Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2015 v31

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v31. Den är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Själv kommer jag att iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina egna betyg tenderar att flockas kring "4/5", det beror på att jag främst ser till att de film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om jag missat någon, säg till! Eller kryssa in er själva.

 

[krank]

Förresten:

Vecka 7 påbörjades TEMA: 1999.

V7: Stigmata
V8: Mystery Men
V9: Ninth Gate
V10: American Beauty
V11: Being John Malkovich
V12: Fight Club
V13: The Bone Collector
V14: The Matrix
V15: eXistenZ
V16: Dogma
V17: End of Days
V18: The Sixth Sense
V19: Stir of Echoes
V20: The Green Mile
V21: The Haunting
V22: House on Haunted Hill
V23: Sleepy Hollow
V24: Titus
V25: Thirteenth Floor
V26: Galaxy Quest
V27: Entrapment
V28: Wing Commander
V29: The Astronaut's Wife
V30: Wild Wild West


Den här veckan har jag tänkt se EdTV. Nästa vecka blir det Deep Blue Sea, tror jag. Därefter den utlovade Austin Powers: The Spy Who Shagged Me.

Det här är de jag tänkt se; upptäcker jag att nån annan vill se samma film så prioriterar jag den, annars kör jag lite utifrån vad jag råkar hitta på Netflix eller råkar köpa på blu-ray. Eller råkar ha hemma.

Spoiler

10 Things I Hate About You
13th Warrior
200 Cigarettes
8mm
American Pie
Analyze This
Angela's Ashes
Austin Powers: The Spy Who Shagged Me
Bicentennial Man, The
Boondock Saints
Boys Don't Cry
Breakfast of Champions
Cruel Intentions
Deep Blue Sea
Eyes Wide Shut
Insider, The
Inspector Gadget
Iron Giant, The
Magnolia
Man on the Moon
Midsummer Night's Dream, The
Mummy, The
My Favorite Martian
Notting Hill
Office Space
Payback
Runaway Bride
South Park: Bigger, Longer & Uncut
Star Wars Episode 1
Summer of Sam
Talented Mr. Ripley, The
Teaching Mrs. Tingle
The World Is Not Enough
Thin Red Line, The
Three Kings


Utspelar sig 1999:
Blair Witch Project 2
Strange Days
Frequency
Highlander II

 

[Pilzefrau]

Jag har också sett Ant-Man! Den var himla rolig. Sekvenserna när Luis (Micheal Peña) berättar saker han hört i andra, tredje och fjärde hand, och dubbar över alla andras dialog med sin egen, var nog mina favoriter.

Likaså "använda en svärm myror som verktyg och vapen". Jag har läst Worm, vars huvudperson har just superkraften att kontrollera insekter i sin närhet. Där finns det en enorm uppfinningsrikedom med den här kraften, och så många coola situationer som uppstår, och jag trodde att jag bara kunde drömma om att få se dem på bio någon gång. Ant-Man kommer inte i närheten av Worm vad gäller att utnyttja potentialen (delvis för att den inte är lika lång, delvis för att Ant-Man också har sin krymp-superkraft som är viktigare; Taylor i Worm har bara sina insekter) men det var ändå lite av en dröm i uppfyllelse!

 

[Jocke]

Jag har också sett Ant-Man! Den var himla rolig. Sekvenserna när Luis (Micheal Peña) berättar saker han hört i andra, tredje och fjärde hand, och dubbar över alla andras dialog med sin egen, var nog mina favoriter.

Likaså "använda en svärm myror som verktyg och vapen". Jag har läst Worm, vars huvudperson har just superkraften att kontrollera insekter i sin närhet. Där finns det en enorm uppfinningsrikedom med den här kraften, och så många coola situationer som uppstår, och jag trodde att jag bara kunde drömma om att få se dem på bio någon gång. Ant-Man kommer inte i närheten av Worm vad gäller att utnyttja potentialen (delvis för att den inte är lika lång, delvis för att Ant-Man också har sin krymp-superkraft som är viktigare; Taylor i Worm har bara sina insekter) men det var ändå lite av en dröm i uppfyllelse!

Den kanske bästa Dario Argento rullen Phenomena handlar också om att huvudpersonen kan kontrollera insekter. Eller egentligen handlar den inte om det, men likväl kan hon kontrollera insekter, i alla fall då och då.

