Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2014 v48

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb. Den är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Själv kommer jag att iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina egna betyg tenderar att flockas kring "4/5", det beror på att jag främst ser till att de film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om jag missat någon, säg till! Eller kryssa in er själva.

 

[krank]

Mina planer för veckan: Se om Iron Man 2 och kanske också Guardians of the Galaxy. Eller Transformers 4, vem vet.

Det betyder hursomhelst att jag måste välja en annan film jag INTE sett i Filmklubben tidigare... En elev tyckte att jag "bara måste" se AFK, dokumentären om Pirate Bay. Så det kanske jag gör.

 

[Cissi]

Får man komma och gå eller måste man se film varje vecka och lägga upp? Jag hinner sällan se film men den senaste veckan har jag hunnit se tre.

 

[Krille]

De flesta kommer och går. Det är väl bara krank och jag som envisas med en i veckan.

 

[Bezant]

Får man komma och gå eller måste man se film varje vecka och lägga upp? Jag hinner sällan se film men den senaste veckan har jag hunnit se tre.

Själv kommer jag att iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill:

Du får recensera och skriva när du vill, och hur mycket du vill. Reglerna ovan är mest riktlinjer.

 

[krank]

Får man komma och gå eller måste man se film varje vecka och lägga upp? Jag hinner sällan se film men den senaste veckan har jag hunnit se tre.

Som andra skrivit: Hä bar' å kör. Jag kör en i veckan för att tvinga mig att se mer film (det har funkat!) men det är som sagt bara jag och Krille som ligger nära att faktiskt köra en gång i veckan.

Mer exakt tror jag att det bara är krille som har perfekt track record i år; jag måste fuska lite för att få det att gå ihop där kring forumkrashen.

 

[anth]

Man skriver när man har lust, vad man har lust. Normalt ser jag minst en film i veckan, men orkar sällan recensera mer än ett par gånger i månaden. Ibland har det dock blivit 2 recensioner på en vecka och ibland kan det gå ett par månader mellan recensionerna.

Samma sak med längden och djupet: ibland blir recensionen bara ett par rader, ibland blir den en hel A4 text.

Även betygen varierar: ibland 10-gradig skala, ibland bara omdömmen som "bra", "dålig", "matiné", "popcorn-rulle"...

Även sortens film varierar: ibland blir det den senaste blockbustern som 5 personer redan recenserat, ibland blir det någon obskyr tjeckisk experimentfilm från 50-talet som ingen hört talas om, ibland blir det en 3-timmars rulle, ibland blir det en 10-minuters kortfilm.

Ibland kan man t.o.m med recensera en film som man redan recenserat en gång tidigare.

 

[Krille]

Jag har sett The Secret of Kells.

Det är en irländsk animerad film (med lite hjälp från hela Europa), med en väldigt säregen stil som påminner en hel del om Tartakovskijs stil, fast mer lekfull och artistisk. Och åh vad fantastisk den är!

Filmen handlar om Brendan, en ung pojke och novis i klostret Kells på Irland, där hans farbror försöker bygga en mur runt om klostret för att skydda det mot vikingarna. Vikingarna har redan raidat klostret på Iona, och därifrån kommer mäster-illuminatören Aidan med sin katt Pangur Ban. Aidan tar sig an Brendan och börjar lära upp honom i illuminerandets konst. Brendan försöker imponera på sin mästare genom att få tag på ekgallsteklar för att göra grönt bläck och ger sig av utanför muren och in i skogen på egen hand med Pangur Ban som enda sällskap . Utan någon som helst erfarenhet irrar han sig vilse och jagas upp av en vargflock. Men vargarna jagas bort av väsendet Aisling, och en sällsam vänskap börjar.

