Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2015 v40

[Krille]

Detta är WRNU's filmklubb för v39. Den är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Krank brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Krank tänker se minst en film i veckan.
2) Krank tänker se en film som han inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När krank sett en film skriver han något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Krank skriver bara om filmer han sett innevarande vecka.
4) Krank kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som han knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Kranks egna betyg tenderar att flockas kring "4/5", det beror på att krank främst ser till att de film han redan vet att han gillar eller har god anledning att tro att han kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om krank missat någon, säg till! Eller kryssa in er själva.


* TILLÄGG: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menar jag inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja vem lukes pappa är, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad jag menar; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Spoiler

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling - att man klickar på en knapp - för att läsa det som står där. Skitpraktiskt!

 

[Krille]

Eftersom det redan är onsdag och Krank inte postat filmklubben och jag redan har sett en film – redan i måndags – så startar jag upp tråden den här veckan. Krank har sitt 1999-tema, medan jag har mitt Jack Ryan-tema. Och nu har turen kommit till Sum of All Fears.

Och nu är det seriens andra reboot: en mycket yngre Jack Ryan (Ben Affleck) har ännu inte gift sig med Cathy Mueller (Bridget Moynahan), och är grön nykommen analytiker på CIA. Hans jobb är att analysera vad toppskiktet i Ryssland sysslar med, och plötsligt händer saker när president Zorkin (Richard Marner) trillar av pinn på världens mest cartooniga vis och Nemerov (Ciarán Hinds) blir ny president av Ryska Federationen. Och eftersom Jack råkar ha skrivit biografin på Nemerov så hamnar han i blickfånget för chefen för CIA, William Cabot (Morgan Freeman) och därmed så småningom president Fowler (James Cromwell).

Och det i rättan tid, för Ryssland bråkar i Tjetjenien och Nemerov har inte riktigt kontroll över armén. Och i maktvacuumet som uppstår kommer en liten grupp konspiratörer, ledd av nationalisten Dressler (Alan Bates), in för att på ett slag försöka sopa undan både Ryssland och USA. Centralt i deras planer är ett kärnvapen som Israel tappade bort under Yom Kippur-kriget 1973 över Golan-höjderna.

---

Som sagt var, reboot igen. Man kunde köpa övergången från Alec Baldwin i Red October till Harrison Ford i Patriot Games med att det helt enkelt har gått ett antal år, men här är det övertydligt att Jacks liv har spolats tillbaka minst tjugo år medan resten av världen har fortsatt framåt.

Likheterna Zorkin-Jeltsin är snudd på övertydlig, liksom Nemerov-den tidiga Putin. Filmskaparna försöker inte ens dölja det. Intressant är att terroristerna i filmen är neo-fascister med stöd av missnöjda ryssar, till skillnad från boken där de är arabiska nationalister med stöd från östtyskland. Det funkar förstås inte i slutet på nittitalet och fick ändras.

Men trots ändringarna ligger Clancyismerna tydliga: Tom Clancy fruktar inte den person som har 3700 kärnvapen, utan är skiträdd för den som bara vill ha ett. Det är en poäng som även går igenom i tv-filmen Op Center (som jag får ta och recensera nån gång i anslutning till den här). Han ser post-kommunistiska Ryssland som aningen vilse, men i stort sett som ett välvilligt land som vill in i den internationella gemenskapen men som hämmas av sitt eget kommunistiska förflutna, och hoppas att progressiva krafter i Rysslands underrättelsetjänst ska leda Ryssland rätt, med hjälp av USAs underrättelsetjänst, förstås. De båda sidornas underrättelsetjänst har rätt mycket respekt för varandra, inofficiellt förstås. Underförstått är att han ser underrättelsetjänster som goda krafter när de står i demokratins tjänst. Här finns inte ens passusen att de kan missbrukas, internt av sina egna skäl eller externt av politiska skäl. Men i stort sett så är det en uppvisning i amerikansk exceptionalism. Man kan förstås säga vad man vill om det, men det är likförbannat en intressant och spännande film.

Utom på en punkt. Tredje akten är lite av Ryans "one man act", och det stör mig faktiskt lite. Precis som i Clear and Present Danger stör det rytmen och tar trovärdighet från Ryan som personlighet. Det är inte riktigt lika illa som i Clear and Present Danger, men fortfarande märkbart mer än i Red October.

