Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2015 v12

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v12. Den är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Själv kommer jag att iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina egna betyg tenderar att flockas kring "4/5", det beror på att jag främst ser till att de film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om jag missat någon, säg till! Eller kryssa in er själva.

 

[krank]

Vecka 7 påbörjades TEMA: 1999.

V7: Stigmata
V8: Mystery Men
V9: Ninth Gate
V10: American Beauty
V11: Being John Malkovich

Den här veckan blir det FIGHT CLUB.

Nästa vecka tänker jag nog se THE BONE COLLECTOR.

Därefter tänker jag eXistenZ, The Matrix, Dogma. Möjligen i den ordningen också.

Det här är de jag tänkt se; upptäcker jag att nån annan vill se samma film så prioriterar jag den, annars kör jag lite utifrån vad jag råkar hitta på Netflix eller råkar köpa på blu-ray. Eller råkar ha hemma.

Spoiler

10 Things I Hate About You
Bicentennial Man, The
Bone Collector, The
Boondock Saints
Dogma
Edtv
Eyes Wide Shut
eXistenZ
Fight Club
Green Mile, The
Haunting, The
Magnolia
Mummy, The
Notting Hill
Runaway Bride
Sixth Sense, The
Sleepy Hollow
Star Wars Episode 1
Talented Mr. Ripley, The
The Bone Collector, The
The Matrix
Wild Wild West

Utspelar sig 1999:
Blair Witch Project 2
Strange Days
Frequency
Highlander II

 

[Krille]

Jag har sett The Hobbit: The Tolkien Edit.

Det är en fan-klippning av de tre Hobbit-filmerna ner till en film (på fyra timmar – nåt ska man ju göra när man är förkyld) av en självutnämnd förståsigpåare som inte är nöjd med hur Peter Jackson misshandlat The Hobbit i sin trilogi. Det där lät lite mer aggressivt än vad det var tänkt att vara, men jag får känslan när jag ser filmen att det är en person som inte skulle nöja sig med annat än att boken var manus för filmen.

Det innebär att i stort sett allt som inte var med i boken försvann – en del bra, och en del dåligt, och en del som gav filmen sin grundläggande plot. Kvar är en del saker som i vissa fall flyter bättre, i andra fall hoppar hejdlöst, och i slutändan saknar man en massa i alla fall eftersom det fortfarande finns en massa hål.

I början slapp vi flashbacken om Erebor, men det är faktiskt ingen större förlust. Vi slapp tallriksstaplarsången, vilket är lite lustigt eftersom den faktiskt är med i boken. Den var väl för putslustig, antar jag. Vi slapp orcherna före Riftedal och därmed Radagast och hans harar, men det gjorde att det blev ett jättehopp från trollen till Riftedal även om vi samtidigt tappade bort en massa bergochdalbana och pajkastarhumor.

Vita rådet försvann, vilket är synd eftersom det är typ det som motiverar en film som är längre än nitti minuter. Hela grejen med Dol Guldur försvann, likaså biten med de Nios gravar. Vi tappade bort Tauriel nästan helt (hon är med i en båt i Sjöstad, men det är allt) och hela subplotten med Morgul-kniven och Kili (eller var det Fili? Skitsamma). Flashbacken till Bri i introt till andra filmen, som typ sätter upp filmseriens plott (ungefär en film för sent), är borta.

Men å andra sidan är det fortfarande kvar en satans massa bergochdalbana i vättarnas tunnlar, det är fortfarande för mycket jättar i bergen, och hela biten med örnarna och Carrock försvann.

Den här klippningen har också utgått från bioversionen, vilket innebär att den förlängda biten med Beorn inte är med, så Beorn är ynkans trettio sekunder meh. Eftersom jag inte har sett Femhärarslaget än så vet jag inte hur mycket den har trimmats ner, men åtminstone andra halvan av Dol Guldur är borta, upplösningen av Tauriel/Kili också och hela avslutet av Sjöstad känns hur stympat som helst. Och själva slaget känns som att det har tappat bort allt utom de stora svepande pixelfajterna.

Så sammanfattningsvis, det är här och var mer flyt men å andra sidan gapande uppenbara hål på andra håll, och en hel del av de grundläggande bristerna har inte åtgärdats. Jag tror att jag håller mig till den vanliga, trots dess fel.

 

[slanfan]

Jag såg The Kingsman.

Den var superkul och sådär härligt överdrivet våldsam. Som transformers, men man byter ut robotar mot våld.

 

[Lukas]

Jag har sett The Hobbit: The Tolkien Edit.

