Detta är WRNU's filmklubb för v7. Den är ganska prestigelös och du får gärna vara med.
Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.
Själv kommer jag att iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:
1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.
(Mina egna betyg tenderar att flockas kring "4/5", det beror på att jag främst ser till att de film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).
Om jag missat någon, säg till! Eller kryssa in er själva.
* TILLÄGG: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menar jag inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja vem lukes pappa är, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad jag menar; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:
[/ spoiler]
fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling - att man klickar på en knapp - för att läsa det som står där. Skitpraktiskt!
Efter ett våldsamt åskoväder som mosar David Draytons (Thomas Jane) och hans fru Stephanies (Kelly Collins Lintz) hem driver en skum dimma in från sjön. David och deras son Billy (Andre Braugher) drar till stan för att skaffa förnödenheter. Det är mycket militär och polis där, och plötsligt går tornadosirenen igång när den tjocka dimman sveper in över staden. En person kommer i panik in i butiken och varnar för att det är något farligt i dimman, och en annan struntar i hans varningar och rusar mot sin bil och blir anfallen. Där blir de typ belägrade av dimman, och vad än som gömmer sig i den. Och det dröjer inte särskilt länge innan paniken bryter ut och desperationen tar fram det värsta ur de religiösa galningarna.
---
Det här är nog den mest Lovecraft-lika filmen jag kan komma på att jag har sett. Den handlar inte så mycket om den läskiga saken i dimman, utan vad läskigheten gör med folket. Det är mycket som går sönder och inte bara på utsidan – och ja, den är rejält kladdig – utan även inuti huvudet. Det är också en av de bästa Stephen King-filmatiseringarna jag har sett, och har om möjligt ett ännu mörkare slut än novellen.
The Mist visar inte så mycket på grund av dimman, och de saker den visar är egentligen rätt oviktiga. Det viktiga är det ute i dimman som man inte ser, och hur de belägrade människorna reagerar av det. Filmen utnyttjar för det mesta att bara antyda rätt effektivt, och ibland visar det upp något i alla sina kladdiga detaljer.
För det mesta är filmen väldigt snygg, men ibland syns det lite väl tydligt att effekterna är CGI. Skådespelandet är sådär: det är mest viscerala skräckreaktioner, men det funkar.
Det var nog inte världens bästa film att se ensam en fredagkväll dagen före en begravning, så som skräckfilm gjorde den sitt jobb!
Jag har sett den 3d-uppgraderade versionen av I, Robot.
Lite bakgrund: Jag är en bokläsare och har varit det så länge jag kan minnas. Jag gillar att läsa. Numera läser jag mest E-böcker och enstaka fysiska seriealbum, men böcker är liksom min grej. Nånstans i högstadiet plöjde jag en massa skräck, fantasy och framför allt scifi - Heinlein, Clarke och givetvis Asimov. Stiftelsetrilogin och robotdrömmar och alla de andra. När de som stod framme på det lokala bibliotekets hyllor tog slut så vände jag mig till deras katalogsystem och upptäckte att de hade böcker som Stålgrottorna och Jag, Robot men att de var magasinerade. Vad bibliotekarierna tänkte om 14-åringen som bad dem hämta upp en scifi-novellsamling från 1954 förtäljer inte historien. Jag vill tänka mig att de tyckte om den där bokslukande, lillgamla pojken som såg ut att vara kanske 10 år gammal...
Robotar har alltid varit min grej, så Asimovs robotromaner var det bästa jag läst. Susan Calvin var en av mina hjältar. Asimovs hjältar var generellt mer tänkande än görande, och det passade mig väldigt bra. OK, Golan "ladies' man" Trevize var väl såhär i efterhand inte riktigt nån som passade in på den modellen men hursomhelst... Susan Calvin och hennes kollegor löste problem som relaterade till robotar. De löste problemen genom slutledningsförmåga och genom smart användande av Robotikens Tre Lagar, som styr hur robotar agerar. Och problemen handlade alltid - ALLTID - om att en människa gjort något dumt. Det var aldrig själva roboten som var problemet.
