinge
Det är intressant att se din åsikt,

Jag var möjligen lite väl hård när jag skrev min recension,
Det estetiska är snyggt även om det på många plan är lite för överdrivet för min personliga smak.

Men det jag personligen inte kan komma över när det gäller den här filmen är det du själv nämner
Jag ser inte skämtet. Det är liksom inte roligt. Det är bara jobbigt. Filmen handlar om två självdestruktiva knarkare som drar genom Las Vegas och spårar ur. Det blir hemskt jobbigt för precis alla omkring dem.
jag tycker det är lika jobbigt för mig som åskådare, jag vill inte spendera 2 timmar med drogade skitstövlar.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,182
Location
Rissne
Lukas: Det är väl mest det, tror jag, att jag inte håller med om att det ens är TÄNKT att vara ett skämt. Jag får inte det intrycket.

Och jag vill inte heller umgås i två timmar med jobbiga fyllon. Men jag vill inte umgås med Captain America i två timmar heller, och den filmen tyckte jag ju om. Skulle jag bara gilla film med sympatiska huvudpersoner så skulle jag i princip inte gilla någon film alls. För mig blir distansen tillräcklig när jag har dem på en tv-ruta framför mig, när det dessutom skruvas till med verklighetsnivåer och ramas in av Depps fantastiska berättarröst. Jag får samma typ av ångest jag brukar få på fyllefester men på mycket lägre nivå. Och ångest i lagom doser ser jag nog inte som negativt när det gäller film. Det är bra att må lite dåligt ibland =)

Ymir;n52063 said:
Det är alltid så jävla surrealistiskt när du och jag tycker likadant om en film. Oh well, utmärkt recension! (>^_^)>

Min filmsmak är extremt bred, så förr eller senare händer det =)
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,540
Location
Mölndal, Sverige
Jag har sett Evangelion 3.33 You Can (Not) Redo.

Och jag är lite besviken.

Det känns väldigt mycket som att det här är Michael Bays reboot av Neon Genesis Evangelion: karaktärsdjupet har helt försvunnit, men det är jävelhäftiga robotfajter.

Som exempel: ingenting finns kvar av Asukas röriga relation med sin mor, utan hon är numera bara tuff action-tjej fast bitchig. Misato har blivit nerkrympt till tio minuter iskall galen fartygschef. Rei bara är, men mindre än tidigare. Gendo är sitt vanliga känslokalla jag. Kaworu är mystiskt snäll bishie, och är den som har någon personlighet över huvud taget. För Shinjis personlighet är mest att ligga still i en säng med hörlurar och ha ångest över att han råkade förstöra världen i förra filmen.

Det är inte så att Evangelion: 3.33 är en dålig film. Den funkar nästan helt fristående, den har någon slags karaktärsutveckling, och den har ett slut som leder vidare nånstans. Problemet är att Rebuild of Evangelion står i Neon Genesis Evangelions skugga, vare sig man vill det eller inte. Den förra kommer alltid att jämföras med den senare.

Och det är där som Evangelion tappar. Man har glömt bort det som gjorde Neon Genesis Evangelion så ämlans bra, och ersatt det med en massa überfläsk. Förbaskat snyggt überfläsk, förvisso, men dock enbart überfläsk.

Man kan se det så här: där Neon Genesis Evangelion var en redig hamburgare av pressad högrevsfärs och hemgjord coleslaw och en ful bulle som hamburgerbröd – gott om smak och tuggmotstånd, trots skavankerna – så är Rebuild en Big Mac&Co.

Med Cola Light.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,182
Location
Rissne
Krille;n52100 said:
Jag har sett Evangelion 3.33 You Can (Not) Redo.

Och jag är lite besviken.
Jag känner också lite så. Originalserien är extremt mycket bättre än remaken.

Jag tänker samtidigt att det här är en utveckling som påbörjades redan i End of Evangelion, när folk gnällde över att de två sista avsnitten i serien var för jobbiga att förstå och så gjorde de två nya avsnitt som var actionblaffo. Rebuild of Eva har varit mycket som den logiska fortsättningen, där även resten av serien läggs i linje med End of Eva.

Jag kan såklart se om originalet när jag vill, och effekter och animation står sig riktigt bra, men det är lite synd att de gör såhär även om jag såklart uppskattar robotaction.

