Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2015 v14

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v14. Den är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Själv kommer jag att iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina egna betyg tenderar att flockas kring "4/5", det beror på att jag främst ser till att de film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om jag missat någon, säg till! Eller kryssa in er själva.

 

[krank]

Vecka 7 påbörjades TEMA: 1999.

V7: Stigmata
V8: Mystery Men
V9: Ninth Gate
V10: American Beauty
V11: Being John Malkovich
V12: Fight Club
V13: The Bone Collector

Den här veckan blir det THE MATRIX, med baktanken att jämföra den med eXistenZ som ses nästa vecka.

Därefter tänker jag Dogma, End of Days, The Sixth Sense. Möjligen i den ordningen också. Sen fortsätter jag nog på ockult/skräcksvängen med typ The Haunting, Sleepy Hollow etc.

Det här är de jag tänkt se; upptäcker jag att nån annan vill se samma film så prioriterar jag den, annars kör jag lite utifrån vad jag råkar hitta på Netflix eller råkar köpa på blu-ray. Eller råkar ha hemma.

Spoiler

10 Things I Hate About You
Bicentennial Man, The
Boondock Saints
Dogma
Edtv
Eyes Wide Shut
eXistenZ
Green Mile, The
Haunting, The
Magnolia
Matrix, The
Mummy, The
Notting Hill
Runaway Bride
Sixth Sense, The
Sleepy Hollow
Star Wars Episode 1
Talented Mr. Ripley, The
Wild Wild West

Utspelar sig 1999:
Blair Witch Project 2
Strange Days
Frequency
Highlander II

 

[krank]

Jag har varit både sjukskriven och bannad från forumet, så jag har sett två filmer.

The Matrix såg jag som del av 1999-temat. Jag har recenserat den förut och vet inte riktigt vad jag ska tillägga... Utom då ett par jämförelser.

Först och främst känns den här "flykten från kontorslandskapet" igen. Neo jobbar på tråkigt mjukvaruutvecklarkontor, flyr genom att vara den coole hackaren Neo. I början när han jagas av agenter i kontorsmiljö går han förbi en snubbe som står och kopierar, och jag tänkte direkt: "Everything is a copy, of a copy, of a copy...". 1999 var ett år då vi tänkte mycket på jordens undergång, och jag undrar om inte det här "bryt dig fri från den grå vardagen och gör vad du egentligen vill"-grejset vi ser i flera av de här filmerna kan vara lite relaterat till det. Att man liksom omvärderar sitt liv lite när man börjar tänka att världen så som vi känner den kanske skulle kunna gå under...

Det apokalyptiska temat är ju starkt i The Matrix, i och med att apokalypsen faktiskt redan hänt.

Den andra jämförelsen jag vill göra är med en annan Wachowskis-produktion som ligger mig varmt om hjärtat: Jupiter Ascending. Jag måste gå och lägga mig rätt snart om jag ska orka upp i tid till mitt tåg imorgon, så jag fattar mig kort:

- Både Neo och Jupiter spenderar stora delar av sina respektive filmer med att fösas runt av andra karaktärer som är mycket mer kompetenta än dem. De tränas och introduceras till sina respektive världars regler och visar sig båda vara förvånansvärt bra på att anpassa sig till de förändrade omständigheterna.
- Mot slutet får båda tillfälle att visa sig kompetenta; Jupiter först när hon får visa sina nyvunna lagkunskaper och i slutet när hon slåss mot huvudskurken Balem. Neo får vara kompetens hela vägen i princip från det att han beslutar att Morpheus måste räddas. Skillnaden är här att det inte sker någon role reversal: Neo räddar sin tidigare räddare, medan Jupiter räddar sig själv. I slutänden räddas Neo delvis av Trinity och Jupiter räddas av Caine.
- Efter sina respektive slutstrider tar de båda med sig vad de lärt sig eller skaffat tillbaks till den "verkliga världen", och kan använda det för att förbättra. Jupiter mår mest bättre, medan Neo blir en revolutionär kämpe.
- Båda är perfekt anpassade för sin målgrupp: The Matrix upplevdes som väldigt smart, intellektuell, cool och mindbending av manliga nördiga gymnasieelever. Jupiter Ascending... har en annan målgrupp, let's leave it at that. Båda är hursomhelst ett slags egostärkande eskapism som tilltalar en specifik publik. Wish fulfilment, helt enkelt.
- Det finns de som säger att Jupiter Ascending inte är så unik eftersom den lånar visuellt och storymässigt från andra kreationer. Givet att Matrix i princip är Ghost in the Shell plus The Invisibles med estetik lånad från Dark City (som kom året innan) så tycker jag att man nog inte riktigt kan säga att den var speciellt unik eller originell heller, isåfall.

