Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2016 v33

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för vecka 33.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina betyg tenderar att flockas kring "4/5", eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om jag missat någon, säg till! Eller kryssa in er själva.


* TILLÄGG: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Spoiler

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling - att man klickar på en knapp - för att läsa det som står där. Skitpraktiskt!

 

[Daniel]

Såg "Captain Fantastic" uppe på nya Sf-biografen Göta på Avenyn.

(Mysig biograf, ett underbart Sf-alternativ till den själlösa cementklumpen som åt upp alla de gamla bioställena.)

Och "Captain Fantastic" är en fullkomligt briljant film.

Min absoluta favorit i år, definitivt. Jag älskade den. En underbar citatmaskin.

Handlar om en vänsterradikal pappa (Viggo Mortensen) som uppfostrar sina barn ute i skogen utanför det etablerade amerikanska samhället för att göra dem till självständiga, starka och smarta människor - men familjen tvingas ut på en roadtrip ner genom USA...

Helvete vad bra!

 

[zonk]

Maciste till höger, till vänster en slem och illistig djävul.

De ondas förgörare (Maciste in Hell, 1925)
Muskelmannen Maciste, känd från klassiker som Maciste the detective, Maciste the tourist, Maciste vs Death, och Maciste vs Maciste, tar sig i den här italienska rullen an helvetet och diverse djävlar och demoner som fått för sig att sprida oreda och rackartyg uppe bland människorna. Det blir mindre fribrottning och pyngel än upplägget tycks utlova, men det är icke desto mindre underhållande för det allra mesta, och specialeffekterna är granna och underhållande, med djävlar, drakar, en gigantisk Lucifer som tuggar på folk, etc. Likväl blir det en och annan longör och plotten är inte alltid helt glasklar.

3.5/5, möjligen något för stumfilms-, djävuls- eller fribrottarentusiasten. Inte att blanda ihop med remaken från 1962!

 

[krank]

Jag har trotsat huvudvärken och sett Now You See Me 2. Jag recenserade den första filmen i filmklubben v5 2015.

Den här filmen har exakt samma fördelar och exakt samma nackdelar som den första filmen. Skådespelarna gör snygga och bra saker, effekterna är fräsiga, och jag hade huvudvärk då också...

Storyn är mer sammanhållen den här gången, det gillade jag.

Om det finns något negativt att säga... Jag har alltid gillat illusionism. Inte för att jag behöver "mysteriet", utan för att jag gillar snillrika mekaniska och tekniska lösningar för att skapa illusioner. Får jag inte reda på hur tricket görs blir jag mest sur; det är ju den biten som är själva grejen för mig. Mycket av charmen ligger i att hela tiden veta att nä, det är inte magi - utan smart teknik.

Now You See Me 1 och 2 utger sig för att vara filmer som handlar om illusionism. Det är i ärlighetens namn inte speciellt mycket av den varan med. De flesta tryck utförs inte med snillrik fysisk teknik utan med CGI, och flera av dem bygger helt enkelt på science fictionteknologi. Då tappar jag intresset. Inte helt - det är fortfarande estetiskt tilltalande men avsaknaden av fysisk rimlighet blir lite avtändande för mig och jag får svårt att egentligen betrakta det som illusionism. Att se den här filmen för att man vill ha illusionism är lite som att se Matrix för att man vill ha filosofi - man får "the outer trappings", en väldigt ytlig och otillfredsställande version, inbakad i ett mycket snyggt visuellt paket. Turligt nog är paketet snyggt nog för att besvikelsen aldrig riktigt ska hinna sätta sig.

Spoiler

Det är helt sjukt trist att den nya tjejen, som genom större delen av filmen får vara hyfsat tredimensionell, likför-jävla-bannat ska tryckas in i en krystad romans och ha slutkyss och skit. Fy fan vad jag är less på den grejen. Varje jävla gång. Så är det inte för män i filmer - visst "får" de ibland tjejen på slutet, men det är inte såpass vanligt att man liksom blir glad och förvånad när de inte är nåns kärleksintresse och inte får en kyss på slutet. Förihelvete.

Det är också roligt att se Daniel Radcliffe i saker, sådär i allmänhet.

BETYG: 4/5

 

[Rymdhamster]

Förut såg jag Yojimbo och jämförde denna med För en handfull dollar då dessa delar story. Det var kul så har gjorde om det, den här gången med Last man stadning och Korpen flyger, som ju inte bara delar story med varandra utan även med de tidigare två.

