Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2016 v39

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för vecka 39.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina betyg tenderar att flockas kring "4/5", eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om jag missat någon, säg till! Eller kryssa in er själva.


* TILLÄGG: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Spoiler

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling - att man klickar på en knapp - för att läsa det som står där. Skitpraktiskt!

 

[krank]

Jag har sett Vanilla Sky, en sjukt underskattad film från 2001.

It's only a mask if you treat it that way.​

Den handlar om David Aames, son till en stenrik New York-förläggare som dog och lämnade allt till honom. Han är en oansvarig, snygg, ytlig, manipulativ playboy som snowboardar och festar sig genom livet. Kort sagt, en rätt osympatisk snubbe. Då är det betydligt lättare att sympatisera med människorna omkring honom; författarvännen, tjejen han ligger med ibland och som har starkare känslor för honom än han för henne.

Allt eftersom filmen fortgår djupnar porträtten och även David blir förmänskligad och utvecklas. Även om det i någon mån sker en smula klichémässigt via ett trauma.

Alltså, jag vet inte om jag ska skriva så mycket mer om handlingen. Jag vill inte förstöra filmen.

Castingen är helt lysande. Tom Cruise, Penelope Cruz, Cameron Diaz, Kurt Russel, Tilda Swinton... Och för en gång skull funkar Jason Lee riktigt bra också.

Musiken är magisk. En riktigt, riktigt schysst blandning av klassisk pop och rock samt olika diskordanta element och kaotiska slingor som väver sig in.

Det här är en av mina favoritfilmer. Eller, den var det iaf, under några av mina formativa år i början av 2000-talet. Den här och Matrix, The Cube, eXistenZ, The Crow, Beautiful Mind och några till inspirerade mig extremt mycket. Just Vanilla Sky är dessutom ganska fri från specialeffekter, men lyckas fortfarande med att vara starkt tankeväckande. Det här är en bra film om kärlek, vänskap, teknologi, psykisk och fysisk sjukdom och om identitet, minnen, verkligheten och vad det innebär att vara människa.

Den jobbar hårt med planteringar och återkommande symbolik på ett sätt som gör det givande att se filmen flera gånger. Det var några år sedan nu, men jag tyckte ändå om att sitta och notera all foreshadowing.

BETYG: 5/5. Kan se om imorgon med rätt sällskap. Velade mellan mycket stark fyra och svag femma.

 

[DeBracy]

POSTAPOKALYPSBONANZA!

Har ikväll sett följande filmer i den ordning de tas upp. Betygen följer den krankiska skalan.

Salute of the Jugger. Antagligen världens bästa efter katastrofen-sportfilm. Rutger Hauer, Joan Chen, blod och smuts. Fem hundhuvuden av fem.

Hell Comes to Frogtown. En rulle med svinkonstiga premisser egentligen. Grodorna var lite coola. Märklig blandning av familjäventyrsmusik, 80-talskomeditjafs och... mjukporr som någon avsiktligt gjort så avtändande som möjligt? Tre elektroniska kyskhetsbälten av fem.

Steel Dawn. Patrick Swayze som namnlös vandrare i ett sandigt landskap. Någon slags mix av western och Conan, kanske med en gnutta Star Wars, men utan att få med det mest spektakulära från någon av dem. Tre aluminiumsvärd med hål i av tre möjliga om du kan få ut lite mervärde av att de ändå fått små glimtar av världsbygge i en annars rätt tråkig rulle, eller om du vill ha lite sandlandsaction. Annars är det nog bara två aluminumsvärd med hål i.

Nota bene: Hell Comes to Frogtown är den sämsta filmen även om det inte får värst betyg. Det finns helt enkelt mer grejer att prata om i den, en del kul och en del iffy. Steel Dawn är mer kompetent gjord, men utan någon särskild gnista. Frogtown är kultigare.

 

[krank]

Just Vanilla Sky är dessutom ganska fri från specialeffekter, men lyckas fortfarande med att vara starkt tankeväckande.

Den här delen var för övrigt viktig för mig: när jag såg Vanilla Sky fattade jag ju att den hade en Hollywoodbudget, men samma typ av berättelse skulle jag i princip kunna spela in själv. Kanske inte med Tom Cruise i huvudrollen, kanske inte med en scen där jag stänger av hela Times Square och tömmer på folk, men... de delarna var egentligen inte centrala.