Positivt är att ryssar talar ryska i stort sett genom hela filmen. Nu vet jag inte hur väl Ciarán Hinds är coachad, men det låter klart mycket bättre än när Sean Connery talar ryska med skotsk brytning i Red October. Kul är att Sven-Ole Thorsen är med som nynazistisk henchman. Inte fullt så positivt är att det finns tre namngivna kvinnoroller: Cathy Mueller, Mary Pat Foley på CIA och kapten Lorna Shiro i atomsaneringsstyrkan. Ingen av dem är i närheten av att kunna prata med varandra, så Bechdel-fail!

Sammantaget är det en rätt mysig thriller som är lite av en tidskapsel av slutet på nittitalet.

 

[krank]

Tackar! Haft en lite körig vecka; känns bra att du plockar upp the slack.

 

[Voldstagg13]

En action/zombie/sci-fi film: 'Battle of the Damned' (2013), med Dolph Lundgren, Melanie Zanetti m.fl.
Det är en actionfilm för att Dolph är med och slaktar zombies (som påpekas vara 'smittade av ett virus som gör dem mordgalna', och inte odöda...), och sci-fi för att ett gäng robotar hjälper honom.
Inom sin genre är den dock inte så tokig: zombietemat har överlevnad och flykt, tillräckligt många blir bitna eller uppätna för att osäkerhetsfaktorn ska finnas, Dolp börjar likna gamla actionhjältar som Lee Marvin och James Coburn (fast dom var bättre skådisar) och har fördelen i att vara kroppsligt övertygande, och inget kändes sådär avgrundsdumt.
Men varför är actionscenerna från och till så taffliga? Handkamera, snabbklipp och onödigheter som inte ger något.
Sen är dom olika historier som blandats ihop var och en för sig använda så många gånger, det blir ingen twist eller 'wow!'-upplevelse, för mycket standard i ny blandning.
Nåja, Zanetti charmade mig, hon har kvaliteterna som man känner igen från en ung Linda Hamilton eller Jamie Lee Curtis (och då menar jag som skådis i den här rollen). Övriga roller har också en övertygelse man inte riktigt förväntar sig i en sån här film.
Bättre än jag trodde, men den kunde ha varit bättre: 3/5.

 

[Voldstagg13]

V.27 (jag kollade förut, men kan minnas fel) skrev Krank om 'Entrapment' som den veckans 1999-tema film. Jag ansluter lite sent, inte av mening men av att jag hittade den billigt och hade ett halvt minne om att den var på listan. Så...
Jag håller med om det mesta Krank tyckte, men fokuset på Zeta-Jones rumpa tycker jag tas ut lite av att hon (skåde-)spelar häcken av Connery. Och i egenskap av äldre man, med en äldre mans något nötta inlevelse, får jag mera känsla av fadersgestalt/mentor än en kärlekspartner. Men det är mera mitt problem än filmens Sedan tycker jag första stöten var bra mycket roligare än den andra, men som 'heist-film' funkar båda bra, slutet blir sen en avrundning som måste göras istället för ett tillfälle att tänka ut nåt originellt.
Hursom, Krank gav den 4/5 och jag håller ooriginellt med:4/5.

 

[krank]

Jag har varit på bio och sett The Martian i 3D.

För ett ganska bra tag sedan såg jag en trailer för den här filmen. Jag blev så till mig att jag omedelbart letade rätt på boken den byggde på, och i princip sträckläste den. Eller ja, varje tågresa och promenad under några dagar spenderades på att läsa den.- Den var riktigt, riktigt bra.

Så, filmen då? Jodå, den är också väldigt bra. Precis som boken handlar den om Mark Whatney, astronaut och botanist som strandsätts ensam på Mars; lämnad för död när resten av hans crew avbryter sitt uppdrag på grund av en sandstorm. Filmen handlar om hans arbete för att hålla sig vid liv tillräckligt länge för att ta sig hem - och han har mycket begränsade resurser.