Förutom att Secret of Kells är en väldigt vacker och trolsk film så är den också väldigt intressant, på så sätt att den är så tydligt influerad av den Campbellska hjälteresan, men ändå tar den och gör den till något eget. Elementen finns där: vardagslivet, den första tröskeln och hjälten som bjuder hjälten över den och in i äventyrets värld, den första tvekan, trickstern, skepnadsförändraren, elixiret, prövningarna, den mörke – allt finns där. Men det blir ändå inte en karbonkopia, utan ett eget sätt att genomföra den på. För elixiret som Brendan tar med sig tillbaka från äventyrets värld är inget vapen, ingen superkraft att förgöra de onda vikingarna, utan förmågan att illuminera böcker och genom det skrivna ordet skänka hopp till den mundana världen.

Det är också en film som för mig som ateist tar upp religion på ett synnerligt positivt sätt. Munkarna är förstås kristna, och den kristendom som Brendan representerar är en som inte har några problem alls med hedniska väsen som Aisling, i alla fall när han kommer över den första chocken. Det är en väldigt positiv och accepterande kristendom som Brendan representerar, samtidigt som Aisling lyfter fram att det finns andra mysterier utanför boken som också måste utforskas på dess egna villkor för att nå vishet. Så det blir också en väldigt ödmjuk kristendom.

Även om det är Brendan som är huvudpersonen i Secret of Kells så måste man ändå nämna något om Aisling, som bredvid Aidan är den som ledsagar Brendan till visdom. Aisling är det vilda och föränderliga, en natur som måste fruktas och vördas och som kommer ge igen om man försöker skövla den. Först blev jag lite ledsen när jag kände att den naturvildhet som Aisling stod för skulle försvinna, men sen slog det mig att Aisling har funnits på Irland sedan åtminstone innan Irland kristnades och till vikingatiden. Och med tanke på att samma filmskapare, Tomm Moore, har gjort Song of the Sea som har med selkies i ett mer modernt Irland, så är nog Aisling fortfarande där.

Och det gör mig glad.

 

[Ymir]

Jag har också sett Secret of Kells. Jag håller i stort med om Krilles hela recension, och skulle bara vilja tillägga något litet: jag var skeptisk till den här filmen då jag tyckte karaktärsdesignen var ful, för jag kan inte med animerade filmer där jag inte gillar karaktärsdesignen. Men...

så fel jag hade, gud. Okej, ja, karaktärsdesignen kunde fortfarande varit avsevärt bättre, men...animationerna är fantastiska och har en fullständigt fenomenal konstnärlig integritet, och jag vet inte om jag någonsin sett en snyggare film (och det säger jag som van festivalbesökare som ofta ser konstig, estetisk art house-film). The Secret of Kells visar vad animation kan göra, hur animation kan gå längre för att uppnå en konstnärlig helhetsvision än någonsin en vanlig spelfilm, ens om den är regisserad av Zhang Yimou och fotad av Christoper Doyle... in short, det här är en fullständigt fantastisk rulle, som klättrar rakt in på min topplista.

Men en intressant sidenote kan vara: jag älskade hur vikingarna porträtterades som diaboliska monster som bara kan väsa "Gold!", men om man istället hade porträtterat indianer eller islamister på det här sättet...det hade inte gått, alls.

 

[Minimoni]

Såg trailern till "Secret of Kells" tack vare den här tråden. Först reagerade jag på animationerna då de var så annorlunda, men trailern fick mig att bli sugen att se den. Ska se den och får återkomma om vad jag tyckte.

 

[Voldstagg13]

Mera 'skräpfilm': Apollo 18, från 2011. En slags 'Blair Witch Project' fast i form av hemligt filmat material (som läckt) från en okänd månfärd gjord när USA:s månfärder officiellt lagts ned. Stämningen är bra, rymd-och månfilmssnuttar ger rätt känsla av kamerautrustning från 70-talet, det är tre skådisar som gör det dom ska och effekterna är begränsade och därmed (med tanke på 'dokufilmskräckis'-stuket) helt ok. Det negativa är inbyggt i formen: man vet att något kommer att gå åt helvete och överraskningen uteblir, naturligtvis, samt att man fattar vad som händer snabbare än astronauterna.
Lite överbetyg kanske, 4/5, men det får ses inom den typ av subgenre filmen tillhör, jag har sett flera BW-formel filmer som inte fungerat lika bra som Apollo 18.

