Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2015 v35

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v35. Den är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Själv kommer jag att iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina egna betyg tenderar att flockas kring "4/5", det beror på att jag främst ser till att de film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om jag missat någon, säg till! Eller kryssa in er själva.


* TILLÄGG: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menar jag inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja vem lukes pappa är, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad jag menar; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Spoiler

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling - att man klickar på en knapp - för att läsa det som står där. Skitpraktiskt!

 

[krank]

Vecka 7 påbörjades TEMA: 1999.

V7: Stigmata
V8: Mystery Men
V9: Ninth Gate
V10: American Beauty
V11: Being John Malkovich
V12: Fight Club
V13: The Bone Collector
V14: The Matrix
V15: eXistenZ
V16: Dogma
V17: End of Days
V18: The Sixth Sense
V19: Stir of Echoes
V20: The Green Mile
V21: The Haunting
V22: House on Haunted Hill
V23: Sleepy Hollow
V24: Titus
V25: Thirteenth Floor
V26: Galaxy Quest
V27: Entrapment
V28: Wing Commander
V29: The Astronaut's Wife
V30: Wild Wild West
V31: EdTV
V32: Deep Blue Sea
V33: Austin Powers: The Spy Who Shagged Me
V34: Analyze This


Den här veckan har jag tänkt se NOTTING HILL. Nästa vecka blir det Runaway Bride, för det kan bli intressant att jämföra dem.

Det här är de jag tänkt se; upptäcker jag att nån annan vill se samma film så prioriterar jag den, annars kör jag lite utifrån vad jag råkar hitta på Netflix eller råkar köpa på blu-ray. Eller råkar ha hemma.

Spoiler

10 Things I Hate About You
13th Warrior
200 Cigarettes
8mm
American Pie
Angela's Ashes
Bicentennial Man, The
Boondock Saints
Boys Don't Cry
Breakfast of Champions
Cruel Intentions
Eyes Wide Shut
Insider, The
Inspector Gadget
Iron Giant, The
Magnolia
Man on the Moon
Midsummer Night's Dream, The
Mummy, The
My Favorite Martian
Office Space
Payback
Runaway Bride
South Park: Bigger, Longer & Uncut
Star Wars Episode 1
Summer of Sam
Talented Mr. Ripley, The
Teaching Mrs. Tingle
The World Is Not Enough
Thin Red Line, The
Three Kings


Utspelar sig 1999:
Blair Witch Project 2
Strange Days
Frequency
Highlander II

 

[Krille]

Jag har fått tag på en box med en klase Jack Ryan-filmer, så nu startar jag ett Jack Ryan-tema i fem veckor eller så. Först ut är The Hunt for Red October.

Året är 1984, och både amerikanska och sovjetiska källor förnekar vad som har hänt i den här filmen. Robotubåten Röd Oktober löper ut på sin jungfruresa med kommendör Marko Ramius (Shean Connery) som befälhavare. Brittisk underrättelsetjänst har fått nys om saken och delat med sig av sina hemligheter till amerikanerna genom analytikern Jack Ryan (Alec Baldwin) som flyger över Atlanten bara för att ingen på den brittiska sidan vet vad de där mystiska portarna längst fram och bak gör. Ryans chef, Jim Greer (James Earl Jones) börjar dra i en massa trådar för att ta reda på vad det är, för nu är det brådis. Så fort Jack får reda på att Röd Oktober har ett tyst framdrivningssystem så får han föredra det hela för presidentens säkerhetsrådgivare Jeffrey Pelt (Richard Jordan), som tvärtemot resten av flottan inte litar på att Ramius har gått bananas, utan köper Ryans teori att Ramius vill hoppa av. Så Pelt skickar över Jack till USS Nimitz för att koordinera något slags avhopp.

Det blir förstås inte helt lätt, eftersom Ramius gör en politisk poäng av saken och förklarar sina avsikter till sin farbror Jurij Padorin (Peter Zinner), den politiska chefen i Sovjetunionens flotta. Så hela flottan, inklusive attackubåten V K Konovalov med kapten Tupolev (Stellan Skarsgård) som chef, efter Ramius. Det enda hoppet är att amerikanerna hittar Ramius först, och att den som hittar honom fattar vad han är ute efter.