Det är en fan-klippning av de tre Hobbit-filmerna ner till en film (på fyra timmar – nåt ska man ju göra när man är förkyld) av en självutnämnd förståsigpåare som inte är nöjd med hur Peter Jackson misshandlat The Hobbit i sin trilogi. Det där lät lite mer aggressivt än vad det var tänkt att vara, men jag får känslan när jag ser filmen att det är en person som inte skulle nöja sig med annat än att boken var manus för filmen.
.

Jag har själv funderat på att göra en egen klippning av Hobbit, och trimma ner det till två filmer (en känns lite väll ambitiös),
Men det låter gär som den snubben tagit fel inrikning på det hela.
Jag kan förstå viljan att göra filmen mer lik boken, men herregud ta inte bort de bra delarna de lagt till, för de finns sådana.

om jag gör ett liknande projekt så kommer mitt mål vara att göra en så pass bra film som möjligt genom att klippa bort en del av fånigheterna och de saker som bara känns som utfyllnad.
Jag tror om man skall lyckas göra det bra så måste man helt släppa att boken existerar och göra en så bra film som möjligt av det filmade materialet vi har.

(kanske skall jag flytta upp detta projekt över mitt projekt där jag klipper om hela saw serien i kronologisk ordning)

 

[Rymdhamster]

Men det låter gär som den snubben tagit fel inrikning på det hela.

Jupp. Jag har också sett Tolkien-edit, och även om jag tycker den är rätt sevärd så går han lite för långt i min mening. Jag skulle förvisso ÄLSKA en bra gjord (för all del gärna tecknad, eller kanske sånt där rotoskåpande från den av många hatade men av mig älskade gamla versionen av sagan om ringen) version som verkligen följde boken och vågade vara mer av en barnsaga, om än en bitvis mörk sådan.

Men det går i men mening inte att skapa utifrån de här filmerna. Jag skulle jättegärna se den version av det här, Lukas. Det finns en jag tycker är bra i de nya filmerna, och en del av det dåliga måste nog få vara kvar oavsett för annars får man ett lika stämningsförstörande fult hack i filmen om det tas bort (vilket händer flera gånger i Tolkien edit).

Trimma bort lite av fånigheterna (vilket jag hoppas inkluderar det mesta av i synnerhet dvärgarnas ninjascener och försök till att distrahera en rätt så intelligent varelse genom att ropa "hej, här borta! Kom och ta oss!") och fixa till lite i övrigt, men i grundbehålla den nya storyn tror jag skulle kunna bli ett par mycket sevärda filmer.

 

[Xyas]

Jag har sett Exodus: Gods and Kings. Så här i efterhand kan jag inte för mitt liv komma ihåg varför jag valde att se just den. Moses och Ramses är bros. Sen är de inte bros längre. Tiden går och Moses får för sig att han ska befria judarna. En massa hemska grejer händer, folk drunknar och sen tar det slut.

Den ett acceptabelt hantverk med skitsnygga miljöer och ok skådespelarinsatser. Plotten blir dock väldigt tunn då väldigt få av filmens minutrar spenderas på karaktärsutveckling eller dramat dem emellan. Utan det blir det mest en smått långdragen uppvisning av guds 10 plågor. Sen kan jag inte sätta fingret på det, men är inte den här filmen ganska anti-semitisk, eller är det bara jag som är känslig? För jag gick runt i en dag eller två med en dålig känsla i magen när jag tänkte på filmen och hur folk utmålades i den.

3/5, men det är en svag 3a.

 

[Max Raven]

Jag såg House of Dracula i tisdags, vilket (med undantag för eventuella framtida tittningar på Mumien och annat jag missat) sätter P för mitt tittande på klassiska monsterfilmer från Universal.

Drakula dyker upp (ja, han har dött ett par gånger nu) hos läkare. Han påstår sig vilja botas från sin förbannelse/sjukdom, men i "hemlighet" så är han ute efter en av läkarens sjuksköterskor. Läkarens lösning har något med blodtransfusioner att göra, något han gör med sig själv som givare.

Sedan dyker vargmannen upp (han dog visst inte heller) och vill bli botad från sin lykantropi. Förvisso verkar den här mannen vara en ganska skicklig läkare, men det känns lite mystiskt att alla övernaturliga varelser är övertygad om att han kan hjälpa dem. Efter lite förvecklingar så springer de av en händelse in i Frankensteins Monster. Jag blev lite överraskad, för jag hade för mig att House of Frankenstein var den enda Universalfilmen med alla tre monster (vid olika tillfällen). Läkaren struntar i att återuppväcka honom, vilket är typ enda gången en vetenskapsman i en Universalfilm är vettig nog att inse att det kanske inte är en superbra idé att fixa ett odödligt mordiskt monster som klampar runt.