Sånt fascinerar och inspirerar mig än idag. I teorin skulle jag kunna göra film igen; om jag hade tiden och inspirationen. Och jag skulle kunna göra den sorts film jag själv gillar mest (endast rivaliserat av tokdyra specialeffekts-extravaganzas): filmer med osäker verklighet, om identitet och så vidare. "Tänka-filmer", filmer med rötterna i intressanta koncept som kan gestaltas med relativt enkla medel.

 

[zonk]

POSTAPOKALYPSBONANZA!
Salute of the Jugger
Hell Comes to Frogtown
Steel Dawn

Ojoj, en riktig samling PA-rökare där alltså! Ska inte säga att jag håller vare sig Frogtown eller Patricks svärdrulle sådär jättehögt, även om de är bättre än typ.. ehh. De är bättre än Radioactive dreams? Juggern har jag inte sett. Den blir det till att köa upp.

Om man får tipsa om nåt, så kanske Stryker? En PA-rulle med många strängar på sin lyra. Själv kommer jag länge minnas dvärgarna, nån slags lågbudget-jawas i PA-öknen.

 

[Voldstagg13]

Salma blåser arslet av Die Hard: 'Everly' (2014) med Salma Hayek m.fl. Efter en snygg introscen brakar denna absurda actionfilm igång: folk dör som flugor, det finns one-liners, idiotdialoger och döende-filosofi, och action-ös-som-blir-komiskt/komedi-action som blir osmaklig.
Hayek är lika rolig som Willis var på sin tid, fast bättre, och lyckas med balansen i rollen mellan filmens olika delar av action/komedi/drama-thriller. Sedan är filmen för mycket, även om den är kort finns det för många standardmoment mellan det snygga, de bra sakerna i historien hinner nästan förstöras av det dåliga. Det är en smaksak i slutänden om det är en smårolig bagatell eller en genreledare.
För mig funkar den tillräckligt bra för att jag inte ska bli irriterad på vad som kunde gjorts bättre: 4/5.

 

[DeBracy]

Jag har sett en film till den här veckan, nämligen den hyllade tyska dramakomedin ”Min pappa Toni Erdmann”. 162 minuter av realism och absurd humor. Om det låter outhärdligt för dig så är det nog det också. Om du är nyfiken på att se något ganska annorlunda så kan det vara väl värt tiden.

Det har skrivits mycket om den eftersom det blivit en riktig snackis under året (Sydsvenskan har skrivit ganska kort och bra till exempel) så jag tänker inte gå in så mycket på handlingen.

Precis som t.ex. krank har jag svårt för pinsamhetshumor. Det finns lite sånt i den här film, men mycket oftare än pinsamhetshumor så är det situationer som helt enkelt är pinsamma. Eller kanske är pinsamma. Eller där någon försöker låtsas som att det inte är pinsamt... men det är sällan för några billiga skratt. Det kan vara roligt, men det är mer obekvämt. Ett par gånger var scener precis så pass långa att jag mäktade med i biosalongen (men hade varit tvungen att ta paus ett par gånger om jag tittade själv hemma). Vid något tillfälle så önskade jag att jag hade kunnat kliva in i scenen och styrt upp situationen... men sedan kom en vändning som gjorde det till något helt annat.

Den enda jag riktigt riktigt kunde räkna ut var när jag med ungefär fem sekunders marginal hann tänka ”Det är en modern film. Den slutar här.”

”Min pappa Toni Erdmann” får en krankisk fyra av mig. Kanske borde det vara en femma.

 

[krank]

Jag har sett Ghostbusters (2016) igen.

Jag står bakom allt jag skrev förra gången. Den här filmen är bättre än båda originalfilmerna på precis allting.

Det här visade sig vara en 15 minuter längre "extended" version. Som brukligt är med sådana så var en del av de extra minutrarna fyllda av sådant som faktiskt gör filmen mer sammanhängande och bra, medan andra minuter var fyllda av sånt man förstod precis varför de klippte bort. Några korta humorscener som egentligen inte tillförde så mycket, plus några korta klipp som gav mer sammanhang och fyllde igen de få hål som fanns.

Överlag var biografversionen tightare, men det här var absolut inte en dålig version det heller.

BETYG: Samma som förra gången.

