Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2016 v42

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för vecka 42.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina betyg tenderar att flockas kring "4/5", eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om jag missat någon, säg till! Eller kryssa in er själva.


* TILLÄGG: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Spoiler

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling - att man klickar på en knapp - för att läsa det som står där. Skitpraktiskt!

 

[DeBracy]

Jag har sett film.

Igår såg jag Jätten på Folkets Bio. Det är den första och bästa boule-sportfilmen jag någonsin sett. Den handlar om Rikard som strax ska fylla 30. Han har autism och hans kropp är missbildad. Han bor på ett boende och har inte den kontakt med sin mamma som han skulle vilja ha. Vem som är hans pappa är okänt.

Största delen av filmen presenteras i en ganska klassisk realistisk ton, mycket filmat med handhållen kamera. Men så kommer det där andra, anledningen till att filmen heter Jätten, och det är något helt annat. En del av behållningen av filmen är förstås att se hur tusan de här två beståndsdelarna möts. En annan är att se vilken värme det finns mellan Rickard och hans vänner, en värme som filmen bjuder på starka kontraster till också (vid ett tillfälle ropade en i biopubliken rakt ut åt någon som var svinig på bioduken).

Jag fick inte riktigt grepp om vilken sorts film Jätten vill vara. Vill den ge en kommentar på hur samhället behandlar personer som avviker stort från hur de flesta ser ut och fungerar? Är det feel good? Säkert lite av båda.

Mitt betyg för Jätten blir fyra LHF-kepsar av fem på den krankiska skalan när jag avrundat till heltal.



Ikväll såg jag Turbo Kid. Det är den första och bästa 80-talsretro-postapokalypssplatterfilmen med BMX-cyklar som jag sett. Det närmaste jag sett i koncept och estetik är nog Nightsatan and the Loops of Doom, men de är ändå väldigt väldigt annorlunda. Turbo Kid har på sätt och vis mer gemensamt med 80-talstecknat i tonen. Det är självmedvetet naivt och stiliserat utan att jag tycker det känns krystat. Riktigt kul underhållning för den som uppskattar throwback-grejen och spexigt splatter.

Mitt betyg för Turbo Kid blir fyra hammarnunchakus av fem på den krankiska skalan.

 

[Krille]

Jag har sett Lucy.

Lucy (Scarlett Johansson) har hittat en ny pojkvän! Dessvärre är pojkvännen en skurk som jobbar åt Mr Jang (Choi Min-Sik) övertalar henne att agera knarkleverantör och får en väska med CPH4, en ny syntetisk drog. Fast sen går allt åt fanders: pojkvännen blir skjuten, hon blir infångad och får en påse CPH4 instoppad i magen och blir sedan sparkad så att påsen går sönder och halva drogpaketet rinner ut.

Men istället för att dö så får hon superkrafter. Kruxet är att Mr Jang vill ha tillbaka sina droger.

…rättelse. Kruxet är att Mr Jang inte vet vad han har att göra med. Det har däremot till viss mån professor Norman (Morgan Freeman) som har skrivit en massa papper om möjligheterna att låsa upp de där 90 % av hjärnan som folk tror att vi inte använder. Och nu har han den perfekta fältstudien.

---

Jag vet inte vad som stör mig mest med den här filmen: att storyn har massor med logiska luckor, eller att den berättas skitkonstigt.

Om vi först accepterar att det är en superhjältefilm och struntar i att hjärnan faktiskt inte funkar så, så sitter jag ändå och stör mig på inkonsekvenserna i filmen: Lucy kan hacka en tv, en telefon och en radio på andra sidan jorden med ren tankekraft, men hon behöver däremot sitta med två laptops och hamra på två tangentbord i superfart för att få tillgång till wikipedia. Sen kan jag gnälla på andra småsaker, som bandbredd på flygplan, lagg i operativet etc, men poängen är att hon har tankekraft på internet; vad fan ska hon med en laptop till alls?

