Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2016 v41

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för vecka 41.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina betyg tenderar att flockas kring "4/5", eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om jag missat någon, säg till! Eller kryssa in er själva.


* TILLÄGG: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Spoiler

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling - att man klickar på en knapp - för att läsa det som står där. Skitpraktiskt!

 

[Krille]

Jag råkade se The Hateful Eight.

Prisjägaren Marquis Warren (Samuel L Jackson) är på väg till Red Rock, Wyoming, med tre döingar i släptåg. Han får lift med en diligens med John Ruth (Kurt Russell), även han prisjägare, och med sin fångst, Daisy Domergue (Jennifer Jason Leigh) ombord, på väg till en date med galgen i Red Rock. Ruth är paranoid som få: Daisy är värd 10 000 dollar, och han är rädd att någon ska sno hans prispengar.

Så när trion, tillsammans med sheriff Chris Mannix (Walton Goggins) som också är på väg till Red Rock, stannar vid Minnies (Dana Gourrier) stuga i snöstormen så gör han klart för Mexikanen (Demián Bichir), Den Lille (Tim Roth), Kofösaren (Michael Madsen) och Sydstataren (Bruce Dern) att Daisy är hans och ingen annans!

Och det är ju inte en bra start på en relation mellan en klase våldsamma typer instängda i en stuga i bergen. I synnerhet inte som Daisy är värd väldigt mycket för någon.

---

Woah.

För det första är vi inte säkra på någonting som sägs (i alla fall inte i första halvan av filmen). Och vi är inte så hejjans säkra därefter heller. Man skulle kunna säga att hela filmen bygger på lögner. Mysteriet i filmen handlar lika mycket om "whoisit" som "whodunnit".

För det andra har Quentin verkligen lagt upp för att alla ska hata alla. De kommer från olika sidor i kriget, Warren är svart, en del är banditer på väg till galgen, andra är prisjägare och tiotusen är satans mycket pengar. Det är verkligen gjort för att folk förr eller senare ska börja skjuta.

För det tredje, när det väl skjuts så blir det kladdigt! Quentin gillar klägg! Det är inte riktigt lika mycket som blodfesten i slutet på Django Unchained, men det är inte så hejjans långt ifrån!

Jag fullkomligt älskade The Hateful Eight fram till klägget. Sedan var det lite för mycket splatter för min smak och jag upptäckte att jag mest satt och väntade på att filmen skulle ta slut.

 

[Krille]

Dessutom råkade jag se The Martian.

Mark Watney (Matt Damon) har råkat ut för ett smärre olycksfall i arbetet. Han råkar nämligen blåsa bort. På Mars.

Det var tänkt att Ares III-expeditionen skulle stanna på Mars i 31 dagar, men en redigt stark storm hotar att välta deras uppstigningsfarkost, utan vilken de inte kommer hem alls. Så expeditionen avbryts och hela expeditionen tar sig bort till uppstigningsfarkosten. På vägen dit blåser Mark som sagt var bort och hans rymddräktssensorer ger inga livstecken. Uppdragschefen Melissa Lewis (Jessica Chastain) tar beslutet att lämna kvar Mark.

Fast Mark är inte död, bara rymddräktens biosensorer. Och nu är han kvar på Mars.

Ensam.

Med mat för 300 dagar.

Det kommer ta fyra år innan någon kan hämta hem honom.

Fan.

---

Asså, gud vad jag älskar den här filmen! Det är en positiv film! Visst, skit händer, folk skyddar sina egna ryggar, men i grunden handlar det om att Mark helt enkelt vägrar att lägga sig på rygg och dö! Och det är inte någon som försöker förinta världen eller dominera världen med dödsvirus eller datavirus eller kärnvapen – här är vetenskapen tvärtom lösningen på problemen som en skitsur natur och rymd slänger på Mark!

Jag tycker också om att såpass mycket tid läggs på Lewis – mer än i boken. Det är där de personliga frågorna tas upp och det är där som det sker karaktärsutveckling (Mark mest tuffar på). Hon är den som plågas av att ha blivit tvungen att lämna kvar Mark.

Filmen är som vanligt när det gäller Ridley Scotts filmer alltigenom skitsnygg och superdetaljerad! Det finns absolut ingenting att anmärka på när det gäller foto eller för den delen ljud och musik. Musikvalet är skitbra, Harry Gregson-Williams musik är skitbra och fotot är vrålsnyggt!

Det är något med Matt Damon. Hans karaktärer blir väldigt ofta kvarglömda nånstans och någon måste hämta hem dom. Det hände i Saving Private Ryan, det hände i Interstellar, och nu igen i The Martian. Okej, den här gången är han bra mycket mer aktiv i sitt överlevande – han måste ju vetenskapa skiten ur läget för att komma hem.