Last man standing (LMS från och med nu) utspelar sig under 20-talet där en torped råkar bli fast i en liten småhåla som används som bas för två gangsterfamiljers spritsmuggling. Huvudpersonen bestämmer sig för att se om han inte kan tjäna ihop lite pengar medan han ändå väntar på att hans bil skall repareras.

Rätt stereotyp på man kontra kvinnofronten på ett sätt som får mig fnysa lite lagom uppgivet vid ett par gånger, och det är nittiotalets sedvanliga "avlossa 50 skott från ett 8-bulorsmagasin"-actionsekvenser. Men på det stora hela är det här är en rätt okej och underhållande action/gangsterfilm.

Korpen flyger (KF) är en av mina absoluta favoritfilmer, och enligt mig en av de ultimata vikingafilmerna. Alla är hårda, fåordiga, gillar oneliners och slåss till döden utan att blinka. En man anländer till Island på jakt efter hämnd och sin kidnappade syster och gör det genom att spela ut två mäktiga herrar mot varandra.

VI har de typiska schwingljuden när vapen dras oavsett om de dras från läderskidor eller från kroppar (ärligt talat, det är sjukt mycket schwingljud i den här filmen...) och det klassiska filmsupervapnet kastknivar. Men trots det tycker jag det här är en fantastisk film, smockfull med stämning och coolhet.

Jag måste säga att det är sjukt kul studera likheterna och skillnaderna mellan de här filmerna, och jag måste säga att jag tycks ha val att se rätt två tillsammans då både LMS och KF ger Kvinnan i historien en lite större betydelse. I LMS har huvudpersonen ett förhållande med henne och verkar smått kära ner sig. I KF så är det istället huvudpersonens syster som han kommit för att rädda.

Men borsett från kopplingen mellan huvudpersonen och kvinnan så är LMS så gått som identisk med de föregående två utan det är just KF som fortsätter skilja sig från mängden. Här har vi inte en namnlös lösdrivare som bara råkar se en möjlighet att tjäna lite pengar och göra lite gott, utan anländer med ett uppdrag i åtanke och det är uppdraget som filmen kretsar kring.

I de andra filmerna har också huvudpersonen alltid varit en "öppen agent". Även om han har gjort en del saker i hemlighet har alla inblandade varit fullt medvetna om hans närvaro, men i KF bygger istället mycket på att han hemlighåller hela sin existens. Det skiljer sig också mycket att de två sidorna han spelar ut mot varandra inte börjar som fiender utan som allierade.

Det tycker jag gör KF till den intressantaste remaken eftersom de faktiskt har gjort om hela storyn (om än lite).

Betyg
LMS: 3/5
KF: 5/5

 

[Sapient]

Korpen flyger (KF) är en av mina absoluta favoritfilmer, och enligt mig en av de ultimata vikingafilmerna.

Kul att du tycker det. Jag brukade tycka det - och hade velat fortsätta, men gjorde misstaget (i mitt fall iaf) att se om den med höga förväntningar. För plötsligt gillade jag den inte.

Men jag tror det beror på att mina förväntningar på "det filmiska hantverket" nuförtiden är mindre förlåtande för småsaker och att jag kräver att bli underhållen, antingen genom riktigt väl uttänkta saker eller ball action. Och då blir en massa gamla filmer för långsamma, helt enkelt. Vilket jag sörjer.

 

[Voldstagg13]

Rymdhamster: Du ska inte se den där fantasy/Sci-fi filmen med David Carradine (som jag naturligtvis inte kommer ihåg titeln på)? Den hade också Yojimbos story, men mycket mindre av charmen och kvaliteten...nej, det är nog bättre att strunta i den.

 

[Rymdhamster]

Rymdhamster: Du ska inte se den där fantasy/Sci-fi filmen med David Carradine (som jag naturligtvis inte kommer ihåg titeln på)? Den hade också Yojimbos story, men mycket mindre av charmen och kvaliteten...nej, det är nog bättre att strunta i den.

Det skulle vara The Warrior and the Sorceress alltså? Tja, nu mer eller mindre måste jag ju se den =) Problemet är att jag först måste hitta en sjätte film på temat också...

 

[Rymdhamster]

Och då blir en massa gamla filmer för långsamma, helt enkelt.

Mmm. Själv har jag mer och mer börjat uppskatta filmer som tar sig sin tid.Snabb handlingsutveckling, men långsamma scener är något jag verkligen uppskattar.

 

[Rymdhamster]

Problemet är att jag först måste hitta en sjätte film på temat också...

Hmm.... det påstås att Django skulle vara löst baserad på den här också. Det kanske kan vara min sjätte film.

