Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2016 v27

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v27.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina betyg tenderar att flockas kring "4/5", eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om jag missat någon, säg till! Eller kryssa in er själva.


* TILLÄGG: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Spoiler

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling - att man klickar på en knapp - för att läsa det som står där. Skitpraktiskt!

 

[Voldstagg13]

En fiskehistoria: 'Dagon' (2001) med Ezra Godden, Francisco Rabal, Raquel Meroño m.fl. En yacht går på grund i närheten av Imboca, en spansk fiskeby. I försöken att få hjälp från byn, visar det sig att det nog är den sista platsen de vill ha hjälp ifrån. Jag vet, sammanfattningen är lika vag som den brukar vara på baksidan av DVD-omslagen, men när man ser inledningen (en drömsekvens) fattar man ungefär vad filmen går ut på och vad som kommer att hända.
Har man läst Lovecrafts "The shadow over Innsmouth" kan det vara lite kul att huvuddragen är kvar, fast omgjorda för att funka som skräckfilm, för skräckfilmspublik. Stämningen är överraskande bra (musiken bidrar med mycket), manuset funkar, skådisarna varierar men är över lag bra och Lovecraft-känslan är godkänd. Den blir tyvärr lite utdragen, lätt övertydlig, effekterna är lite skramliga på sina ställen och spänningen borde ha skruvats upp med tempot.
Men jag gillar helheten och är glad över att de inte har kvaddat en bra HPL-novell (eller, inte för mycket i alla fall) : 4/5.

 

[Rymdhamster]

Warm Bodies

"Zombiefilm" om en zombie med känslor som blir kär i en levande tjej. Jag satte "zombiefilm" inom citattecken eftersom det här egentligen inte är en sån, utan en märklig romantisk komedi. Zombierna är liksom inte ens backdrop, utan mer en metafor för något. Detta är nämligen en film med ett budskap. Exakt vad det budskapet är, är lite svårare att sätta fingret på. Det kan vara så enkelt som "kärlek övervinner allt", men skulle också kunna vara en komentar på hur den gråa vardagen avhumaniserar många då de varken trivs på sina jobb eller i sina förhållanden.

I dagens klimat skulle det tillochmed kunna vara en kommentar angående flyktingpolitik och imigration.

Men jag fann den underhållande och rolig.

Så 4/5 på krankskalan.

 

[Krille]

Jag har sett Ladyhawke.

Tjuven Philippe "Musen" Gaston (Matthew Broderick) har precis gjort det omöjliga och flytt från fängelset i Aquila. Och det i god tid, dessutom – det var bara minuterna före vaktkaptenen Marquet (Ken Hutchison) skulle låta hänga honom. Men flyr gör han, och under flykten räddas han från Marquets knektar av Etienne Navarre (Rutger Hauer), som har en plan: "Musen" ska hjälpa honom in i Aquila, så att han kan döda den onde Biskopen (John Wood) som i avundsjuka kastade en ondskefull förbannelse över Etienne och hans älskade Isabeau (Michelle Pfeiffer).

---

Ladyhawke är från det glada åttitalet där man morfade folk till vargar genom att zooma in på deras ögon, klippa snabbt och suddigt och sedan ha en varg (eller utklädd hund eller animatronic) i bild istället. Datorer var typ knappt uppfunna, liksom, så man fick göra sådana effekter genom att inte göra dem.

Budgeten är inte sådär jättestor, vilket märks i hur man använder kringliggande bös (ruiner, gamla byar, övergivna hus) för att skapa en medeltida setting. Däremot fotas det rent underbart fantastiskt läckert! Leo McKern gör en asbra försupen munk. Matthew Broderick lyser rätt starkt här, en av hans bästa roller, faktiskt. John Woods onde biskop är inte med så ofta, men han är en jättebra skurk när han är med. Michelle Pfeiffer är jättevacker, men gör inte så hejjans mycket annat än att vara motivator för Etienne.

Vilket för oss till Rutger Hauer. Jag vet inte var jag vill sätta honom: han känns ibland som en svår hjälte, ibland som en skitnödigt svår hjälte, och ibland som bara en obstinat och skitkorkad Man i Svart. Så han är ibland det starka kortet i filmen, och ibland det svagaste kortet i filmen.

