Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2015 v38

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v38. Den är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Själv kommer jag att iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina egna betyg tenderar att flockas kring "4/5", det beror på att jag främst ser till att de film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om jag missat någon, säg till! Eller kryssa in er själva.


* TILLÄGG: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menar jag inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja vem lukes pappa är, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad jag menar; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Spoiler

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling - att man klickar på en knapp - för att läsa det som står där. Skitpraktiskt!

 

[krank]

Vecka 7 påbörjades TEMA: 1999.

V7: Stigmata
V8: Mystery Men
V9: Ninth Gate
V10: American Beauty
V11: Being John Malkovich
V12: Fight Club
V13: The Bone Collector
V14: The Matrix
V15: eXistenZ
V16: Dogma
V17: End of Days
V18: The Sixth Sense
V19: Stir of Echoes
V20: The Green Mile
V21: The Haunting
V22: House on Haunted Hill
V23: Sleepy Hollow
V24: Titus
V25: Thirteenth Floor
V26: Galaxy Quest
V27: Entrapment
V28: Wing Commander
V29: The Astronaut's Wife
V30: Wild Wild West
V31: EdTV
V32: Deep Blue Sea
V33: Austin Powers: The Spy Who Shagged Me
V34: Analyze This
V35: Notting Hill
V36: Runaway Bride
V37: The Iron Giant


Den här veckan har jag tänkt se MAGNOLIA. Den tänkte jag iofs se förra veckan också, så vi får väl se. Nästa vecka blir det nog 8mm.

Det här är de jag tänkt se; upptäcker jag att nån annan vill se samma film så prioriterar jag den, annars kör jag lite utifrån vad jag råkar hitta på Netflix eller råkar köpa på blu-ray. Eller råkar ha hemma.

Spoiler

10 Things I Hate About You
13th Warrior
200 Cigarettes
8mm
American Pie
Angela's Ashes
Bicentennial Man, The
Boondock Saints
Boys Don't Cry
Breakfast of Champions
Cruel Intentions
Eyes Wide Shut
Insider, The
Inspector Gadget
Man on the Moon
Midsummer Night's Dream, The
Mummy, The
My Favorite Martian
Office Space
Payback
South Park: Bigger, Longer & Uncut
Star Wars Episode 1
Summer of Sam
Talented Mr. Ripley, The
Teaching Mrs. Tingle
The World Is Not Enough
Thin Red Line, The
Three Kings


Utspelar sig 1999:
Blair Witch Project 2
Strange Days
Frequency
Highlander II

 

[Voldstagg13]

Ett stycke historia i filmform: 'Michael Collins' (1996) med Liam Neeson i titelrollen.
Det är Irlands kamp för självstyre och Collins är en framträdande person i skapandet av IRA, både politiskt och i väpnad kamp. Jag gjorde en liten jämförelse med 'The Untouchables': välgjord tidskänsla, mycket bra rollista (Alan Rickman tillför det där som Sean Connery gjorde för Untouchables), snygg produktion...fast jag tror mer på fakta/historiainnehållet i Michael Collins än The U.
Nu har jag inte koll på Collins eller turerna i Irlands väg till egen nation, men det är ett intressant drama som underhåller och som jag kommer att vilja se om: 5/5

 

[Max Raven]

Jag har sett Automata med bl a Antonio Banderas.

Kort-kort: Robotar har byggts efter någon form av kärnvapenkrig (förmodar jag, det finns sand, strålning och sophögar överallt). De har Asimov-liknande lagar (måste skydda liv, får inte förändra sig själva och andra robotar). Självklart är det alltså vad hela handlingen kretsar kring (ja, det är ju Hollywood). Banderas är en försäkringsagent hos företaget som säljer robotarna kommer i kontakt med en robot som verkar ha modifierat sig själv. Vilket inte ska gå p g a kvantkryptering eller något. Sedan kommer han i rask takt med en andra, och sedan en tredje som inte var modifierad men någon random människa med doktorsgrad fulhackar fram så att hon blir det på en kvart.

Sedan blir Banderas jagad av någon anledning, folk skjuter en massa, företagets ledning påstår att han har förrått dem... Det är ganska förutsägbart.

