Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2015 v5

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v5. Den är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Själv kommer jag att iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina egna betyg tenderar att flockas kring "4/5", det beror på att jag främst ser till att de film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om jag missat någon, säg till! Eller kryssa in er själva.

 

[krank]

Jag inledde veckan med att ha jätteont i nacken och se på Now you see me.

Det är en skön thriller-heist-grej. Å ena sidan har vi fyra magiker av varierande grad av berömdhet som samlas av en okänd gemensam välgörare som ger dem backning, resurser och planer som krävs för att genomföra ett par riktigt vassa kupper, som kombinerar magiföreställningar med vad vi kan kalla "omfördelning av resurser": pengar fördelas från till exempel en bank till en massa människor som förtjänar pengarna bättre.

Å andra sidan följer vi en FBI-agent (Mark Ruffalo) som kutar runt och försöker avslöja dem. Han fyller funktionen som "straight man", han är den som blir lurad av de smarta magikerna. Som alltid när det gäller smarta magiker och lurendrejare behövs det ju en sådan, och det funkar bra. Han backas upp av en kvinna från interpol som han inte vet om han kan riktigt lita på. Med i leken har vi också Morgan Freeman, som spelar en f.d. magiker som numera försörjer sig på att avslöja andra magikers trick.

Det här är en snygg, välskriven och välregisserad grej. Jag gillar ju generellt när smarta människor får stila och vara coola, och den här sortens filmer lämpar sig oerhört väl för sånt. Sedan gör alla skådisar ett bra jobb också, men det är inte så förvånande givet att vi snackar folk som Woody Harrelson, Mark Ruffalo, Michael Caine (som får spela onding!) och Morgan Freeman. Kvinnorna gör givetvis också bra jobb, men jag tror inte jag sett nån av dem i något tidigare så där kändes det mindre självklart. Morgan Freeman vet jag ju kan leverera bra i sömnen, liksom.

På tal om kvinnor... Det år nog filmens svagaste sida. Det finns för få av dem och de får för liten roll. Att interpol-agenten som är kvinna också råkar vara oerfaren i fält och den som inte är så mycket för logik utan föredrar känsla och intuition... Hon är dessutom fransyska, vilket inte gör saken bättre direkt. Jag tror inte någon av de namngivna kvinnorna i filmen pratar med varandra alls.

Nå, jag kan definitivt rekommendera den här. Jag tror min upplevelse stördes av att jag hade skitont, men se den.

Spoiler

Den har en twist som jag faktiskt inte såg komma. Men att det är en twist ska man helst inte känna till, så jag lägger det här inom spoilertaggar. Men den är snygg och, för mig, oväntad.

BETYG: 4/5

 

[Krille]

Vad får man om man tar Warhammer Fantasy Roleplay med kompetenta rollpersoner? Jo, då får man Hansel & Gretel: Witch Hunters. Och den har jag sett.

Hansel (Jeremy Renner) och Gretel (Gemma Arterton) är häxjägare och har varit det sedan de som barn eldade upp den onda häxan i pepparkakshuset. Det var ett tag sedan och nu är de vuxna och askompetenta. Det är då de snubblar in i Augsburg, lagom till att sheriffen Berringer (Peter Stormare) är på väg att utöva avancerade förhör på Mina (Pihla Viitala) som påstås vara en ond och elak häxa. Fast det kan Hansel säga att hon inte är, för häxor blir tokfula av sin häxkonst. Undantaget är en storhäxa som Muriel (Famke Janssen) som kan bli underskön när hon vill.

Och nu verkar sagda storhäxa ha något stort på gång som kräver ett barn per månad vid en blodmåne, plus lite extra sås.

Det är en fruktansvärt rollspelig film. Det är stunts, gadgets, one-liners galore och mycket klägg. Den är skitlöjlig och den vet om det, den tar inte sig själv på allvar en sekund, och därför funkar den. Den har ett antal vändningar i manuset som skruvar till storyn ett par extra, men när väl den första är klar så är resten av vändningarna inte direkt förvånande, utan kommer naturligt från den planteringen.

Jag hade inte direkt höga förväntningar på Hansel & Gretel, men den funkade faktiskt och jag blev en smula imponerad av den. Jag tror inte att jag ser om den inom det närmaste, men ligger jag bakfull och behöver något att slötitta på så ligger Hansel & Gretel bra till.

 

[Krille]

Jag har varit på Soria Moria i Oslo och sett En Får Væra Som En Er – En Ole Ivars Musikal.

Ole Ivars är en norsk dansbandsorkester som har spelat sedan 1964 – det var alltså femtioårsjubileum förra året. Deras sång "Som i himmelen" tog sig till final i melodifestivalen 2008. Och för att hylla en sådan lång karriär så satte Torshovteatern ihop en musikal baserad på deras musik.

