Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2016 v35

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för vecka 35.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina betyg tenderar att flockas kring "4/5", eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om jag missat någon, säg till! Eller kryssa in er själva.


* TILLÄGG: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Spoiler

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling - att man klickar på en knapp - för att läsa det som står där. Skitpraktiskt!

 

[Jocke]

Jag har kollat på miniserien DET från 1990. Plex vägrade kalla den för TV, och den version jag fick tag på hade ingen indelning i avsnitt, så låt oss anta att det är en tre timmar lång film och inte en miniserie.
Jag såg den dock med paus för en kortare tupplur på mitten.

Jag tror att alla har ett förhållande till Tim Curry i rollen som Det (eller Pennywise som det visade sig att han heter) och att många i vår generations gränslösa hat mot clowner har gått från ett sunt och ansvarsfullt ogillande till just det gränslösa hatet sen de sett Currys genuint skrämmande framträdande.

Anyways:
På 60-talet försvann ett gäng barn i staden Derry och nu 1990 så tycks det ha börjat igen.
Ett gammalt kompisgäng rings ihop av den som bor kvar och samtidigt som de samlas ihop igen så får vi följa deras barndoms sommar, när The Loosers Club - som gänget kallar sig - satte stopp för morden.
Tillsammans måste de fejsa sitt förflutna och en gång för alla slå ihjäl den där clownen!

Det bra:
Det är väldigt många bra scener där Pennywise trakasserar gruppen. Han förklär sig till deras nära och kära, sprutar blod ur böcker eller handfat och är riktigt, riktigt, störig. Efter som många av hans trollningar är helt osynliga för vissa, men syns för andra och sådär så får filmen en bra ton av galenskap. Många av hans grejer - men inte alla - handlar om vatten, avrinningsbrunnar, rör och kloaker.

Det finns många intressanta grejer om gruppens minnen, ingen minns riktigt hur det gick ner för 30 år sen, de har alla glömt varandra och så vidare.

Det är överhuvud taget en väldigt trevlig mys-rysar stämning från början till slut.

Det dåliga:
En roll som ofta är med i Steven King filmatiseringar är den outgrundligt genomonda sadistiska personen. I den här filmen så heter han Henry Bowers och är ond på ett extremt överdrivet, näst intill korkat vis. Om han bara hade haft nån slags motivation av något slag, eller en förmildrande omständighet som gjort hans grymhet verkligare... men icke. Han är varken intressant som hot eller person.

Både på 60 och 90 talet känns det som att Pennywise har ett rejält underläge. Visst han kan döda ensamma småbarn, kidnappa biroller och driva Henry Bowers över gränsen men The Loosers Club kan han aldrig skada. Han kan trolla dem till tids ände, men han har faktiskt aldrig överläget.

Det är, trist nog, många grejer som är för pajiga, inte effekterna utan mer hur man gjorde en scen för en miniserie för tjugofem-nånting år sen. Jag köper inte in helhjärtat i berättelsen och det lider den av.

När den vuxna versionen av Loosers Club har samlats så inser man att de inte alls har samma charmiga gruppkänsla som ungarna. Det är mer störigt att de är så himla många i bild samtidigt.



Betyg blir svårt, men 3 av 5 blir nog bra. Även om DET innehåller fler bra grejer än många andra 3 av 5 så kompenserar den genom att fylla ut med dåligt.

 

[Mundo]

Det dåliga:
En roll som ofta är med i Steven King filmatiseringar är den outgrundligt genomonda sadistiska personen. .

Påminner mig om den här lilla sången.

Men ja, scenen där han kollar i fotoalbumet. Fy fan. Rysningar.

 

[Krille]

Jag har sett The Last Starfighter.

Alex Rogan (Lance Guest) vill bort. Och eftersom han är bäst på dataspelet Starfighter blir han rekryterad av Centauri (Robert Preston) att flyga Gunstars för Rylanska förbundet mot de onda Ko-Dan ledda av Xur (Norman Snow), men Alex blir lite skiträdd och åker hem igen. Där upptäcker han att det finns en android, Beta (Lance Guest) som ser ut precis som Alex och har tagit hans plats så att ingen ska märka något. Men när en utomjordisk lönnmördare försöker döda både Beta och Alex så inser Alex att enda sättet att skydda sin familj och Jorden är att flyga den sista av Gunstars, den sista Starfightern, mot Ko-Dans armada, tillsammans med Grig (Dan O'Herlihy), den enda överlevande andrepiloten.