…åsså var det det där med Alan Parsons Project.

…nej. Bara nej. Musiken håller i exakt tio sekunder medan "Ladyhawke"-loggan sveper förbi, och sen dör soundtracket synthpopdöden i en explosion av pastell som är lika malplacerad som en fisk på månen.

 

[Rhodryn]

*vet inte om Krille gillade, eller ogillade, filmen som helhet* XD

 

[Ymir]

Vadå, lite synth har väl aldrig förstört en film!?!

 

[Rhodryn]

Vadå, lite synth har väl aldrig förstört en film!?!

Om något så gör det ju det bara bättre ju!

 

[Jocke]

Jag har sett Blondie, Biffen & Bananen från 1952 på SVT play.

Det är en ganska slapp komedi om den lite större och starkare Biffen och den lite mindre och klipskare Bananen som är bästa vänner och jobbar som jobbar med att sköta om Disponent Carlmans hästar, av vilka Blondie är den enskilt bästa.

De blir vänner med den före detta löjtnanten Jojje som försöker göra karriär som jockey och Anita Becker som arbetar som mannekäng på disponentens kollektionsfirma. Både Jojje och Disponenten - som är vänner - är intresserade av Anita som till en början är lika intresserad av dem båda.

Det här är inte en film där handlingen spelar nån roll, det viktiga är den fortfarande roliga dialogen, framför allt mellan Biffen och Bananen (även om alla andra också tillåts vara roliga) det är också ett gäng kul biroller med där Git Gay är den som märks tydligast - inte bara har hon många av filmens bästa scener och bär spexigast kläder. Hon är också den enda av mannekängerna som är lyckligt gift med två barn - Det är så konstigt att nån i hennes bransch skulle vara det att en greve tappar sin monokel ner i sin drink av förvåning.

Jag blev riktigt förtjust i Åke Grönberg och Åke Söderbloms samspel i titelrollerna och kommer om jag någonsin får tillfälle att se nån av de andra två filmerna där de gör samma figurer så kommer jag att ta den.

Handlingen då?

När Blondie och Jojje förlorar ett löp (som de i filmen av nån anledning säger i stället för lopp i 70% av fallen) och Disponenten förlorar en ganska stor summa som han har satsat på Blondie blir han arg och avskedar de andra fyra och bestämmer sig för att sälja alla sina hästar. Då ska vi komma ihåg att både Biffen och Anita också förlorat alla sina pengar på samma löp.

Biffen, Bananen, Jojje och Anita fixar fram pengar så att de kan vara med på auktionen och köpa loss Blondie för att tävla i ett sista galopp på Jägersro. Jojje och Anita bestämmer sig för att förlova sig.

På tåget ner till Malmö så erbjuder Disponenten Anita ett nytt och bättre jobb på firman- de är som sagt egentligen vänner, vilket leder vidare till att Anita och Docenten slår vad om 1000 kronor på om Blondie kommer vinna eller ej. Anita har dock inte så mycket kontanter, men ställer upp med sina smycken.
Bananen får i uppdrag att facilitera vadet - varpå han direkt springer och satsar docentens pengar på Blondie. Som vinner med oddsen 27:1.

Gänget firar med en magnumflaska gula änkan, men Bananen nöjer sig med ett glas sötad filmjölk.

4 av 5 tycker jag är ett lagom betyg.

 

[Krille]

Jag har sett Deadpool.

Mr Pool (Ryan Reynolds) sitter i en sunkig taxi och har tråkigt. Han är på väg till ett möte där han äntligen får en chans i Hälsingland att hämnas vad någon galen forskare (Ed Skrein) gjorde mot honom – okej, efter att han han har botat hans fulhet som blev konsekvensen av att hans cancer botades och hans läkande superkrafter kom till. Mötet utspelar sig i form av att Deadpool hoppar rakt ner i baksätet på en suv och börjar banka skiten ur ungefär allihop. Och eftersom det är lite rörigt så vänder sig Deadpool till publiken och förklarar hur de kom till den här punkten, ungefär samtidigt som Colossus (Stefan Kapicic, Andre Tricoteux, T. J. Storm och Greg Lasalle) och Negasonic Teenage Warhead (Brianna Hildebrand) kommer dit för att för femtielfte gången övertala Deadpool att bli en av X-men istället.