På en campingplats i Norge har Per (Christian Skolmen) satt upp sin husvagn, och han har störst husvagn, han var först med gasolgrill, har skönast fåtölj och är den inofficiella kungen av campingplatsen (första låten i musikalen, för övrigt). Han är riktigt spänd, för det här året har hans "kompisar" i dansbandsorkestern Ole Ivars halvt om halvt lovat att dyka upp, och Per är deras största idol!!!

Återkommande gäster den här midsommarn är Line (Henriette Steenstrup) och Willy (Bernhard Arnø), vars äktenskap går lite på sista versen. De är dessutom oroliga för sin dotter Silje (ej med i bild) som semestrar i Paris istället för att dega på campingplatsen med de gamle. Och det ryktas dessutom att riksradion har skickat en radioreporter under cover.

Som katten bland hermelinerna kommer Stella (Lena Kristin Ellingsen) in. Hon är vegan, sover i tält och är typ 25 år yngre än alla de andra veteranerna. Det spräcker Pers image som kungen och sätter dessutom press på Lines och Willys äktenskap.

På Soria Moria var det en intim uppsättning, med hela publiken tätt inpå skådespelarna i en ring kring campingplatsens "torg" där Kungen av campingplatsen har sin husvagn. Vissa scener händer till och med mitt ibland publiken. Skådespelarna är riktigt bra artister. Henriette ser ut och sjunger som en dansbandssångerska, och Christian gör en härlig roll som glidaren som undviker allt ansvar om det inte har med campingplatsen att göra, där ansvaret mest går ut på att peka med hela handen och håva in prestige. Bernhards roll som Willy identifierade jag mig rätt mycket med, på gott och ont – vi är lite samma typ och har samma inställning till det mesta. Men den stora överraskningen var Lena Kristin som Stella, som visar sig ha röstresurser som få och en imponerande röstrepertoar.

Det är mycket humor, och en hel del flög över huvudet på mig som svensk, eftersom skådespelarnas norska är himla snabb! Men jag uppfattade en hel massa skämt, och upptäckte bland annat att även norrmännen har en motsvarighet till "som flickan sa", och den kommer osedvanligt vältajmat ett antal gånger under musikalen.

Trots språkproblemen så hade jag mycket trevligt under pjäsens knappa nittio minuter (en akt utan paus), och har ni vägarna förbi Oslo så passa på att se den medan den fortfarande går. Jag hörde att musikalen skulle gå på Nationaltheatret senare i år, och jag misstänker att den här intima upplevelsen då försvinner. Men då finns i alla fall en andra chans.

Som flickan sa.

 

[krank]

Eftersom jag nyligen köpt Transformers 4 på blu-ray så sitter jag ju som tidigare nämnt och kollar igenom de första tre, så att jag liksom ser dem i ett sammanhang.

Idag har jag sett om Transformers: Dark of the Moon.

Den är nog på det hela taget den bästa av de fyra. Den är snygg, skitlång och segmenten där Sam är idiot är förhållandevis korta medan det finns väldigt, väldigt mycket annat. Jag gillar grundplotten och konceptet med att blanda in både rymdbron och konspirationsteorier. John Turturro är skitbra fortfarande. Sams föräldrar är också skitbra.

Det finns såklart problem. Den som skrev manus verkar inte riktigt vara på det klara med hur det här med månen, mörka sidan, rotationer och radioskugga funkar, men det kan jag ha överseende med. Och Sam är som nämnt med, och är som vanligt en idiot. Det är väl det som gör att fyran lockar en del; man slipper trots allt Sam. Återigen funderar jag på vem som egentligen är målgruppen för den karaktären. Vem kan identifiera sig med honom? Vem blir inte bara väldigt arg varje gång han är med i bild?

Filmens tydligaste problem är dock att den borde ha varit två filmer. Den är 2:30 lång och trots det känns det som att de hoppat över scener och repliker. Som det är nu finns det ett gäng hål -- Sentinel Prime vet saker direkt när han vaknat utan att nån förklarat dem, till exempel. Och ingenstans förklaras hur Sams chef går från fascist till knähund. Många scener får märkliga disconnects där rörelserna i ett klipp inte matchar eller fullföljs i nästa. Det är som att de klippt ner den, helt enkelt. Filmen hade lätt kunnat bli 3-3:10 eller så. Och då hade den rentav kunnat få bli två filmer a' 1.30. Det hade den passat bättre som.


Den får inget nytt betyg; jag har inget behov av att omvärdera den eller så.

 

[Pilzefrau]

Jag har sett tre filmer! Vi hade Netflix-filmkväll häromdagen, och såg då Men who stare at goats samt Wreck-it Ralph. Den förra hade jag inte sett innan, och den var precis vad jag förväntade mig - fånig, mycket wtf, väldigt rolig. Nu är inte jag någon expert, men jag tycker den var väldigt välgjort vad gäller pacing - om det är manusets eller klippningens förtjänst vet jag inte, men den blev liksom aldrig för lång.

