Jag har sett nya Hobbit-filmen.
Jag tyckte inte den var så pjåkig, jag är nog beredd att säga att det var den bästa av Hobbit-filmerna (vilket på inga vis gör den stellar, dock). Varför? Well...den hade inte samma trista struktur med transportsträckor och random encounters, och mycket mindre fjöntigt dataspeliga strider, sen är det något med själva upplägget som jag älskar. På sistone som spelledare har jag av någon anledning kommit att fascineras av -aftermaths-, alltså vad som händer -efter- en massiv konfrontation eller en episk klimax. Hur man plockar upp bitarna som återstår, hur man slickar sina sår, hur man bygger nya allianser, hur nya konflikter föds ur den gamla. och The Hobbit är egentligen smått briljant ur denna bemärkelse - jag älskar hur den jättefeta draken både i boken och filmerna egentligen bara är en faux antagonist; allt är liksom upplagt för att fajjten mot Smaug ska vara hela berättelsens klimax, men det -är- det inte, han dör bara hux flux, och istället blir klimaxet uppgörelsen som följer -på- hans död. Det är sådana grejer som ibland ändå får mig att tro att Tolkien förmågor som författare är lite underskattade. Filmen hanterade dessutom i stort detta bra; jag anser att de schabblade bort Smaug totalt i tvåan, men han får iallafall lite upprättelse i den fullständigt episka ödeläggelsen av Lake Town här, och fraktionerna som sedan dyker upp är aaskoola rent designmässigt, och jag skiter i vad andra tycker, jag diggar de bisarra riddjuren. Man valde klokt nog att minimera Beorns fattiga roll, och jag tycker faktiskt Azog är en asbra skurk, rent designmässigt - han ser helt sjukt jävla brutal och hotfull ut. (Bolg däremot var asfattigt designad). Sen känns filmen trots sin playtime bitvis lite rumphuggen; jag vet att jag klagat som fan på ending fatigue tidigare, men här saknade jag nästan nån slags epilog om hur det gick för dvärgarna i berget och deras Arkenstone (har för mig att boken hade en sådan epilog), och man fick fan aldrig riktig klarhet i hur det gick för Bolgs armé, eller Thrains för den delen. Men att Bards och Tauriels stårys inte fick nån jävla utdragen avslutning, det var jättebra - de är bara bifigurer.
bra saker i korthet:
- Thranduil. Fuck yeah. Stark kandidat för "Bäst alvlård någonsin". Askoolt riddjur, aaaskool outfit, asbra skådis, aaaaasdryg....löööve it.
- Bilbo. Jag vet inte varför men han är så jäääävla mycket koolare än hoberna i de gamla filmerna. Bilbo är inget jävla buääh määh gnäll gnäll, han är fucking ashård, tvekar inte, och bara lirar.
- Dvärgiska stridsbockar. Jag skiter i vad folk tycker, this was awesome.
- Azog (se ovan).
- Intressant narrativ; jag älskar hur hela filmen liksom går på nån utbyggd version av Burning Wheels tolkienistiska rasattribut; alverna drivs av grief och greed, orcherna drivs av hatred och greed, dvärgarna drivs av greed och hatred.
- Nazgûl-fajten. Jääääjj fangasm.
- Christopher Lee.
- Att dvärgarna är mer ivriga att ge sig på orcherna än vad alverna är.
- Massa black speech.
- En hel del ganska inspirerade och vackra scenografier/ljuseffekter, tex när Bilbo ser alverna och orcherna battla medan han har ringen på sig.
- Inga (eller extremt få) dvärg-skämt. Tack gud; låt de små skäggfjantarna behålla iaf lite värdighet. Det är det enda de har.
dåliga saker i korthet:
- Inga dvärgkvinnor.
- Inget dvärgspråk.
- Beorn. Så jävla miscast.
- Elrond. Fortfarande astrist.
- Thorins freakout lämnar mycket i övrigt att önska.
- Tauriels damsel in distress-bös.
- Oinspirerat soundtrack alldeles för recyclat från de gamla filmerna.
- Att Christopher Lee inte fick göra Smaugs röst.
- Den fullständigt vämjeliga comic relief-småskuren som var typ visir av Lake Town. Varenda scen han är med i blir komplett ödelagd av hans närvaro eftersom han är vämjeligt pinsam, onyanserad och en total disgrace to filmmaking. Tvi vale. Ett helt minuspoäng bara det.
- Att rustningar inte skyddar för fem öre.
- Att dvärgarna TAR AV SIG SINA JÄVLA RUSTNINGAR innan de chargar Azogs hela armé. WHAT THE FUCK? Det här var så jääääävla bajspuckat att det förtjänar ett minuspoäng i sig bara för det.
Sämst av allt var dock:
- Biljettpriset. VAD I HELA GLÖDHETA HELVETE HUR FAN KAN DET KOSTA 155 SPÄNN ATT GÅ OCH SE EN JÄVLA FILM? Kostade inte biobiljetter bara 80-90 spänn för några år sedan? Har folk -ingen- jävla smärtgräns? Jag skäms nästan lite att jag överhuvudtaget gick och såg den givet det jävla ockerpriset, men man var ju tvungen...och det har de jävla kapitalisterna givetvis räknat med, gaah.
men oavsett Femhärarslagets eventuella meriter som blockbuster-film betraktat lämnar jag den, och Peter Jacksons gigantiska Midgård-svit, med en rejäl axelryckning. Kanske är det delvis för att jag tappat sugen på den här typen av publikfriande blockbusters överhuvudtaget, men det var också förmodligen en rejält dålig idé att se om tidernas kanske allra bästa fantasyfilm, Mononoke-hime, bara timmarna innan jag gick för att se Femhärarslaget, som givetvis på i princip alla vis är medioker i jämförelse. Beter man sig så mer eller mindre ber man om att bli besviken.
