Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2015 v15

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v15. Den är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Själv kommer jag att iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina egna betyg tenderar att flockas kring "4/5", det beror på att jag främst ser till att de film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om jag missat någon, säg till! Eller kryssa in er själva.

 

[krank]

Vecka 7 påbörjades TEMA: 1999.

V7: Stigmata
V8: Mystery Men
V9: Ninth Gate
V10: American Beauty
V11: Being John Malkovich
V12: Fight Club
V13: The Bone Collector
V14: The Matrix

Den här veckan blir det EXISTENZ.

Därefter tänker jag Dogma, End of Days, The Sixth Sense. Möjligen i den ordningen också. Sen fortsätter jag nog på ockult/skräcksvängen med typ The Haunting, Sleepy Hollow etc.

Det här är de jag tänkt se; upptäcker jag att nån annan vill se samma film så prioriterar jag den, annars kör jag lite utifrån vad jag råkar hitta på Netflix eller råkar köpa på blu-ray. Eller råkar ha hemma.

Spoiler

10 Things I Hate About You
Bicentennial Man, The
Boondock Saints
Dogma
Edtv
Eyes Wide Shut
eXistenZ
Green Mile, The
Haunting, The
Magnolia
Mummy, The
Notting Hill
Runaway Bride
Sixth Sense, The
Sleepy Hollow
Star Wars Episode 1
Talented Mr. Ripley, The
Wild Wild West

Utspelar sig 1999:
Blair Witch Project 2
Strange Days
Frequency
Highlander II

 

[krank]

Nu har jag sett eXistenZ.

När den ursprungligen kom så jämfördes den av mig och av andra med The Matrix, men såhär i efterhand tycker jag att det är en oerhört poänglös jämförelse. Det enda de två filmerna har gemensamt är att de har med idén om en "falsk verklighet". Annars är Matrix en action-effektaffär med klassisk hjälteresa och en tunn fernissa av hobbyfilosofi.

eXistenZ är något helt annat. Det är till att börja med inte riktigt en actionfilm, utan mer något slags thriller / body-horror. Den handlar (synbarligen) om Ted Pikul, en helt vanlig PR-trainee, som genom en slump hamnar i en situation där han behöver rädda den världsberömda spelmakerskan Allegra Geller från någon form av terrorister. Detta i en värld som är väldigt lik våran utom att det finns VR i form av organiska spelkonsoller man kopplar in med en navelsträng som stoppas in i en artificiell kroppsöppning i ryggslutet.

Strukturen är inte ens i närheten av en hjälteresa; snarare är den snårig och ofta ganska disjointed. Som betraktare kastas man mellan scener utan att egentligen ha någon riktig koll på vad som händer. Det här är inte nödvändigtvis något dåligt.

Jag gillar bioteknologin, som låter filmen leka både med bröd-och-skådespel-grejen hos datorspel och verklighetsflykt i allmänhet, och samtidigt kontrastera den mot till exempel köttindustrin. Allt är ganska jävla äckligt, med muterade grodor och amfibiska ödlor som bildar spelkonsoller, infekterade kroppsöppningar och så vidare. Cronenberg är bra på sånt. Samtidigt blir det väldigt sexuellt laddat, eftersom, you know, kroppsöppningar och nervändar och att stoppa in saker i andra saker.

Så... Sex och död och kött och fläsk och muterade djur och datorspel och verklighetsnivåer och alltihop i en stor, tjock stuvning.

Allegra Geller är nästan ensam om att vara namngiven kvinna med talroll och jag är nästan säker på att hon inte snackar med någon annan.

Spoiler

Jag gillar verkligen hur de under hela filmen strör referenser till datorspel. Idag tänker jag mig att det är väldigt genomskinligt, men när den här filmen kom fattade jag inte att grundplotten också var ett spel. Men de leker med konventioner från den världen, oftast på ett rätt bra sätt.

Jag gillar skarpt att man faktiskt inte vet, i slutänden, om de nått "verkligheten". Lite som i Inception. I Matrix avslöjade de ju sig efter tjugo minuter och sen var det mest action; riktigt schysst action men jag som gillar det här med spänning mellan verklighetsnivåer föredrar nog den här modellen där. Det hade inte ens behövts speciellt mycket för att lägga in det i Matrix heller.

Det är lite märkligt att höra Christopher Eccleston tala amerikansk engelska. Och Jude Law låter också inte-helt-naturlig. Men de båda, och Ian Holm och Willem Dafoe gör bra jobb som vanligt. Jennifer Jason Leigh har jag inte sett mycket av innan, men hon gjorde också ett bra jobb -- framför allt givet att hon i princip var castens enda kvinna.


BETYG: 4/5

 

[Voldstagg13]

Jag har alltid haft ett gott öga till Cronenberg, när han gjort sämre saker har de ändå alltid varit intressanta. Tack för påminnelsen, Krank!