Wreck-it Ralph är en favorit-Disney-film, som jag hade sett innan. Den gjorde mig inte besviken den här gången heller. Samma kategori som Lego-filmen, typ, även om den kanske inte är riktigt lika vass.

Igår var jag på bio och såg The imitation game. Jag har läst en väldigt bra redogörelse av hur själva Enigma-koden knäcktes, i Kodboken av Simon Singh, men här handlade det väldigt mycket om personen Alan Turing. Jag tycker det var finurligt hur de vävde in Turing-testet också, och skönt att de inte drog för stora växlar på den liknelsen. Överlag så märkte jag av många av "Hollywoodifieringarna", hur de hade ändrat i historien för att göra den mer spännande, men ingen av dem var så allvarlig att de hindrade mig från att uppskatta filmen. Väldigt välgjord och välspelad, rekommenderas!

 

[Rymdhamster]

Det här blir lite av en samlingspost av ett antal filmer jag sett under en flygning ner till och hem från Cooköarna. De hör således egentligen inte hemma i just den här tråden, men då det ändå inte är frågan om en tävling tar jag mig friheten att gå ifrån datumstämplingen lite =)

Epic (2013)
Det här var en rätt kul och underhållande animerad film som i princip handlar om älvorna i skogen, även om termen vad jag mins inte används. Den har flera coola scener, roliga kommentarer och en del tuffa koncept om man skulle känna för att spela ett rollspel om älvor någon gång. Den är dock lite av en korvfest. Älvorornas/skogens drottning får förvisso sparka lite rumpa, men filmens enda andra kvinna (i en roll som har någon större betydelse) verkar mest existera för att bli räddad, eller hämta lite kompetent hjälp. Lite tråkigt.

Kan möjligen tycka att det känns lite fånigt att filmens hjältar: lövmännen (yupp) har en genomgående väldigt, väldigt japansk framtoning i allt utom sin liljevita hud. Ska de nu vara näst intill rakt av fejksamurajer kunde de väl haft någon asiat inblandad? Eller annars, om de nu ska se ut som irländare och skottar hela bunten, gett dem ett något mer keltiskt, pikskt eller germant stuk.

Men, men. Fortfarande rätt underhållande och tuff.

Betyg: 3/5

Let's be cops (2014)
Rätt jäkla kul komedi, faktiskt. En och annan brist, kanske, men överlag riktigt underhållande. Inte så mycket mer att säga, tror jag.

Betyg: 4/5

Lucy (2014)
Grundpremissen för filmen är måhända till dum (Människan använder bara 10% av hjärnan), men går väl för all del att trixa ihop till viss del i alla fall med dagens vetenskap. I vilket fall är det inte de vetenskapliga teorierna som är filmens huvudunderhållning utan det är att se Scarlet Johansen sparka mer rumpa än vad Black WIdow gjorde. Så som "korkad action" så måste jag nog erkänna att jag tyckte den var riktigt bra.

Betyg: 4/5

The maze runner (2014)
Jag har svårt att beskriva den här filmen. Jag tycker den är rätt cool, men samtidigt tycker jag att den är lite dum på vissa sätt och lite fånig på andra sätt. Jag har inte läst boken, men jag känner rent spontant att vissa av koncepten funkar bättre i bokform. Filmen gjorde mig i alla fall nyfiken på boken. Eller böckerna, kanske snarare.

Betyg: 3/5

How to train your dragon 2 (2014)
Förvånansvärt bra för en uppföljare. Inte fantastiskt bra, men om man gillade 1:an tror jag att man kommer finna den här rätt underhållande också.

Betyg 4/5

 

[Jocke]

...Vi hade Netflix-filmkväll häromdagen, och såg då Men who stare at goats ...

Gällande The Men Who Stare At Goats så är Jon Ronsons reportagebok som filmen bygger på en höjdare och tv serien Crazy Rulers of the World (där några delar handlar om helt andra grejer, som projekt MKULTRA), också klart sevärd. Filmen är dock ingen personlig favorit.

 

[Jocke]

Jag är just hemkommen från Kingsman: The Secret Service (2014), efter som det var filmen som gick på niovisningen på Rigoletto 1 idag och det var dit jag ville gå.
Filmen är en spionhistoria av klassisk typ, och den är rätt så bra. Vi får följa rekryteringen och utbildningen av en ny agent, som för att representera att tiderna förändras inte är en snobb från Cambridge utan en vanlig störig ungdom från Londons gator. Samtidigt så bär Samuel L Jackson keps, är rik och har nån slags domedagsplan på g. Domedagsplanen är bättre än många planer Bondskurkarna hade i de senare Pierce Brosnan rullarna.