Men Bart Mancuso (Scott Glenn) är en trigger-happy jävel, och dessutom ombord på attackubåten USS Dallas, nånstans i Nordatlanten och långt bortom Jack Ryans räckvidd...

---

Jag trodde att jag hade recenserat den här förr, men jag kan inte hitta min recension av den. För säkerhets skull så får jag väl se Patriot Games sen i veckan.

Men jag gillar Röd Oktober! Den är välspelad, kul, har en tämligen komplex story med rätt mycket flott-teknobabbel (med förtydliganden här och var, till exempel ett indubbat "I think it's a missile sub leaving Polyarniy", bara utifall att vi i publiken inte skulle förstå "it may be one of their boomers leaving the barn"´.

Dessutom är den snygg om än med orealistiskt mörka ubåtar (ubåtar i verkligheten gillar ljus, för man blir inte lika klaustrofobiskt koko i huvudet då, och det är ändå inget som lyser ut), och en del arkivklipp courtesy of the US Navy, bra modellbygge och snygga undervattenseffekter.

Dessutom har den episk musik från Basil Poledouris penna, och det är bara att konstatera att Hymn for Red October, om än norpad från ryska pansarkåren om jag inte minns fel, är bland de bästa musikstyckena nånsin!

Det enda som saknas är kvinnliga roller. Det finns två, Jack Ryans fru Katherine (Gates McFadden) och dotter Sally (Louise Borras) och de pratar inte med varandra i inledningens avskedsscen som är över på ungefär två minuter. Men å andra sidan vet jag inte om det egentligen hör hemma i en realistisk thriller i amerikanska och ryska flottan under 1980-talet utan att bli krystat, så jag kan ha överseende med den detaljen.

 

[kloptok]

Kollade på Scott Pilgrim vs the World. Den var awesome, lätt fem på krankskalan. Grymt soundtrack framförallt och nu har jag ett nytt favoritband - Sex Bob-Omb!

 

[Voldstagg13]

Tillbaka till dåtiden: 'Den stora restaurangen' (Le grand restaurant' (1966) med Louis de Funés.
Den välkände franske komediprofilen i en ganska typisk film, både för tiden och de filmer han brukade göra. Som monsieur Septime driver han en lyxrestaurang i eget namn, med strikta regler och med krav på absolut disciplin.
En lös historia, små sketcher, slapstick och upprepande av de inblandades egenheter leder till en absurd biljakt utan logik - allt är väldigt mycket 60-tal (fast det mesta kunde ha varit med i en Helan&Halvan-film från 30-talet). Jag vet att jag låter lite torr och dryg, men jag gillar det faktiskt! Den går lika bra att se om som en gammal Jönssonligan (de 2-3 första) och rensar hjärnan sådär lagom.
Välgjord och kul för dom lättroade (jag): 4/5, inte för allas smak dock.

 

[Voldstagg13]

En storfilm av den äldre sorten: '55 Days at Peking' (1963) med Charlton Heston, Ava Gardner, David Niven m.fl.
Året är 1900, platsen är Peking och konflikten är 'Boxarupproret'. Flertalet nationer (England, Frankrike, Japan m.fl.) har intressen, och ambassader, i Peking. Kina är inte alltför lyckligt med alla dessa intressen och inmutningar i landet och stödjer 'Boxarna', vilka är rebeller mot de utländska stormakterna. Jag erkänner att jag har väldigt liten insikt i detta, men den historiska stommen i filmen stämmer.
Sedan tillkommer drama, romans och action med små humorinslag, mer eller mindre fungerande.
Snyggt gjord, kul med gamla Hollywoodstjärnor och en liten dos historia, men det blir ju lite väl polerat och förlåtande: Fort Peking blir omringat och stormas av Boxar-indianerna och Heston blir fortets John Wayne. Underhållande för en gammal cineast, men inte en tidlös klassiker: 3/5.

 

[Bolongo]

Jag har sett klart säsong 3 av Defiance.

