Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2014 v9

[krank]

Ny vecka! Tiden går fort!

Det finns inte längre några riktlinjer för filmklubben.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Själv kommer jag att iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina egna betyg tenderar att flockas kring "4/5", det beror på att jag främst ser till att de film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om jag missat någon, säg till! Eller kryssa in er själva.

 

[krank]

Jag inledde den här veckan med att se Daredevil med Ben Affleck.

Jag tyckte att den var mycket mindre dålig än jag tyckte den var förra gången. Då fokuserade jag nämligen på Afflecks platta skådespeleri och hur tråkigt det var att Kingpin inte fick vara en tjock vit snubbe. Och ja, det betyder att det var ett tag sedan jag såg filmen; sedan dess har jag ju dels blivit bättre på att uppskatta filmer överlag, dels blivit bättre på att uppskatta även filmatiseringar som skiljer sig från sina original.

Bra saker:
- Jag tycker att Bullseye är ganska roligt genomförd trots allt. "Vansinnig irländare" är fortfarande mycket mer personlighet än jag sett av karaktären i serierna. Sen är Colin Farrell väldigt bra på att göra straight-faced lustiga figurer också.
- Jag tycker att Michael Clarke Duncan gör ett bra jobb som Kingpin. Rätt sorts dryghet, helt klart. Synd på slutet, bara.
- Jag tycker om hela tillbakablicken som visar Daredevils bakgrund.
- Jon Favreau kan väl tydligen bara spela en sorts roll, men den funkar ganska bra här.
- Elektra får vara hyfsat badass ändå.

Dåliga saker:
- Elektra får vara alldeles för brudig.
- Det är inte romantiskt att Daredevill stalkar Elektra med hjälp av hennes doft. Det är BARA creepy. Det är inte heller ocreepy att hålla på och störa tjejer som bara vill läsa på caféer, och att använda sin blindhet som en pickup line. Uääääääkh.
- Ben Affleck har ful och opassande frisyr. Han ser bara ovårdad ut.
- Han utstrålar dessutom mer dryghet än kompetens och coolhet, vilket jag inte tycker funkar så bra.

Kamraten jag såg filmen med störde sig på de datoranimerade sekvenser där Daredevil skuttar runt, men ärligt talat behövdes scenerna och jag tror ingen människa är kapabel till dem.

Så...

Alltså, jag vet inte. Det är ju inte en bra film. Den fick mig inte att kräkas. Den var, kort och gott, "ganska okej". En bagatell, ett "Meh".

BETYG: 3/5

Hmmm... Ska man se Elektra härnäst kanske?

 

[Voldstagg13]

Såg just 'Jack the Giant Slayer' från förra året.
Vill bara inleda med att det är få storfilmer som jag kan såga som rent dåliga nuförtiden, de har för stor budget för att bli dåliga på det sättet (även om de kan vara ointressanta, för långa etc.). Jack tGS är just ett sådant exempel: storyn, effekterna och skådisarna 'funkar' och äventyret vinner någonstans över humorn. Men att ställa den i hyllan för att se om vid tillfälle tar emot, så bra är den inte.
Jag tror bara några få detaljer kommer att sitta kvar i minnet, resten blir en axelryckning.
Så...3/5 är väl godkänt, den slår ihjäl ca.110 min. utan att reta upp mig med rena djupdykningar...fast jag kan ju ha missat något.

 

[CSPTT]

Såg alla Feast filmerna

Jag förstår fortfarande inte handlingen och alla monster försöker ha samlag med dig och då multiplicerar dom sig. Om någon kan förklara handlingen så bra.

Betyg i totala 3/5 okej

Spoiler: kommentarer

Handling? Monster dyker upp, folk dör. Slut handling.

Okej, folk försöker överleva också.

 

[krank]

Jag har sett Matrix: Revolutions. På blu-ray dessutom, eftersom min box nu äntligen behagade levereras. Bra utgåva; minimalt med tjafs innan. En 3s FBI-varning, men sen drog filmen igång direkt. Bra bildkvalitet.