Det filmen gör bra gör den riktigt bra:
- Jag tycker om Matt Damon som skådis, och tycker att han fyller rollen som den pragmatiske men skojfriskt cyniske Whatney.
- Marslandskapen är magnifika.
- 3D'n tillför som vanligt väldigt mycket. En del 3D-kritiker brukar ibland prata om att 3D används "när det inte tillför något"; med vilket såvitt jag kan avgöra de menar att man inte noterar att det man ser är i 3D. Det betyder att kritikerna inte fattat nånting. 3D är inte som bäst i fläskiga actionscener eller flyga-mot-rutaneffekter. När 3D "gör någonting", när man märker den, tycker jag att den funkar som sämst. 3D är som allra bäst när man inte märker den, när den bara jobbar för att skapa ett djup och en närvarokänsla. Det funkar bäst i långsamma panoreringar och lugna scener. Den här filmen är ett perfekt exempel.
- Effekterna är överlag skitsnygga, liksom designen på allt. Jag gillar NASA-design, liksom. Jag blir skitsugen på att börja jobba på mitt hard SF-rollspel igen. Som om jag hade tid med det.
- Soundtracket är givet, och funkar apbra. I boken har astronauternas commander med sig en samling klassisk discomusik, som blir det enda Whatney har att lyssna på i flera månader... Så givetvis är soundtracket rikt på just disco.

Jag tycker dock att den har ett par svagheter (som dock inte gör den dålig):
- Marslandskapet är så upptaget med att vara magnifikt att det aldrig riktigt får bli farligt. Det avhjälps inte av att ett par sekvenser från boken, sekvenser som verkligen understryker hur farligt det är framför allt med avsaknaden av atmosfär, är strukna eller kraftigt förkortade. Det minskar känslan av urgency och farlighet.
- Allting är för uppsluppet. Den goda stämningen och humorn är roliga och smittande, men även de reducerar kraftigt känslan av att det är farligt och bråttom.
- Jag tycker att McGuyvrandet är mycket mer intressant än Marks reflektioner och hans relation till sin crew. Det är tydligt att filmmakarna är såna där konstiga människor som tycker att relationer mellan människor alltid är mer intressant än relationen mellan en duktig ingenjörstyp och ett knivigt problem. Jag hade alltså hellre sett att filmen tagit mer av hans problemlösande och mindre episk dramatik.

Men alla de tre ovanstående grejerna är definitivt sånt som jag tror att de haft svårt att göra annorlunda utan att minska sin publik betydligt, så jag förstår avvägningarna. Och filmen är fortfarande jäkligt bra, och jag gillar att det finns en ansats till (psuedo-)hård science fiction inom film idag; med Gravity, Interstellar och den här.

Såhär: Om du är en sån person som tyckte att scenen i Apollo 13 där NASA's ingenjörer ska försöka få en rund grej att passa i en fyrkantig grej med ett bord fullt av grejer var den bästa delen av den filmen - läs boken The Martian.

Se sedan filmen.

BETYG: 5/5

Jag velade en del om det här betyget; det skulle bli en stark fyra eller en svag femma. Till slut fick jag inse att jo, jag skulle nog helt klart kunna tänka mig att se den här igen imorgon. Om inte annat för soundtracket.

 

[kloptok]

Jag har också varit och sett The Martian, med mina fysikerkollegor. Vi var väl ganska nöjda de flesta av oss (nöjdare än när vi såg Interstellar i alla fall, som var värre på den fronten) och bortsett från några grymtanden om slutsekvenserna med omloppsbanor och raketbränsle hit och dit så var det mesta helt okej eller till och med väl hanterat. Håller med krank om att det blev lite väl glatt emellanåt och att man nästan glömde att det rörde sig om en enda person många ljusminuter från närmaste människa på en planet i princip utan atmosfär. Men överlag klart sevärd och för ovanlighetens skull gillade jag att se den i 3D, den använde 3D på ett ganska sparsamt sätt (mest påtagligt i form av långsamma landskapsbilder) och så var det inte så många, om ens någon, snabba scener som blev omöjliga att se på grund av det.

 

[krank]

att man nästan glömde att det rörde sig om en enda person många ljusminuter från närmaste människa på en planet i princip utan atmosfär.

Ja, de låtsades som att de brydde sig om det i början, men

Spoiler

det jävla chattandet mellan crewen och Mark

dödade den grejen rätt permanent. I boken är det hela tiden mail de skickar, och mailen ligger separat från annan text. Rätt snyggt faktiskt; känslan av separation bibehålls på ett bra sätt.