Det är lite svårt att sätta fingret på varför jag följt denna så långt när jag överger de flesta andra scifi-serier efter bara något avsnitt - eller maximalt en säsong (som Walking Dead, jag tror jag var 2 avsnitt in i s2 när jag sa "fuck this shit").

Kanske är det för att de centrala karaktärerna (de som visat sig ha plot armor) är tydligt utmejslade, får bra arcs, och är väl rollbesatta. Kanske är det för att de som inte har plot armor rensas ut med jämna mellanrum - jag blev ganska less på vissa subplots, men det verkar nästan som om manusskribenterna märkte det och tog kål på karaktärerna ifråga strax efteråt. Kanske är det för att serien inte varit rädd för att rucka på sin status quo flera gånger.

Och kanske är det för att den hade modet att sluta på ett planerat sätt. Åtminstone hoppas jag att detta var slutet, det kändes rätt definitivt.

Defiance hör inte hemma bland mina all-time favorites, den hade alldeles för många tidsödande utvikningar för det. (Tänk hur mycket tajtare de hade kunnat göra den om de nöjt sig med säsonger på 10 avsnitt istället för 12-13...) Men den var helt OK slötittarmaterial med många kul stunder. De flesta tack vare Doc Yewll.

 

[krank]

Jag har sett Notting Hill.

När jag ombeds berätta något om mig själv som folk kanske inte känner till så brukar jag dra till med antingen "äger och har sett igenom hela Dawson's Creekboxen" eller "gillar romcoms med Julia Roberts". Detta eftersom mina övriga intressen - datorer, robotar, spel och politik - inte riktigt leder tanken i den riktningen. Men så är det.

Notting Hill är i mina ögon en riktig klassiker i genren, och nog faktiskt min favorit. Den handlar om Will Thacker (Hugh Grant), en "helt vanlig man" (läs medelklassman) som äger en bokhandel i den londonstadsdel som filmen tagit sitt namn från. Det är inte ens en riktig bokhandel, utan en som enbart säljer reseböcker... Men okej, en dag besöker den världsberömda skådespelerskan Anna Scott (Julia Roberts) hans bokhandel. Det blir såklart lite romans, lite ska-de-eller-ska-de-inte, komplikationer baserat på hennes liv som skitberömd, och så vidare.

Spoiler

"Ska de eller ska de inte"? Seriöst, det är en romcom. Klart de ska. Det ingår i premissen.

OK, jag har egentligen bara en sak som jag kan kritisera med filmen, eller snarare tycka är lite lustig, så jag drar den innan jag börjar gusha om hur bra de bra grejerna är: Den är så fruktansvärt medelklass. EXTREMT medelklass. Jag försökte komma på något enda sätt som den skille kunna bli medelklass på, men det gick inte. Den försöker framställa Thacker och hans umgänge som "vanligt folk", men hörni, alltså, "vanligt folk" äger inte restauranger. Vanligt folk jobbar inom äldrevården och sliter sönder ryggen och super skallen av sig.

Men okej, köper man att filmen liksom försöker framställa medelklassen som den självklara normen och att kontrasten mellan Thackers liv och Scotts liv därmed blir ganska mycket mindre än det kunnat vara - det här är inte direkt någon Common People - så funkar det faktiskt.

Filmen är mysig, romantisk, trevlig. Jag fick både en och annan tår i ögat, precis som jag alltid får när jag ser den.- Nu var det dessutom några år sedan, vilket var perfekt. Jag gillar att det inte bara är fotomodeller med i den, jag gillar att en av de huvudrollsinnehavare som får ta plats är en rullstolsbunden kvinna, jag gillar att det är Anna som huvudsakligen tar initiativet i relationen och att både hon och Will får vara mänskliga, osäkra, ta dumma beslut och ångra sig. Mediekritiken är lite klumpig, men jag uppskattar den också.

Det som i mina ögon talar starkast för att den här filmen ska betraktas som kanske den bästa romcomen ever är att den faktiskt bygger rätt lite av sin humor på pinsamhet. Det är ju annars en stapel i genren, och jag känner generellt att det är något den klarat sig utan. Pinsamhet är inte roligt (för mig), bara ångestframkallande och förstör rätt mycket av upplevelsen. En bra manusförfattare klarar sig utan att gå ner sig i pinsamhetsträsket; till och med pruttskämt och dratta-på-ändanskämt visar på högre klass och förfining.

