Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2014 v8

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,183
Location
Rissne
Ny vecka! Tiden går fort!

Det finns inte längre några riktlinjer för filmklubben.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Själv kommer jag att iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina egna betyg tenderar att flockas kring "4/5", det beror på att jag främst ser till att de film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om jag missat någon, säg till! Eller kryssa in er själva.

Den här tråden finns på gamla forumet också. Tänkte det väl kunde vara bra att dubblera, såhär i övergångstider.
 

Ymir

Liten kantbaron
Joined
18 May 2000
Messages
11,292
Location
Malmö/Lund Metropolitan Axis
Jag såg Frozen, den nya Disneyfilmen... på något vis jag inte är säker på lyckades den göra starkt intryck, ska försöka komma till rätta med det i det här inlägget. Kanske för att så mycket av estetiken byggde på skandinavisk historia och Norges geografi och allmoge-hantverk, så det är några väldigt fina småsaker som kulning och samiska på soundtracket, en bön på old norse och helt fantastiska spännen och texturer på kläder som liksom talade starkt till mig. Filmen är essentiellt en uppradning av vagt skandinaviska klichéer, och den vore intressant för en akademisk analys i kontexten av jänkares bild av Skandinavien...men mest var det väldigt gulligt och fint alltihop. Men sen när döper vi prinsessor till 'Anna' och 'Elsa'? Jävla bondenamn!

Frozen har en ganska intressant och oklyschig handling för att vara en Disneyfilm; det finns inte riktigt någon klar, central antagonist (här ville jag reflektera kring något som hade behövt en spoiler-tagg, men det verkar inte finnas på det nya forumet, så det får vara), och kärleksdravlet är rentav lätt dekonstruerat, tar något oväntade vändningar, och kretsar det primärt kring två systrar istället för flicka + pojke. Dessutom ganska kul metaforer i flera lager, och sånger som är extremt plottbärande, även om bara en av dem ('Let It Go', såklart) är riktigt bra. Animationerna är fullkomligt gorgeous och supersöta.

men Disney...er jävla comic relief. JAG HATAR DEN JÄVLA SNÖGUBBEN! Renen Sven, han funkar, han är inte in your face, han har en bra dynamik going med sin husse, och han kan inte prata...men snögubben...alltså...till hans försvar har han mer med handlingen att göra än tex de totalt poänglösa jävla gargoylerna i Ringaren i Notre Dame, för att inte tala om de jävla smådjuren i Pocahontas... men sättet han är designad på...känns så otroligt...konstigt...jämfört med allt annat i filmen, och hans sångnummer med öknen och sommaren är en enorm mood whiplash som man helst bara vill snabbspola förbi. Han är inte särskilt likeable, och trots att han inte är direkt påfrestande sticker hans närvaro i ögonen och jag önskar han inte varit med. Hur kommer det sig att Dreamworks kan göra fantastiska filmer UTAN störiga, verbala sidekicks, tex 'Vägen till El Dorado' och nu senast 'The Croods', medan ni på Disney MÅSTE hänfalla till sidekick-baserad comic relief som får alla(?) vuxna tittare att vilja banka huvudet i en vägg tills smärtan går över?

Till syvende och sist tror jag det som irriterar så mycket är mood/design whiplash. Merparten av settingen känns klassiskt Disney-sago-mysig, en liknelse med en murrig lusekofta vore ovanligt relevant här... men snögubben känns som han rymt från typ Despicable Me. Trollen i Frozen stör inte alls lika mycket, för deras design känns inte lika outside context...men jag hade helst sluppit dem med. Samma typ av mood/design-whiplash går för övrigt igen i Frozens titel och poster... jag var inte alls intresserad av att se den för jag trodde den var någon hyperkontemporär, modernistisk grej a'la Despicable Me....varför döpte de den inte bara till "The Snow Queen" som de hade tänkt från början? Det finns en mångbottnad metaforiskhet i titeln 'Frozen' som inte är så dum, men den signalerar helt fel stämning sett till vad filmen faktiskt är, dvs en Disney-muterad H.C. Andersen-saga. Hade jag vetat att den innehöll stavkyrkor, svärd, lutfisk, näbbstövlar och allmogemönstrade klänningar hade jag sett den för länge sedan.

Sedan kan jag som historiker inte hjälpa att reagera lite på att kläder ser ut som typ 1800-tal (som definitivt rymt från illustrationerna i Draug), men skjutvapnet of choice är armborst...men men, det är en ren detalj och inget som drar ned intrycket det minsta.