Sen… det är någon slags uppbyggnad, när Lucy letar upp professorn i Paris och polis och skurkar sammanstrålar och det blir en skitösig shootout… men jag kunde inte bry mig mindre eftersom ståryn och manuset har liksom trollat bort insatsen.

Så i slutändan kommer jag fram till att det enda jag faktiskt gillar med Lucy är Scarlett Johansson.

Och slutklämmen är, det spelar ingen roll hur begåvad skådespelare du har eller hur bra actionsekvenser du har; har du ett dumt och korkat manus så blir filmen inte bra. Och Michael Bay är mycket bättre på att kamouflera att han har ett dumt och korkat manus än Luc Besson.

Där. Jag har sagt det. Jag har sagt något snällt om Michael Bay. Rita ett kors i taket.

 

[Mundo]

De första femton minuterna av Lucy är något av de bästa jag har sett på länge (när det gäller den typen av setting/mood).

Sen kommer superkraftsdrogerna in i bilden och då blir allt bara... Tjahapp.

Scenen i hotell-lobbyn tycker jag är skitfet, speciellt kameraarbetet med att dokumentärfilmen kontra spelfilmen som de hoppar mellan.
De skulle gjort Lucy till filmen som den ville vara i de första scenerna och struntat helt i resten så kunde det här blivit en klassiker av typen Léon.

 

[Jocke]

Jag har vart på H.P Lovecraftfestivalen i Stockholm och sett The Fog och The Mist. Två skräckfilmer om dåligt väder på ameikanska västkusten, båda - ska det visa sig - har samma sensmoral som anslagstavlans informationsfilmer om Hesa Fredrik. Gå in. Stäng fönster och dörrar. Lyssna på radio. The Fog har jag sett förut - The Mist var en ny bekantskap.

The Fog (1980)
Det är ett litet samhälle på västkusten, som ska fira hundraårsjubileum. Prästen hittar sin förfades dagbok och det visar sig att en fruktansvärd hemlighet ruvar över staden. En radiopratare, en meteorolog, en liftare, stadens samordnare och en snubbe med oklart jobb måste slå sina kloka huvuden ihop för att rädda staden från en ond dimma och vad jag kom ihåg som "spökpirater". Radioprataren är i sin fyr som hennes radiostation sänder från nästan hela filmen och hjälper de andra, efter som de har sin skit under kontroll och LYSSNAR PÅ RADIO. Det är John Carpenter som gjort filmen, så den låter, ser ut som och är uppbyggd som hans filmer brukar vara dvs först händer det mycket, sen händer inget, sen händer det mycket en gång till och sen är filmen slut. Det är inte en av mina top-3 Carpenterrullar, men han kan sin grej. 4 av 5.

The Mist (2007)
Det är ett litet samhälle på västkusten. Efter en storm måste Thomas Jane och hans granne, poliskapten Holt från Broklyn nine-nine, åka och handla. När de är i affären täcks staden av en ond dimma. Det är en rätt så stor butik med ganska mycket folk i och alla måste de stanna när dimman kommer - för det finns något fruktansvärt i den.
Det är lika mycket interna konflikter som äter upp folket i butiken som de fruktansvärda sakerna utanför.
Slutet är en odyssé i dumhet och hade helt gått att undvika om de bara hade LYSSNAT PÅ RADIO. De har också en radio, vilket gör det hela om möjligt ÄNNU dummare. Men jag gillar ju Thomas Jane ganska mycket. 4 av 5.

Det var också två kortfilmer. Den ena var jag tvungen att hoppa över för att besöka herrarnas, den andra (eller egentligen första,om vi ska vara kronologiska) heter The Outage (2016) den handlar om en pianist, en radiopratare, pykopati och ett strömavbrott. Den är bra skriven, snyggt filmad och välspelad, men den riktiga stjärnan är att de har hittat helt fantastiskt sceneri. Satan vad snyggt det är. Bland annat så åker de i en assnygg hiss. Om ni mot förmodan har tillfälle att se den här så gör det.