 

[krank]

Och jag såg just efter-eftertexterna-serien. Och blev ännu mer deprimerad över att så många inte gillade den här filmen. Feh, jag vill se en uppföljare!

Nåja, de kanske gör ett seriealbum eller nåt.

 

[Krille]

Jag har sett The Right Stuff.

Det började 1947 med att Chuck Yeager (Sam Shepard) sprängde ljudvallen och folket fick bananas. Men sen blev hastighetsrekord rutin, och allmänheten tappade intresset. Mach 2, 2,5, 3 var ointressant.

Fram till 1957, vill säga. För en dag i 1957 sköt Sovjetunionen upp en raket i rymden, med en liten boll högst upp som hamnade i omloppsbana och skickade ut radiosignaler till hela världen. Och USA fick panik: den som kan nå rymden med en liten bollformad radiosändare kan också nå rymden med en atombomb.

För att kontra ryssarna satte USA igång ett program för att skicka upp sina egna satelliter. Med män ombord. Män med det Rätta Virket! Män som Alan Shepard (Scott Glenn), Gus Grissom (Fred Ward), John Glenn (Ed Harris), Scott Carpenter (Charles Frank), Wally Schirra (Lance Henriksen), Gordo Cooper (Dennis Quaid) och Deke Slayton (Scott Paulin).

---

Filmen bygger på en prisbelönt, hyllad och bästsäljande bok med samma namn, skriven av Tom Wolfe, och är semidokumentär. Boken beskriver verkliga händelser och personer, men Wolfe tar sig lite friheter och skriver mer skönlitterärt om hur de tänker. Filmen gör ungefär samma sak: den beskriver händelserna mer eller mindre historiskt korrekt, men tar sig friheter i de personliga relationerna av dramatiska skäl.

De stora händelserna i filmen är Yeagers första flygning bortom ljudvallen, Alan Shepards första skott, John Glenns första resa i omloppsbana och Yeagers försök att slå höjdrekord med en NF-104A för att bevisa att han fortfarande har det Rätta Virket. Det är Yeagers första och sista flygning som liksom omsluter hela filmen, men båda känns lite out of place. I boken kontrasteras Yeagers "rätta virke" med Mercury-astronauternas, men i filmen faller den poängen bort.

Det är en jättekul juxtaposition i filmen när John Glenn flyger sin kapsel Friendship 7 över Australien, och det berömda "glittret" utanför hans kapsel kontrasteras med en aboriginsk ritual långt nedanför honom, samtidigt som folk i Houston försöker lösa problemet med indikationen av att värmeskölden på Friendship 7 är lös. Det är snygga effekter, för att vara en film från 1983, och det är väl ungefär det som är bra med filmen.

Det dåliga… well, det är en korvfest. Kvinnorna i filmen är astronauthustrur som står ut med media och testosteronstinna män. Och det är typ i de sammanhangen som de har något att tillföra. Vänskapen mellan astronautfamiljerna typ glöms bort.

Det går liksom inte att undvika att jämföra The Right Stuff med framförallt tv-serien From The Earth To The Moon och animen Rocket Girls, och på det stora hela känns de som bättre produktioner. De har ungefär samma förhållning till rymdflygning: de tittar inte bara på astronauternas del även om de är huvudpersonerna, utan även på familjerna och ingenjörerna. Rocket Girls blinkar med ögat till både The Right Stuffs aboriginer-scen och Alan Shepards berömda (och historiska) "let's light this candle!". Det märks att de tittat ditåt. Rocket Girls saknar förstås historisk koppling, men den har mindre korvfest och mer glädje. From The Earth To The Moon gör ungefär samma sak som The Right Stuff, fast mer och bättre och över Apollo-programmet istället (Mercury- och Gemini-programmen komprimeras till första avsnittet). Och med typ fem gånger så lång tid på sig lyckas de ge bra mycket mer djup åt både händelser och karaktärer, och lämnar dessutom ett helt avsnitt åt ingenjörerna. På det stora hela tycker jag faktiskt att både Rocket Girls och From The Earth To The Moon brädar The Right Stuff.

Det sagt så är The Right Stuff en helt okej film. Grundtemat är ändå om män som har det Rätta Virket och plötsligt lyfts fram i allmänhetens strålkastarljus som hjältar och hur omtumlande upplevelsen är, och det behandlar filmen rätt väl.