 

[krank]

Med anledning av en annan tråd: Jag kommer från och med nästa vecka påpeka i Filmklubbens trådstarter att spoilers ska ligga inom spoilertaggar eller åtminstone märkas tydligt med t.ex. texten SPOILER tydligt.

Detta för att jag inte vill få filmer spoilade för mig och tycker att folk som spoilar filmer utan att varna är rövhattar. Och om filmklubben blir trådar där jag riskerar att läsa spoilers för twistar så kommer jag inte att vara intresserad av att läsa de trådarna. Och då finns inte längre någon anledning för mig att köra vidare med filmklubben.

Klubben har sen ett bra tag tillbaks inga fasta regler. I och med detta kommer filmklubben återigen att ha en fast regel. Den som inte är intresserad av att följa den kan starta en egen filmklubb.

 

[Rymdhamster]

Jag har sett Waterworld Ulysses cut som Krank tipsade om för några veckor sedan.

Fy fan vad bra! Jag kan inte påstå att det blir en helt ny film jämfört med den gamla biovarianten, men förut tyckte jag Waterworld var en cool men inte så bra film. I Ulysses-cut tycker jag det är en jäkligt cool film och rätt bra film, istället.

Krank tar väl upp de viktigaste skillnaderna i sin recension har jag för mig, men för att sammanfatte lite gran: saker känns ännu mer postapokalyptiska, folks handlingar känns mycket mer rimliga eftersom man får se lite mer om varför de gör olika saker och smokers är mer religiösa vilket jag tycker gör dem betydligt coolare.

Om den här släpptes på dvd skulle jag köpa den direkt trots att jag redan har den ursprungliga versionen på dvd.

Betyg: en jäkligt stark 4/5 (det är fortfarande ett par scener som känns lite för korkade).

Och ett personligt tack till krank som tipsade mig om den här.

 

[krank]

Om den här släpptes på dvd skulle jag köpa den direkt trots att jag redan har den ursprungliga versionen på dvd.

Jag skulle vänta till blurayutgåvan, men i övrigt: dito.

 

[Voldstagg13]

En klassisk historia, men kanske inte en klassisk film: 'Treasure Island' (1972). Skäms om ni inte har läst, hört eller sett Skattkammarön!
Som Long John Silver har vi ingen mindre än Orson Welles, som inte är dålig men kanske lite ur form, annars gör övriga skådisar vad de ska. Miljöerna och scenerna är som hämtade från illustrationerna i valfri upplaga av boken, äventyrsstämningen känns rätt men lite avslagen, spänningen i en del viktiga scener vill inte infinna sig helt.
Jag gillar hur som helst att filmen följer originalstoryn utan att stuva om och lägga till.
Jag har en liten plan att jämföra den här med filmen från 2012 (med Eddie Izzard som Silver), nästa vecka kanske.
Nu är jag lite svag för halvtama äventyrsfilmer med pirater i klassisk miljö, så: 4/5.

 

[krank]

Jag har sett The Mortal Instruments: City of Bones.

Det finns en typ av ungdomslitteratur som är hyfsat poppis; dit räknar jag Hunger Games, I Am Number Four, Maze Runner, Mortal Instruments och Divergent. De tycks ha ploppat upp som svampar ur jorden. Jag skulle vilja kategorisera dem ungefär såhär:

Hyfsat bra och har god klassrumspotential*: Hunger Games, till exempel.
Kassa, men med god klassrumspotential: Divergent, till exempel.
Kassa, utan att lyfta några intressanta frågor: Maze Runner.

Med "klassrumspotential" menar jag att böckerna, eller filmerna som bygger på dem, tar upp någon form av intressanta samhällsfrågor eller på annat sätt gör sig väl som diskussionsunderlag.

Det vanligaste felet de dåliga gör är att de mest staplar osammanhängande scener på varandra, introducerar nytt nytt nytt hela tiden utan att knyta ihop säcken. Ofta med en riktigt krystad anledning till varför scenerna hänger ihop också - Maze Runner är sämst här, där är det verkligen bara slumpmässiga scener efter varandra som motiveras med "det är tester som nån gör". Delar av Hunger Ganes lider av samma sak. Stora delar av Divergent hade också det problemet.

Varför skriver jag om det här? Jo, för att City of Bones är så jävla dålig att jag helst inte vill skriva om den ens. Jag har inte läst boken den bygger på och lär inte göra det heller. Det här är bara gräsligt. Osammanhängande, spretigt, plastigt, ointressant, osympatiskt. Det är alltså en film som försöker vara som de där andra, men misslyckas kapitalt. Maze Runner är sämst i "allt är egentligen ett test"-subgenren; den här är helt klart sämst i "huvudpersonen är i själva verket en X"-subgenren.


