Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2014 v49

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v.49. Den är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Själv kommer jag att iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina egna betyg tenderar att flockas kring "4/5", det beror på att jag främst ser till att de film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om jag missat någon, säg till! Eller kryssa in er själva.

 

[Krille]

Jag har sett Immortals.

Den persiske gudakungen Hyperion (Mickey Rourke) är less på gudar och försöker förgöra dem och samtidigt erövra hela världen. Hans plan är att fixa Epirus båge och med den släppa lös titanerna så att Zeus (Luke Evans), Athena (Isabel Lucas) och de andra på Olympen ska kunna få käka ödmjukhetspaj. För detta syfte fångar han oraklet Phaedra (Freida Pinto) plus hennes systrar, och han vet inte vem som är vem. Kruxet för Hyperions del är förstås att Zeus förklädd till en Gammal Gubbe (John Hurt) tränar Theseus (Henry Cavill) att kunna ge Hyperion lite ödmjukhetspaj tillbaka.

Then epic stuff happens.

Kommer ni ihåg Vikingdom? Immortals är i stort sett samma film, fast helt okej och med grekiska gudar och utan evil plot twist at the end. Däremot, och till skillnad från Vikingdom, var den gjord med plånboken snarare än hjärtat, så att säga. Så den var snygg om än så där jobbigt färgkoordinerad överallt, rätt välproducerad, digitalt kladdig och allmänt sådär over the top. Jag fnissade gott åt alla smågrejer från grekisk mytologi, för de var rätt många.

Men jag kunde inte känna för den eller karaktärerna i den. Den kändes ... plastig, helt enkelt. Utan själ.

Vilket är synd, eftersom det enligt filmens voice-over-slutreplik är det som är det odödliga som titeln hänvisar till.

 

[krank]

Jag har sett Jodorowsky's Dune.

Det finns ju en filmatisering av Dune. Den är inte så jättebra, trots att det är David Lynch som ligger bakom.

Men... Det var en annan version på väg. Innan första Star Wars-filmen. Efter 2001, men inte långt efter. 1973. Och om Lynch kanske kan te sig som ett märkligt val, så... Alexandro Jorodowsky. Mina möten med honom har mest varit enstaka klipp, men han tillhör ju tydligt de stora surrealisterna. Mycket excentrisk, mycket märklig karl. Efter El Topo och The Holy Mountain så får han förtroendet att göra Dune.

Han skriver ett manus som inte har speciellt mycket med originalfilmen att göra. Han samlar sedan sina "heliga krigare" -- och vilken skara det är! Pink Floyd till musiken, Moebius till storyboards, Chris Foss till rymdskeppsdesign, HR Giger till att designa Harkonnen. Som skådespelare samlade han David Carradine, Orson Welles, Mick Jagger och Salvador Dali...

Filmen planeras bli omkring 14 timmar lång.

Den blir aldrig gjord, eftersom hollywoodproducenterna av någon helt obegriplig anledning inte vill skaka fram fem miljoner dollar att ge till en erkänt excentrisk surrealist-regissör som redan bränt 9.5 mille på pre-production. Det är visserligen ett gediget förarbete, med varje tekniska lösning löst, varje kostym designad, varje byggnad och set förberett ner till minsta detalj. But still...

Jag lämnar filmen med en trots allt ganska positiv syn på det hela. Kanske för att Jodorowsky själv uttrycker det så positivt: att även en ickegjord film är en skapelse, och att ett misslyckande bara är ett sätt att byta väg. Och man kan konstatera att filmen haft effekt: hans heliga krigare fortsatte samarbeta i olika projekt och gjorde grejer som Alien till exempel.

Jodorowsky själv uttrycker sig positiv till att göra animerad film av hans storyboards. Det tror jag skulle bli fullkomligt mega-ärke-awesome. Men samtidigt tror jag ingen film någonsin skulle kunna leva upp till den film som finns i ens skalle när man läst eller hört om den här filmen... Jodorowsky's Dune (alltså hans dunesfilm, inte den här dokumentären) är nog en film som passar bäst o-gjord, och bara existerande i våra hjärnor och drömmar.

BETYG: 4/5

Det är för övrigt skitläbbigt när Jodorowsky plötsligt gör följande liknelse: Hans hantering av Herberts original är "som när man gifter sig. Har man för mycket respekt för den vitklädda bruden blir det inga barn. Nej, man måste slita av henne kläderna och våldta hanne." Brrrrrh. Skitgubbe.



EDIT: Trailer

 

[Anchorman]

Jag har sett två filmer den här veckan, en på bio och en på bluray.

Först såg jag Warm bodies hemma i soffan. Helt ok film, blandning mellan komedi och romantiskt drama. Kille räddar tjej ifrån döden och de blir kära och tjejens pappa gillar det inte.

Och just det ja, killen är en zombie

Det är en rolig grej att se en zombie li kär och försöka bli människa igen. Jag rekommenderar filmen just på grund av att det är lite annorlunda, men det är inget mästerverkt.
3/5


Sen såg jag Nightcrawler på bio.
Den här filmen vann jag biljetter till på en frågetävling annars hade jag nog aldrig gått på en sådan här film(brukar mest gå på sci-fi eller superhjälte filmer )
Men den här filmen var riktigt bra! Jake Gylenhall är fantastik som huvudrollen.

Filmen handlar om Louis Bloom (Jake Gylenhall) som knegar sig runt men får för sig att göra en karriär på att "Nightcrawla" vilket är att åka runt på natten och filma olyckor, skjutningar, inbrott mm och sedan sälja till nyhetsstationer. Han har sina egna speciella sätt att hitta storys och det blir ruggigt spännande ibland.

4/5 rekommenderas starkt, inget måste att se på bio men en film man helt klart borde se någon gång