Sammantaget är Frozen trots allt en väldigt bra film. Den är inte lika bra som The Croods, som är fantastisk, men den gör ett oproportionerligt starkt intryck på grund av att filmskaparna verkligen sprängfyllt den med Skandinavien-kärlek; hur ofta får man se det i Hollywoodfilm?
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,183
Location
Rissne
Jag har sett Matrix: Reloaded. (Är det bara jag, eller är det en skitkass titel?)

Kort sammanfattning: Neo är ball, men vet inte vad ha ska ta vägen och göra riktigt. Samtidigt har Mr. Smith blivit ett virus, och maskinerna har börjat borra sig ner mot Zion.

(Jag tror förresten inte att det är en slump att sta'n heter Zion och att vi såg i Animatrix att maskinerna byggde ett "Israel". Dualitet och associationer är de här filmerna rätt bra på.)

Även om jag ogillar det här med mysticismen och "the human spirit" som vinner över den kalla maskinen, och definitivt står på Arkitekten och maskinernas sida i konflikten (och Lock, han är också förhållandevis rationell), så uppskattar jag ändå den här ganska sköna teknomystiska aspekten av filmerna. I den här kommer fler mystiska element in än i föregående film, och jag tycker att det funkar rätt bra. Både vad gäller karaktärer som är "vampyrer" och referenser till cykliska tidsuppfattningar, återfödsel och karma, änglar...

Filmen introducerar en shitload av nya figurer, som alla glatt sprutar ur sig lightversioner av olika filosofiska problemformuleringar eller ställningstaganden vid minsta provokation. Det tycker jag också funkar. De nya karaktärerna - Tvillingarna, Merovingian, Seraph etc - har tillräckligt mycket egen personlighet och så för att faktiskt funka och bli minnesvärda.

Effekterna är... Alltså, jag kan inte klaga på någonting som händer efter mötet med Merovingian, egentligen. Kanske blir det lite småuppenbart i vissa shots att ett par ben eller ett klädesplagg är datoranimerat, men det stör inte supermycket. De flesta fightscener känns fysiska och verkliga, även om de givetvis fuskar vilt med greenscreen och så. Nån scen har lite dålig compositing och saknar känsla av djup (när ett tak dras av en bil till exempel; ljuset funkar inte alls där). Annars är hela sekvensen på motorvägen bland det maffigaste jag sätt i actionfilm öht, lätt.

Men. Elefanten i rummet: fightscenen mot Smiths. Nu tänker jag mig att Matrix-fanbois och eventuellt också filmens skapare såhär i efterhand kan tänkas säga att det "var meningen" eller så, men jag tycker att det är sjukt störande att hela andra halvan av den fighten ser ut som något från ett X-boxspel... Jag får för mig att idén med "virtuella skådespelare" var ganska hypad under början av 2000-talet. Jag minns att folk inför Final Fantasy: Spirits Within (2001) påstod att det skulle se helt verkligt ut, det pratades om att verkliga skådisar snart skulle kunna fasas ut... Vi kan väl säga att tekniken inte är där än år 2014, och definitivt inte 2003. Nu när jag tänker efter: FF:SW kom 2001, Matrix: Reloaded kom 2003. Och den senares virtuella skådespelare är fulare.

Sedan var såklart grott-ravet alldeles för långt och trist, men det är en småsak.

Jag tycker att det här är en helt okej mellanfilm, som ändå har med flera hyfsat pivotala delar i helheten. Det är inte BARA transportsträcka, så att säga.

BETYG: 4/5
 

Lukas

Mannen i Gult
Joined
25 Jan 2010
Messages
3,717
Location
Huddinge
Jag har varit på bio och sett internets nya favoritfilm The Lego Movie

Filmen handlar om Emmet som är en vanlig person i den stora Legostaden, hjärntvättad av de tydliga instruktionerna som alla invånare lever efter. En dag så möter han den coola Wildstyle och inser att han är den mytomspunna masterbilder och ger sig ut på ett äventyr för att stoppa den onda Lord Business från att limma ihop alla legobitar.

Den här är inte så mycket av en film som det är en visualisering av ett barns lek. Det är ologiskt, energirikt och kreativt. Och all kritik jag har mot filmen kan vifta bort om man väljer att se filmen ur det perspektivet.