Var det inte så att skaparen mådde psykiskt dåligt när han gjorde originalet, och flera gånger sagt att han inte alls tänkte sig att det skulle bli ett sånt djup? Att han bara slängde in lite grejer som kändes bra snarare än att han hade nån genomtänkt plan? Kanske är Rebuild of Eva det han egentligen tänkte sig från början...
 

Max Raven

T12-kultist
Joined
20 Oct 2009
Messages
4,346
Location
Malmö
Jag såg Aliens Director's Cut under gårdagen.

Som film är Aliens bra.

Som uppföljare till Alien... Är det en lite annorlunda film. Där Alien har konstiga utomjordingsmiljöer, en mystisk bakgrund och ett okänt rymdlovecraft-monster så är Aliens - annorlunda. Det finns testosteron-fyllda rymdmarines, en inkompetent officerare, korrupt bolag och svärmar av aliens som dör.i drivor. På ett sätt bryter den här filmen stämningen med första filmen - monstren blir monster som mest vinner för att de har överraskningsmomentet och fler kroppar att slänga på huvudpersonerna, snarare än enstaka horror movie-slashers in spaaace. Det känns mycket som en Vietnamkrigsreferens in spaaace.

På plussidan: Den känns sammanhängande med den förra filmen - berättarmässigt även om den inte var det stämningsmässigt. Det är en riktigt bra film.
På minussidan: Två och en halv timme är väldigt långt. Samtidigt känns det inte som att det slösades med tiden. Stämningen skär sig också halvt med Alien med de mer bombastiska sisten-minuten-räddningarna. Det blir lite Hollywood-kitsch (som med Terminator 2, som i princip är Terminator 1 med snyggare specialeffekter och någon irriterande unge bland huvudpersonerna).

Jag övervägde att se Alien 3 också, men det jag minns av den är inte att det var en skitbra film - däremot sabbar Aliens den uppföljaren rejält - Ripleys storyline var färdig (om än med lyckligt slut, vilket skär sig med Alien-universat). Men Ripley var ansiktet på franchisen vid det här laget - och däri ligger väl problemet.

Betyg: 4 av 5. Den är bra, med många minnesvärda citat, men tonen skär sig lite väl mot första filmen och etablerade fokus på Colonial Marines som mestadels verkar ha legat framtida filmer och expanderade universum-grejer i fatet. Skräcken nedgraderades till monsterjakt.
 

Max Raven

T12-kultist
Joined
20 Oct 2009
Messages
4,346
Location
Malmö
Jag såg också klart Print the Legend, en dokumentär om en bunte företag som startade 3D-skrivarvågen för privatpersoner. I fokus ligger bland annat Makerbot, Formlabs och killen som skapade 3D-ritningar till en "utskrivbar pistol".

Den var intressant, däremot fokuserar den mest på personerna som skapade dem och deras innanbördes relationer mer än 3D-skrivares möjligheter (och där de gör det får 3D-/k/-snubben 90% av allt utrymme om det). De har intressanta folk inom industrin som rimligen borde ha överblick över 3D-skrivares möjligheter och lägger knappt ett jota på att titta på det. Nej, det är om Makerbots uppgång (och fall), att Formlab blev stämt av 3DSystems, m m - en nästan ren historisk överblick på några år över hur människor förändrades av att bli framgångsrika. Vilket är underhållande på något plan, men jag är inte förtjust i dokusåpa ens när huvudpersonerna är mer normala.

Betyg: 3 av 5. Helt okej om man vill veta mer om folket bakom några av 3D-skrivarna.
 

anth

Vetefan
Joined
24 Feb 2003
Messages
10,271
Location
Fjollträsk
The Shadow (1994)
Detta är en film om en "superhjälte" på 1930-talet, som fått psykiska krafter av en buddhist-munk i Afghanistan.
Vår hjälte, spelad av Alec Baldwin, använder sina psykiska krafter till att sätta dit skurkar. En superskurk, som gått i lära hos samma buddhist-munk, kommer till staden och tänker utlösa ett domedagsvapen. Vår hjälte, tillsammans med en vacker kvinna, kämpar mot klockan för att stoppa superskurken.
Detta är en matinéfilm för barn i yngre tonåren med handling som ungefär vilken Bond-rulle som helst, men i 1930-talsmiljö.
Betyg: 6/10
 
Top