Så, sammantaget... så tycker jag att Jupiter Ascending och The Matrix är fullt jämförbara, och att jag inte riktigt förstår varför JA skulle ses som sämre.

BETYG: 5/5. Det är faktiskt en riktigt bra film. Och jag skulle faktiskt kunna se den en gång till inom ganska kort.


Sen såg jag Darkest Hour.

Den... är inte lika bra. Det är typ 4-5 ganska genuint osympatiska och lagom standardsnygga 20-somethings som partar i Moskva när osynliga aliens dyker upp och börjar döda folk. Världen går under, och nu måste de hitta andra överlevande. På vägen hittar de lagom fula ryska hemvärns-kommandos i postapokalyps-gear.

Alltså, vilken drek. Det positiva med filmen är att miljöerna generellt är helt OK, och effekten när folk dör är rätt snygg. Alla andra specialeffekter som har med utomjordingarna att göra är rätt fula, skådespeleriet är taffligt, manuset består mest av folk som säger korkade saker eller beskriver vad som händer... Nä. Blä. Se inte, för den är skit.

BETYG: 1/5

 

[Rymdhamster]

Jag har varit både sjukskriven och bannad från forumet,

Välkommen tillbaka!

Men in Black 3
Jag gillade MiB1 jättemycket när den kom, och har nog alltid tyckt att den i alla fall varit klart underhållande sen dess. MiB2 var på sin höjd okej, och jag har kommit att tycka att Will Smith är en rätt trist skådis då jag tycker han nästan alltid får alldeles för stort spelrum att vara Will Smith. Sålunda har jag undvikit MiB3 sen den kom.

Men Will Smith kan prestera riktigt bra om han bara har en regisör som slår honom på fingrarna när han drar iväg förmycket. Nån som vågar säga "det där sög, gör om gör rätt". Well... man kanske ska säga en regisör som vågar säga ifrån och som inte är road av Smiths "humor" =)

Den här filmen verkar ha haft det, eller så börjar Will bli lite gammal och trött (Vissa skådisar tjänar på det!), för i den här tycker jag han gör en rätt bra insats. Överlag tycker jag det var en trevlig, underhållande komedi. Den var kanske inte hysteriskt rolig, men å andra sidan känns det som att den har kvaliteer som gör att jag vill se om den inom en inte allt för avlägsen framtid. Jag gillar skurken. Det är lite coola aliens. Jag gillar hela retrostuket på MiB.

Den enda jag inte gillar i filmen är nog Tommy Lee Jones, som tyvärr börjar bli lite för gammal och trött för att spela rollen som Kay. Det hade nog funkat bättre för mig om de hade gjort någon liten grej av att han verkligen börjar bli för gammal för att av vara en fältagent. De kunde gett honom ett skrivbordsjobb i början som han kunde gnälla om. Kanske lite gamla skador som börjat göra sig påminda. Han ser helt enkelt FÖR gammal ut för min smak för att inte ha lite problem. I och för sig var hans första partner i första filmen ännu äldre, men han såg inte alls lika trött ut. Tommy Lee ser väldigt trött ut. Men han är fortfarande en bra skådis.

Jemaine Clement var en riktigt kul överraskning att se som skurk, tummen upp för det! Och Emma Thompson brukar alltid göra mig glad när hon dyker upp =).

Betyg: Stark 3:a på Krank-skalan

 

[Krille]

Jag har sett Dr. Strangelove, or: How I Stopped Worrying and Love the Bomb.

