Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2016 v10

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v10. Den är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Själv kommer jag att iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina egna betyg tenderar att flockas kring "4/5", det beror på att jag främst ser till att de film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om jag missat någon, säg till! Eller kryssa in er själva.


* TILLÄGG: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menar jag inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja vem lukes pappa är, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad jag menar; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Spoiler

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling - att man klickar på en knapp - för att läsa det som står där. Skitpraktiskt!

 

[krank]

Jag har sett The Man from U.N.C.L.E, eller som jag tänker på den som, "Inte Rocknrolla 2".

Guy Richie är en regissör med ett ganska smalt skill set. Han är bra på spännande klippningar, parallella historier, och intressanta lowlives som blir inblandade i komplexa sammanhang. Tyvärr har tydligen Hollywood fått sina klor i honom och sedan Rocknrolla har han mest gjort skit. Jag menar, första Sherlock Holmes räddades med av Robert Downey Jr och inte ens han kunde rädda den andra.

Det här är ännu en i raden av filmer som inte borde ha gjorts av Guy Richie. Eller ja, den är väl okej - ett "meh" är väl mer exakt vad jag känner - men den är så jävla mycket sämre än Lock, Stock och Snatch och Rocknrolla.

Båda de manliga huvudpersonerna är ointressanta träblock. Ryssen får väl lite personlighet, men den amerikanske agenten är så tråkig så klockorna stannar. "Cool" på fel sätt.

bland gör karaktärerna märkliga saker som är helt out of character eller åtminstone svårmotiverade - synbarligen för att skapa "humor" som bara faller platt. Överhuvudtaget känner jag mig inte ett dugg investerad i filmens handling eller dess karaktärer, och då finns det inte så mycket kvar eftersom jag inte är superförtjust i estetiken... Estetiken är välgenomförd dock, det kan jag erkänna. Och actionscenerna är bra. Och klippningen är rätt bra.

Faktum är att jag är så ointresserad av plotten att jag inte ens tänker sammanfatta den här. Men ja, det är en agentfilm och som sådan är den väl... meh. Sämre än de bästa Bondfilmerna, bättre än de sämsta.

Men Guy Richie borde bliva vid sin läst och göra filmer om excentriska, trasiga smårkurkar som svär som borstbindare.

BETYG: 3/5

 

[Voldstagg13]

Hot från underjorden: 'Tremors 5:Bloodlines' (2015) med Michael Gross, Jamie Kennedy m.fl.
Överlevnadsfanatikern och? vapendåren Burt Gummer (Gross), som är den ende kvar av ursprungsgänget från de första filmerna, är numera monsterjägare med specialinriktning på "graboids", blir ofrivilligt partner med Travis (Kennedy) och får ett uppdrag: att äka till Sydafrika och hjälpa till med deras "graboids". Typisk uppföljarfilm, första filmen är ju alltid bäst osv., men roligt nog är den bättre än vad de brukar vara. Rollerna är lite kantiga och typiska, men det är inte störande över- eller underspel, effekterna är helt ok och ca. 95 min. var precis lagom. Jo, det är ju inga överraskningar, men den funkar bättre än uppföljare brukar: 4/5.

 

[Krille]

Jag fortsatte mitt Lady Snowblood-tema, så jag har sett Lady Snowblood 2: Love Song of Vengeance! Man måste liksom älska filmer med en sådan poetisk titel.

Någon tid efter den första filmen är Yuki (Meiko Kaji) på flykt undan rättvisan. Hon har fortfarande fiender inom maffian, och hon har dessutom polisen hack i häl, och till slut åker hon dit och döms till döden genom hängning.

På väg till hängningen kommer Kikui Seishiro (Shin Kishida) från hemliga polisen till undsättning och fritar Yuki i ett spektakulärt överfall. Väl i hemliga polisens högkvarter erbjuds Yuki benådning, på vissa villkor. Nationen håller på att omdanas efter rysk-kapanska kriget, och inte enbart till det bättre. I de kassa ekonomiska tiderna far folk illa, och vissa personer gör motstånd. En av dessa är anarkisten Tokunaga Ransui (Juzo Itami), och Yuki erbjuds benådning om hon infiltrerar hans hushåll för att finna och ta ett visst dokument som kan destabilisera regeringen.