Iaf, Drakula blir påkommen, läkaren gör sista desperat försök att bota Drakula, Drakula dör men läkaren får Drakulas blod i sig och blir en slags Jekyll/Hyde-person, dödar en av sina tjänare och lyckas raskt få en mobb efter sig (han var inte så bra på den där mördande-grejen). Allt går åt skogen och läkare, nyuppvaknade Frankensteins monster och byggnad brinner upp.

Hur är filmen då? Efter en tjugo minuter aningen utdragen inledning så är det mindre en primitiv variant av Grey's Anatomy med monster, handlingen tar fart och monsterfilmsstämningen infinner sig. Handlingen är inte särskilt originell (men mer sammanhängande än House of Frankenstein) och ingen monster-slug-a-thon i slutet heller. Son of Dracula är handlingsmässigt bättre, men det kändes för mig som att det fanns lite fler välrundade figurer i House. Miljön är också bättre i House (men det kanske bara är jag som inte tycker amerikanska södern framställdes som särskilt kuslig i Son).

Betyg: 3 av 5. Helt okej användning av lite över en timme.

 

[Voldstagg13]

Jag känner att jag kanske inte skulle skriva om den här filmen, bättre att skriva om dem man faktiskt tycker om, men om nån annan ser den och har en annan åsikt kanske jag kan se något i den jag inte ser nu...nåja, : Crawl (2013), en australiensisk thriller som tokhyllas på dvd-omslaget, bl.a. "-en tät, oförutsägbar och extremt spännande thriller" - och jag kan inte hålla med om något av detta! Jo, 'tät' kanske, men absolut inte oförutsägbar och spänningen ligger snarast i långsamheten i scenerna än en faktisk känsla.
Den är iofs. bra filmad och vissa detaljer är intressanta, men den eventuella 'mörka humorn' i sadism och ett slem till barägare förstår jag inte. Med längd på 77 min. står man ut, det är inte en film i min smak, och nu har jag skrivit av mig:2/5.

 

[krank]

Jag har sett Fight Club igen. Jag såg den senast v12 förra året, vilket jag inte insåg förrän nu -- snacka sammanträffande.

Nu ska vi se, vad har jag att tillföra sedan förra sammanfattningen jag gjorde...

Spoiler

Den här gången tänkte jag mycket på den inbyggda självdestruktiviteten i den hegemoniska manligheten, mansrollen som huvudpersonen vill nå genom att skapa sitt alias i form av Tyler Durden. Att alla de här männen i lägre medelklass som jobbar på jobs they hate so they can buy shit they don't need i grunden känner sig svikna och frustrerade över att inte vara det de vuxit upp med att en man ska vara.

Jag fokuserade också på Marla en del. Hon är en fantastisk karaktär och att se filmen genom hennes ögon är något jag rekommenderar. Hon är självdestruktiv men samtidigt väldigt självständig. Hon träffar en snubbe, Tyler Durden, som verkar vara på lite samma väg. Han är smart, funny spectacular in bed. Han är ombytlig och kan få plötsliga raseriutbrott, och hon gör flera försök att bryta men det håller liksom inte, hon dras in i det destruktiva förhållandet igen och igen. I slutänden inser hon hur jäkla fucked upp den här galningen är och bryter som hon tänker permanent, men då visar det sig att hon fortfarande inte kommer ur det hela... För att galningens skinhead-kult kidnappar henne.

Jag har inga sympatier alls för huvudpersonen när det gäller Marla. När man utsatt en människa för så mycket skit så har man ingen jävla rätt att be om förlåtelse och få den. Då håller man sig undan.

Jag funderade också på kopplingen mellan Durdens fascism/anarkoprimivitism och det generella antietablisemangstema som löper genom filmen. Den förra gillar jag ju inte, medan den senare fortfarande tilltalar mig. Jag tänker att den senare är ett uttryck för just det här upproret mot det gråtråkiga och "omanliga" passiva yrkesliv som huvudpersonen håller på med, medan det senare är mer knutet till manlighetsmyten och den biten. De är sammankopplade, men inte fullständigt.

Dessutom tänkte jag på hur smart manuset är och hur tight klippningen är. Texten är full av extremt citerbara soundbites och använder samtidigt en del igenkännbara uttryck ("strinne green stripe patterns" till exempel. Eller "it's called a changeover"). Små textsnuttar som planteras och sedan knyter ihop filmen så jäkla snyggt.