Spoiler

Sean Beans karaktär dog inte. Hans karriär möjligen, men Sean Beans karaktär överlevde! Och spelar golf!

Och nu har jag lust att se den igen. Direkt!

 

[anth]

Suicide Squad
Jag jar sett Suic... Va? Har alla andra redan sett och recensera denna för två månader sedan?
Då tycker jag som alla andra:
Joker-rollen var sämst sedan Adam Wests dagar. Förutom Jokern var den enda som jag hört talas om Harley Quinn. Dussin-action som duger som matiné. Konceptet att en grupp rekryteras för att utföra ett uppdrag har redan gjorts en miljard gånger och samtliga tidigare försök var bättre än detta.
Se Galaxens väktare om man vill se en bättre film med liknande handling i modern tappning.
Se De sju samurajerna om man vill se kvalitetsfilm med liknande handling.

 

[DeBracy]

Jag har varit och sett The Girl With All The Gifts. Den handlar bland annat om att doktor Caldwell (Glenn Close) vill rädda mänskligheten genom att hitta ett vaccin. Hon tror det går att hitta i något av barnen. Är de barn?

Filmen bygger på boken med samma namn* och utgår på sätt och vis från zombiemotivet. Det är välspelat och snyggt och rätt häftig musik/ljudläggning. Jag tyckte den var riktigt bra. Starka kvinnliga roller, ett världsbygge som portioneras ut i små bitar och några litterära referenser som jag först kände var lite för rakt på.

På den krankiska skalan får den fem remförsedda rullstolar av fem möjliga.

* EDIT: Tydligen skrevs både boken och filmen av samma författare, och mer eller mindre parallellt.

 

[krank]

Jag har sett Sherlock: The Abominable Bride.

Sherlock är ju som alla vet BBCs moderna version av Sherlock Holmes, som var helt OK de första 1-2 delarna men sedan dukade under i den mycket plågsamma Moffatsjukan. Steven Moffat tycker helt enkelt att han själv är helt ofantligt clever, och tycker om en viss typ av twistar. Det funkade så länge de var enstaka inslag i Doctor Who, men sämre när han åläggs ansvaret att hålla i hela serier. Framför allt blir då hans bristfälliga kvinnoporträtt tydligare.

I ärlighetens namn är den amerikanska motsvarigheten till Sherlock, Elementary, på precis alla sätt en mycket bättre tv-serie.

Hursomhelst, Moffat fick tydligen för sig att han ville djupdyka i BBCs imponerande kostymavdelning och spela in ett 90 minuter långt specialavsnitt av Sherlock som utspelar sig tidigt 1900-tal, i London. Det är alltså en "avmoderniserad" Sherlock Holmes och Watson, med samma skådespelare men med mer tidig industrialism. Filmen handlar om ett fall med en brud som först tog självmord på ett spektakulärt sätt och sedan dök upp, från de döda, och mördade sin brudgum. Den är också fylld av allehanda små blinkningar till den moderna Sherlock, och jag är himla säker på att Moffat satt och tyckte att referenserna var helt sjukt smarta.

Med sig i skrivandet har Moffat Dr Who-veteranen Mark Gatiss, som faktiskt brukar producera helt okej grejor. Inte fantastiska, men vad man skulle kunna kalla hantverksmässiga manus. Resultatet blir en helt okej film vars slut lider MYCKET svårt av Moffatsjukan. Den första timmen var mycket bättre än den sista halvtimmen, och det är nog faktiskt värt att se filmen bara därför. Så länge man är beredd på att slutet kanske inte är sådär jättebra.

Spoiler

Jag menar FUCK YOU Moffat. "Det var bara en dröm"? Really? REALLY? Vad fick dig att tro att detta var en fräsch plot twist och inte bara gammalt Dallastrams som får publiken att känna att hela filmen var poänglös? Du försöker, men misslyckas KAPITALT med att knyta eventuella "insikter" Holmes får under sin överdos till den nutida versionens pågående metaplot. Så jävla dåligt.

Och ska vi prata lite om kvinnoroller? På ytan har filmen ett genomgående tema om kvinnoemancipation, men eftersom du överhuvudtaget inte kan skriva kvinnor så blir alla kvinnoporträtt likförbannat platta - knappt någon tillstymmelse till inre känsloliv, de flesta kvinnor finns ändå bara där som plot devices, mest för att påverka Holmes och Watson på olika sätt. Watsons fru, till exempel, är jättejättesmart och får en tillstymmelse till inre liv - men i dåtiden enbart för att visa upp vilken sexistisk gris dåtida Watson är, och i nutiden mest som något slags "token smart girl" bland alla de smarta männen.

Och det hemliga sällskapet av kvinnor, EFTER att Mycroft explicit sagt att det inte var kvinnorättskämpar? Trots att han verkar ha vetat vilka de var och att de "har rätt"? Jävligt vekt skrivet.

