Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2016 v19

[Krille]

Men vafan...

Detta är WRNU's filmklubb för v19.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Krank brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Krank tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film han inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När krank sett en film skriver han något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Krank skriver bara om filmer han sett innevarande vecka.
4) Krank kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som han knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Kranks betyg tenderar att flockas kring "4/5", eftersom han främst ser till att se film han redan vet att han gillar eller har god anledning att tro att han kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om någon är saknad, säg till! Eller kryssa in er själva.


* TILLÄGG: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Spoiler

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling - att man klickar på en knapp - för att läsa det som står där. Skitpraktiskt!

 

[krank]

Jag har inget att skylla på. Jag har bara varit glömsk. Jag trodde att jag startat veckans tråd, men... tydligen inte.

 

[Mundo]

I rätt tråd då alltså...

Jag såg "The Witch" från 2015.

Vilken bra idé att göra det precis innan man ska gå och lägga sig...
Språket, kläderna, stämningen.

Fan vad bra den här filmen är.
Den kan dessutom tolkas på flera olika sätt.

Jag hatar skräckfilm.

5/5.

 

[Krille]

Jag har sett The Tale of Zatoichi, som blev någon slags fortsättning på mitt Lone Wolf and Cub-tema. Fortsätter jag med det så har jag att göra, för det finns 26 filmer i den här serien!

Massören och spelaren Blinde Ichi (Shintaro Katsu) är – trots sitt handikapp – en rätt framstående svärdsfäktare. Han anlitas av yakuza-bossen Sukegoro (Eijiro Yanagi) då denne tror att det kommer att bli krig mellan hans gäng och det rivaliserande gänget som leds av Shigezo (Ryuzo Shimada). Shigezo svarar med att anlita en ronin med liknande rykte, Miki Hirate (Shigeru Amachi).

Ichi ses ner rätt hårt på, eftersom han är blind och massör, vilka båda sorterar in honom bland icke-personer, de lägsta i det feodala japanska samhället. Folk försöker utnyttja hans handikapp och lura honom, men Ichi kompenserar med andra sinnen och sin slughet, och försöker ändå hjälpa de hjälplösa och hålla på någon slags tjuvheder.

Den ende som respekterar Ichi är Hirate, som har en liknande hederskod. De utvecklar någon slags vänskap, trots att de båda vet att de måste slåss mot varandra när kriget bryter ut.

---

Jag har inte sett den här tidigare. Min första kontakt med Zatoichi kommer från Takeshi Kitanos remake från 2003, och jag kände igen mycket av plotten därifrån. Däremot tyckte jag mer om den här inkarnationen. Man tycker ju liksom om alla personer som är inblandade, även om de är avskum allihop – Zatoichi-filmerna rör sig huvudsakligen i den undre världen bland yakuza, inte bland adel och spioner och högpolitik som Lone Wolf and Cub gör. Jag tycker till och med om hur den behandlar kvinnorollerna, även om de är med i sidostårysarna (och därför inte lyfts fram i synopsisen ovan). Visst kan de behandlas bättre, men liksom, filmen är japansk och från 1962.

The Tale of Zatoichi tar tid på sig. Den lider verkligen inte av Hollywoods sjuminuterssjuka, utan all action händer i stort sett i sista akten. Den första timmen bygger man upp karaktärer och relationer, så att man faktiskt förstår dem och känner med dem.

Det finns en svart humor i Zatoichi. Hans slughet, oräddhet, förmåga att använda sin blindhet till sin fördel och rappa käft gör honom till en fröjd som karaktär, och ställer Zatoichi i ännu större kontrast till Itto Ogamis tystnad som enbart avbryts av något grymtande.

Jag tror jag kommer ha roligt i 25 veckor till!

 

[Krille]

Jag har inget att skylla på. Jag har bara varit glömsk. Jag trodde att jag startat veckans tråd, men... tydligen inte.

Det trodde jag också, och därför blev jag så förvånad när jag skulle skriva om Zatoichi.

 

[Max Raven]

Jag såg Season of the Witch häromdan.

Den är... okej?

Alltså, det är en film som har många saker som kunde gjorts bättre om de gjort lite ändringar. Vi får korstågsstrider som egentligen mest är backstory och kunde klarat sig med att bara nämnas eller som flashbacks i huvudhandlingen. Vi får trådar som slängs fram men sedan aldrig tas upp igen (häxors natur, förrädar-intriger, etc) och hjältar som verkar vara lite halvdana på hela den här "överlevnads"-grejen ("Okej, vi är vid en repbro och måste över. Hm..." *gör något ogenomtänkt*). Cage är helt okej, CGI:n varierar mellan smart använd och halvdant gjort.