Om jag ska anknyta till temat så delar ju Being John Malchovich, American Beauty och Fight Club (och The Matrix, och...) det här temat med upproret mot den gråtråkiga corporate culture-vardagen. Även om just den gestaltas på ett väldigt drömlikt och märkligt sätt i Being John Malchovich så är det ändå lite samma grej; det här hatet mot att sitta och jobba i ett kontorslandskap. Uppmuntran att ge sig ut och göra det som gör en lycklig eller som åtminstone får en att känna sig levande. Där är BJM lite mer intressant eftersom dess kritik mot den gråtråkiga kontorskulturen kan ställas mot det ohälsosamma i att fly via fokus på kändisar (eller hur man nu ska tolka det). I Fight Club antyds det ju ändå någonstans att huvudpersonen även i slutet är ganska nöjd med just uppbrottet med den gråtråkiga vardagen, även om andra delar funkade sämre.

BETYG: 5/5 den här gången också. Det är en makalöst bra film.

 

[krank]

I början av förra året såg jag första Hunger Games.

Nu har jag sett tvåan: Hunger Games -- Catching Fire.

Nu tror jag väl att det kan bero på att jag tvingat mig att se Divergent och Maze Runner mellan då och nu, men jag är betydligt mer positivt inställd till den här än till ettan. Jag gillar framför allt atmosfären och stämningen i bitarna innan själva arenabiten -- folket på väg att göra revolution, kontrasten mellan Capitols överklass som äter tills de blir mätta och sedan spyr för att få plats med mer. Samhällskritiken i den här filmen är liksom så jävla mycket bättre och så förbannat mycket mer spot on än till exempel Divergents ganska vattninga motsvarighet. Det är såhär det görs, liksom.

Jag har läst trilogin och tycker att böckerna är helt okej. Den här filmen är också helt okej, även om den är alldeles för lång. Och arenadelen var rätt oengagerande, men det tyckte jag ju med ettan också.

Jag börjar tycka riktigt illa om Peeta. Jag fattar att han inte gör det medvetet, men han är en manipulerande liten skit som framställer sig som så sadface och puppydog det bara går, vilket ger Katniss sjuuuuuka skuldkänslor. Och fan, skuldkänslor är inte rätt anledning att bli kär i nån. Jag blir bara arg.

BETYG: 4/5

 

[Max Raven]

Jag har också sett Fight Club, vilket markerar andra gången för min del. Sist jag såg den var någon gång i tonåren.

Bra film, modern klassiker, 5 av 5, typ två kvinnor som är med mer än i förbifarten (okej så Chloe har inte SÅ mycket utrymme) med hel hög med män, vilket dock i detta fall känns hyfsat motiverat med tanke på en av de teman som behandlas. Thar be spoilers ahead. Obviously så kommer jag inte komma med mycket nytt för folk som sett filmen massor av gånger.

Huvudpersonen är ganska mycket som Hollywood-författare tänker sig kontorsarbetare (och jobbar för bilföretag, detta är viktigt, som så mycket annat). Tråkig, utan plan i livet, "fast" i ett meningslöst (men uppenbart ekonomiskt välställt) liv där hans kliniskt rena lägenhet är ett uttryck för honom lika mycket som hans tomma kylskåp. Som yttre manifestation av detta har han drabbats av sömnlöshet. Han börjar hallucinera, tills han finner en supportgrupp, där Durden först dyker upp (som ett flimmer och i tröjan) - och han får utlopp för sina känslor och börjar kunna sova igen. Typ ett år senare rubbar Marla hans cirklar, han "träffar" Tyler på ett flygplan (tredje gången han dyker upp i en scen) efter att ha riggat sin lägenhet för explosion och finner huset han själv började hyra för typ ett år sedan.

Förvecklingar inträffar, Fight Club bildas, kul citat och ett par scener där man får ledtråden ett gäng gånger att Tyler Durden inte finns (i regel i samband med Marlas uppdykanden), Tyler sprider sin propaganda och fler och fler lockas till honom, saker eskalerar... Och efter att ha drivit saker till sin spets (och försökt få huvudpersonen att spotta ut vad han vill med sitt liv) så försvinner Tyler efter en bilolycka, huvudpersonen spenderar en längre del där han försöker få tag i Durden med slutresultatet att poletten trillar ner för huvudpersonen, Durden kommer tillbaka och huvudpersonen försöker stoppa (och misslyckas) bombningen av kreditkortsföretag - i filmvärlden nollställs allas skulder till dem.