Filmen är teknist sett okej, designen var otroligt vacker när allt är byggt av lego även vatten och explosioner, det skapar en egen visuell stil som är ytterst charmig.
Storyn är filmens största svaghet eftersom den är ofokuserad och rätt så platt. Humon i filmen ligger i det absurda som bara kan hända i en film baserad på barns fantasi. Ett exempel är när det partar om säkerheten på ett ställe och säger att där finns "lasrar och hajar och Laserhajar" Den här typen av humor fungerar egentligen bara som överraskningshumor så att se om filmen känns som totalt onödigt.

Den här filmen har sorgligt nog fallit ner i den vanliga animeradefilm problemet att de fokuserat mer på stora namn än på BRA röstskådespelare. och det tycker jag som röstskådespelarfantast är tråkigt. Det var aldrig dåligt men det var flera som inte direkt var bra.
Bäst var Will Arnetts Batman och sämst var nog Liam Neeson som good cop (hans Bad cop var bättre).

Sedan borde jag säga något om Filmen totalt värdelösa tredje akt men det blir svårt att göra utan spoilertagg.

Filmen har nördiga referenser så det uppskattats, och jag hade en underhållande upplevelse, i alla fall under akt två i filmen, men det här är inget jag tror att jag kommer se igen. Och När det kommer en uppföljare så är jag bara intresserad om de ger Batman en stor roll.

//Lukas som nu kommer spendera kvällen med att sjunga "everything is awesome"
 

Max Raven

T12-kultist
Joined
20 Oct 2009
Messages
4,346
Location
Malmö
Jag har sett tre filmer denna vecka: Wreck-it Ralph, White House Down och RED 2.

Wreck-it Ralph handlar om Ralph från spelet Fix-it Felix Jr, ett spel som var stort på 80-talet. I en gammal arkadhall så har Ralph (typ) tröttnat på att vara skurken och smiter iväg för att visa att han också kan vara hjälte. Det är en trevlig film med referenser till andra spel man känner igen - Sugar Rush, Turbo och Hero's Duty t ex. Utöver det finns det en del andra skumma figurer som jag tror är skapade för filmen - Q-bert? Zangief? Någon slags stor sköldpadda med taggigt skal? "Pac-man"? Tapper? De är visuellt tilltalande, men vissa undrar man om filmskaparna tagit kopiösa mängder droger när de kom på dem.

Trevlig film, underhållande, trevliga personer. Kanske aningen förutsägbar till viss del, men det är för att man har sett liknande filmer tidigare som gammal räv. Överlag är det väl genomfört.

Betyg: 5 av 5

Bechdel: Lyckat - delvis p g a att Sugar Rush, som folk vet, har nästan enbart flickor i sitt roster.

(Skämt åsido så smälter referenserna in rätt bra med handlingen - det är oftast mer småblinkningar än betydande grejer.)

White House Down
Jag såg Olympus has Fallen för ett tag sedan. Det här är den andra filmen med typ samma tema - terrorister invaderar Vita Huset. Men medan de tidigare var riktigt dålig (delivs för att den försökte ha seriös gisslandrama-action med absurda/korkade action-element) så är den här faktiskt rätt bra. Varför? För att det här är Die Hard, White House Edition. Med andra ord är huvudpersonen en livvakt, en average guy som vill komma in i Secret Service och har problem med sin familj. Terroristerna har en gisslansituation men deras egentliga mål är ett annat (passande uppskruvat eftersom det är Vita Huset) och det är inte fokus på gisslandrama.

Betyg: 4 av 5.

Bechdel: Tror inte det?

RED 2
RED handlade om pensionerade hemliga agenter som drogs in i en komplott, och en yngre dam som blev indragen i alltsammans eftersom huvudpersonen Frank Moses (Bruce Willis) flörtade med henne via telefon. Nu har de dragit sig tillbaka, men förhållandet knakar i fogarna.

Givetvis är någon dum nog att dra in dem i en ny komplott (skurkar har dåliga överlevnadsinstinkter) och gänget samlas igen. Er, en del åtminstone.

Jag saknar Morgan Freeman från första filmen men den här filmen är i övrigt samma koncept - gamla spioner som sparkar stjärt. Och det är underhållande.