Huvudpersonen, vad hon nu hette, upptäcker att hon är nåt "häftigt" som jag glömt bort vad det heter, som betyder att hon kan se demoner och annat som inte vanligt folk ser. Och hennes morsa hade snott en mäktig kopp från en snubbe och nu är de ute efter henne. Och så kommer det en vithårig snubbe som är så jävla snygg och så kidnappas morsan och så är det en musklig "nörd"-typ som är friendzonad och...

Nej, fuck this. Jag ids inte försöka sammanfatta den här filmens vedervärdiga jävla handling. Är den här recensionen osammanhängande? Bra, då passar den filmen.

BETYG: 1/5

 

[Bolongo]

Jag har sett A Scanner Darkly. Baserat på Philip K. Dicks bok med samma namn, manus och regi av Richard Linklater.

Som Dick-filmatisering är det en av de bästa. Så trogen originalet som jag tror det är möjligt att vara inom tidsbegränsningen som en film medför.

Som Linklater-film är det också en av de bästa eftersom arbete efter en förlaga håller hans auteur-tendenser i schack.

Storyn är en nära-framtids-dystopi som egentligen bara innehåller ett starkt SF-inslag, de "scramble suits" som skyddar identiteten på poliser som jobbar med infiltration. Annars så är övervakningssamhället i stort sett där vi är idag. Drogkriget är också kalkerat på verkligheten, även om den specifika drog som förekommer är påhittad och det slutliga avslöjandet nog skall ses som mer av en metafor än en bokstavlig beskrivning av de socioekonomiska förhållandena.

Rotoscoping-tekniken bidrar till att man ändå köper det hela som SF, eftersom det skapar lite distans till personerna och miljöerna - en verfremdungseffekt som tvingar oss att tänka på idéerna, snarare än skådespelarna. För det är ju många kända namn i rollerna, och jag tror det hade varit distraherande att se dem som sig själva.


P.S.
Jag har förstås också varit på bio och sett Ant-Man. Bra skit.

 

[Voldstagg13]

En actionfilm i 80-tals stil, med lika åldrad humor: 'The Last Stand' (2012) med Arnold Schwarzenegger. Jag ska göra en liten jämförelse med en film som sitter hyfsat i minnet, nämligen Die Hard: likheten är flytet i handlingen, vilket är positivt. En väl utpekad hjälte, som dock delar handlingen med flera och kämpar mot 'omöjliga' odds, samt en skurk som får stå i centrum parallellt med hjälten fast på olika platser (tills de möts). Fast Die Hard var ett original med en rätt sympatisk huvudperson, The last stand har en åldrande träskulptur med horribel brytning vars mest sympatiska drag är att han kan bli överraskad.
Om den bra 80-tals rullen var en hamburgare, är den här filmen en burgare med extra allt: den smakar mer och lite bättre men har samma tråkiga koncept och lämnar inget bestående minne efter sig. Humorn är förutsägbar, vapenfetischismen blomstrar och dör gör man efter hur högt upp i rollistan/lönelistan man är. Var är det där roliga och oväntade i storyn som de uppenbarligen skulle ha haft råd med?
Raljerande och gnäll, ursäkta mig: 3/5, men vem minns den här filmen om sådär 5 år?

 

[Voldstagg13]

Det absolut bästa med 'Bullet to the Head' (2012) är att den utspelas i New Orleans, och att det betonas i miljöer och musik. Sylvester Stallone är den gamla proffsmördaren som efter ett 'jobb' anses vara en lös tråd som behöver avlägsnas, vilket naturligtvis inte lyckas.
Med en udda partner, en koreansk-amerikansk snut som inte är från stan, drar han runt och sprider visdom om sin arbetsetik och insikt om den kriminella världen, samt lär sig att modern teknik kan vara bättre än fördomar...
Jag såg ju 'The last stand' innan, Arnold försöker där vara den gamla halvt pensionerade supersnuten som nästan är mänsklig, Sly försöker vara gamla superproffs-hitman som fortfarande är cool. Skillnaden är att Arnoldfilmen var underhållande på en no-brainer nivå, vad Slyfilmen
vill göra vete fan. Den bygger tydligen på en tecknad serie, så jag förmodar att storyn funkar bättre i den, här ska man bara svälja att Stallone är ok bara för att han har huvudrollen.
Jag hoppas att de slutar göra såna här filmer i framtiden, tyvärr finns väl publiken för dem: 2/5.