 

[Jocke]

Jag har alltid haft ett gott öga till Cronenberg, när han gjort sämre saker har de ändå alltid varit intressanta. Tack för påminnelsen, Krank!

eXistenZ blir mycket bättre om man har Videodrome i färskt minne och ser de som syskonverk. Jag skulle också ge den 4 av 5 om inget har förändrats sen jag såg den sist.

 

[krank]

Jag har sett om Elysium.

De bra sakerna med Elysium är att den är sjukt snygg, har lagom hård scifi och har en i grunden korrekt bild av hur världen ser ut och fungerar.

De dåliga sakerna med Elysium är att huvudpersonen är vit, att storyn är ostrukturerad och att slutet är så enormt rumphugget, gullepluttigt och helt orimligt. (Och fullt av hål. Varför i helvete kan inte medborgare arresteras? Varför tar inte presidenten och bara återställer systemet? Eller var det så inåthelvete jävla dåligt programmerat att BARA företaget kunde göra en reboot? Hur sköts resursfördelningen; får inte Elysium bara slut på resurser?)

BETYG: 4/5

 

[Voldstagg13]

En lite udda Sherlock Holmes-story (vilket väl iofs är snart sett varannan film, men...): 'Sherlock Holmes sista fall' (1975, 'The Seven-per-cent Solution') med Robert Duvall, Vanessa Redgrave, Laurence Olivier m.fl. Holmes är kokainberoende och luras iväg från London till Wien, för att få hjälp av en viss Dr.Freud... Jag vet att jag har sett den för många år sedan och med bättre Holmesfilmer (och TV-serier) är den inte lika rolig längre, Holmes barndomstrauma kunde ha strukits eller utvecklats rejält, och även om jag inte riktigt godkänner Downey Jr. i de nya filmerna är han mycket mer karismatisk än den här stackaren. Baserad på en bok (ja, den var bättre än filmen) och det begränsar, trots en del bra detaljer så lyfter det aldrig. Men 3/5 kan den vara värd ändå.

 

[Skarpskytten]

Jag har sett om Elysium.

Jag tyckte första hälften av Elysium var fantastiskt. En Hollywoodfilm med en klassanalys och som är kritisk mot rovkapitialism - det var för bra för att vara sant, tyckte jag. Och det var det ju. Andra hälften gick den snabbt genom stegen mindre bra, ganska dålig, riktigt dålig för att landa i usel. Slutet är en katastrof, dels pga de enorma plotthålen, dels för att den helt slarvar bort filmens inledande premisser.

 

[krank]

Jag har nu sett Automata.

En sak tycker jag är väldigt tydlig, och det är att detta "nördens tidevarv" inte bara för med sig Transformers 4 och Guardians of the Galaxy utan även en hel del riktigt förstklassig scifi av olika slag. Som Interstellar till exempel. Eller Transcendence. Eller Automata.

Det här är ingen superbudgetproduktion, men det hindrar den inte från att vara både snygg och bra.

Det är alltså en cyberpunkig scifirulle där Antonio Banderas spelar en försäkringstjänsteman som åker runt och kontrollerar så att robotar inte kan reparera sig själva eller skada folk i en värld där människan är kraftigt reducerad pga solstormar och därför konstruerat sagda robotar som hjälpredor. Robotarna har nämligen två lagar... eller jag menar direktiv: de får inte skada människor eller andra livsformer och de får inte bygga om sig själva. Generellt är hans jobb lätt, för robotarnas direktiv är felsäkra. Men så en dag stöter han på ett fall där en polis skjutit huvudet av en robot för att den verkat "levande" och reparerat sig...

Det hela blir en finfin och ganska lugn detaktivhistoria med starka inslag av traditionella cyberpunkinslag som t.ex. frågor om vad det innebär att vara levande eller vara en människa, gamla Asimovska idéer om vem som egentligen är bäst av robotar och människor moraliskt sett, och så vidare.

Banderas gör ett mycket bra jobb som den slutkörde och hyfsat komplexe huvudrollen. Övriga skådisar gör det också bra. Robotarna känns påtagliga och klumpiga; som relativt realistiska arvtagare till Asimo och de andra bipedala maskinerna som finns idag.

Filmen dras ned något av att ha en ganska seg sista akt och att vissa saker aldrig får någon vettig förklaring, samt att det var väldigt ont om kvinnor. Men det blir fortfarande en stark fyra samt en fotnot om att den här filmen bör betraktas som en av scifigenrens klart bättre verk.

BETYG: 4/5

 

[Rymdhamster]

Cyborg (1989)

Well... det här är inte en särskilt bra film, men samtidigt kan jag inte säga att den är dålig. Manuset är inte det bästa, storyn kunde behövt lite mer fluff, vissa skådisar kunde ha spelats över lite mindre. Men sammtidigt så har den rätt bra action, och lite schusst blanding mellan sparkar och slag, närstridsvapen och skjutvapen (även om det bara är paintballgevär) utan att det känns krystat som i vissa moderna actionfilmer där de byter vapen utan anledning bara för att nästa fajtscen ska bli lite annorlunda (okej, fine. Det är något som gjordes förr också). Dessutom är fajtscenerna utspädda med ganska långsamma men stämningsfulla scener vilket jag tycker gör att man kan njuta mer av våldet när det väl sker.