 

[Ymir]

De första femton minuterna av Lucy är något av de bästa jag har sett på länge (när det gäller den typen av setting/mood).

Sen kommer superkraftsdrogerna in i bilden och då blir allt bara... Tjahapp.

Scenen i hotell-lobbyn tycker jag är skitfet, speciellt kameraarbetet med att dokumentärfilmen kontra spelfilmen som de hoppar mellan.
De skulle gjort Lucy till filmen som den ville vara i de första scenerna och struntat helt i resten så kunde det här blivit en klassiker av typen Léon.

Jag kände exakt likadant när jag såg den!

 

[krank]

Jag har nu, sent omsider, sett Big Hero 6.

Jag tyckte att den var... helt okej. Rent grafiskt snygg även om den enda karaktär vars design jag faktiskt gillade var skurken. Jag tillhör nog inte målgruppen, antar jag. Det är inte så att jag avskyr deformerade karaktärer som sådana, men de här gjorde verkligen ingenting för mig.

Jag blev heller inte speciellt engagerad i filmens emotionella premiss. Visst skrattade jag och grät när jag skulle, men åtminstone för mig innebär emotionell resonans i enskilda, välkomponerade scener inte nödvändigtvis ett engagemang i filmens bredare handling.

Så... Tja, jag ångrar inte att jag såg den och jag kan rentav tänka mig att rekommendera den, men jag känner inget behov av att se om den överhuvudtaget.

Osäker på om filmen fixar Bechdel. De har bemödat sig om att lägga in ett hyfsat gäng kvinnliga karaktärer, men eftersom inga karaktärer utom huvudpersonen får något riktigt djupt så får de det inte heller. Det är väl lite trevligt att se kvinnor som får vara nördar utan att helt följa någon stereotyp, och jag gillar att fastern (mostern?) får gilla mat utan att det görs en grej av. Men, som sagt, i grunden är den här filmen fullständigt ointresserad av alla karaktärer utom Hiro.

Det är också fint att nördar får vara hjältar, även om lite för många lösningar ändå landar i trubbigt våld och "hjärta" snarare än hjärna, eftertanke och cleverness.

BETYG: 4/5

 

[zonk]

Har sett The Gang's All Here (1943), känd som Tutti Frutti på svenska. Det finns nån slags papperstunn story, men huvudsakligen är det en ursäkt för shownummer av hög kaliber, där filmens stjärna utan minsta tvivel är Carmen Miranda. Herrejösses vad hon är pigg, klämmig och charmig alltså, och vilka extremt knarkade nummer, speciellt då The Lady in the Tutti Frutti Hat! Fabulöst, sagolikt, spritt språngande galet!

Hade det varit fullt fokus på Carmen hade den här filmen varit en solklar femma, men nu är det lite för mkt annat bös, och den orkar inte upp till mer än 4/5. Nyfiken? Ta en kik på just The Lady in the Tutti Frutti Hat i videon nedan! Jag hade inte kallat det en spoiler, dels för att det inte finns mkt story att spoila, men oxå för att numrets koppling till storyn inte är sådär glasklar eller stenhård.

Hela filmen finns iaf f.n. i 1080p på youtube,

 

[Voldstagg13]

Ahh, Carmen Miranda...inte riktigt som Lauren Bacall, men i alla fall !

 

[zonk]

Ahh, Carmen Miranda...inte riktigt som Lauren Bacall, men i alla fall !

Har bara sett henne i Mordet på Orientexpressen samt Key Largo. Är hon känd för shownummer-centrerade filmer?

 

[DeBracy]

I söndags såg jag Silver Hawk, en Hong Kong-action med Michelle Yeoh som kändisen som tar på sig mask för att bekämpa brott. Den var lökigt, så otroooligt lökig, men på ett ganska skönt sätt. Jag kan inte ge den mindre än en krankisk trea.