Betyg: 4 av 5

Bechdel: Jag är lite osäker. Victoria är tillbaka igen men tror hon och vad-hon-nu-heter inte utbyter så många ord utöver de kring Moses förhållande. Det är å andra sidan typ 50% av dialogen i den här filmen, känns det som. Gamla agenter snackar relationer... Känns som ett running gag.
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,540
Location
Mölndal, Sverige
Jag har också sett Matrix: Reloaded.


Matrix: Reloaded har för mig lite av sjuminutersproblemet (dvs Hollywood-paradigmet "nä, nu har det inte hänt nått på sju minuter, släng in några ninjas"). Och eftersom när det inte händer något ganska ofta innebär dialog som faktiskt tvingar en att tänka en smula, så måste Matrix: Reloaded överkompensera en smula.

Och med "en smula" så menar jag rätt mycket. Fajten med alla Smiths (den första) är på tok för lång för vad den gör stårymässigt. Samma gäller fajten med Seraph. (Däremot tycker jag om rave-scenen i grottan. Den är en extended kärleksscen, en scen som för mig bara är eufori och glädje.)

Lawrence Fishburn gör rätt bra ifrån sig som Morpheus, och är den som gör den största karaktärsresan. Keanu Reeves gör sin roll som Neo som han alltid gör, så han passar även om han egentligen skulle kunna ersättas av en skiva plywood. Carrie-Anne Moss imponerar inte så mycket på mig heller som Trinity. Hon låter stel och inte övertygad om vad hon gör där. Hugo Weaving hånflinar, fnyser, häcklar och försöker i allmänhet stjäla showen. För det mesta lyckas han, men till skillnad från den första filmen så är det här mer i form av sheer brute force by numbers snarare än finess.

För att vara en mellandel så är den här ovanligt avslutad. Hade det inte varit för den absolut sista scenen så hade den stått ganska bra för sig själv. Men nu finns den där tillsammans med en post-credit sneak peak på nästa film.

Och den funkar bättre än jag trodde. Kanske beror det på att mina förväntningar den här gången dragits ner tack vare besvikelsen som orsakades av de enorma förväntningarna som jag hade när jag såg den första gången. Så nä tänker jag dra ner mina förväntningar inför nästa vecka.
 

Lukas

Mannen i Gult
Joined
25 Jan 2010
Messages
3,717
Location
Huddinge
Jag Har sett veckans Riccifilm Black Snake Moan,

Filmen handlar om två skadade individer Rae (Ricci) som är en kvinna som är en Sexberoende och Lazarus (Samuel L. Jackson) som känner sig övergiven sedans hans fru lämnat honom.
En dag så hittar Lazarus Rae på vägren, misshandlad och nära döden, han tar in henne och bestämmer sig för att bota henne, och när han inser att hon kommer försöka fly så kör han med tvångsvård med hjälp av en kedja...

Den här filmen behandlar rätt så mörka ämnen, och den gör det bra, respektfullt och med känsla av kärlek. Filmen blir om groteska handlingar som hänt bra människor, men på ett vackert sett. Det skulle inte förvåna mig om det finns människor som skulle kalla den här filmen djupt sexistisk eftersom det handlar om en man som kedjar fast en kvinna för att lära henne bli en bättre människa, och det är en fullständig valid tolkning. MEN jag anser att man delvis missar poängen om man ser filmen på det sättet, För samtidigt som om Rae blir än bättre människa av det så blir även Lazarus det. Fastkedjningen ä en desperat handling och filmen gör ingen försök att maskera att det än en hemsk handling, Här fungerar filmens bildspråk otroligt bra.

Filmen är vacker och välgjord, men den har ett vist problem med uppbyggnaden av storyn, det tar nämligen 40minuter innan storyn kommer igång, och även om det vi får se innan är viktigt så borde kanske regissören försökt klippa ner det lite.

Skådespeleriet är sjukt bra, det är utan tvekan som jag kan säga att jag anser att det här är Samuel L. Jackson bästa roll. Och alla mindre karaktärer gör också ett förträffligt jobb.

Veckans Ricci recension: Än en gång får Ricci spela skadad, Men jag tror faktiskt att hon lärt sig något under alla de här åren, För den rollen hon levererar nu är så sjukt mycket starkare än alla andra försök hon gjort på den här typen av roll. Ricci får tittaren att känna sorg, medlidande men också hennes hopp. Det här är utan tvivel hennes starkaste roll.