---

The Last Starfighter har en liten speciell plats i filmhistorien eftersom det är en av de första filmerna som använder CGI för effekterna.

Filmen följer hjältesagan mer eller mindre punkt för punkt. Det är en ovillig hjälte som introduceras till äventyret och sedan vägrar, men hoppar in i äventyrets värld i alla fall och lär sig Hemligheten innan han kan bemästra båda världarna och återkomma med Hemligheten.

The Last Starfighter tillhör den där kategorin åttitals-äventyrsfilmer som sätter lätt bonniga jordlingar mot hemska hot på ett så ostigt sätt att man skiter i att det är helt orimligt. Filmen försöker "out-Star Wars:a" Star Wars, och skulle kunna ha lyckats med set design och effekter om det inte vore för två saker: dels premissen med den bonniga jordlingen och dels namnen, framförallt "Centauri". Ja, sådana smådetaljer stör mig.

Jag tror mitt problem är att den inte bygger så mycket värld. Den bara slänger in en hjälte i en hög med osorterade science fictioniga koncept utan sammanhang, och sen händer nån slags ståry. Det känns som att ståryn mer eller mindre är en bieffekt av att vilja testa att använda datorer för att rendera rymdskeppsfajter.

Därmed blir den rätt ostig. Men den är charmig på grund av sin ostighet. Accepterar man det så har man ca 1:40 underhållande åttitals-space opera framför sig.

 

[Xhakhal]

Jag råkade titta på Femhärarslaget.

I början eldar Smaug upp allt. Jag blev uppmuntrad.
Sen dog Smaug. Jag blev nedmuntrad.

Sen pågick filmen i ytterligare två timmar, men det tog mig fem timmar att se den.

Jag vet inte vad jag ska säga.

Typ... "nej"?

 

[Xhakhal]

Jag såg den för att jag tänkte att jag skulle få se litet zombie-Thranduil dessutom, och det visade sig att det redan hade hänt i förra filmen, och jag bara glömt det eftersom det hände omgivet av... resten av förra filmen. Så inte nog med att jag råkade se Femhärarslaget, jag fick inte ens se brännskade-zombie-Thranduil.

Gråt och tandagnisslan.

 

[Xhakhal]

Krille muntrade upp mig med den här länken. Kommentarerna innehåller också en del guld.

Om du också är litet post-femhärarslaget-depp så rekommenderar jag den lilla söta serien och dess kommentarer.

/slut recension.

 

[krank]

Jag har sett Ghost in the Shell ARISE Border 1 - Ghost Pain.

Jag vetefan vad jag ska säga om den, alltså. Det är ju en reboot av GitS-universat; vad jag kan avgöra den tredje eller fjärde i ordningen beroende på hur man räknar mangan (manga - filmerna - Stand Alone Complex - Arise). Jag tänker spontant lite på de nya Tomb Raiderspelen, för första delen här är lite av en origin story där man får se hur majoren, Batou och ett par av de andra träffades och så. Än är de inte Section 9-agenter. Det funkar ganska bra, även om jag inte är superförtjust i den här yngre, mer sårbara varianten av majoren.

Storyn är till större delen detektivgöra, med ett par actionscener här och var. Jag hade lite svårt att hänga med i svängarna - kanske börjar jag bli gammal? Eller så är jag bara lite för dum. Jag blev hursomhelst inspirerad till Rotsystemsaker - element från den här filmen kommer garanterat att användas - "mobile mines" som ser ut som tonårsflickor och kan vecklas ut till spindellika cyborger som sprängs är t.ex. apcoolt, och jag gillade greppet med en sån i en kista där man förväntar sig någon annan...

Jag kommer att se de andra delarna också. Däremot fick jag ingen speciellt stark lust att se om filmen; den är helt enkelt inte lika bra som filmen från 1995.

BETYG: 4/5

 

[krank]

Utifall ovanstående film inte skulle räknas som film (den är ju bara en timme lång) så har jag sett om The Game från 1997.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja... Handlingen, kanske: Nicholas Van Orton är en känslomässigt avstängd, hänsynslös och väldigt kompetent och rik banksnubbe med stort kontrollbehov som spelas briljant av Michael Douglas. På sin födelsedag får han en inbjudan av sin bror till ett märkligt företags hemlighetsfyllda spel - The Game. Spelet sägs skräddarsys till varje deltagare men det verkar omöjligt att få någon att berätta mer specifikt vad det handlar om... Van Orton skriver in sig, och märkliga grejer börjar hända.