 

[kloptok]

Ja, de låtsades som att de brydde sig om det i början, men

Spoiler

det jävla chattandet mellan crewen och Mark

dödade den grejen rätt permanent. I boken är det hela tiden mail de skickar, och mailen ligger separat från annan text. Rätt snyggt faktiskt; känslan av separation bibehålls på ett bra sätt.

Exakt, det var en av grejerna jag tänkte på. Gick väldigt fort i svängarna där.

 

[Xyas]

Jag såg Alice in wonderland (2010). Den var skittöntig på sämsta tänkbara sätt. Plastig cgi, överspelande skådisar som borde kunna bättre och ointressant historia. Fixar bechdel dock. 2/5.

 

[Jocke]

3D'n tillför som vanligt väldigt mycket. En del 3D-kritiker brukar ibland prata om att 3D används "när det inte tillför något"; med vilket såvitt jag kan avgöra de menar att man inte noterar att det man ser är i 3D. Det betyder att kritikerna inte fattat nånting. 3D är inte som bäst i fläskiga actionscener eller flyga-mot-rutaneffekter. När 3D "gör någonting", när man märker den, tycker jag att den funkar som sämst. 3D är som allra bäst när man inte märker den, när den bara jobbar för att skapa ett djup och en närvarokänsla. Det funkar bäst i långsamma panoreringar och lugna scener. Den här filmen är ett perfekt exempel

Jag brukar ofta dra den "där det inte tillför något" i filmklubben. Med det menar jag nästan alla filmer där det skarvats på en slapp 3d i postproduktionen - där det går alldeles utmärkt att ta av sig sina glasögon. Det är bara en tavla i bakgrunden och en läskflaska i förgrunden som det är nån 3d effekt på. Och den 3d effekten är att en annan 2d nivå ligger lite framför. Förutom i förtexterna och nån av actionscenerna där post-teamet jobbat lite mer.

Filmer där det enda som händer är att det blir sämre färg och att jag får ha två par glasögon på mig.

Det låter ju som att det verkligen inte är det The Martian gör.

 

[krank]

Vecka 7 påbörjades TEMA: 1999.

V7: Stigmata
V8: Mystery Men
V9: Ninth Gate
V10: American Beauty
V11: Being John Malkovich
V12: Fight Club
V13: The Bone Collector
V14: The Matrix
V15: eXistenZ
V16: Dogma
V17: End of Days
V18: The Sixth Sense
V19: Stir of Echoes
V20: The Green Mile
V21: The Haunting
V22: House on Haunted Hill
V23: Sleepy Hollow
V24: Titus
V25: Thirteenth Floor
V26: Galaxy Quest
V27: Entrapment
V28: Wing Commander
V29: The Astronaut's Wife
V30: Wild Wild West
V31: EdTV
V32: Deep Blue Sea
V33: Austin Powers: The Spy Who Shagged Me
V34: Analyze This
V35: Notting Hill
V36: Runaway Bride
V37: The Iron Giant
V38: Magnolia
V39: 8mm

Den här veckan har jag tänkt se Payback. Nästa vecka ser jag nog The Mummy, för jag kan behöva lite stendum effekt-action.

Det här är de jag tänkt se; upptäcker jag att nån annan vill se samma film så prioriterar jag den, annars kör jag lite utifrån vad jag råkar hitta på Netflix eller råkar köpa på blu-ray. Eller råkar ha hemma.

Spoiler

10 Things I Hate About You
13th Warrior
200 Cigarettes
American Pie
Angela's Ashes
Bicentennial Man, The
Boondock Saints
Boys Don't Cry
Breakfast of Champions
Cruel Intentions
Eyes Wide Shut
Insider, The
Inspector Gadget
Man on the Moon
Midsummer Night's Dream, The
Mummy, The
My Favorite Martian
Office Space
South Park: Bigger, Longer & Uncut
Star Wars Episode 1
Summer of Sam
Talented Mr. Ripley, The
Teaching Mrs. Tingle
The World Is Not Enough
Thin Red Line, The
Three Kings


Utspelar sig 1999:
Blair Witch Project 2
Strange Days
Frequency
Highlander II

 

[krank]

Återigen var klockan ett par timmar innan midnatt på söndagen, och jag hade en 1999-film att se. Jag hade tänkt se The Mummy, men den var lite för lång, så det fick bli Payback.