Jag tyckte skitmycket om den här filmen. När den kom gillade jag den mer än de flesta andra; jag misstänker att det var pga att jag gått förbi "Matrix 1 var cool för att den var djup" medan de förväntade sig... tja, någon form av djup.

Handlingen: Nu är det krig.

Ja, det är inte så mycket mer än så. I början är det lite tjafs när Neo är fast i nåtslags limbo mellan maskinvärlden och The Matrix, och träffar trevliga indier som pratar om karma och kärlek. Men ganska snabbt blir det c:a två timmar i princip oavbrutna actionscener.

Och vilka actionscener sen! Oh boy og boy oh boy. Specialeffekterna har åldrats med mycket värdighet. Allt är supersnyggt, och trots att striden är extremt detaljerad effektmässigt (ganska mycket plotter så finns flera tydliga berättelsetrådar. Om Zee och Charra som skjuter raketer mot de slemma robotarna. Om Kid och kapten Mifune, där Kid växer och får axla soldatrollen. Om Niobhe och Morpheus, som finner varandra igen under en läskigt snygg och väldigt fräsig sekvens där de flyger skepp genom trånga tunnlar.

Allt är apsnyggt, samtidigt som de skördar alla de där lösa trådarna och påbörjade berättelserna från de tidigare filmerna.

Jag gillar också skarpt att en del av poängen blir att man inte kan kriga fram fred. I det här fallet är det ett gemensamt hot som gör fred möjlig, men huvudpoängen är iaf att utrotning aldrig var svaret, och att människor och maskiner på nån nivå behöver varandra.

Jag kan spontant inte komma på så många sätt den här filmen skulle kunna bli bättre, faktiskt. Om man ser den som sista delen i en effektmaffig actionfilmstrilogi som ibland kryddar sitt manus med kalorisnål filosofi, då. Ser man den och förväntar sig en filosofisk film som kryddar med action blir det nog inte lika bra.

Den fixar förresten bechdel.

Jag kom på ett sätt den kunnat vara bättre: Mindre snoppfest.

BETYG: 5/5

 

[krank]

Nästa vecka tänker jag förresten påbörja ett Robocop-tema och se originaltrilogin som jag nyligen fick hem på blu-ray. Ifall nån känner sig sugen.

Spoiler: kommentarer

Jag är nog på!

 

[Voldstagg13]

The Art of the Steal, 2013.
En film om Den stora stöten, bedrägeri på flera nivåer och hämnd. Det har gjorts förut, väldigt bra i vissa fall, så allt hänger på vilka skådisar som är med och hur bra den är skriven, och regin naturligtvis. Det roligaste med filmen är att se en riktigt sliten och lätt åldrad Kurt Russell, men resten av rolllistan imponerar. Filmen då? Jodå, storyn hänger ihop och bitvis är den väl värd att se.
Men nånstans känns det som en film som har lite för roligt på bekostnad av något annat, som om den kunde varit lite mera.
Nåja, nu fegar jag lite med betyget, men 3,5/5 speglar en kul rulle för stunden, men kanske inte för filmhistorien.

 

[Rymdhamster]

För att fira första filmklubbsinlägget på nya forumet så har jag valt en till sån där gammal film från min barndom som färgat min smak och fantasi:

Knights (1993)

Cyborger, postapokalysm, Lance Henriksen, Kris Kristofferson... hur kan det bli fel? Tja... ett halvdassigt manus, och lite väl mycket överspelande hjälper ju helt klart till med det. Samtidigt kan jag inte riktigt undgå att älska den. Cyborgs! Lance Henriksen! Kris Kristofferson! Postapokalysm!

För mig har det här visat sig vara en film som är så dålig att den blir kul. Komentarerna är riktigt jäkla ostiga (och känns klart inspirerade av en av världens bästa filmer: "Princess bride") ondingen är så sjukt "over the top" att jag bara sitter och garvar åt honom. Effekterna är så pass bra gjorda att skrockar uppgivet åt att den inte använde dem för att göra något coolare.