 

[Krille]

Jag har sett Nekomonogatari Kuro.

Det är den "gyllene veckan" (en rad japanska helgdagar i slutet på april och början på maj), och Koyomi Araragi (Hiroshi Kamiya) tror att han är kär i Tsubasa Hanekawa (Yui Horie), den storbystade klassordföranden i hans klass. Men han är inte säker, så han frågar sin lillasyster Tsukihi (Yuka Iguchi) om hjälp – efter att hon väcker honom brutalt våldsamt medelst kofot. Hon tror att Koyomi egentligen är sexuellt frustrerad eftersom hans känslor för Tsubasa verkar vara så fokuserade kring hennes tuttar, och anser att han borde skaffa nya porrtidningar istället för de som han kastade i soporna. Men likväl så tänker Koyomi i alla fall försöka att få ihop det med Tsubasa.

Men det är något underligt med Tsubasa – hon är för snäll, som om hon spelar en roll. Och ungefär samtidigt blir folk överfallna av vad de beskriver som en demonkatt, sawarineko. Demonkatter brukar dessutom sällan vara så här kraftfulla, och inte ens Meme Oshino (Takahiro Sakurai), professionell demonjägare, kan rå på den.

Här ligger en hund, eller snarare katt, begraven.

---

"Monogatari" betyder ungefär "berättelse", och har blivit ett samlingsnamn för serierna. De har det gemensamt att de handlar om Koyomi Araragi som hjälper folk (oftast flickor) som drabbas av spöken, kami, mytiska bestar och andar. Den första serien var Bakemonogatari, vars titel kommer från "bakemono" (demon) och just "monogatari". Resten av seriernas namn följer det mönstret. Nekomonogatari Kuro skulle kunna översättas som "svart katt-berättelse".

Nekomonogatari Kuro är en OVA i fyra avsnitt, den tredje Monogatari-serien, och egentligen en prequel till den första serien Bakemonogatari. Även om Nekomonogatari utspelar sig före Bakemonogatari så är det inte direkt en bra punkt att hoppa in i serierna. Man bör vara medveten om att Koyomi är före detta vampyr (vilket förklaras i första avsnittet av Bakemonogatari och är en premiss för serien, så jag ser inte det som en spoiler) och har en del sviter efter det. Det förklaras inte riktigt i Nekomonogatari, och har man inte koll på det så blir inledningen helt bisarr och första mötet med demonkatten blir ett stort "dafuq?".

Som tidigare installationer (eller senare installationer, beroende på om man ser det i seriens kronologi eller sändandets kronologi) så bygger Nekomonogatari mycket på ordlekar, typografi och dialog, och jag misstänker att precis hur mycket som helst försvinner i översättningen. Vad gäller översättningen så är jag aningen mer förtjust i en fansub jag hittade än den officiella: fansubben anstränger sig att försöka överföra ordlekarna till engelska, medan den officiella subben bäst kan beskrivas som "lat".

Bechdel är det inte så mycket med. Även om Nekomonogatari har mängder med namngivna kvinnor så är det bara ett tillfälle då två av dem är i samma scen, och den ena av de två säger ingenting.

Visuellt sett är det en apsnygg anime. Det är inte så att den har hög framerate och bra animationer. Tvärtom, det är nästan bara dialog, vilket gör att man nöja sig med att animera munnen, panorera över bakgrunden, återanvända animationer och så vidare – allt annat än att animera, typ. Det som gör Nekomonogatari så snygg är designen och typografin (!), inte animationerna.

Jag gillar Monogatari över huvud taget. De är bisarra, skumma och konstiga (egentligen perfekt Panty Explosion-material), väldigt läckert designade och har ett kul berättargrepp, och gör att jag vill kunna japanska. Nekomonogatari Kuro ligger bra till som en favorit i favoriten.

 

[Jocke]

jag såg, i och med att nya mission impossible hade premiär, förra Mission Impossible: Ghost Protocol (2012). Efter som jag befinner mig på semester i den skånska myllan, och inte kan komma åt en biograf nära mig.
Det är ett agentspektakel där Tom Cruise, hawk eye, sean of the dead och inte samma tjej som i förra filmen måste göra massor av agentiga saker tillsammans. Av någon anledning så misslyckas de med varenda grej de tar sig för, fram tills slutet där de lyckas rädda världen på nått sett.
De spexiga stungen följer varandra tätt på, det bästa är fortfarande när Cruise fasadklättrar upp för det där höga huset i dubai.
Det är bra men inte helt briljant film, men antagligen den näst bästa i serien (trean är en riktigt höjdare). Inget att gå runt oh fundera på i flera dagar, men kul hela tiden filmen pågår.
en svag FYRA av FEM är den ändå värd.