ÖVerlag har det något som jag saknar i många modernare filmer: ganska snabb handling, men långsamma scener. Man får lite panoreringar, man får lite sceneri och lite stämning. Karaktärerna pratar lungt med varandra och saker får ta den tid de borde ta.

Och även om storskuren spelaröver och måste visa upp sina ögon hela tiden, så gillar jag honom för hans motivation. Världen är i kaos och han älskar det, för i den här världen är det han som regerar eftersom han är den största, kallblodigaste jävla muskelpsykopaten i stan. Om världen skulle återgå till det civliserade skulle han bli tvungen att återgå till att släpa lådor i hamnen, eller så skulle han rätt snart hamna i fängelse. Det är en väldigt grundläggande, självisk och okomplicerad drivkraft som jag kan köpa rakt av.

Det här är en film jag återkommer till nån gång om året och ser, för även om den inte är jättebra så gillar jag den. Jag älskar apokalyps/postapokalyps, jag älskar roadmovies, jag älskar knivfajter, jag älskar cyborger. Den här filmen har helt enkelt massor av saker jag gillar i sig. Och allt oavstående är faktiskt, i min mening (med hänsyn tagen till åldern), riktigt bra gjorda. Sen lämnar helheten lite att önska, men överlag tycker jag ändå att den håller.

Betyg: 3/5, kanske rent av en stark 4:a bara för att det är så många delar av den jag gillar.

 

[Krille]

Jag har sett Fury.

Sergeant Don Collier (Brad Pitt) är chef över stridsvagnen Fury med dess besättning, "Bible" Swan (Shia LaBouef), "Gordo" Garcia (Michael Peña) och Grady Travis (John Bernthal), och de är djupt inne i Tyskland i april 1945. Tyskarna gör fortfarande hårt motstånd och mitt i smeten kommer nykomlingen Norman Ellison (Logan Lerman) som kan skriva sextio ord i minuten på maskin. Och nu har han väldigt kort tid att bli man på riktigt, för tysken kommer.

Det finns en del som är väldigt rätt med den här filmen. Det finns också en del som är väldigt fel. Framförallt är det alla krigsfilmsklichéer staplade på varandra som är problemet. Den försöker berätta historien om förstörd oskuld, i synnerhet hos Norman Ellison som är våra ögon in i filmen, men vi har liksom sett den förut och Fury tillför inget nytt och lägger fetmycket vikt på det, så nu blir den bara enerverande. Den är så där modernt grådaskig också som krigsfilmer ska vara nu för tiden, men här försöker man i alla fall leka med klart röda och gula eldar och grönt och rött spårljus som kontrast mot allt grått. Faktum är att jag kom att tänka på Star Wars när spårljusen var som värst...

Men så har vi de bra grejerna, och jag är rädd att jag måste nämna stridsvagnsaction nu. Spårljuset är det mycket av och det är faktiskt skitcoolt även om det mest är där för att vara en färgklick. De har en rullande tigerstridsvagn – den enda rullande tigern, till och med – och filmen visar massor med grejer som man sällan ser på film. Ta bara en sån sak som när man missar och träffar marken. Normalt sett blir det en jättesmäll, men inte här – här rikoschetterar granaten och far åt hälsingland i en helt oväntad vinkel! Det är massor med detaljgrejer som gör en MÖP dunderlycklig!

Men det är likväl bara sidogrejor.

Se, jag har en känsla av att filmens titel säger allt som filmen handlar om: stridsvagnen Fury. Det sägs att man kan se vem som är en films huvudperson genom att se på vem som är den första och sista person man ser i närbild. Den första person vi ser är en tysk officer som struttar omkring på en häst, men han är bara en silhuett även när han rider förbi Fury i all dess storhet, och man ser aldrig vem tysken är innan silhuetten av Brad Pitt hoppar ner och stabbar honom i ögat. Och filmens sista scen, efter att vi tagit farväl av Logan Lerman, är en utåkning från stridsvagnen Fury innan kameran tonar till svart. Så jag undrar om inte det är stridsvagnen Fury som är huvudpersonen.

Allt det där mänskliga är påklistrat för att tillfredsställa producenter, skådespelare och filmkonnässörer som gillar sånt i krigsfilmer. Besättningen är bara där för att vi ska ha en länk in till en huvudperson som inte kan prata. Men egentligen är filmen en kärleksförklaring till en M4 Sherman.

Mitt slutbetyg är "snyggt försök, men nära skjuter ingen hare*." Fury lyckas faktiskt inte ens i närheten lika bra som kärleksförklaring till stridsvagnar som Girls und Panzer, som dessutom lyckas bättre med någon form av personlig utveckling än skådespelarna i den här filmen.

Snyggt försök, David Ayer. Bättre lycka nästa gång.

* "Jooo, med pansarspräng!" som en lycklig flygbasjägare en gång sa.