Så Yuki tar tjänst som piga i Ransuis hushåll. Men Ransui vet mycket väl vem Yuki är och varför hon är där. Problemet är att Yuki inte vet vem Seishiro är, utöver att han är mannen som räddade henne. Och när man inte vet vem ens arbetsgivare är…

---

Man måste älska filmer med en sådan poetisk titel. Dessvärre är filmen rätt kass. Den har en spretig och pladdrig ståry som saknar emotionell tyngd och insats. Yuki hade liksom sin katarsis i förra filmen, så karaktären är liksom klar. Går ståryn nånstans så beror det mest på att Yuki knuffas åt det hållet.

Skådespelandet är styltigt som vanligt. Koreografin är okej, men inte så graciös och stilistisk som förra filmen. Jag får en känsla av att filmen hade ännu lägre budget också. Det fanns också en svart humor i den första filmen som helt saknas här.

Det är också en del saker i tidslinjen som jag inte riktigt får ihop: den första filmen utspelar sig ca 1894, medan den andra utspelar sig efter 1905, men antas ändå börja mer eller mindre direkt efter den första.

Så jag är inte helt nöjd med Lady Snowblood 2, och till skillnad från första filmen så har jag inte jättelust att spela rollspelet. Trots den fantastiska titeln.

 

[Tony.Meijer]

Jag fortsatte mitt Lady Snowblood-tema, så jag har sett Lady Snowblood 2: Love Song of Vengeance! Man måste liksom älska filmer med en sådan poetisk titel.

Det finns en hög med japanska spion-rapporter från sent 1800-tal som heter saker i still med: Körbärsblommorna faller och vinden blåser i träden.

 

[Voldstagg13]

En 80-tals film med ny teknik: 'John Wick' (2014) med Keanu Reeves, Michael Nyqvist, Willem Dafoe m.fl.
Nej. Om man inte är väldigt såld på FPS-spel eller har en våldsfetisch behöver ingen se den här filmen. Jag har tjatat förut om hur vissa filmer talar om för tittaren vem man ska bry sig om, inte för att skälen finns utan bara för att det är huvudpersonen. Här är ett typexempel.
Man ska tycka synd om stackars Reeves för att hans fru är död och för att han haft ett par andra, mindre förluster och då tycka att det är ok att han dödar högvis med människor för att dom 'förtjänar det'. Sedan kan man släppa det och njuta av coola huvudskott och döda-många- på-jävligt-kort-tid.
Men, visst, alla fick jobb utom den bra manusförfattaren: 2/5.?

 

[roboman]

(känner mig inte helt nöjd med att trycka ur mig det här inlägget varje måndag, borde hålla det inom den aktuella veckan...)

Förra veckas filmskörd? Okej. Jag såg oerhört lite film, till förmån för Arkiv X. Jag såg en film. Men många avsnitt av Arkiv X.

Jag gick på bio en gång i alla fall. Och det här är en sak att ta till sig: Victoria (i Stockholm) salong 7. Åh vilken bra salong! Det är här jag vill se alla guldkorn. Ja det är alltså en liten salong, har 40 platser tror jag, och duken är förstås också lite mindre. Men till skillnad från andra småsalonger jag varit i så är detta inte ett undangömt skrymsle där man bara skarvat in lite stolar och en projektor. Ofta är det störiga pelare (inte för duken men störiga ändå) och så sitter man inte mitt framför duken om man sitter i mitten av salongen, osv. Men Salong 7 på Victoria var precis som en vanlig stor salong, tänk Saga salong 2 till exempel, fast i miniformat. Vi var 10 personer som såg på filmen. Det var 2 par och alltså 6 personer som gick ensamma - och det är ett gott tecken tycker jag. Inga kids som skriker eller applåderar, ingen snacks- och svettstank upptryckt i ansiktet pga att salongen är knökfull. Nej totalt 40 platser, varav 10 är tagna, varav alla har spritt ut sig jämnt och bra för att kunna fokusera på filmen och inte störas av varandra. Men filmen då? Jo:

Anomalisa (2015)
Charlie Kaufman är mest känd för att ha skrivit manus till Eternal Sunshine of a Spotless Mind och Being John Malcovich. Filmer som är lite flummiga, lite otydliga, lite okonventionella - för att vara Hollwood. Vad är Kaufman egentligen? Ett geni? Pseudointellektuell? Pretto? Jag brukar ogilla när folk klagar på filmer som "försöker vara djupa". Ofta när jag ser en film som jag tycker är genomtänkt och låter en del grejer vara skrivna mellan raderna så läser jag analyser av filmerna. Jag älskar att läsa filmanalyser. Då snubblar jag ganska ofta på kritik som går ut på att någon anklagar en regissör eller manusförfattare för att vara "pseudointellektuell". Precis ALLT kan bagatelliseras och sablas ner henom att du kallar det pseudointellektuellt. Om person A säger att en film är djup och person B svarar att filmen bara försöker vara djup men misslyckas, vad ska A svara på det? "Nej den är visst djup! Jättesmart film!". Då är det ju A som framstår som dum. Eller?

I min erfarenhet handlar det bara om filmtittarens inställning. Filmen Triangle (2009) är mitt bästa exempel på detta. Jag såg den 2 ggr förra året, och det låter förstås inte så mycket men det är enda filmen jag såg 2 ggr det året, så det säger väl NÅGOT i alla fall. Den är fantastiskt bra tycker jag. Den flummiga men härliga filmanalytikern Rob Ager rekommenderade den en gång som en underskattad film med mycket genomtänkta koncept och massor av möjligheter till analys. Jag blev helt förälskad i den när jag såg den. Hittade en snubbe på IMDB som skrivit en lång serie inlägg om filmen, så mycket som 72 A4-sidor blev det när jag klistrade ihop allt till ett dokument. Jag skrev också några sidor analys av filmen när jag sett den, för den är verkligen inte tydlig. Men jag köper den som ett genomtänkt koncept, och jag tror att precis allt som jag ännu inte förstår ändå har ett svar i filmmakarnas huvud.Till skillnad från många som såg filmen.
Den har bara halvbra betyg eftersom många tycker att den är full av logiska luckor. Och sådant kan göra mig frustrerad. För då är det ju den personen som inte fattar? Jag ser inga logiska luckor, och när jag läser om de saker folk har problem med så tycker jag inte att det är logiska luckor. Det är bara att folk aldrig accepterade filmen som ett genomtänkt koncept, och därför tolkar de saker som de inte förstår som logiska luckor. Så de neggiga kan säga "Triangle tror att den är så smart, de som tycker att den är bra är för dumma för att genomskåda den". Samtidigt kan filmens fans säga "Triangle är smart, de som tycker att den är dålig är för dumma för att förstå den". Det är hopplöst!

Jag tror att en film, för att få goda betyg fast den är "smart", bara får vara liiite otydlig, så pass lite att folk antingen i filmens slut eller när de läser en enkel förklaring, kan koppla ihop det som de inte förstod. Tröskeln för hur otydlg en film får vara är betydligt lägre för en okänd filmskapare, betydligt högre (men fortfarande inte särskilt hög) för en mer känd filmskapare. Stanley Kubrick med Eyes Wide Shut och David Lynch med Mulholland Drive har balanserat där, kanske rentav gått något för långt, men de har klarat sig hyfsat ändå. Perfekt nivå av otydlighet för att ändå gillas av folk är Christopher Nolan och flera av hans filmer, exempelvis Memento och The Prestiege. Superpopulär regissör, något otydliga filmer men ändå inte värre än att vem som helst förstår dem efter att de är klara och därmed kan nicka i samförstånd om att det är bra och smarta filmer.

Men hur hamnade jag här egentligen? Jag skulle ju skriva om Anomalisa!

Anomalisa (2015)
Charlie Kaufman gjorde regidebut med Synecdoche, New York, som jag såg förra året och som jag rankar bland de bästa filmer jag någonsin sett. De filmer som Kaufman tidigare skrivit manus till tycker jag är helt okej, men de har inte tagit mig med storm. En film ska ju förstås vara engagerande också, det räcker inte med att vara otydlig för att bli bra. Synecdoche, New York däremot - wow vilken film! Helt fantastiskt bra! Och vilket otroligt jobb som lagts ner på subtila detaljer. Varje scen är en gottepåse i detaljer som man kan spekulera i vad de betyder, på ett sätt som jag inte sett i någon annan film varken förr eller senare. Och när det är Kaufman som ligger bakom filmen så vet jag att det är medvetet också, det finns garanterat något extra att utvinna ur det där kladdpappret som kameran svepte över, det där konstiga efternamnet betyder garangerat något på något annat språk, osv osv.