 

[Voldstagg13]

Den sista i filmboxen (3 filmer med temat Stallone & Schwarzenegger): 'Escape Plan' (2013) med Sylvester Stallone och Arnold Schwarzenegger. Det handlar om fängelser och flykt, och att ge nämnda skådisar en film ihop där de (nästan) delar huvudrollen med varandra - Sly är lite mera huvudroll än Arnie. Problemet från de andra två filmerna fortsätter: man ska bry sig om huvudpersonerna för att storyn säger det, inte för att man fått något att bry sig om. Att det sen är Sly och Arnie som spelar...Sly och Arnie, fast de har andra namn, gör inte saken bättre. Sly är Uberkompetent expert, Arnie är en 'god terrorist' och båda saknar trovärdighet.
Filmen försöker vara den ultimata inom sin genre, med intelligens som slår det idiotsäkra systemet, men det håller inte när felen blir uppenbara. Storyn och filmen krockar med varandra när det som ska vara smart övergår i trött, dum action och självdör.
Varför tror Stallone och Schwarzenegger att de blivit bra skådespelare med stigande ålder? En recension jag läste tyckte att Arnie spelar med en axelryckning mot Slys alltför seriösa ansträngning, det ligger något i det.
2/5, mest beroende på vad de kunde ha gjort med materialet, men struntade i.

 

[krank]

Visstja, det är en såndär vahettere söndag idag... Och jag har inte sett EdTV än...

...tänkte jag för typ två timmar sen. Och nu har jag sett EdTV från 1999.

OK, Matthew McConaughey spelar Ed, som gör en deal med en TV-kanal som ska sända hans liv 24/7. Minns ni att dokusåpor och privatliv var en grej 1999? Ja just det. Det här är filmen som kapitaliserar på de diskussionerna. I Sverige pratade vi väl mest om mobbingen i Robinson. Hursomhelst, genom filmen blir TV-kanalen en katalysator för en massa förändringar i Eds liv. Hans familj är väl som familjer är mest; bråk och gnabb och hemligheter och lögner. Och nu dras allt fram, såklart.

Jag tycker att den här filmen funderar bra på många plan. Den är ett bra tidsdokument utan att kännas föråldrad. Den lyckas bra med trovärdiga och intressanta relationer samtidigt som den är samhällskommentar. Den håller en stundtals allvarlig ton, men är i grunden en rätt mysig komedi. Den har sina pinsamma stunder men lyckas klippa från dem i tid och mjukar upp med väl vald musik.

Blandningen gör att det funkar. Skådespeleriet är riktigt bra - McConaughey, Jenna Elfman, Woody Harrelson, Elizabeth Hurley, Dennis Hopper, Ellen Degeneres... Det är folk som vet vad de håller på med och levererar riktigt bra.

Jag hade faktiskt glömt hur bra jag tycker att den här filmen är. Jag är inte speciellt sugen på att se om den imorgon, men jag kan varmt rekommendera den om man är sugen på lite lättsam samhällskritik (som är lätt föråldrad men intressant att konstrastera mot dagens samhälle med sociala medier), eller en schysst feelgoodkomedi, eller ett intressant tidsdokument. Eller bara en bra film med Harrelson, McConaughey, Elfman och Degeneres.

Jag tror dock inte att den fixar Bechdel. Men den har med karaktärer med funktionsnedsättning, homosexuella och så vidare. Även om det är lite lätt stereotypt så är det ändå en rätt inkluderande film givet att det är en hollywoodgrej från -99.

Min favoritgrej är nog nånstans greppet att i väldigt många scener skapa en intressant distansiering genom att klippa från det som händer hos Ed till den publik som tittar på honom; någonstans blir det ju så att vi som filmtittare också ingår i den publik som visas, de som i filmen tittar på Ed. Och när vi då i en känslosam scen där vi kanske till exempel har tårar i ögonen för att det är så fint plötsligt klippa till att få se andra som också har tårar i ögonen för att det är så fint... Det blir en skön lek med nivåerna.

BETYG: Mycket stark 4/5.