Den här filmens humor bygger huvudsakligen på Wills torra brittiska kommentarer och på Spikes "wild and crazy"-påhitt. Det finns ett par pinsamma scener; till exempel är den där Anna först träffar Wills syster och vänner, men större delen av filmen klarar sig utan dylika dikeskörningar.

Nästa vecka får vi se om Runaway Bride håller måttet. SPOILER: om jag minns den rätt så är den bra, men inte lika bra som den här.

BETYG: 5/5

 

[Jocke]

Jag har sett Wet Hot American Summer från 2001 och uppföljar tv serien Wet Hot American Summer från 2015.
Jag har sett filmen förut, typ 2001 eller nått sånt.
Det är en ganska trevlig komedi som puttrar på och innehåller förvånansvärt många komiker som blev kända nånstans runt senare än 2001 OCH Janeane Garofalo som är en av mina favoritskådisar.

FILMEN handlar om den sista dagen på sommarlägret Camp Firewood och vi följa lägerdeltagarantals liv i en puttrig knaskomedi som påminner ganska mycket om Meatballs. Jag gillar ju Meatballs, och det är lagom bra genomfört så jag gillar filmen. Den innehåller också vuxna människor som spelar highschool elever, och det är ju också ett grepp jag alltid gillar.

Med TV SERIEN är det helt annorlunda, den handlar nämligen om FÖRSTA dagen av sommarlägret. De har fått med nästan alla skådespelare från filmen, sen så är det massor av skådisar från Mad Men med också. Här har många av skådisarna som ska spela 16-åringar hunnit komma upp i 40-års åldern, efter som de var kanske 25 eller så när filmen spelades in. Det är kul. I övrigt tuffar det på i lagom takt och är lite småkul mest hela tiden. Michel Cera är med också! Det vara inte igår jag såg honom i nått nytt!


Skillnaden är ungefär att filmen är roligast när den går all out kansig (tex när de åker in till stan för att handla) medan tv serien är som bäst i de icke-knasiga scenerna (typ festen i sista avsnittet).
Men det är en ganska liten nivåskillnad, det är rätt kul hela tiden men nästan aldrig så kul att jag skrattade högt.

Betyg till Filmen
Typ kanske en stark trea svag fyra nånting. Av fem. Rätt sevärd, men samtidigt inget särskilt. Det är inte Zoolander eller Picassos Äventyr direkt. Det är typ lika kul som The Onion-filmen, om den är så kul som jag minns den. Jävligt vag beskrivning det här. Den påminner mig lite om Freaked, på nått sett. Men den är det ju aldrig nån annan som har sett.

Se Freaked om ni får tillfälle och Wet Hot American Summer om ni har lust.
Om det är nån av er som har lånat och slarvat bort min Freaked-dvd kan ni ju säga till. För jag skulle bra gärna vilja ha tillbaka den.

Betyg till Tv Serien
Typ samma.
Det märks att de som skriver gillar Police Squad. Det är en bra inspirationskälla i min bok.


I övrigt gillar jag inte att Krank tycker att jag ska skriva spoilertaggar för hand, så jag kommer nog inte att göra det om jag nu måste prata om en spoiler för att kunna säga något viktigt.
Men den här gången behövdes det ju inte.
Jag kommer såklart försöka markera det på nått sett när det väl händer, men skriva kod för hand, där är min gräns nådd.

 

[Xyas]

Sett två säsonger av The Last Ship. Tv-serie där Pandemi slår ut större delen av världen och vi får följa en amerikans missil-kryssare som undvikit smittan och letar efter botemedel samtidigt som de är hysteriskt äckligt helylleamerikanska. Michael Bay är executive producer.

Sjukt snygg milfic och super-cool metaplot och koncept, samt gräsligt osympatiska "protagonister" med jättetråkiga storyarcs. Kommer inte att se mer av den.