Det här är på inga sätt en kvalitetsfilm på något plan, och slutet är helt hysteriskt fånigt (den här filmen verkar vara någon slags pilotavsnitt för en tv-serie som alrig gjordes).

Betyg: 5/5 (Eh va? Ja, om man gillar ostiga, dumma, "over the top"-filmer!)

 

[Krille]

Nu har jag sett Matrix Revolutions.

Ska vi se vad jag har att tillägga till vad krank sade...

För det första, det är jävligt skönt att de faktiskt tillbringar halva filmen med att bara bygga upp inför att maskinerna bryter igenom och kriget börjar. Det är inte helt olikt Slaget om Helms Klyfta i en helt annan trilogi som också filmades på världens undersida.

Jag stör mig lite på Commander Lock. Han tillbringar både den här filmen och den förra med att vara ett oresonligt rövhål. Point in case: ena sekunden medger han att dockan är förlorad, och inte mer än ett par minuter senare, när The Hammer brölat igenom den halvöppna porten - som öppnades på Locks order så att Hammer kan komma in och smälla av sin EMP - och Hammer mycket riktigt EMPat skiten ur stormstyrkan, så skäller han ut Niobe, Morpheus och Roland för att ha lämnat över dockan till maskinerna på ett silverfat. För helvete, bestäm dig!

Jag stordiggar hur Ian Bliss inte bara spelar Bane, utan imiterar Hugo Weavings gestaltande av Smith, ner till hur Hugo Weaving betonar språket. Samtidigt stör jag mig lite på det, för det belyser hur ärke-karakteristiskt Hugo Weavings gestaltande är, så till den punkt att det är ett stående skämt i den helt andra trilogin, "welcome to Rivendell, Mr Anderson". Hur mycket man än gillar Hugo Weaving så är han Hugo Weaving oavsett om han har solglasögon och kostym, spetsiga öron eller Guy Fawkes-mask och mantel.

En sak som har mumlat i bakhuvudet sedan förra filmen är att det är sisådär minst hälften av statisterna som är färgade och en rätt stadig bit av huvudpersonerna också (om än inte just Neo och Trinity). Och alla namngivna antagonister i maskinvärlden - Merovingian, Arkitekten, Smith, Bane - är vita. Riktigt skoj är att tre hyfsat viktiga biroller - Sati, Rama-kandra och Kamala - framställs som indier. Jag är inte helt säker, men etniciteterna i Matrix Revolutions känns som en väldigt medveten poäng.

Don Davis och Juno Reactor gör musiken igen. Det känns liksom inte som en Matrix-film utan Juno Reactors Navras på högsta volym. Don Davis har en rätt atonal och omelodisk stil och har väldigt maskinella rytmer utan några som helst avbrott annat än tunga ackord. Det är en helt annan stil jämfört med andra av mina favoritkompositörer, men den passar som handen i handsken.

Pacingen är jag inte helt nöjd med. Garderobsfajten känns helt onödig, slaget om dockan aningen för långt, och slutfajten tar aldrig riktigt tag i mig, speciellt inte efter den emotionella urladdningen precis innan (som för övrigt har enda tillfället då jag känner att Keanu Reeves kommer ut med sina känslor, och det krävs typ att man gömmer honom bakom bandage för att det ska lyckas). Den känns mest som att den är till för att showcase-a tryckvågor i regn, vilket (sarkasm) är en så aphäftig effekt att de måste använda den fyra gånger när Neo och Smith smäller in i varandra.

Vilket för mig till Neo.

I första filmen var Neo helt jävla bortkollrad och försökte dölja det i uppstudsighet, vilket var en roll som passade Keanu Reeves bra. I andra filmen var han asstöddig som en Stålmannen med kass uppväxt och självhävdelsebehov ungefär fram tills han träffade Oraklet, vilket var en roll som också passade Keanu Reeves bra. Här är han ödmjukt medveten om sin plats i universum, till och med när han är bortkollrad på tågstationen - och lustigt nog funkar det. Av alla roller som Keanu Reeves kan tänkas spela så är "ödmjukt medveten" inte alls det jag trodde han skulle kunna spela, men ... tja, träbocken klarar av det också, på något bakvänt sätt.

