Jag har sett Zhang Yimous film "Flowers of War", som handlar om en samling skolflickor och prostituerade kvinnor som i en katolsk klosterskola gömmer sig undan japanernas övergrepp under Nanjing-massakern-37, och känner att jag måste behandla den, för den är en mäktig upplevelse...Rape of Nanjing lämnas liksom inte någon oberörd, särskilt inte i Zhang "tragedikungen" Yimous händer. Fotot är grandiost, skådespeleriet fantastiskt, budgeten enorm, och manuset bygger på en novell av Yan Geling, en fantastisk författare som gjort det till sitt mission att skildra kvinnors öden i Kinas tumultartade 1900-talshistoria, och också har skrivit novellen som ligger till grund för vad som mer eller mindre är min favoritfilm i hela världen;
Xiu Xiu - The Sent Down Girl. Novellen bakom "Flowers of War" är i sig inspirerad av memoarer skrivna av en amerikansk kvinna som hjälpte en massa människor under Nanjing-massakern, och senare begick självmord när hon kom hem till USA. Allt var alltså upplagt för en vansinnigt bra film.
Men...tyvärr....när Flowers of War är bra är den jätte-jätte-jätte-megabra, så bra som bara Zhang Yimou öht kan göra en film...han lyckas till exempel göra våldtäktsscenerna vansinnigt obehagliga utan att vara ens skuggan av särskilt grafisk (naket är så gott som tabu i kinesisk film), han har fantastiska shots av glasskärvor och gör fantastiska visuella lekar med ljus,
kvinnors klänningar, blodflöden, briljant klippning...en mästare at work, helt enkelt. Vissa scener får en att bara vilja storgråta, och slutet är utmärkt, ett väl avvägt sätt att respektfullt och trovärdigt avrunda berättelsen på trots att det lämnar en som tittare otillfredställd och vemodig, ett djärvt slut få amerikanska filmskapare vågat köra.
men...när Flowers of War är dålig drar den melodramatiken för långt; tårarna rinner lite för dramatiskt, bråken mellan kvinnorna är lite för spektakulära, de kinesiska soldaterna lite för heroiska, japanerna närmast karikatyrartade i sin utstuderade våldtäktsiver... och detta är en extra stor anmärkning för en regissör som tidigare gjort väldigt subtila draman som
Den röda lyktan.
Men vad ännu värre är, och det jag inte kan förlåta...Christian Bale. Christian fucking Bale. Alltså...hans prestation i den här filmen är den bästa i hela hans karriär, man får gåshud av den, hans karaktär är fascinerande, välspelad, har en suverän dynamik med andra karaktärer...men Roger Ebert anmärkte:
", "Can you think of any reason the character John Miller is needed to tell his story? Was any consideration given to the possibility of a Chinese priest? Would that be asking for too much?""
Inledningsvis höll jag inte med honom, då Bales karaktär (John Miller) var så intressant och välspelad, och bröt ny mark för västerländska karaktärer i kinesisk film:
The director articulated that his biggest, though challenging, accomplishment in the film was the creation of John Miller, saying that "this kind of character, a foreigner, a drifter, a thug almost, becomes a hero and saves the lives of Chinese people. That has never ever happened in Chinese filmmaking, and I think it will never happen again in the future."
men ju mer jag tänker på detta, desto mer blir det inte bara pinsamt, utan direkt irriterande, och gör mig bitter och besviken. Here's why:
John Miller är inte med i novellen, och detta märks i filmens struktur; den hintar hela tiden att en av skolflickorna är berättaren. Zhang Yimou är alltså stolt över att ha skapat en -vit manlig- karaktär och gjort denna karaktär till huvudperson i en film som annars hade handlat om 14 kvinnor, tolv flickor, och en pojke, samtliga kineser, och haft en 13-årig flicka som huvudperson, en film som bygger på en novell om kvinnor skriven av en kvinna, i en
uttalad ambition att lyfta fram bortglömda (prostituerade) kvinnors hjältemod, som i sin tur delvis bygger på memoarer skrivna av en kvinna. Känner ni sunket komma flödande?
Och detta, återigen, kommer från en regissör som tidigare gjort Den röda lyktan, en film som knappt har män i bild...
Zhang Yimou, vad i helvete?
Sedan stör jag mig faktiskt genuint på titelbytet, för precis samma sak har gjorts tidigare med samma författares briljanta alster. "Xiu Xiu - the Sent Down Girl" hette från början "Celestial Bath", en fantastiskt symbolisk titel som poetiskt och vackert knyter an till hela berättelsen. Flowers of War-novellen hette på samma vis "13 Flowers of Nanjing", en för berättelsen extremt symbolisk, vacker och sorglig titel som var helt klockren, och filmen var tänkt att också heta så, men under test screenings i USA bytte man av någon jävla anledning namn till det färglöst generiska och intetsägande "Flowers of War". Blä.
Så trots "Flowers of Wars" grandiosa anslag, tårdrypande premiss, fenomenala skådespelarinsatser och närmast överdrivet kompetenta regi lämnar den mig med en viss besvikelse och bitterhet, och det känns väldigt synd.