Jag har läst Asimovs åsikter här. Om jag förstod honom rätt så skrev han sina robotromaner som ett slags reaktion på alla "onda robotar tar över"-berättelser. Han var teknik- och vetenskapspositiv och de tre lagarna är i någon mån hans modell för ett välfungerande moraliskt system. För honom var robotarna de perfekta medborgarna.
Lag #1: En robot får inte skada en människa i fara eller genom underlåtenhet tillåta att en människa kommer till skada.
Lag #2: En robot måste lyda order en människa ger, såvida inte sådana order kommer i konflikt med den första lagen.
Lag #3: En robot måste skydda sin egen existens, såvida inte sådant skydd kommer i konflikt med den första eller den andra lagen.
När Asimov i en senare bok uppfann lag #0 så löd den såhär: En robot får inte skydda mänskligheten eller genom underlåtelse tillåta att mänskligheten kommer till skada. Spoiler för senare delen av Stiftelsesviten:
Lag #0 ledde i Asimovs värld till att en telepatisk robot gömde sig och manipulerade galaktiska händelser för att säkerställa mänsklighetens fortlevnad. Roboten, R Daneel Olivaw, iklädde sig stundtals mänsklig hud, uppgraderade sig stegvis och växte till enorma proportioner. Men levde hela tiden dold, eftersom han om jag minns rätt såg det som nödvändigt för människornas hälsa att de fortsatte tro att de fattade alla beslut själva. Det vore att skada dem, att skada mänskligheten, att ta ifrån den illusionen av fri vilja. Det är fullt möjligt att jag tolkat in en del av det här själv, men det är det intryck jag minns.
Så, den här filmen, då...
När den kom blev jag jättearg. För på den tiden tyckte jag att filmatiseringar behövde respektera sitt källmaterial. Och det här är nog den film jag känner till som bryr sig minst om källan. Den lånar några namn och ord - positronhjärna, Susan Calvin, de tre lagarna, US Robotics - men robotarna fungerar inte som hos Asimov och filmen har ett helt annat budskap. Den här filmen är nämligen extremt teknofob - den grundar sig inte i Asimovs teknikpositiva syn utan i exakt det frankensteinkomplex han gjorde till sin litterära livsgärning att bekämpa. När den här filmen kom tyckte jag att den bajsade författaren i munnen, helt enkelt, och pissade på hans lik. Och ur ideologisk synvinkel gör den ju fortfarande det.
Under åren som gått har jag dock lärt mig nya sätt att se på film. Jag är inte längre övertygad om att filmer alltid blir bättre ju närmare förlagan de ligger eller om att det ens är nödvändigt att vara mer än "inspirerad av".
I, Robot handlar om en snut, Spooner, som efter ett kraftigt trauma kommer tillbaks i tjänst. Han hatar robotar, trots att de inte kan begå brott pga de tre lagarna. Plötsligt dör forskaren som låg bakom robotarnas uppkomst - i vad som verkar vara ett självmord. Spooner anar oråd och börjar gräva i saken. Han tar hjälp av psykologen Susan Calvin.
I, Robot 3D är en film med några år på nacken, men effekterna funkar fortfarande, actionscenerna är skitbra och 3d-grejen överanvänds inte så den funkar också rätt bra. Det är massvis med produktplacering, men det överlever jag också. Will Smith spelar en av sina minst Will Smithiga roller, vilket är asbra - ju mindre Fresh Prince fet är, desto bättre. Jag skulle vilja jämföra Smith i den här filmen med till exempel Jim Carrey i Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Det var filmen som övertygade mig om att Carrey kunde göra annat än Ace Ventura, och sen kan man tycka vad man vill om The Number 23, men jag tycker att han är helt OK där också. Smith visar i den här filmen att han kan tona ner sitt Will Smithande till tolerabla nivåer och jag tycker faktiskt väldigt mycket om huvudpersonen. Han har en begriplig backstory och utvecklas under resans gång.
Jag tycker om att Susan Calvin inte pressas in som ett kärleksintresse. Eller ja, det finns väl antydningar, men det görs aldrig något av det hela. De är partners, inte mer. Jag gillar att Calvins kläder saknar urringningar och att hennes bröst inte framhävs. De skumpar väl runt mer i slutet än i början, på samma sätt som hennes hår blir mer utsläppt och så, men överlag är hon mer person än sexobjekt.
