Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2016 v8

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v8. Den är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Själv kommer jag att iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina egna betyg tenderar att flockas kring "4/5", det beror på att jag främst ser till att de film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om jag missat någon, säg till! Eller kryssa in er själva.


* TILLÄGG: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menar jag inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja vem lukes pappa är, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad jag menar; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Spoiler

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling - att man klickar på en knapp - för att läsa det som står där. Skitpraktiskt!

 

[Krille]

Jag har sett Babylon 5: In The Beginning.

Tio år innan tv-serien Babylon 5 utkämpades Minbari-kriget mellan människor och minbarerna. Det här är historien om det kriget, berättad av Londo Mollari (Peter Jurasik): hur det började, hur det utvecklades, några av de få segrar Jorden hade, vilka andra som lade sig i, och hur det slutade – och varför.

Ståryn är lite ogripbar. Den röda tråden är kriget och Londos återberättande av det. Så det gör att den är lite splittrad: vi hoppar mellan John Sheridan (Bruce Boxleitner), Delenn (Mira Furlan) och Jeffrey Sinclair (Michael O'Hare) med inhopp av Ivanova (Claudia Christian), G'Kar (Andreas Katsulas) och dr Franklin (Richard Biggs), sminkade att se ut som tio år yngre versioner av sig själva.

Liksom resten av Babylon 5 så är det inte för utseendet man ser på In The Beginning. Det är en svepande och episk ståry i tv-långfilmsformat, och den är så episk att den hade behövt antingen en gigantisk bioduk eller bakgrunden av tre säsonger tv-serie. Den funkar inte annars. Men let's face it: kulisser och set design är skitbilliga, effekterna är visserligen uppgraderade till en PC-renderfarm men fortfarande rätt primitiva – CGI på sen nittitalsnivå var inte jättebra, och när det är på tv-seriebudget blir det inte bättre.

Som tur är så är det inte på grund av set design och effekter man ser på Babylon 5, inte ens In the Beginning. Vid det här laget är hela casten förbannat varma i kläderna, så de gör riktigt riktigt bra ifrån sig. De inte bara kan sina roller, de är sina roller.

Dess nackdel är berättarformatet. Den berättas av Londo Mollari i formatet "saker som andra gjorde under kriget" så känns den upphuggen, och det är inte förrän man inser och accepterar och tar åt sig att Mollari mer eller mindre biktar sina gamla synder och dess konsekvenser som man får en helhet i ståryn. Och så länge man inte har den helheten så förblir In the Beginning en serie flashbacks till saker som hände huvudpersonerna under serien.

Man kan därför inte säga att In the Beginning står för sig själv – den är en del av tv-serien mer än en film. Därför bör man inte se den själv, och man bör inte heller se In the Beginning innan man börjar titta på TV-serien, i alla fall inte om man ser tv-serien för första gången. Det kan vara intressant att se ståryn kronologiskt om man ser om serien nån annan gång, men ser man på Babylon 5 första gången så bör man ändå vara medveten att In the Beginning är gjord för att tittas på efter avsnitten War Without End, dubbelavsnittet mot slutet av säsong 3.

Det sagt så finns det ett par scener som fortfarande får mig rörd till tårar, och det är inte många filmer som lyckas med det.

Och nu vill jag gräva fram The Babylon Project och spela B5-rollspel!

 

[krank]

Jag har sett om Tron: Legacy, eftersom jag ville se en 3D-film och eftersom det var den enda 3D-film jag har hemma som jag inte redan skrivit om här.

Jag tycker väldigt mycket om den här filmen. Trots att jag egentligen saknar relation till den första filmen. Eller kanske just därför. Jag har inte sett originalet; det närmaste jag kommer är en sån där book-on-tape-grej. "När du hör det här ljudet *pling* är det dags att vända blad".

Hursomhelst, storyn är alltså att pappa Flynn, spelad mestadels av en rätt fult datoranimerad version av Jeff "That's Like, Just Your Opinion, Man" Bridges, försvunnit. Eller det är väl lite orättvist; han är väl så snygg som man typ kan göra datoranimerade versioner av skådespelare, men jag blir lite irriterad på att någon någonstans uppenbarligen levt i villfarelsen att det skulle funka med en datoranimerad Jeff Bridges som ska spela mot andra IRL-skådespelare. Datoranimeringen funkar för stillbilder, men så snart ansiktet ska röra på sig bryts all illusion.

Hursomhelst, han försvann -89 och lämnade sin son föräldralös. Ungen är idag 27 och vill inte riktigt ta över farsans företag. Företaget är i färd med att släppa den tolfte versionen av sitt operativsystem, som inte skiljer sig alls från föregående version utan bara finns där för att företaget som absolut inte är Apple eller Microsoft eller så ska kunna tjäna pengar på att kräva skolor och sånt på en massa cash för den nya versionen. Sonen Sam bryter sig in hos sitt företag och lägger ut OS:et på typ Pirate Bay.

Sen får han en mysko kallelse till faderna gamla arkadhall, där det visar sig att det finns en mysko mackapär som gör att man kan transporteras in i datorn.