Jag skyller på solglasögonen och bandaget. Kan man bara gömma Keanu Reeves ögon så finns det en chans att lite skådespelande kan komma ut. Så lyder min teori i alla fall.

 

[krank]

Jag har just sett Donnie Darko: Director's Cut. Det känns väldigt viktigt att påpeka att det här är just Director's Cut-versionen, av anledningar jag kommer till om en stund.

Filmen handlar i varje fall om en tonåring (går han i motsvarande högstadiet eller gymnasiet? Jag lyckas aldrig hålla reda på amerikanska skolsystemet...) som heter samma sak som filmen. Donnie har någon form av mentala problem; dissociering, alienering, schizofreni... Sånt. Han ser saker. Och hör saker. Som en person i en skrämmande jättelik kanindräkt som säger åt honom att göra saker.

Eller så är han någon form av ofrivillig tidsresenär. Eller bara kaninen Franks sätt att reparera en tidsström som gått fel. Eller så är allt bara en dröm.

Det här är en film jag såg för ganska många år sedan och som gjorde ett mycket djupt intryck på mig. Den är helt enkelt riktigt, riktigt bra. Osäkerheten om vad som är verkligt och de mardrömslika sekvenserna kontrasteras på mycket snyggt sätt mot de stundtals extremt "realistiska" vardagsscenerna, med barn och vuxna som är... elaka mot varandra och allmänt dumma i huvudet. Lärare som lär ut dumheter, livscoacher som snackar bedrövlig dynga, folk man överhuvudtaget inte kan prata med. Och karaktärerna är komplexa; de har masker utåt och olika sätt att fungera beroende på sammanhang. Allt känns väldigt levande, tycker jag.

Och det, i sin tur, kontrasteras mot när de här vardagliga människorna plötsligt gör eller säger något som antyder att de liksom är med på det hela. Att de är en del av, eller känner till, det mardrömslika.

Musiken är asbra. Filmen utspelar sig 1988, och använder musik från rätt tidsperiod på ett mycket bra sätt, tillsammans med skum och psykotisk ambient musik som jag använde som rollspelsmusik i flera år.

Filmen fixar bechdel utan att ens försöka speciellt hårt.

...Men så kommer vi till det här med Director's Cut. Jag önskar att directorn låtit bli att cutta i sin redan färdiga, och närmast perfekta, film. För vad den här versionen gör är att den överförklarar. Skriver publiken på näsan. I originalet fick man gissa och pussla om hur saker hängde ihop, här får vi istället boksidor som är facit, som kombinerat med övertydliga flashbacks gör att den mardrömslika sidan känns alldeles för förklarad, sammanhängande och begriplig.

Den här versionen har lite bättre musik på sina håll, och lite karaktärsfördjupning, men... Not worth it. Se inte den här versionen. Se originalklippningen. Jag kanske ser den vid senare tillfälle; antagligen skulle den få 5/5. Det får inte den här. Jag har svårt att betygsätta den här... Jag har ju sagt att 4 är "kan rekommendera folk att se". Medan "avråda" är en 2:a. Men bara för att den är sämre än den andra versionen är den ju inte sådär tvåa-dålig i sig själv... Så det får bli en fyra ändå. Men på riktigt: Se inte den här. Se originalklippningen.

BETYG: 4/5

Spoiler: kommentarer

Den här filmen är också en riktig citatgruva. Klassiker som "sometimes i doubt your commitment to Sparkle Motion!" eller

"Donnie: Why are you wearing that stupid bunny suit?
Frank: Why are you wearing that stupid man suit?"