På Burpelson Air Force Base skickar general Jack D. Ripper (Sterling Hayden) ut order att utföra Wing Attack Plan R, vilket är en hämndanfallsplan som kan skickas ut av lägre officerare om befälskedjan slås ut av ett sovjetiskt bombanfall. Överste Lionel Mandrake (Peter Sellers) gör som han är beordrad i tron att ryssen anfaller. Det är förstås inte helt sant, för Ripper har bara hittat på det. Han är paranoid och är övertygad att kommunisterna har fluorberikat vattnet för att förorena amerikanernas kroppsvätska. Det inser till slut Mandrake, men då är det för sent.

I Pentagons krigsrum samlas president Merkin Muffley (Peter Sellers) och generalstaben för att göra någonting åt krisen. För den sakens skull har presidenten kallat dit Sovjets ambassadör Alexei de Sadetski (Peter Bull), och general Buck Turgidson (George C Scott) gillar honom inte alls. Det blir inte bättre när ambassadören informerar staben att Sovjet har en domedagsmaskin som avskräckning, men den är inte offentliggjord än så den är inte så bra på att avskräcka. När presidenten inte tror att det är möjligt så talar hans vetenskaplige rådgivare, ex-nazisten Dr Strangelove (Peter Sellers), som för övrigt bytt namn från Merkwürdigliebe, att det är fullt möjligt att bygga en sådan domedagsmaskin.

En av flygbesättningarna som får ordern att utföra plan R är T J Kongs (Slim Pickens) besättning på en B-52, och de följer sina order till punkt och pricka. När deras plan skadas så förstörs även radion, så när återkallningsordern går ut kan planet inte ta emot den.

---

Det är förstås en satir. Det är till och med en lysande satir, inte bara över atombombshotet, utan även den McCarthyistiska eran i vilken den utspelas.

Det läskiga med den är att den fortfarande är aktuell. Låt mig förklara: så sent som förra året blev två höga officerare i Strategic Air Command avskedade, den ena efter att ha använt falska pokermarker på ett casino, den andra efter att hans bas jättemisslyckats två gånger i utvärderingar. Det omfattar bland annat kärnvapenofficerare som skickar efter hämtpizza in i öppna bunkrar, mängder med officerare som åker dit i drogtest och ett par sexskandaler hos högre officerare. En B-52a flög över hela USA med två skarpa kärnvapen ombord och stod sedan 36 timmar obevakad på banan, och ingen visste om det! Moralen hos USAs strategiska kärnvapenstyrkor är inte i toppskick just nu. Så en knäppskalle som trycker på knappen är inte heeeelt otänkbart.

Den andra halvan av satiren är samhället i övrigt. Det är inte bara Ripper som har paranoida föreställningar, utan även Turgidson ser spöken i varenda buske. Sätt det i dagens politiska USA. Så sent som förrförra veckan visade en senator upp en snöboll som bevis på att klimatförändringar inte existerar. Florida har till och med förbjudit termen i officiella rapporter, och i budgeten vill man stryka alla pengar som går till Pentagons utredande och planerande inför klimatförändringar. Ytterkanten av republikanerna tror inte att deras president är amerikansk medborgare, även på kongressnivå, utan istället i hemlighet är kenyansk muslim.

Så hur gärna man vill så är Dr Strangelove en satir även för 2015, inte bara för 1964. Och det är faktiskt en lite skrämmande tanke.

 

[Voldstagg13]

Jag såg om 'Screamers' (1995) med Peter Weller (m.fl.), en favorit sci-fi film som jag inte visste om den var så bra längre. Men den har åldrats väl: en Philip K. Dick-story om ett krig angående utvinning av en viss metall på kolonialiserade planeter, robotar som börjar urveckla sig själva osv., där miljö och musik bidrar i hög grad till helheten (tänk Bladerunner). Nu är det tyvärr inte Bladerunner, även om Weller gör det han ska är han inte Ford och har i rättvisans namn inte samma material att jobba med heller.
Jag gillar faktumet att inte allt förklaras, det är lite vagt hur robotarna kommit till och deras absoluta funktion, och slutet behöver inte heller en sådant avslöjande. 4/5, om svängarna tagits ut mera hade den kanske varit bland 'klassikerna'.