Men hur kommer det sig att jag inte kommer fram till filmen jag har sett!? Jo det är för att jag gillar att teoretisera kring film. Okej. Djupa andetag. Nu kör vi:

Anomalisa (2015)
Anomalisa är en stop motion-film, den andra film Charlie Kaufman regisserar. Den är inte alls lika vass som det fullfjädrade mästerverket Synecdoche, New York men dit är svårt att nå. Den här filmen är ändå fascinerande att titta på, rolig, intellektuellt stimulerande och väl sevärd. Det är en klar fyra i den sexgradiga betygsskalan. Jag har inte gett mig på andras analyser av den ännu men det är bara för att jag tittar på så mycket Arkiv X att jag inte hinner prioritera film.
Vad den handlar om? En motivationsföreläsare som tycker att tillvaron är enformig men som träffar en person som äntligen skiljer ut sig från mängden.
Betyg: 4 av 6. Just nu rankad som nr 7 av 28 nysedda spelfilmer jag sett i år.

Note to self: En vacker dag ska jag skriva någon slags text som jag kallar Den lagom smarta filmen, som ska bli en mer uppstrukturerad variant av det här orerandet. Jag längtar redan.

 

[Jocke]

Note to self: En vacker dag ska jag skriva någon slags text som jag kallar Den lagom smarta filmen, som ska bli en mer uppstrukturerad variant av det här orerandet. Jag längtar redan.

Finns det också en lagom dum film? Jag gillar tex. Cabin In The Woods mycket, till stor del på grund av att den konsekvent presenterar dumma saker som smarta och genomtänkta. Kan den vara ett riktmärke?

 

[roboman]

Finns det också en lagom dum film? Jag gillar tex. Cabin In The Woods mycket, till stor del på grund av att den konsekvent presenterar dumma saker som smarta och genomtänkta. Kan den vara ett riktmärke?

Haha, jag har inte sett den än så jag vågar inte säga något om den. Men det låter intressant. Särskilt när enda diskussionen på filmtipset om den har titeln "Smart?". Då känns det som att du klart hittat en relevant film för min harang.
Jag har förresten alltid blandat ihop den med The Place Beyond the Pines, som jag inte heller har sett. Place/Cabin In/Beyond Woods/Pines. Det är för likt!

Precis som jag alltid blandade ihop - håll i er nu - dessa tre:
- Eternal Sunshine of the Spotless Mind
- Lost in Translation
- Requiem for a Dream

För att jag tyckte att de hade för lika namn. Men nu har jag sett i alla fall två av dem så jag kan skilja dem åt...

 

[Jocke]

Haha, jag har inte sett den än så jag vågar inte säga något om den. Men det låter intressant. Särskilt när enda diskussionen på filmtipset om den har titeln "Smart?". Då känns det som att du klart hittat en relevant film för min harang.
Jag har förresten alltid blandat ihop den med The Place Beyond the Pines, som jag inte heller har sett. Place/Cabin In/Beyond Woods/Pines. Det är för likt!

Precis som jag alltid blandade ihop - håll i er nu - dessa tre:
- Eternal Sunshine of the Spotless Mind
- Lost in Translation
- Requiem for a Dream

För att jag tyckte att de hade för lika namn. Men nu har jag sett i alla fall två av dem så jag kan skilja dem åt...

Jag förstår precis. Så går det också till i mitt huvud när saker är för lika även om inte orden är det. Det enda exemplet jag kommer på på rak arm är att jag måste tänka (och oftast säga) Wonderful Guy för att komma på vad Harmony Korine heter.

I alla fall så är Cabin en skräckfilm med ganska mycket meta. Den är bra i sig själv men smockfull av paralleller till andra skräckfilmer som är kul och mer än bara det om man som tittare kan och gillar genren.

Men om vi jämför med Lost Highway som man faktiskt kan sitta och fundera över (och där det på nått sett känns meningsfullt med mannen som är hemma hos Bill Pullman, även om man bara tänker på vilka känslor det väcker hos en själv) så är det mest lite skoj med Cabin.