3/5

 

[krank]

I övrigt gillar jag inte att Krank tycker att jag ska skriva spoilertaggar för hand, så jag kommer nog inte att göra det om jag nu måste prata om en spoiler för att kunna säga något viktigt.
Men den här gången behövdes det ju inte.
Jag kommer såklart försöka markera det på nått sett när det väl händer, men skriva kod för hand, där är min gräns nådd.

Lustigt hur snabbt man vänjer sig vid nymodigheter som wysiwyg på forum =)

Nå; ett knep kan ju vara att färga spoilers vita. Då måste man markera dem manuellt för att kunna läsa. Och det låter sig göras utan att man skriver taggar för hand =)

 

[Jocke]

Jag tycker dock att det är BRA med tydliga spoiler regler i filmklubben, efter som det är en het potatis.

Sen skulle de reglerna ha satt lite annorlunda om jag hade skrivit dem, men resultatet i trådarna hade blivit ungefär samma så det är en struntsak.

 

[krank]

Sen skulle de reglerna ha satt lite annorlunda om jag hade skrivit dem, men resultatet i trådarna hade blivit ungefär samma så det är en struntsak.

Jag tar gärna emot förslag, men lovar inte att följa dem =)

 

[Voldstagg13]

Hoppsan! Insåg just att jag nästan är med på Kranks tema, fast jag inte hade sådan avsikt: 'Lock, stock & two smoking barrels' (1999).
Här var berättarformen fräsch, nu är den överanvänd, dvs. hoppande i tidslinjen mellan olika intressegrupper med samma mål, men med olika motiveringar och som därför hamnar i (våldsam) konflikt. Många välkända ansikten (som bivit mer kända och utnötta med åren), absurda och komiska situationer med slapstickvåld, nästan total mansdominans (två kvinnor, vilka mest är rekvisita fast inte som sexobjekt), en märklig och utdragen fyllescen samt många konstiga monologer/dialoger.
Som sagt, när den kom kändes det hyfsat nytt och om man inte stör sig för mycket på grabbigheten och jargongen är det underhållning utan stor tankemöda: 4/5, kanske beroende på att jag sett för många dåliga kopior.

 

[krank]

Hoppsan! Insåg just att jag nästan är med på Kranks tema, fast jag inte hade sådan avsikt: 'Lock, stock & two smoking barrels' (1999).

1998, väl? källa.

Jag vill gärna tänka mig att jag inte missat att lägga in en så finfin film till min lista =)

 

[Vimes]

Ikväll ska jag kolla på Guardians of the Galaxy, ska jag ha höga eller låga förväntningar?

 

[kloptok]

Ikväll ska jag kolla på Guardians of the Galaxy, ska jag ha höga eller låga förväntningar?

Om man kan välja ska man alltid ha låga förväntningar, då kan man bli positivt överraskad. Det är mycket bättre än motsatsen. Så kör på låga förväntningar, men hoppas på det bästa.

 

[Snow]

Ikväll ska jag kolla på Guardians of the Galaxy, ska jag ha höga eller låga förväntningar?

Låga. Mycket låga.

 

[Voldstagg13]

1998, väl? källa.

Jag vill gärna tänka mig att jag inte missat att lägga in en så finfin film till min lista =)

Alright, man ska kanske inte lita på DVD-omslagets info...sorry! Fast hellre det än att du hade missat den på listan, Krank!

 

[krank]

Ikväll ska jag kolla på Guardians of the Galaxy, ska jag ha höga eller låga förväntningar?

Jag tycker att du ska förvänta dig ett fräsigt rymdäventyr med blaffiga effekter och ett schysst soundtrack.

Jag tror inte en sekund på de gnällpellar som förordar låga färväntningar "för då kan man bli positivt överraskad"; går man in med inställningen att "den här filmen kommer att vara skitbra" ihop med en korrekt förväntning om filmens genre/innehåll blir man, i min erfarenhet, extremt sällan besviken. Om man däremot går in med svartsynt blick så kommer man bara att sitta och leta fel och hitta anledningar att gnälla.

Man ska alltid välja att ha korrekta och höga förväntningar. Dvs. inte förvänta sig att en dumaction ska ha fantastiskt drama eller så, till exempel.