Överlag, helt ok. Inte lysande, inte en enda oförutsägbar twist, en del dåligt skrivande för att tvinga handlingen i "rätt"* riktning, filmmoral och poänglöst med emotionellt slut. Inte snyggaste framtidsvisionen, kändes lite gjort. Robotarna var ok - inte heller de något att hänga i julgranen dock. Det kändes... Ganska myeh överlag faktiskt, trots att flera skådisarna var rätt bra. Tror att en del av problemet är att filmen var nästan två timmar och de hade bra handling till kanske 90 minuter, egentligen.

Plus för att robotarna inte var mordiska överhuvudtaget och att det mer eller mindre var människorna med paranoia som fuckade upp allt, men det tror jag inte genomsnittspubliken fattar.

Svag 4:a.

 

[Vimes]

Förresten, jag såg Interstellar när jag var på semester från forumet. Den var lovande till en början, men slutet sabbade det för mig.

Spoiler

Jag hade verkligen önskat att den skulle varit en tragedi och inte en komedi. Och det var fan Signs-nivå på larvet med morsekoder i bokhyllan och jiddedi jaddedi. De skulle nöjt sig med dramat som redan fanns och inte gått M. Night Shamalamamaman på slutet.

En besvikelse.

 

[Rhodryn]

Självklart är det alltså vad hela handlingen kretsar kring (ja, det är ju Hollywood).

Det är inte en "Hollywood" film. Det är en Europeisk film, specifikt en film som kommer ifrån ett Bulgariskt-Spanskt sammarbete.

 

[Krille]

Jag har sett nästa film i mitt avbrutna Jack Ryan-tema, Clear and Present Danger.

Jack Ryan (Harrison Ford) är fortfarande i CIA under amiral Greer (Thulsa Doom, jag menar James Earl Jones) då kustvakten bordar en lustjakt med två colombianer och spår av fyra mord. De mördade är kompisar med president Bennet (Donald Moffat) som blir skitsur och beordrar inte sin säkerhetsrådgivare James Cutter (Harris Yulin) att göra något blodigt åt saken, så Cutter säger åt Greers kollega Bob Ritter (Henry Czerny) att fixa saken. Så det gör han genom att anlita Clark (Willem Dafoe), som i sin tur letar upp ett särskilt team och i synnerhet prickskytten Domingo Chaves (Raymond Cruz). Under tiden fortsätter Ryan utredningen och alla uppgifter han letar upp passas vidare till Clark som i sin tur utövar Cutters icke-presidentiella krig mot kartellen, och Ryan blir därmed patsy åt hela skiten.

Men eftersom Ryan är en schysst kille, och känner ganska mycket lojalitet mot amiral Greer, i synnerhet då denne är döende i cancer i bukspottskörteln (samma som Steve Jobs), så startar han sitt eget personliga krig för att göra något åt den där läskiga "trovärdigt förnekande"-kulturen.

---

På ytan kan man tro att det här är en ståry om USAs oheliga krig mot kartellerna. Det är det inte – det är en ståry om USAs oheliga inbördeskrig inom administrationen och underrättelsetjänsten. Tro inget annat. Den har dock en intressant vinkel på frågan, nämligen inifrån Washingtons topplager. Oftast händer den här sortens filmer ett par snäpp längre ner, men nu talar vi om (tillförordnade) chefen för CIAs operationer vs the fucking president!

Harrison Ford spelar pojkscout igen, men han gör det bra och med övertygelse. Anne Archer är med igen som hans fru och Thora Birch som Sally Ryan, deras dotter, och tillsammans med sonen Jack Junior är de en ärkeamerikansk konservativ katolsk kärnfamilj, som står för de värden som Tom Clancy, romanförfattaren, också står för. För naturligtvis är det en Tom Clancy-film, och kan man sin Clancy så märker man ett antal favorit-repliker som förekommer titt som tätt ("What does every first-term administration want? A second term!"). Även de underliggande värdena följer med, ner till de enskilda soldaterna som inte lämnas kvar på slagfältet!

Så det politiska budskapet är rätt tydligt, och även om man bortser från Clancys konservativa värderingar så är den grundläggande konflikten i filmen fortfarande läskigt aktuell, trots att de har tjock-skärmar i svartvitt, kassett-diktafoner, dumtelefoner modell halvtegelsten, modem med modemljud och faxar. Plus ça change, plus c'est la même chose å allt det där.