---

Den här filmen har fjortishumor rakt igenom, förutom att den är skräckfilmskladdig. Och ja, jag fnissade åt den.

Men vad den också hade var två personer som jag identifierade mig med kraftigt: både Deadpool och hans tös Vanessa. Och det av ett mycket enkelt skäl: jag har haft cancer. Jag har varit där, mitt i den där plågan av att sitta med världens läskigaste sjukdom som vi fortfarande inte kan hantera och se hur den påverkar alla runt omkring en. Så mitt i all fjortishumor så upptäckte jag att de här två personerna bryr jag mig om. De kröp in i hjärtat på mig som, typ, inga andra superhjältar nånsin har gjort. Och det var jag faktiskt inte beredd på.

 

[krank]

Jag har sett Snowpiercer. Jag tror att Krille var först ut med en Filmklubben-recension av den, som han skrev i januari.

Det är ett estetiskt fulländat skal av frusen postapokalyps kring en politisk analys kring samhällsuppbyggnad och revolution. Den bör i mina ögon överhuvudtaget inte ses bokstavligt, för det krävs inte mycket för att actionfernissan ska spricka - det finns ologiskheter och orimligheter och inkonsekvenser som överhuvudtaget omöjliggör eller åtminstone försvårar en bokstavlig läsning. Ser man däremot filmen som en renodlad politisk/filosofisk kommentar, där varje aspekt av filmens handling och miljöernas natur och människors ageranden i själva verket är symboler för något annat så hänger alltihop ihop väldigt mycket bättre.

På ytan handlar det alltså om ett tåg som åker världen runt och drivs av en "evighetsmaskin". Tåget har en strikt klassuppdelning, med högre samhällsklasser längst fram och trasproletariatet längst bak. Filmen följer ett gäng ur trasproletariatet som med våld tvingar sig framåt genom tåget. Var och en som inte är fullständigt politiskt okunnig inser därmed att tåget är en självklar symbol för samhällsbygget. Nu ska jag skriva ett par spoilersaker...

Spoiler

Alltså, tåget är samhällsbygget, människorna är mänskligheten, åkandet runt jorden är den skenbara omöjligheten att bryta klassamhällets mönster. Filmens till revolution manipulerade trasproletariat visar sig mycket riktigt bara vara en kugge i det eviga maskineriet, medan det som krävs för att få alltihop att spåra ur - med potentiellt katastrofala resultat - är de mer drömmande utopiska anarkisterna som tycker att "the only way to win is not to play" och vågar se bortom den s.k. "eviga" resan.

Och medan jag skriver om spoilers: Jag älskade "I know babies taste best"-talet. Jag älskar att protagonisten visar sig vara ett monster. Eller ha varit.

Jag tycker att alla skådespelare gör ett mycket bra jobb, allting är skitsnyggt, actionscenerna väldigt välkoreograferade, de flesta karaktärer är begripliga och i någon mening sympatiska (i den betydelse att man kan sätta sig in i hur de tänker, de är mänskliga) och storyn är som sagt i huvudsak en riktigt intressant politisk liknelse, typ.

Det här är en film i en klass för sig och jag vet inte riktigt hur jag ska sätta betyg. Jag ser ingen större anledning att se den igen, så tekniskt sett kvalificerar den sig inte för en femma, men en fyras känns samtidigt lite för futtig. Men jaja, kriterier finns där av en anledning.

BETYG: 4/5

 

[Lukas]

Det här är en film i en klass för sig och jag vet inte riktigt hur jag ska sätta betyg. Jag ser ingen större anledning att se den igen, så tekniskt sett kvalificerar den sig inte för en femma, men en fyras känns samtidigt lite för futtig. Men jaja, kriterier finns där av en anledning.

BETYG: 4/5

Jag skulle säga att snowpiercer är en film som är bättre andragången man ser den.

Mycket för när man kan handligen så kan man strunta blankt i den och titta på alla fantastiska detaljer man missade första varvet.