Det svänger mycket mellan bra och dassigt, helt enkelt. Det trista är att det antagligen kunde blivit riktigt bra om de gjort ett lite bättre jobb, lite tajtare storyfokus, mer paranoia.

Betyg 3 av 5 - men några sätter nog 2 på den. Ojämnt.

 

[Max Raven]

Strippmonopol förstör både Monopol och strippspel.

Dagen till ära - jag såg Friday the 13th.

Ett gäng ungdomar blir anställda inför sommarläger i Camp Crystal Lake ("Camp Blood"), många år sedan det lades ner efter en rad mord och mordbränder. En mördare börjar därefter metodiskt ha ihjäl varenda en av dem.

Det är den första filmen i en sedan klassisk serie. Men ja... Karaktärerna är platta och rätt osympatiska. Skådespeleriet är okej. Handlingen är enkel. Stämningen är obefintlig. Det glimrar till vid något tillfälle men inte nog för att rädda filmen. Det är också första gången jag ser den, så jag har varken nostalgi eller utnötning som påverkar. Jag har uppfattat det som att den andra filmen är den egentliga "början" på franchisen.

Ett problem för mig är att det känns som att de trycker på inslaget "mystisk mördare" men har ingen paranoia, ingen rad suspekta figurer - ingenting som egentligen skulle stärka filmen. Kvar har vi en rad mord på olika platser utan inbördes påverkan förrän de sista två börjar ana ugglor i mossen. Som tittare vet jag förstås att antalet personer minskar, men eftersom jag inte har någon investering i dem så byggs inte stämningen för mig heller.

Isolationen (i och med ovädret och den avlägsna platsen) är också en sak de kunde gjort mer med - här känns det mest som att den används för att se till att ingen märker att någon annan dör, istället för att, återigen, bygga paranoia eller få personerna att oroa sig när någon beger sig för att fixa el/telefon.

En annan sak är avsaknaden på en build-up utöver "knäpp gubbe varnar dem och åker sedan iväg på cykel lite pinsamt". Alltså, elementen finns där, men vi spenderar mycker mer tid med att jönsa runt med personer som inte är intressanta eller gör något.

På plussidan: Specialeffekterna var kompetenta, det var lite 80-tal som jag kanske gillat om jag dragits in mer i filmen och om man gillar lite nästan-avklätt så finns det en del estetiskt tilltalande rumpor med mera.

Betyg: Mord och lite naket i made-for-TV-manus, med folk du ogillar. Svag 3:a av 5.

 

[Voldstagg13]

En debutfilm: 'Reservoir Dogs' (1992, R:Quentin Tarantino), Harvey Keitel, Tim Roth, Michael Madsen, Steve Buscemi m.fl. Alltså Tarantinos regidebut, jag läste nyss en bok med samlade intervjuer med honom (gjorda mellan 1992-97) och valde tillfälle att se om 'R.Dogs' med lite mera kunskap. Kort: ett rån som går åt helvete, ett gäng proffsrånare innan och efter själva rånet i olika fysiska och mentala tillstånd, ett skruvat drama och en massa blod. Så är det lite märkliga, grabbiga dialoger mellan mycket bra skådespelare och en massa gamla låtar som man kan tycka passar eller inte. En egensinnig, stark debutfilm med många scener som sätter sig i huvudet (en del mot ens vilja)...tyvärr med en del av Tarantinos "street talk" med N-ord och lite annat han kunde ha fimpat. Jag tyckte bättre om filmen nu, förstod väl lite bättre var den kom ifrån och hur tankarna har gått, så: 4/5. Boken: 'Quentin Tarantino interviews', Ed.: Gerald Peary, University Press of Mississippi 1998.

 

[Max Raven]

Ah yes, crappy chairs. The known bane of any beginning slashers.

Jag har sett på Friday the 13th part 2.

5 år efter första filmen så försöker någon börja ett läger en liten bit ifrån Camp Crystal Lake. Uppenbarligen tycker en mördare att det är nära nog och börjar ha ihjäl ungdomar som ska bli jobba i lägret.

Är det bättre? Marginellt. Rent filmtekniskt känns det bättre, det är mycket mindre dötid och det känns mycket mer välgjort överlag. De kör fortfarande med mysterie-mördare-biten till en början men slänger den åt sidan mycket tidigare - och det antyds dessutom ganska starkt direkt att Jason Voorhees är den som är ute efter blod.