 

[Purjolök]

Tjosan. Tänkte att jag kan passa på att posta här nu när jag sett en del film på sistone, och tänkt hålla igång med det så gott jag kan.

I min nyfunna fascination av Matthew McConaughey efter att ha sett True Detective (och han gör ju inte usla komedier längre) beslutade jag mig för att spana in Killer Joe, tillsammans med två kamrater.

Killer Joe är en bra film, men den är absolut inte för alla. Det är ett flertal teman som är störande för andra, något jag fick bevittna då mina vänner reagerade på fimen.

Emile Hirsch (som ni kanske känner igen från den lysande Into the Wild) spelar Chris, en fullständig förlorare som nyss blivit utkastad av sin mor, och finner sig hemma hos sin far igen. Även inneboende är faderns lättfotade fru och Dotty, Chris syster som inte är helt rätt mentalt (mycket bra spelad av Juno Temple). Chris har mer problem: Han är jagad av en lokal knarklangare och har inte pengarna att betala ut skulden. Men han har även en lösning: hyr in en lönnmördare för att döda hans mor för hennes stora livsförsäkring.

Och in kommer McConaughey som "Killer" Joe Cooper, en Dallas-polis som på deltid skjuter folk för pengar. Cooper är noggrann och iskall, till skillnad från Chris och hans white trash-familj. När Coopers betalningskrav på $25k inte kan nås, faller affären nästan ihop, men Cooper har ett förslag: han får ha Dottie som en hållare (osäker på bättre översättning för retainer) tills han får betalt. När familjen motvilligt går med på detta, kan filmen börja på riktigt. Och detta är en galet skruvad film, som snabbt börjar balla ur ordentligt. Utan att vara allt för specifik, så har filmen en del obehagliga scener, varav en innehåller en av de mest grafiska kränkningsscener jag någonsin sett. Denna scen fick en av mina medtittare att på direkten lämna rummet, och den andra var tyst en bra stund efteråt.

Att se Cooper långsamt bygga sin makt över över familjen, i kombination med Chris rad av oerhört dåliga beslut leder till filmens vansinniga kimax är fascinerande och skrämmande på flera nivåer och är litet i samma ven som att titta på naturkatastrofer. Det är obehagligt, men man kan inte titta bort.

Filmens styrka är dess ton och skådespelarinsatser. Det känns i början som en svart komedi (vilket det dels fortfarande är) men bygger mot en hård, mycket elak thriller.

Till McConaugheys fantastiska insats som aggressivt kontrollerande sociopat, bidrar familjens skådespelare med underbara insatser som horribelt dumma och trasiga människor. Tomas Haden Church och Gina Gershon dyker upp med väldigt subtila karaktärsdrag för sina tragiska karaktärer och gör en investerad i deras öden.

8/10. Mycket bra, men störande film. Ge den ett försök om ni inte är svaga för starka scener

 

[krank]

Jag såg Iron Man 2, som var precis lika okej som senast jag såg den -- det är en mellanfilm med fokus på effekter, och det är trots allt helt OK för mig. Men den har jag ju sett förut, så den räknas inte riktigt.

Jag såg nyss The ABC's of Death. Det är 26 filmmakare som fått varsin bokstav från A till Z. De skulle sedan göra om bokstaven till ett ord, och ordet till en kortfilm på temat "död".

Att beskriva det som en skräckfilm funkar inte riktigt, för även om alla filmerna innehåller död så är bara kanske... hälften regelrätt skräck. Eller två tredjedelar. Sedan har vi japanska skolflickor som pruttar, animerade kvinnor som misslyckas med att spola ner bajskluttar och en hel del annat inte så seriöst.