Jag tycker om miljöerna. Det är väldigt snygga överlag. Filmen är öht väldigt kompetent gjord, även om de kanske är lite förtjusta i snabba, svepande kameraåkningar som uppenbart inte involverar någon fysisk kamera.
Den tredje akten är filmens svagaste. Calvin får mindre personlighet och reduceras till "handler of McGuffin" och "inkompetent kvinna". Plotten får en upplösning som dels är klyshig och dels går rakt emot allt Asimov tyckte och skrev.
När Asimovs robotar uppfann den nollfte lagen, som utsträcker den första till att handla om mänskligheten som helhet, leder det till att en robot försiktigt manipulerar och styr utan att någon vet.
När filmens AI gör en motsvarande grej, leder det till öppet krig där robotar kämpar mot människor.
Det här är en film med stark teknofobi; den blickar bakåt och längtar efter en enklare tid där datorer inte fanns och allt inte var så krångligt. Den ser tekniken som en fiende, som stjäl jobb och bryter upp samhället. Den ser tekniken som kall och hård och idealiserar känslor. Den är dessutom en rätt typiskt liberal/amerikansk "varning" mot paternalistiska samhällen. Filmen är starkt kritisk till regleringar och att skydda medborgare från sina egna destruktiva tendenser.
Men, det är faktiskt en rätt bra film, även om jag ser den som gräslig rent ideologiskt. Jag ångrar inte att jag köpte den och jag ångrar inte att jag såg om den.
Jag kan rekommendera en titt, om man är nyfiken på att se en ganska o-Will Smithig Will Smith, snygga actionscener, och lite lagom reaktionär teknofobi tillsammans med naiv liberal/amerikansk "frihets"-dyrkan.
Jag har, lite otippat, set Smurfarna (2011). Eller är det otippat? En cast full med Komiska genier som Hank Azaria, NPH, Jayma Mays, Fred Armisen och så vidare. En film baserad på en av de alle mest klassiska tekarna från min barndom - Peyo - (även om det var Johan & Pelevin och Starke Staffan som var mina favoriter av honom).
Det är en rätt vanlig barmfilmshistoria med en massa spring i. Det börjar med att vi får se smurfbyn i all sin prakt, men snart har Gargamel jagat iväg de mest ikoniska smurfarna till New York. Där måste de försöka tia sig hem.
Om det inte var för att Smurfarna är väldigt smurfiga och den icke-animerade casten var så pass duktiga på sin grej skulle det vara ganska olidligt. Nu blir det i stället rätt kul. Jag gillar mest när Hank Azaria i rollen som Gargamel bråkar med sin katt, Azrael.
Det är lagom mycket nostalgi - smurfarna sjunger eller visslar på ledmotivet från den tecknade tv serien mest hela tiden och det är lagom mycket hyllningar till Peyo.
Lagom är nog ledordet för hela filmen.
Så en lagoma 3 av 5 kan den vara värd i alla fall.
'The prince of Jutland' (1994) med Christian Bale, Gabriel Byrne, Helen Mirren m.fl.
Bygger på samma 1100-tals historia som Hamlet, därför känner man igen det hela fast Shakespears repliker saknas. Det är en känsla av isländsk saga, typ 'Korpen flyger', fast blekare och lite fattigare. Historien tar sig lite efter drygt halva filmen, men inte så mycket som jag hade hoppats på.
Skådespelarna gör det bästa med det de har att jobba med, men t.ex. Helen Mirren är tydligt fast i en roll hon inte kan påverka alltför mycket (då gör väl aldrig Mirren något sämre än 'bra', men i alla fall).
Kate Beckinsale får mest agera rekvisita, medan ungtuppen Bale får leva ut både galning och hjälteprins (som den hjälteskröna det är).
Rätt bra överlag, kul med stora rollistenamn (som är eller blivit sedan dess) och en viss nedtonad stämning, men tror att jag hellre ser om Braveheart eller Rob Roy för hjältehistorier: 3/5, det går nog med fördel att kasta in som förfilm innan Korpen flyger/Korpens skugga. ?
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.