Den tid jag vann genom filmbytet - c:a 20 minuter - förlorade jag dock med råge. Ingen av filmerna fanns nämligen på Netflix. Så jag tänkte: Hey, varför inte ta tillfället i akt och kolla upp lite andra lagliga alternativ? Mina krav var, tyckte jag, ganska låga: Jag ville se på Payback eller The Mummy, jag ville göra det i HD, lagligt, och jag ville göra det på en apparat jag kunde styra med min vanliga fjärrkontroll. Det innebär typ min 360 eller min PS3:a, eftersom Chromecasten måste styras av en androidapparat. (Som parentes har jag börjat fundera på att försöka bygga något slags mellanstation av en Raspberry Pi, men det får dröja).

Problemet var bara att utbudet var apkack. PS3:an har i Sverige ett rent pinsamt dåligt utbud av appar, och fan vet om de ens har filmer i Playstation Store. Det har de ju tydligen utrikes, men här ville de inte samarbeta. Fan, utrikes (USA) ska det tydligen rentav gå att se Amazon-filmer. 360'n ska ju ha fler appar, och jag hittade ett hyrställe (Cineplex) som hade Payback, men tyvärr hittade min 360 inte Cineplex-appen. Sen verkade xbox.com krasha.

Det gick att hyra filmen via Xbox egna filmuthyrning, men då inte i HD. Och sen krashade som sagt xbox.com och 360'n kunde inte hyra ett skit.

Såatte... Min slutsats blir att alla som hävdar att det finns lagliga tjänster som är tillräckligt bra vad gäller film kan gå och bajsa sig i näven och äta det.

Så jag valde den, öh, "andra butiken". Ni vet, den som alltid har alla filmer och kan göra så att jag får dem i OK kvalitet på ingen tid alls, med subs på det språk jag önskar och till minimalt pris. Med gott samvete ska sägas, jag ville verkligen göra rätt för mig. Men tydligen är filmbolagen och de förbannade mellanhänderna inte intresserade av mina pengar.

Så efter många om och men har jag sett Payback.

Det är en lite märklig film. Väldigt hårdkokt. Alla är skadade, förvridna, sjuka. På ett eller annat sätt. Skalan går mellan svart och mörkgrått. Filmens bokstavliga färgskala är blek, nästan svartvit. Och mörk.

Filmen handlar om rånaren, lurendrejaren och ficktjuven Porter, som spelas av William Wallace. Han och hans rasistiske, fege och kvinnomisshandlande kompis Val, spelad av Starlords morfar, rånar en asiatisk maffiagrupp på 140 000 dollars. Efter stöten visar det sig att Val behöver hela summan själv, för att köpa tillbaks sig in i en annan maffiaorganisation. Dessutom är Porters fru arg eftersom han varit otrogen, så tillsammans skjuter de honom och lämnar honom för död.

Han kommer tillbaks och... vill ha sina pengar. Och det är vad filmen handlar om: att han vill ha sina 70 000 dollar. Han går genom alla helvetets kval för de där 70 pappen. Vilket är intressant, givet att det tog honom kanske tio minuter att få ihop dem första gången. Jag förstår helt enkelt inte vad det är som driver karaktären. OK, han vill få loss kvinnan han var otrogen med, som råkar jobba som prostituerad åt maffiaorganisationen, men det borde han väl ha kunnat ordna utan allt det här?

Det är en kul film med mycket brutalt gladvåld och genomgående osympatiska karaktärer. Men jag förstår den inte.

Jag har en arbetsteori, och det är att Porter egentligen är död, och att det här antigen är något slags purgatory eller att han kommit tillbaks från de döda för att utföra det här uppdraget. Det skulle förklara mycket.

Jag gillar hursomhelst hur många kända ansikten som dyker upp. Oren Ichii som sadistisk prostituerad och våldsam maffiamedlem, Ira Shalowitz som sleazig gambler och drogförsäljare, Lionel Luthor som random skurk...

Hursomhelst, definitivt en film jag kan rekommendera. Även om den är lite konstig.

BETYG: 4/5