Jag gillar att filmen trots sin tuffa alternativa stil och sin märkliga metahistoria klarar av alla viktiga moment som en film i High School genren ska ha. det är Prom, det är dejtande det är en vuxenvärld som inte fattar och så vidare.
Håller med om att orginalklippnignen är bättre och att ju mindre man anar om regissörens lösning på mysteriet desto bättre.

 

[Jocke]

Jag har sett ENDERS GAME. Det är sci-fi på ungdomsboksförlaga. Harrison Ford tränar skitsmarta barn till att bli supersoldater, i rymden. Den smartaste ungen heter Ender och efter som han är så smart (att vara smart i den här filmen är att vara både hänsysnlös och empatisk samtidigt) så ska Ender tränas till att avsluta det Stora Kriget. Det känns lite som att författaren har börjat med insikten att Enders Game är ett tufft namn och jobbat bakåt därifrån.

Det jag inte gillade med filmen var att den var för montage-aktig och att samma sak hände hela tiden. Ender kommer till en ny plats. Han blir osams med de andra ungarna, ifrågasätter nån regel och tävlar ni något slags militärövning mot andra lag.

Det jag gillade var att banskådisen som spelade Ender var helt ok och att man får känslan av att han faktiskt är sjukligt smart då och då.

Det finns spoilers och sådär, men de är av den typen att om man vet något om Ender-universumet så vet man just det. Ungefär som med Soylent Green eller Apornas Planent.

Betyget kan bli en TREA av FEM. Det är en ok rulle liksom.

 

[krank]

Eftersom Robert Jonsson påminde mig om dess existens, och eftersom jag inte sett den, så har jag idag sett S. Darko, "uppföljaren" till Donnie Darko.

Den handlar om två snygga tjejer (varav en ska föreställa Donnies yngsta syster) som fördriver en timme och fyrtioåtta minuter medan manusförfattaren alltmer desperat försöker fylla ut tiden med poänglösa karaktärer och missuppfattade och taffligt hanterade stulna element från första filmen.

Den här har:
- Fulare effekter.
- Sämre skådespeleri.
- Ett manus som är skitdåligt. Utan röd tråd, utan mysterie - mer som en serie löst sammanhängande scener där man inte ens bryr sig om de inblandade tillräckligt för att ens försöka få ihop det. Intrycket blir inte "oh, coolt, ett mysterium" utan mer "vafan, tappade manusförfattaren tråden?". Det visas också upprepade gånger att manusförfattaren överhuvudtaget inte verkar ha förstått metaplotten i första filmen.
- Bedrövligt musikval.

Positiva saker:
Fixar Bechdel: De två snygga tjejerna som är huvudpersoner pratar med varandra om saker som inte är män.
I övrigt intet.

Jag vill ha tillbaks den tid jag spenderade på detta dravel. Den enda anledningen att vara glad att man sett denna är för att kunna säga att man sett den och kunna varna andra från att se den.

Tydligen kostade den 4 miljoner att göra, och drog in 1. Det enda förvånande där är att den drog in såpass mycket.

BETYG: 1/5. Do not see, even as a joke.

Spoiler: kommentarer

Okej, LITE coolt är det att det är samma skådespelerska som spelar Samantha Darko i den här och i originalet.

 

[Lukas]

Så oscarsgala ikväll,
i ett försök att hinna se ikapp filmer som är nominerade har jag inte tid eller ork att skriva något längre,(jag har inte ens sett någon Ricci film den här veckan)
men jag vill säga något ord om Gravity som jag såg i torsdags,
jag tyckte att gravity var en otroligt vacker film, men jag tycker samtidigt att det var typ det enda som var fantastiskt bra i den. Allt annat varierar mellan bra och okej. Jag hade jätteproblem med realismen i den bara för att den verka låtsas vara så realistisk.
jag känner att filmen var så rakt på och enkel att det inte finns någon anledning att analysera den, det känns liksom att de få scener som det finns något djup i är rätt så grunda och att det bara finns en möjlig tolkning.
jag ser det här som en vacker popcornfilm. Bra för stunden men inget man tar med sig något ifrån.