Så nivån och stämningen varierar väldigt. När de är bra är det väldigt bra, när det är body horror så är det väldigt läbnbigt, när det är fånigt är det väldigt fånigt. Det är helt enkelt väldigt mycket, men också extremt spretigt.

Se inte det här i blandat eller känsligt sällskap. Här finns nämligen bland annat...

Spoiler

Body horror med en tjock kvinna som bokstavligt karvar i sig för att bli smal, en man som tvingas onanera till pedofili för att undvika döden, och skumma japanska nazister som tillagar mat genom att låta två halvnakna kvinnor, varav en utrustad med en två meter lång och säkert en meter i omkrets kuk, slåss med varandra.

"Smaklöst"? Javars.

Biotvis var filmen lite meh, alla kortfilmerna var inte direkt top notch. Men som helhet är den här värd att se.

BETYG: 4/5

 

[anth]

The Maze Runner
Jag har sett en nästan två timmar lång film.
Filmen bygger på en dystopisk ungdomsroman med samma namn av James Dashner. Dystopiska ungdomsromaner är tydligen inne nu. Vi har även Hungerspelen.
Handlingen är att en kille vaknar utan minne i en hiss. Hissen leder upp till ett muromgärdat grönområde där andra killar utan minne tar emot. Under tre års tid har det kommit en kille i månaden, samtliga utan minne, upp med hissen. Runt gläntan finns en labyrint. I tre års tid har de försökt ta sig igenom labyrinten utan att lyckas.
Ingen förstår varför de är där.
Ingen förstår varför de måste ta sig igenom labyrinten.
Sedan kommer det elaka spindelmonster och dödar de flesta av killarna och ingen förstår varför.
Filmen börjar urarta i något som liknar Flugornas herre.
Efter två timmars obegripligheter lyckas de ta sig genom labyrinten och de förstår fortfarande ingenting.
Jag förstår ingenting, förutom att jag kastat bort två timmar av mitt liv.
Betyg: 3/10

 

[krank]

Jag förstår ingenting, förutom att jag kastat bort två timmar av mitt liv.

Boken är också rätt crap. Jag har inte orkat pirata filmen än så jag vet inte hur mycket av huvudpersonens obehagliga inre dialog som är med, men det kändes som att boken skrevs av nån som började med premissen "ungdomar är känslodrivna psykopater med tre sekunders attention span" och sedan försökte bygga upp en trovärdig/relaterbar huvudperson därifrån. Av nån anledning funkar det inte så bra... Jag spenderade nästan hela boken med att vilka skrika åt den känslomässigt handikappade och stenkorkade huvudpersonen. Han förstod verkligen INGENTING innan andra talade om lösningarna för honom. Och så försökte författaren framhålla honom som jättesmart. Det gick sådär.

[skämt]det var inte helt olikt spelledande, faktiskt[/skämt]

 

[Rymdhamster]

Guardians of the Galaxy
Såg slutligen denna film, och jag fann den mycket underhållande. Men jag är glad att jag lyckats undvika trailers och välmenande, hänsynslösa, själviska individer som försökt spoila den för mig, för det var en typisk film som hade känts ganska menlös om jag sett den efter en massa spoilers. Mycket tyngd på effekter och roliga kommentarer.

Högt tempo rakt igenom och definitivt en film jag kommer bli tvungen att köpa i framtiden. Folk har beskrivit den som "vår tids star wars" men det tvivlar jag starkt på. Den har helt klart kvaliteer, men det tillför inte direkt något nytt i min mening. Den gör bara sånt som andra har gjort förut om och om igen, fast bättre (dvs GotG gör det bättre än vad de tidigare har gjort). Den känns också som den ligger väldigt nära Avengers (men tar steget ut i full space opera).