Sedan är ju Sherlock Holmes generellt en värdelös karaktär, men det var han redan när Conan Doyle skrev honom. Berättelserna om honom tenderar att inte vara deckare, utan något slags hjälteporträtt. Läsaren, eller tittaren, har inga möjligheter att följa med i de flesta resonemang, eftersom lösningarna allt som oftast bygger på kunskaper och förförståelse Holmes har men vi andra saknar. Visst är det imponerande när Sherlock räknar ut vad man ätit till frukost, men jag finner alla gånger Miss Marple och Hercule Poirot mer njutbara eftersom jag som läsare där åtminstone kan tro att jag rent teoretiskt sett hade kunnat lösa mysteriet själv...

Såatte. Det här hade varit en mycket bättre film om 1) den inte försökt knyta an alls till nutida Sherlock, och 2) någon lagt band på Moffat när han skrev slutet.

Som det är nu blir det en rätt svag fyra. Se den, men var beredd. Tänk "resan, inte målet" och njut av miljöer, roliga blinkningar och ett kompetent skådespeleri.

BETYG: 4/5

 

[Jocke]

Jag såg den nya Ghostbusters rebooten i nån slags extra lång klippning. Den extra långa tiden skall till största delen bestå av olika dansscener enligt en rubrik jag läste på io9, alltså rekommenderar jag den.

Det är en film med en hel del bra grejer. Bland annat så har de valt att göra alla ghostbustarna till Venkman, det finns ett snyggt och tydligt färgschema, ganska mycket slime och en hel del festliga dansscener.

Det dåliga är framför allt skurken och hela storyn med skurken (denne bygger nån slags spök-bomber), att filmen inte ens låssas att spöken är något kusligt eller läskigt och att den, till skillnad från sin föregångare inte utspelar sig i något som ens påminner om den verkliga världen.
Det sista är det jag tycker är den riktigt stora missen - att låta filmen utspela sig i nån slags knasigt komediuniversum istället för något som i alla fall kan passera för verkligen göt det otroligt svårt att bry sig om de delarna som inte är en knasig komedi.
Men nog gick det att titta på.
3 av 5

 

[Skarpskytten]

Jag har sett det norska krigsdramat Kongens nei.

Denna recension innehåller en gigantisk spoiler. Du är varnad.

Läser du ännu? Spoilern finns in titeln, och vet du det minsta om Norge under andra världskriget, så är du nog ändå bekant med den. Om du ännu inte fattar, så varnar jag dig igen.

Kongens Nei utspelar sig den 8 till 11 april 1940. I korthet, och något förenklat: Nazityskland invaderar ett nästan helt oförberett Norge, och en gammal kung Haakon VII måste fly för sitt liv med sin familj. Flykten går från Oslo och norrut, fallskärmsjägare och bombplan är på jakt efter kungen och regeringen, som också är på flykt. Den 10 april 1940 ställs kungen inför ett djävulskt val: att antingen gå bakom ryggen på den demokratiskt valda regeringen och utse Vidkum Qusiling till statsminister mot ett tyskt stopp på blodbadet, eller annars fortsatt krig med allt vad det innebär. Vad han svarar får ni gissar er till.

Detta är en väldigt bra film, ett krigsdrama som sätter fokus på individens val, och där handlingen kretsar kring flykt, politiska beslut och diplomatiska ansträngningar snarare än action. Casting, ljud, ljus, filmning - allt är felfritt. Det finns två stridsscener i filmen och bägge är magnifika både rent filmiskt men också i sin stämning: stridens ångest har jag aldrig sett skildrat som på detta sätt. Saving Privat Ryan kan gå och dra något gammalt över sig med resten av alla romantiserade stridsskildringar i filmhistorien.

Det är värt att påpeka att detta är en film som lätt hade kunna hänfalla till smetig patriotism (norrmän är nationalistiska på ett sätt som är svårt att förstå från svensk horisont), hjältedyrkan och historisk förljugenhet. Den gör inget av detta. Den berättar sin berättelse rakt och intelligent och utan att skriva på näsan

Filmen är utsedd till Norges Oscarsbidrag. Det är lätt att förstå varför. Jag ger den 6 av 7 (den scen som ska vara filmens kulmination är tyvärr en av de sämsta i filmen) och hoppas att den vinner några.

Det finns två kvinnliga karaktärer med namn i filmen - en kronprinsessa och en tysk diplomathustru. De träffas aldrig, och kan alltså inte prata med varandra om bara män eller om något annat.

 

[krank]

Och nu har jag lust att se den igen. Direkt!

Det blev jag också, efter att ha läst din recension.

Dessutom blev jag lite sugen på att läsa om boken.