Karaktärerna är också mer sympatiska, om än fortfarande i princip lika tunna - "generic horny teenagers plus almost as young boss", typ - ingen fullkomligt odräglig jöns eller urbota dumma personer (utöver personen "jag hör konstiga ljud, jag tar och nakenbadar lite"). Bättre skådespeleri eller bättre klippning? Svårt att säga - men de funkar.

Skurken har ännu inte kommit till sin fulla rätt - de börjar komma tillrätta med formeln men det märks att en del pusselbitar saknas.

Betyg: What it says on the tin - attraktiva tonåringar som mördas av skogstokig och möjligen övernaturlig person. 3 av 5.

 

[krank]

Jag har sett Synchronicity. Jag tror egentligen att allt man behöver veta är att den är en helt okej tidsresefilm som lånar estetik (ljussättning, arkitektur, musik) från Bladerunner.

Jag tyckte om den. Väl värd att se. Jag gillar ju tidsresefilmer generellt - den här är ju lite i samma sorts nutid-med-tech som Primer och Timeline. Den är någonstans mellan de två, skulle jag säga - mer förklarad och lättare att följa än Primer, men inte alls lika komplex.

Den stora, störande skillnaden mot Primer, som jag annars ser som den här genrens topp, är nog att jag får intrycket av att den faktiskt inte hänger ihop helt och hållet. Med Primer fick jag känslan av att om jag bara kollade på den tillräckligt många gånger och ritade tidsloopar och -linjer, så skulle jag kunna få ihop det. Den känslan får jag inte här. Men det kan ju vara så att jag helt enkelt är för korkad.

Nå, filmen är snygg, har bra skådespeleri även om den enda kändisen jag kunde identifiera var Michael Ironside, och soundtracket riktigt mysigt.

BETYG: 4/5

 

[stenhöna]

Såg 10 Cloverfield Lane. Eller i alla fall 10 minuter i början och 5 i slutet. Skräp. Dialogen är forcerad och konstig.

Såg också Her. Bra film, men kunde slutat 30 min tidigare (vanligt misstag, känns det som). Gillar alla närbilder på huvudpersonens ansikte. Skapar en mänsklig känsla. Karaktärerna är trovärdiga och omedelbara.

Och Thelma och Louise, men den känner nog alla till redan. ^^

 

[zonk]

Såg Giftspindeln (1955) igår. En rätt typisk svartvit scifi-rulle med lite smågalen vetenskap, ett jättemonster, en ordentlig, charmig och handlingskraftig ung manlig doktor som reder ut soppan, en ung vacker kvinnlig forskare som sedesamt lagar kaffe och inte säger emot för mycket, och lite småstadsfolk på marginalen. Ändå hyfsat kompetent genomfört - på gott och ont. Det blir aldrig sådär tokigt som de sämre filmerna, men heller inte sådär plågsamt. 3/5, även om det är en ganska generös trea.

Ska man se knasig svartvit scifi rekommenderar jag nog snarare The Beast of Yucca Flats, med Tor Johnson som sovjetisk vetenskapsman som blir ett galet monster pga science och går runt i öknen och brölar, allt medan en speaker med kanske det sämsta manuset nånsin försöker förklara vad som händer. En mycket underhållande film, kanske speciellt i sällskap och efter ett par öl.

 

[Max Raven]

Såg Giftspindeln (1955) igår. En rätt typisk svartvit scifi-rulle med lite smågalen vetenskap, ett jättemonster, en ordentlig, charmig och handlingskraftig ung manlig doktor som reder ut soppan, en ung vacker kvinnlig forskare som sedesamt lagar kaffe och inte säger emot för mycket, och lite småstadsfolk på marginalen. Ändå hyfsat kompetent genomfört - på gott och ont. Det blir aldrig sådär tokigt som de sämre filmerna, men heller inte sådär plågsamt. 3/5, även om det är en ganska generös trea.

... Tar manliga vetenskapsmannen av sig glasögonen när han ska tala allvar med kvinnan?

 

[zonk]

... Tar manliga vetenskapsmannen av sig glasögonen när han ska tala allvar med kvinnan?

Den gamle vetenskaps-gubben har faktiskt inga glasögon! Och inte den unge stilige, handlingskraftige doktorn heller! Sicken miss, alltså, två herrar utan granna hornbågade glasögon!