Det enda jag hade svårt för var Michael Rooker. Jag älskar i och för sig MR, jag tycker han är en skön skådis, men i det här fallet var allt jag såg MR i tung makeup. Jag tror det hade funkat mycket bättre att ta någon mindre känd, eller om de förändrat hans utseende ännu mer.

Överlag känns det dock som en film som jag kommer se om ett par gånger.

Betyg: 4/5

 

[stenhöna]

Såg också Guardians of the Galaxy, men kan inte riktigt dela entusiasmen, pretentiös som jag är. Den är så klichéfylld som över huvud taget är möjligt. Karaktärerna drivs inte av inre motiv utan bara av yttre "quests" som slängs på dem av omständigheterna. Regin är usel. Det enda roliga var den talande råttan. Något som hade gjort filmen bättre i mina ögon är om man hade fått reda på mer om karaktärernas bakgrund. 4/10, för att jag faktiskt såg klart den.

 

[Jocke]

Jag har sett s2 av teveserien Hannibal, som i och för sig inte är en film, men skit samma jag måste skriva av mig lite.
Om s1 var en korkad travesti på CSI med filmpsykopater i alla rollerna så är det här flera växlar högre.
Det här kan vara det mest korkade jag någonsin har sett på tv.
Ingen pratar med vanliga repliker utan varenda liten rad dialog är konstig, högtravande och urbota dum.
FBI är världens sämsta brottsutredare.
Skurkarna är Looney Tunes galna, hjältarna är ÄNNU galnare. Särskilt i tredje akten då två fånigt vansinniga syskon dyker upp.
Samtidigt är budgeten skyhög.
Jag förstår inte varför nån av karaktärerna agerar som de gör. Särskilt alla de som enligt serien inte är psykiskt sjuka.

Halvvägs in så slutar den huvudpersonen som inte är Hannibal Lector ha på sig sina nördbrillor och börjar agera hunk i stället. Men ibland behöver han påvisa att han är smart. Då tar han på sig glasögonen igen.

I ett avsnitt har en man byggt en grottbjörnsdräkt där björnskallen (som han har ovanpå sitt egna huvud) drivs av hydralik och därför kan han typ... förstöra vad som helst. Som T-1000 i Terminator 2.
I ett annat avsnitt tok-dör en av de viktigare birollerna, som jobbar på FBI, ingen följer upp mordet.
Och så vidare.
De har släppt lite på en massmörade per avsnitt regeln som gällde i s1 och det tjänar serien ganska mycket på.

Rollistan är bra. Mads Mikkelsen gör titelrollen till sin egen och spelar mot den inte helt dåliga Hugh Dancy. Laurence Fishburne är inte heller dålig som FBI chef.
Gillian Anderson är med i några avsnitt också, hon spelar inte helt oväntat en hård och logisk figur.

På något sett så funkar Hannibal s2. Serien är så annorlunda att det ramlar av den vanliga skalan av bra och dåligt.
När den snygga art directionen och ett förvånansvärt bra foto möter den idiotiska storyn och den helt bizzara dialogen skärs någonting sönder i min hjärna. Och det är det som är grejen.

Jag är omskakad och förvirrad, men ganska nöjd efter att ha avverkat seriens 13 avsnitt på ungefär sju dagar.

 

[Voldstagg13]

Utan alltför stora förväntningar (utom på kvaliteten) såg jag 'Gravity' (2013) - och blev mycket positivt överraskad. Bullock och Clooney får bra utrymme inom fasta ramar (manusmässigt) och presterar precis det de ska, annars är noll-gravitationen den stora grejen.
Visst, i backspegeln är det väl en film enligt mallarna som andra filmer på liknande tema, men så tight och välgjord att den snarare bildar mallen än kopierar. Jag såg den alltså på DVD och inser naturkigtvis att bio hade varit den bättre upplevelsen (som alltid), fast jag hatar å andra sidan när bioljudet är öronbedövande och risken fanns nog här.
Hursomhaver, tvekar lite men 5/5 känns rimligt, sett till upplevelsen.