Hursomhelst, jag är mer intresserad av att prata om vad jag tycker om med den här filmen och vad som funkar mindre bra än att sammanfatta dess handling, så here goes:

- Jag ÄLSKAR att den använder 3D på ett bra och smart sätt. Först och främst är det väldigt lite "kasta mot skärmen". Sedan, och kanske viktigast, så är inne-i-datorvärlden i 3D medan det vad jag kunde se inte användes nån 3D alls ute i "verkliga världen". Dessutom användes olika picture ratios så att "verkliga världen" hade svarta kanter uppe och nere. Båda två gav en riktigt schysst känsla av skillnad mellan datorvärld och verklig värld. Riktigt, riktigt ballt sätt att använda 3D inte bara som förstärkning av filmen i allmänhet utan som ett berättartekniskt knep. Det här var den första 3D-rulle jag såg för övrigt, och den frälste mig på idén fullständigt och har färgat mycket av vad jag tycker om 3D.
- Jag gillar att det inte finns någon explicit eller egentlig kärlekshistoria.
- Det är rätt kul att Tron som karaktär knappt är med.
- Jeff Bridges, när vi väl får se honom på riktigt, är såklart jävligt bra som vanligt. Han är bäst på kufiska roller.
- Olivia Wilde, Garret Hedlund, James Frain... Många är väldigt bra i den här filmen överhuvudtaget. Wilde är extremt expressiv i sina ansiktsuttryck och spelar sin roll som en någorlunda intressant blandning av naivitet och framåtanda, Frain gör en lysande Starscream-fegis-tjänare och Hedlund är... Tja, jag tyckte att han hade en del energi i rollen och tyckte om honom, även om jag också kan förstå hur man kan se honom som lite tråkig.
- Allting är så JÄVLA SNYGGT. Det enda som drar ner lite är att det är orange and teal, men här tycker jag att det funkar. Allt känns genomtänkt och som en schysst vidareutveckling av de visuella koncept jag sett från originalfilmen.
- Storyn är visserligen en rätt standardiserad hjälteresa, men det finns också intressanta element med symbolik kring förhoppningar/rädslor inför mötet med en frånvarande pappa/son till exempel.
- Musiken. MUSIKEN. Helt perfekt elektronika. Daft Punk är helt rätt för den här filmen.

Saker jag inte gillar? Öh...
- Den fixar vad jag kunde se inte Bechdel.
- Visst har jag redan nämnt att den datoranimerade Jeff Bridges inte alls funkar?

Så; det är egentligen rätt lite som drar ner betyget. Men samtidigt är den datoranimerade Bridges med väldigt mycket. Och det är nog för att sänka betyget ett steg.

BETYG: 4/5.

 

[roboman]

Jag såg tre filmer i förra veckan. Har ett kalkylark där jag skriver i alla de grejer jag här klistrar in. Därav formatet.

*** Team America: World Police (2004) ***
Synopsis: När terrorister hotar med att orsaka 9/11 gånger 100, dvs 91 000, rycker Team America ut för att rädda världen.
Kommentar: Det är ganska roligt ganska ofta, men inte jätteroligt särskilt ofta. Kul lek med begränsningarna och möjligheterna som det innebär att göra dockfilm. Bäst är Matt Damon och pantrarna, vilket kanske låter som ett bandnamn men snarare är två olika referenser till roliga grejer i filmen.
Betyg: 3 av 6. Just nu rankad som nr 8 av de 25 filmer jag sett i år.

*** Cloudy With a Chance of Meatballs (2009) ***
Synopsis: I ett litet samhälle som lever på sardiner råkar en ung man uppfinna en maskin som får det att regna mat. Komplikationer uppstår.
Kommentar: Mja, en okej småkul rulle med lite populärkulturella referenser men med en story som inte sträcker sig utöver det vanliga. Svag trea.
Betyg: 3 av 6. Just nu rankad som nr 13 av de 25 filmer jag sett i år.

*** Turbo Kid (2015) ***
Synopsis: En kille i en postapokalyptisk värld träffar en tjej och råkar ut för problem. Det ena inte symptomatiskt av det andra.
Kommentar: Ganska länge var jag helt säker på att jag skulle kasta en etta på den här filmen, för trots sina goda intentioner var den urtrist. På ytan ser den liksom ut att vilja göra samma grej som Kung Fury, men till skillnad från det guldkornet så var Turbo Kid inte ens underhållande. Mot slutet repar den sig dock och jag är nog villig att ge den en tvåa trots allt.
Betyg: 2 av 6. Just nu rankad som nr 21 av de 25 filmer jag sett i år.

----------

Min betygsskala är 1-6. Jag kanske har skrivit om den här, har garanterat gjort det på flashback. Kort sagt är 1 underkänt, 2 godkänt, 3 helt okej, 4 rekommenderas, 5 är guldkorn och 6 är en extra guldstjärna som jag ibland i euforiskt tillstånd kastar över de bästa filmerna jag sett. Sexan är till för att jag ska bli lite mer frikostig med femmorna på filmtipset utan att för den delen bli frikostig med att kora filmer till mästerverk...
För att få en uppfattning om hur mycket jag strösslar med betyg (eftersom jag aldrig skrivit i de här trådarna förr):

Förra året såg jag 150 filmer (som jag inte sett förr).
3 st fick betyg 6 av 6.
10 st fick betyg 5 av 6.
47 st fick betyg 4 av 6.
48 st fick betyg 3 av 6.
30 st fick betyg 2 av 6.
12 st fick betyg 1 av 6