Jag lär ha sett den här filmen kring 1998, och så som jag minns den så var den en av mina allra första möten med hela idén med lager av sanningar och verkligheter. Den gjorde djupt intryck och banade väg för mitt starka gillande av filmer med plot twists och verklighetslager - The Matrix, eXistenZ, Inception, Sjätte Sinnet... Det du ser är kanske inte det som är. Det var en kraftfull tanke som bet sig fast och som väl aldrig riktigt släppt taget. Det här var innan 2000 - innan smartphones, innan alla hade internet. Jag insåg inte förrän i år att det faktiskt var David Fincher som regisserat den här filmen.

Jag är rätt skeptisk till film som kulturform. Alldeles för ofta försöker filmer uträtta mer än de kanske dryga två timmarna de har på sig. Många filmer borde ha varit filmserier, miniserier, eller rentav långa 20+-avsnittsserier. Sedan finns det en del regissörer som verkligen bemästrar formen. Som låter varje film innehålla precis så mycket som en film har plats för och som aldrig försöker pressa in för mycket. David Fincher är en av dem. Se7en, Fight Club, The Game, Zodiac... Jag har inte sett allt han gjort, men det jag sett har jag generellt gillat väldigt mycket.

Spoiler

Så. The Game handlar på ytan om Nicholas Van Orton som snubblar runt från den ena pinsamma eller farliga situationen till den andra. Några sköna plot twists, lite "vem kan man lita på", en och annan psykedelisk scen. Gott så. När jag såg den här filmen ursprungligen var det nog inte så mycket mer än så jag lade märke till, även om den resonerade djupt i mig. Jag börjar förstå varför nu. Först och främst handlar ju det här om något som sägs nästan i förbifarten tidigt i filmen - The Game lägger till det som fattas. Vad fattas då Nicholas Van Orton? Han är en oerhört hårt spänd människa. Han har ett oerhört kontrollbehov. Hans känslor hålls inom lås och bom, han har placerat sig själv i en situation där han är kompetent och har full kontroll. Det finns en mycket talande scen där han inte kan öppna sin väska - han håller masken, går ut ur rummet, och går sedan bärsärk på väskan. Det här är en människa som inte tål situationer han inte kan kontrollera, som inte tål minsta förödmjukelse eller att verka... svag, antar jag att det i grund och botten handlar om.

Det är därför hans The Game handlar om att försätta honom i situationer han inte kan kontrollera, och genom filmen ser man också det här kontrollbehovet luckras upp. I filmens tidigare delar ser vi hur han hela tiden försöker ta kommandot även medan situationen förändras och det blir alltmer uppenbart att han är ute på djupt och okänt vatten. Samtidigt tvingas han bemästra sina inre demoner och möta sina känslor - för sin bror, för sin exfru. Traumat efter fadern som tog självmord.

Allt det här är mästerligt gjort, och för mig som har ett starkt kontrollbehov och avskyr att befinna mig i situationer där jag känner mig osäker eller pinsam... träffar det stundtals som en knytnäve i solar plexus. Jag är ingen bankir, men på många sätt är jag ändå Nicholas Van Orton. Det är inte så konstigt att filmen slog an något även i mitt unga jag, att delar av den resonerat genom hela mitt vuxna liv.

En annan sak som den här filmen handlar om, är gaslighting. Och paranoia. Jag har definitivt känt den där paranoian. Känslan av att folk tittar på en. Flera av mina förhållanden har gått åt helvete åtminstone delvis för att jag haft svårt att skaka av mig den helt vansinniga idén att tänk om hon inte alls älskar mig utan bara gör det här av andra skäl. Vilka skäl det skulle vara förtäljer såklart inte paranoian, men känslan av att ens liv är iscensatt har varit närvarande.

Så. Det här är alltså en film som träffade very close to home för mig på flera nivåer. Jag skulle kunna se den imorgon med rätt sällskap, men den här gången är det egentligen andra faktorer som får mig att sätta ett högt betyg. Såhär i efterhand måste jag säga att det här är en av de filmer som haft störst inflytande på mig som person.

BETYG: 5/5