Obs om ni funderar på att se filmen bli inte avskräckt av de grovt sexualiserade affischerna för filmen, De är inte speciellt representativa för filmen.
Ymir said:
En av flera grejer som redeemar 'Black Snake Moan' genusmässigt för mig, är att Riccis karaktärs pojkvän är ännu svagare och mer sårbar än hon är, -trots- att han är militär. -Hon- måste på något vis må bättre så att hon kan ta hand om honom, och att de i slutändan kan ta hand om varandra. Detta ger hennes karaktär agens och låter henne visa styrka, och ser till att hon inte bara är ett offer, utan en person. Men kedje-grejen är kanske inte helt harmlös, tycker jag, det finns en vag antydan av något lätt unket eller fucked up i den symboliken, i slutscenen. Likfullt är Black Snake Moan en suverän film, som fått oförtjänt mycket hat på grund av vad den -verkar- vara men inte är.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,183
Location
Rissne
Idag har jag sett två filmer.

Först ut var Enders Game. Det är en film med lite bakgrund; Boken den är baserar sig på, med samma namn, är skriven av den på många sätt obehaglige författaren Orsom Scott Card. Card är hyfsat konservativ och kristen och har bland annat jobbat hyfsat hårt för att homosexuella inte ska få gifta sig, och så.

Boken får ändå anses vara en klassiker inom sci-fi. Den är militaristisk och på många sätt gräslig, men den har ett par intressanta dilemman och en plot twist som funkade bra för mig första gången jag läste den.

Filmen håller sig hyfsat nära boken och handlar om unge Ender Wiggins, familjens tredje barn i en värld där man bara får ha två. Han föddes för att kunna tjänstgöra som soldat i kampen mot insektoida aliens som man lyckades spöa när de försökte kolonisera oss för ett tag sen. Då stoppades de av den berömde hjälten Mazer Rackham - nu är det tydligen ett gäng barn som ska göra't. Med Ender i spetsen.

Så... Större delen av filmen är Ender som tränar. Backstoryn sköts via ganska tunn exposition som egentligen inte ger så mycket, och eftersom vi inte har samma tillträde till Enders tankar som i boken blir han ofta ganska platt och stel.

Originalet har i princip inga kvinnor alls. Här har en psykolog (svart) kvoterats in. Originalet nämner - tror jag - inte etnicitet eller hudfärg. I filmen finns flera representerade. Den fixar dock inte Bechdel.

Skådespelarna gör överlag bra ifrån sig utifrån omständigheterna. Effekterna är snygga som fanken. Plotten funkar överlag bra, och han jag såg filmen med - som inte läst boken - blev ganska nöjd när han räknade ut twisten bara ett par minuter innan den avslöjades.

Jag grips aldrig riktigt av berättelsen, dock. När jag läser boken känner jag empati med Ender, det har jag aldrig här. Det känns som att de verkligen stressar igenom plotten. Och det gör de väl också; boken är inte direkt fylld med utfyllnadsfluff så att få plats med allt relevant i en tvåtimmarsfilm känns smått omöjligt.

Det här borde ha varit en miniserie egentligen.

Men, jag är underhållen hela filmen igenom. Eftersom jag läst boken kunde jag fylla i hålen; som komplement till boken funkar filmen bra. Så det blir en lätt tveksam fyra -- jag kan trots allt rekommendera folk att se den, åtminstone om de gillar den här sortens film.

BETYG: 4/5

Den andra filmen var Riddick. Den nya, alltså.

Den var hemskt dum. Inte fånig på samma sätt som tvåan, men jätte-jättedum.

Hur dum?

Riddick omvänder en lesbisk tjej spelad av hon som var Starbuck i BSG. Genom att vara hård och vräka ur sig sexistiska kommentarer.

Extra tydligt att Riddick i själva verket är rymd-Conan: Han pratar om att "bli civiliserad" som den största synden. Han blev ju kung i förra filmen; men då blev han slapp och så försökte de mörda honom.

Snygga effekter, Stackbucks tutte och ball varelsedesign kan inte rädda det här manuset. Se inte den här filmen.

BETYG: 2/5
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,183
Location
Rissne
Krille;n2348 said:
(Däremot tycker jag om rave-scenen i grottan. Den är en extended kärleksscen, en scen som för mig bara är eufori och glädje.)
Det är möjligt att mitt motstånd mot den grundar sig i hur extreeeeemt osexig jag tycker musiken är. Och att Lawrence Fishburne inte direkt sätter nån schysst ton - den mannen ska mullra, inte ropa. När han ropar låter han bara som en tönt.
 
Top