Det är lite till-Narnia-känsla över hur Durden och huvudpersonen "träffas" på riktigt, eller kanske mer träffande den typiska moderna romantiska komedin: Kvinna/Man lever inrutat liv, träffar vän/älskare som visar dem ett nytt sätt att se världen, fast med en elak vridning på sensmoralen om att finna sig själv (läs: sluta leva inrutat liv och var mer spontan din tråkiga gråa människa). Det är också likt Matrix variant - grå kontorsråtta konfronteras med "den verkliga verkligheten". Så de har det gemensamt (vilket är Hjältens Resa, och Fight Club gör det bättr, IMHO, eftersom Matrix kör med säkra kort och har en "everyman"-huvudperson). Hur det byggs upp känns också smart skrivet. Twisten är förstås att om man tänker efter lite så är Tyler Durden, och de folk han samlat, helt jävla koko, även om filmen är på Durdens "sida" under det mesta av den. Men uppenbarligen drar Durdens frustration med sig folk, och jag kan se hur man som ung har just den där frustrationen, antagligen ännu värre idag. Man ser dock konsekvenserna av Fight Clubs handlingar - de vinner ingenting, gör ingen nytta - det enda de gör är ger uttryck för frustration (en del av den från Durden) och känner sig viktiga genom sina meningslösa handlingar. Det är kanske inte så överraskande att "rebelliska" ungdomar idag hellre har filmen V for Vendetta som förlaga - Fight Club är lite för uppmärksam på problemen, för komplext vävd som narrativ - det finns ingen "ondskefull stat" att besegra, det finns bara skitjobb som ingen vill göra och avsaknad av ett mål.

Med V för Vendetta nämnd - Fight Club har vissa likheter. Durden är lite som en typisk superhjälte - en modern Batman eller just V, med en plan, om än med avsaknad vad gäller skurk. Han är ute efter att "rädda" folk, inklusive huvudpersonen. Huvudpersonen är som hans alter ego - Clark Kent till Durdens Stålman, så att säga. Problemet är förstås att även om Durden har karisman, planen, förmågan - så är han inte äkta. Han är Huvudpersonens alter ego - och även om det inte sägs rakt ut är Durden inte nöjd med den situationen. Det är briljant - för twisten med Batman och Superman (med flera) är ju att Bruce Wayne är Batmans mask (sedan Millers Dark Knight iaf), att Clark Kent är Supermans alter ego - de är passiva hemliga identiteter med kostymvarianten som äkta, proaktiv. Durden är proaktiv, men det är inte Huvudpersonens önskemål - han är i mångt och mycket en ren reaktion - han är Huvudpersonens motsats, inte hans alter ego. De har i princip helt motsatta syften. Och, likt V, begår hjälten självmord när denne uppnått sina syften.

Om det inte är uppenbart så tycker jag inte Durden har rätt. Han har inte helt fel, men hela hans sinne bygger på att vara anti-Huvudpersonen, och försöka göra Huvudpersonen mer som sig själv (för att få mer "skärmtid"?). Han framstår på ytan som den ärligare av de två, men ljuger troligen mest av dem. Han är någon slags ur-macho-fantasi som gått överstyr, en frustration över avsaknad av kontroll livet, ett uppror mot besvikelser, mållöshet och avsaknad av känsloyttringar (även om det i princip är macho-manliga känslor det handlar om i det här fallet). Hans positiva sida är att han vill få folk att se sina mål. Hans negativa ligger i att han vill riva allt andra byggt för att uppnå sina egna. Men att bo i ett utdömt skithus, vilket är aningen bättre än Durdens idealverklighet? Fuck that shit.

Bra film. Finns säkerligen mer att ta på. Ser kanske om den om 1-2 år. Eller 10.

(Sedan är Durden Huvudpersonens totem I guess? )

 

[Max Raven]

Efter att ha sett det här videoklippet

så övervägde jag att se en hög med Kurosawa-filmer, plus några av Yasujiru Ozus filmer. Jag kommer nog i så fall gå igenom filmerna från Sanshiro Sugata och framåt, alternativt börja med hans genombrott (Yoidore Tenshi) och gå därifrån. Jag lutar åt det förra. Jag lär följa filmiografi-listan här och gå framåt med... Tre filmer i veckan, kanske?

 

[Max Raven]

Ah, en sak till om Fight Club, mer i förbigående: Jag gillar unerliable narrator-greppet de kör med. De hintar rätt rejält med det. Får ta och se Återstoden av Dagen och se hur de hanterade den boken i film.