 

[Lukas]

För övrigt är det något väldigt ironiskt att du som tycker att omspelbarhet i datorspel är en bugg, och att rollspel skall spelas idag en kampanj sedan spelar man något annat, har byggt ett betygsystem för film där man får sämre betyg om det inte är något du vill se igen.

 

[Rymdhamster]

För övrigt är det något väldigt ironiskt att du som tycker att omspelbarhet i datorspel är en bugg, och att rollspel skall spelas idag en kampanj sedan spelar man något annat, har byggt ett betygsystem för film där man får sämre betyg om det inte är något du vill se igen.

I LoLed =)

 

[krank]

För övrigt är det något väldigt ironiskt att du som tycker att omspelbarhet i datorspel är en bugg, och att rollspel skall spelas idag en kampanj sedan spelar man något annat, har byggt ett betygsystem för film där man får sämre betyg om det inte är något du vill se igen.

Det är ganska lätt: En rollspelskampanj och de flesta datorspel ligger på 20+ timmar, och det finns betydligt fler datorspel och rollspel därute som jag vill spela men som jag inte hinner spela.

TV-serier ligger typ där också, med skillnaden att de har fördelen av att vara likadana varje gång man ser dem, så om man ser dem igen så vet man att man får typ samma upplevelse.

Filmer är sällan mer än 2.5 timmar långa, så att vilja se dem igen är mer som att vilja spela vidare efter ett första snabbtest, plus att det definitivt inte finns lika många filmer som jag verkligen ser fram emot att se som det finns rollspel och datorspel jag verkligen ser fram emot att spela. Plus att filmer såklart har samma fördel som TV-serier, att de är likadana andra gången.

 

[krank]

Jag har sett Kill Command, en låg/mellanbudgetrulle (1 miljon bund enligt uppgift) om ett gäng soldater som skickas ut för att träna krig mot robotar. Med sig har de en tekniker - en cyborgkvinna som via trådlösa nätverk och sina implantat kan kommunicera med teknologi. Det går förutsägbart dåligt, men designen är snygg, skådespeleriet acceptabelt och effekterna coola givet förutsättningarna. Folk som är äkta stridspittar skulle säkert ha en och annan åsikt om soldaternas beteende/utrustning/whatever, men det skiter ju jag i.

Så... Snygga robotar slåss mot soldater + lite lagom korkade resonemang kring levande soldater vs robotsoldater = helt okej, faktiskt.

BETYG: 4/5

 

[Rymdhamster]

Jag har sett Mazerunner 2: Scorch trials.

I ettan drogs man genast in i en vad jag tyckte var ganska intressant miljö. Så även om jag inte tycker storyn och sånt där är så där jättebra så gillar jag fortfarande den filmen för miljöernas skull, och det visuella.

Här i tvåan får vi vänta i en jäkla halvtimme innan vi får några intressanta miljöer. En rätt tråkig halvtimme också som lätt borde ha kunnat klippas ned till fem-tio minuter. Nåväl. Tyvärr fortsätter vi ha en rätt ointressant story, inte alltid världens bästa skådisinsattser, och karaktärer vi inte riktigt bryr oss om så mycket. Men efter den här halvtimmen tycker jag just det visuella tar sig, och effekterna är rätt bra.

Men det är just den där halvtimmen i början, och om jag ska vara helt ärlig så är den sista halvtimmen inte så där jätteintressant heller, eftersom de handlar mer om story än om tuffa miljöer. Det lämnar alltså ungefär 1 timmes film som jag faktiskt gillar, av 2 timmar sammanlagt.

Bu!

Betyg: 2/5

 

[krank]

Åh! Jag såg om Deadpool också. Den var mycket bättre när man inte hade huvudvärk och kände till några fler av referenserna som är med. Referenshumor ftw.

Deadpool som karaktär är fortfarande en rätt jobbig idiot, Negasonic Teenage Warhead är fortfarande överlägset bäst i filmen (på andra plats kommer ingen, på tredje plats kommer ingen, och så vidare ner till typ sjunde plats eller så och där är Colossus, sedan Ajax, sedan Angel Dust, sedan nästan alla andra i hela filmen inklusive Marrow som vi bara får se ryggen på, och sist kommer typ Deadpool).