Kan en handfull engelska män och kvinnor i kostym och tweed rädda dagen innan tedags? Även om den nya rekryten är en Chav?

Det här är en riktigt bra spionfilm av den klassiska skolan. Det finns paneler som glider undan för att avslöja vapen, spiongadgets, hemliga baser, en storskurk och så vidare. Då och då är det lite fånigt, vilket får mig att tro att filmen skulle vara en femma om den i stället var No One Lives Forever -filmen.

Ibland blöder det igenom att filmen är baserad på en serietidning av Mark Millar, och efter som Millar är en idiot så är det dåligt exakt varje gång det händer. Bland annat innehåller filmen ett skämt om spyor som är extremt mycket Millar.

Jag kan ändå med gott samvete rekommendera den här filmen till alla som vill ha ett kul och substanslöst agentäventyr i ungefär två timmar.
FYRA av FEM

uppdatering:

Efter att ha spanat in serietidnings förlagan lite vill jag säga att nästan allt jag verkligen gillade med filmen verkar vara ändrat eller tillagt till filmens fördel. Det finns alltså liten till ingen anledning att läsa serien. Med detta sagt tänker jag nu läsa serien, som nått slags självskadebetende. Jag antar att det kommer att vara lika illa som att läsa Kick Ass 2.

 

[Jocke]

Efter att ha spanat in serietidnings förlagan lite vill jag säga att nästan allt jag verkligen gillade med filmen verkar vara ändrat eller tillagt till filmens fördel. Det finns alltså liten till ingen anledning att läsa serien. Med detta sagt tänker jag nu läsa serien, som nått slags självskadebetende. Jag antar att det kommer att vara lika illa som att läsa Kick Ass 2.

Jag sträckläste skiten. Vilken. jävla. sörja.

 

[Purjolök]

Blev litet filmtittande igen, och då såg jag klart Whiplash.

Herrejävlar, vilken film. Ni har säkert hört talas om denna om ni är allmänt filmintresserade, så jag hoppar till storyn och sånt.

Whiplash handlar om Andrew, en ambitiös musikstuderande trummis som studerar på Shaffer Academy. Han är en enstöring som ger i stort sett all sin tid till musiken och nästan inget annat. Han umgås med sin far, men det verkar mer vara av vana än av vilja. Han spelar i b-bandet (är så jag tolkar det iaf, då jag aldrig varit någon höjdare på musik, sorry om detta är felaktigt), men plockas en dag upp av upp av Fletcher, skolans stenhårda musikledare.

Ifall ni hade några andra förväntningar, så är det ingen vanlig fee-good film om en ung kille som krossar förväntningar, besegrar den elaka läraren och rider iväg i solnedgången med sin flicka.

Nä, Whiplash är en elak psykologisk thriller. Den har inga spännande scener med pistoler som smäller av, utan dess musikscener svänger vilt från upplyftande till fasansfulla. Whiplash tar inga fångar.

Fletcher är alfa. Som in i helvete. Han är en extremt bra manipulatör som kan övertyga med mer än bara den ångest och skräck han oftast regerar med. Han har en rent sociopatisk besatthet för att göra sina studenter till så bra musiker som möjligt och att vinna tävlingar. Han har inga problem med att skada folk för att få mer ur dem. Han verkar ha en äkta önskan att göra sina elever till bättre spelare, och har någorlunda goda utsikter.

Andrew är aldrig en särskilt sympatisk karaktär i allmänhet. Han har inga vänner alls, och ser ner på folk som är mindre ambitiösa än honom själv. Visst kan man känna för killen när han behandlas som skit av mer än bara Fletcher, men han är ingen höjdare själv. Det finns en romantisk sidohandling där han börjar träffa en tjej. Den går himla snabbt igång och slutar nästan lika snabbt, och får honom inte att se ut som en särskilt skön snubbe.

Filmen gör ett bra jobb med att utforska Fletchers påverkan av Andrew. Andrew är som tidigare sagt inget helgon, men han beteer sig alltid gott och har sina egenheter och brister som en själv. Efter att Fletcher sätter klorna i honom och matar hans ambitioner med lika doser ilska och skräck som tävlingsvilja, börjar han skita i hur man ska bete sig. Ett par scener i mitten av filmen visar hur lågt Andrew fallit för att finna sig i Fletchers gunst, och nå sitt mål som musiker.

Ingen av Andrew eller Fletcher visas som ren onding eller okej kille. Man får välja vad man tycker om dem. De har goda kvalitéer och dåliga.

Musiken är fantastisk och filmen är kalasbra inspelad. Huvudskådisarna är skitbra. Ge JK Simmons alla jävla förbannade priser som finns, för fan.

10/10. Fy fan vilken bra film.