 

[Sapient]

Mmm. Själv har jag mer och mer börjat uppskatta filmer som tar sig sin tid.Snabb handlingsutveckling, men långsamma scener är något jag verkligen uppskattar.

Jo som sagt, om det är väl genomtänkt så ja. Men oftast är det ju tyvärr inte det. Utan scenerna är långdragna utan att erbjuda så mycket för besväret att titta. Det varken händer något som utvecklar karaktärerna eller storyn, men scenerna är tre gånger så långa som nödvändigt.

Jag minns när jag läste le Carré-serien. Där fanns en del mästerliga romaner, där George Smiley sitter i en sliten lägenhet i Prenzlauerberg och pratar skit - om absolut ingenting. Och betydelsen av att det pratas skit, är i sammanhanget enormt avslöjande, för förhållandet mellan den spionen och Smiley som hans kontakt. Det säger något om Smiley, om hans "brittiska manér" osv.

Det är så det borde vara. Men det är så det inte är - nästan aldrig är det så pass förtätat. Utan skitpratet är oftast bara för att vi inte ska märka hur substanslöst allt är.

Har för övrigt inte vågat se Tinker, Tailor, Soldier, Spy eftersom jag är så skeptisk mot att de lyckas överföra "det där" från le Carrés böcker till film.

 

[zonk]

Hmm.... det påstås att Django skulle vara löst baserad på den här också. Det kanske kan vara min sjätte film.

Har inte tagit mig före att se Django, men Sukiyaki Western Django är absolut på samma tema. Hurpass sebar den är, trots det på pappret intressanta konceptet att göra en westernfilm i japan, med japaner som "pratar engelska" i alla roller, är en annan femma..

 

[Krille]

Jag har sett Zatoichi's Flashing Sword.

Ichi (Shintaro Katsu) blir skjuten! Men det är inte så allvarligt, och en förbipasserande främling betalar en kvinna att ta hand om skadan. När Ichi är på fötter igen så ger han sig iväg för att hitta hans samarit och uttrycka sin tacksamhet. Hans välgörare är Okuni (Naoko Kubo), dotter till en av två yakuza-bossar i området. Farsan är en schysst kille, som dels inte tar ut så mycket i avgifter vid vadstället som han styr över, och dels tänker bjuda på ett snyggt fyrverkeri. Problemet är att hans rival, Yasugoro (Tatsuo Endo), inte alls tycker om välgörenhet då det drar kunderna bort från spelhusen och det är dåligt för affärerna. Så Yasugoro tänker ut en djävulsk plan för att stoppa farsan Bunkichi.

Vilket förmodligen är en dum idé när målet för planen har Zatoichi som gäst.

---

Yay! Mer Zatoichi! Den här gången är plotten inte så hejjans jättekomplicerad, och skulle nog kunna få plats i en Hollywood-film. För första gången kör Zatoichi sin "grej" genom att släcka ljusen för att jämna ut oddsen som en del av plotten. Han har gjort det förut, men då mest som en sidogrej.

Det tar ett tag innan plotten kommer igång. Först sätter man pjäserna på plats innan det händer något, sen kommer alla förvecklingarna, och slutligen ett jätteblodigt klimax.

Okuni är en jättedrivande roll i filmen, och en väldigt positiv roll dessutom. Det är dock ont om andra kvinnoroller, och en av dem är bara namngiven som "Yasugoros syster", även om hon har en rätt viktig roll i filmen och har en massa dialog.

Fotot är skitkul. Som de flesta sextitalsfilmer har man problem med kontraster, men de används ibland riktigt snyggt. Fyrverkerierna kommer också väl till pass som ljuseffekt, och den här gången använder man kran för kameran med god effekt!

Det här var alltså den sjunde Zatoichi-filmen, och de har fortfarande inte tappat stinget! Och inte nog med det – det är den sjunde filmen på två år! Nu tror jag inte att de kommer hålla samma kvalitet i 19 filmer till, men att de fortfarande är så här bra, det är faktiskt rätt imponerande.

 

[krank]

Jag har sett om Star Trek: Into Darkness. Förra gången jag såg den var, såvitt jag kan avgöra, way back when i filmklubben v19 2013.

Jag har egentligen inte jättemycket att tillföra sedan den recensionen. Into Darkness är snygg och aldrig tråkig. Den här gången kände jag att slutet var lite långt, men det är nog allt.

Däremot är den nog den sämsta av de tre nya Star Trekfilmerna. Men det säger inte så mycket, för alla tre är jävligt bra. Min ordning blir nog 3, 1, 2.

BETYG: Den har nog faktiskt sjunkit till en stark fyra. Jag tycker om den jättemycket men vill inte se om den i morgon.