Däremot är den inte lika tät som tidigare Patrioter. En stor orsak är tredje akten, då pojkscouten Ryan personligen sticker ner till Colombia för att hämta ut pojkarna, vilket helt bryter mot de första två akternas katt- och råtta-lek. Den känns faktiskt påklistrad, och det är inte helt bra,

---

And another thing: bilöverfallet i Bogotá återanvändes i ett avsnitt av JAG – På heder och samvete. Och det gjorde att både JAG och Clear and Present Danger kom att kännas mycket billigare (på det dåliga sättet) för mig.

 

[Max Raven]

Det är inte en "Hollywood" film. Det är en Europeisk film, specifikt en film som kommer ifrån ett Bulgariskt-Spanskt sammarbete.

I och för sig, robotarna är inte onda... Men i övrigt känns det som att alla Hollywood-klyschor är där. Ber om ursäkt för den missen.

 

[Rhodryn]

I och för sig, robotarna är inte onda... Men i övrigt känns det som att alla Hollywood-klyschor är där. Ber om ursäkt för den missen.

Heh... tror det snarare är en "människo-klysche" snarare än Hollywood specifik. Det är bara det att vi ser antagligen fler "Hollywood filmer" än vi ser mycket annat, så eftersom man ser dem där så antar man att det är där de kommer ifrån (både klyscheerna, och filmer i sig själv också för den delen).

 

[Arfert]

Heh... tror det snarare är en "människo-klysche" snarare än Hollywood specifik.

Sant. Europeiska filmer kan vara sjukt klyschiga, exempelvis. Eller japanska. Eller kinesiska. Eller koreanska. Plus att de har egna klyschor man kanske inte märker först.

 

[Max Raven]

Sant. Europeiska filmer kan vara sjukt klyschiga, exempelvis. Eller japanska. Eller kinesiska. Eller koreanska. Plus att de har egna klyschor man kanske inte märker först.

Dåligt/lat skrivande är universellt menar ni?

 

[Rhodryn]

Jag tror att för de flesta människor i världen så har klyscheer (klischer? klyschor?) bara betydelse om en person inte tyckte om en film/serie/bok/spel/etc (även de som verkar i allmänhet störa sig på klyschor), eller är osäker på en film, eller om en viss typ av film inte passar den personen av någon anledning. Det är då oftast som personer börjar leta "fel" med det de såg. För om personen tyckte om filmen mycket så brukar det kvitta hur många klyshiga grejer som fanns i filmen.

Sen finns det folk, som jag, som inte bryr mig ett enda dugg om om en film/serie/bok/spel/etc kör med klyschigt grejer eller inte. Inte heller bryr jag mig särskilt mycket om att en story kanske är förutsägbar, etc. För jag sitter inte särskilt mycket (näst intill aldrig) och överanalyserar vad jag tittar på/läser/spelar/mm. I slutändan det enda som har betydelse för mig är "Tyckte jag grej X var bra, eller dåligt?"... "Varför?" har ingen betydelse igentligen.

 

[Voldstagg13]

Vår värld under dödshot: 'War of the Worlds' (2005, enligt omslaget) med Tom Cruise, Tim Robbins m.fl.
En liten koppling till verkligheten: flyktingar, fast här från omedelbar utplåning av utomjordiska invasionsmaskiner, och känslan av utstthet (även om verkligheten är värre) är påtaglig och smittande. Faktiskt blir filmen rätt obehaglig, på rätt sätt, och visar mera på mänskligt beteende än har fokus på häftiga 'tripoder', något vi kan tacka Spielberg för (förmodar jag).
Cruise blir absolut bättre av sina svagheter och brister, att han inte automatiskt blir en bra farsa men en bättre, och att hans roll agerar mänskligt, inte rätt, i olika situationer. Sedan är ju 'tripoderna' jävligt läckra med sina tentakler, vapen, rörlighet och ljud!
Jag gillar: 5/5.

 

[krank]

Nu har jag äntligen tagit mig i kragen och sett Magnolia från 1999.