 

[Bolongo]

Bara för att vara motvalls skall jag ge ett exempel på en film som verkligen "försöker vara djup" men i själva verket bara är dum:

Prometheus.

Diskutera.

 

[Jocke]

Bara för att vara motvalls skall jag ge ett exempel på en film som verkligen "försöker vara djup" men i själva verket bara är dum:

Prometheus.

Diskutera.

Jag tycker att den varken är varken eller eller. Det finns ingen illusion av djup. Alla roller säger rakt ut vad de vill och agerar sedan precis därefter.
Det skulle möjligtvis vara att vad David säger till spacejockyn inte är översatt som är djupt då, men det är också exakt vad det ser ut som. Nu har jag bara sett filmen en gång, när den var ny, men jag minns den som 100% what you see is what you get.

 

[Bolongo]

Det finns ingen illusion av djup.

Om en films första scener implicerar att livets uppkomst och religiös tro kommer att vara teman, så uppfattar jag det som att filmskaparna säger "nu skall vi vara djupa." Men det kanske bara är jag som läser in det, vad vet jag...

 

[roboman]

Det är exakt det här jag menar (eller försöker mena)! Någon tycker att en film är töntig för att den försöker vara djup, någon annan tycker att filmen inte alls försöker vara djup och störs därmed inte av detta låtsasdjup. Någon tredje kanske kunde kliva in här och säga att filmen visst är djup och peka på något helt annat som de två första inte har reflekterat över.

Jag vet inte vad jag ska göra med den här informationen.

PS. Jag har inte sett Prometheus heller. Har bara sett Alien och Aliens i den serien. Gillar den första bäst då den är fylld av sådant jag gillar i en film. Mysrys. Mystiskt och läskigt för karaktärerna, urspännande för tittarna.

 

[Daniel]

Bara för att vara motvalls skall jag ge ett exempel på en film som verkligen "försöker vara djup" men i själva verket bara är dum:

Prometheus.

Diskutera.

Nu är det extremt sällan jag gillar prequel-tänket - särskilt när det gäller att göra trist facit till halvmystiska filmer som Alien, så jag gillar inte Prometheus av den anledningen (och när Scott säger att han planerar ytterligare ett par filmer i serien för att förklara hela förloppet fram till första Alien-filmen vrider det sig i mig av olust!).

Men den bästa förklaringen till varför Prometheus kan upplevas som ogenomtänkt när den vill vara genomtänkt ligger ju i att filmkonsten är en konst med oftast alldeles för många kockar inblandade. I det här fallet skrevs ett manus som sedan skrevs om av en helt annan person och redan där uppstod sprickor som man i efterhand kan urskilja i den färdiga produkten.

Scotts huvudsakliga ambition när han färdigställer en film tycks vara att ge filmen ett felfritt flöde och tempo i scenuppbyggnaden. Det innebär att han i redigeringsarbetet klipper bort inspelade scener som om de fått vara kvar hade förklarat vissa karaktärers beteende bättre, men som får filmen att tappa fart och bli guppig med för många intervaller.

Dessa scener ges sedan givetvis oftast ut på special edition-dvd/blueray som extramaterial och då frågar sig folk "vafan, varför fick inte den scenen vara med i filmen, den förklarar ju varför den där karaktären agerade så dumt senare i filmen, det fattar man ju nu att det ligger helt i personens karaktär".

 

[Bolongo]

Men om man skall dra in verkets tillkomsthistoria blir det hela ohanterligt. Då måste jag ta upp att Scott satt i intervjuer om filmen och sade oerhört pretentiösa saker. Skall det påverka tolkningen av filmen så som den föreligger? Nja, kan jag tycka. Jag tror IOFS inte på författarens död i någon stark mening, men skaparens intentioner är mest relevanta som förklaring av verkets objektiva egenskaper, inte som förklaring av min subjektiva upplevelse. Indirekt kan man väl säga att det ena leder till det andra, men kopplingen är... ja, just indirekt.

 

[Vimes]

Jag konstaterar (samtidigt som jag förvånas lätt, på ett avlägset lite blasé sätt) att jag föredrar att läsa filmkritik framför att titta på film.

Prometheus problem var för övrigt inte att den försökte vara djup och misslyckades, utan att den var dålig på ett helt vanligt sätt.