Jag såg nog den här ganska kort efter att den ursprungligen kom ut. Inte på bio, men på hyr-vhs eller dvd eller så. Det lär ha varit 2000, kanske 2001. Jag var en hopplöst pretentiös, empatiskadad liten skit med extremt höga tankar om mig själv. Ungefär som nu alltså, fast värre och utan något framåt/utåtriktat produktivt fokus och utan en massa andra omständigheter. Just då tyckte jag att Magnolia var ungefär det bästa jag sett, eller i varje fall väldigt nära. Just då var jag mest fascinerad av symboliken i vissa scener och det här med sammanträffanden. Men jag tror att den gav mig något annat också; jag tror att den hjälpte mig ur mitt narcissistiska tänkande och lärde mig lite om människors komplexitet. När jag gick i gymnasiet har jag ju, som de flesta ungdomar, egentligen ganska svårt för det här med nyanser. Det dröjde också ganska många år för mig att efter gymnasiet börja se och bejaka nyanser och försöka, som John Green brukar säga, föreställa mig andra människor på ett komplext sätt. Den här filmen tror jag hjälpte mig i den utvecklingen.

Hur var det att se om den? Först och främst är den väldigt, väldigt, väldigt, väldigt lång. Tre timmar. Jag är helt övertygad om att allt viktigt i den här filmen hade kunnat göras på halva den tiden. Den liksom bara rullar på, tar tid på sig, och visar alla de här tragiska och komplexa människorna självdestruera i slow motion. Det är alltså en film som visar att antal löst sammankopplade människoöden som korsas och påverkar varandra slumpmässigt. Det är en messiansk PUA-guru, en klantig polis, en TV-programledare, ett före detta barngeni... Återkommande tematik är döden och ånger och förlorade möjligheter och effekten av pressen på begåvade barn. Alla karaktärer är väldigt känslodrivna, på gott och ont.

Det är en snygg, mycket välskådespelad film med komplexa karaktärer, en komplex story och ett slut som kändes helt okej.

Däremot... Alltså jag är ledsen, men den var helt enkelt för lång. Den funkar inte för mig; det fanns en tid då jag behövde filmer som handlade om komplexa levnadsöden, men jag känner att jag inte riktigt behöver det nu. Så för mig var det ganska svårt att ta mig igenom den här filmen den här gången; det tog mig fyra timmar att se en tretimmarsfilm för att jag tog pauser för att inte börja klättra på väggarna. Plus att folk gör en massa (helt realistiska) pinsamma saker, och jag har svårt för pinsamhet.

Det är svårt att sätta betyg på en sådan upplevelse, tycker jag. Turligt nog har mitt betygssystem väldigt strikta kriterier; en fyra, till exempel, handlar inte om hur roligt jag hade. Den handlar, ordagrant, om huruvida jag kan rekommendera filmen till andra. En femma, som kontrast, betyder ju att jag vill se om filmen själv imorgon. Och en trea är "meh". Något "meh" kan jag inte säga att filmen var. Men jag kan definitivt rekommendera den, förutsatt att den jag rekommenderar den till är det minsta intresserad av premissen "tre timmars halvtungt karaktärsdrama".

BETYG: 4/5

EDIT: Also:

Så, you know, om du vill se Tom Cruise som PUA-guru så är det här rätt film.

 

[Max Raven]

Jag tror att för de flesta människor i världen så har klyscheer (klischer? klyschor?) bara betydelse om en person inte tyckte om en film/serie/bok/spel/etc (även de som verkar i allmänhet störa sig på klyschor), eller är osäker på en film, eller om en viss typ av film inte passar den personen av någon anledning. Det är då oftast som personer börjar leta "fel" med det de såg. För om personen tyckte om filmen mycket så brukar det kvitta hur många klyshiga grejer som fanns i filmen.

Sen finns det folk, som jag, som inte bryr mig ett enda dugg om om en film/serie/bok/spel/etc kör med klyschigt grejer eller inte. Inte heller bryr jag mig särskilt mycket om att en story kanske är förutsägbar, etc. För jag sitter inte särskilt mycket (näst intill aldrig) och överanalyserar vad jag tittar på/läser/spelar/mm. I slutändan det enda som har betydelse för mig är "Tyckte jag grej X var bra, eller dåligt?"... "Varför?" har ingen betydelse igentligen.

Alltså, Automata hade för mig en rad problem. Att den kändes mycket som en hög trista klyschor staplade på varandra utan eget innehåll eller med någon kompetent presentation.

Det är en nackdel, det är bara inte den enda, men en större.