Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2016 v9

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v9. Den är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Själv kommer jag att iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina egna betyg tenderar att flockas kring "4/5", det beror på att jag främst ser till att de film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om jag missat någon, säg till! Eller kryssa in er själva.


* TILLÄGG: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menar jag inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja vem lukes pappa är, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad jag menar; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Spoiler

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling - att man klickar på en knapp - för att läsa det som står där. Skitpraktiskt!

 

[Jocke]

När jag satt och flippade runt på Netflix på min ps4:a som har mycket bättre app för att hitta saker än vad min apple tv har så fick jag syn på mys-rysaren Imse Vimse Spindel /Arachnophobia från1990. Så jag bytte snabbt över till min fläkt-lösa apple tv, som inte låter om en orkan under tv:n för att titta. Det är ett vansinne att man måste göra sånt här.

ANNYWAYS
Det här är en sån film som inte görs längre. En spilbegproducerad historia som till största delen är ett lite glatt drama med död som en viktig ingrediens, till viss del är en monsterfilm och dessutom är lite knasig. Det påminner på så vis om Tom Hanks rullen En Djävul till Granne, men är inte alls lika mycket komedi.

Jeff Daniels spelar en läkare som med hela sin familj har flyttat ut på landet för att bli byns nya allmänläkare. Men när de kommer dit så har den gamle läkaren bestämt sig för att inte alls gå i pension. Jeff får dock sin granne, som är en glad och piffig tant som patient. Samtidigt har vi fått följa hur en expedition till Venezuelas urskog hittat en tidigare okänd jättegiftig spindel. Fotografen blir biten, dör och skeppas hem till the US of A. Av en ren slump bor han i samma by som Jeff Daniels flyttat till. Av en helt annan slump har en giftspindel följt med och av en tredje slump så biter en giftspindel Jeffs enda patient. Så hon dör. Av en fjärde slump är Jeff livrädd för spindlar.

Det börjar gå rykten om honom - folk i orten börjar kalla honom Doktor Död. Samtidigt så har huset de har köpt en hel del dolda fel. Som om det inte vore nog förökar sig spindlarna explosionsartat. Publiken får se, men ingen annan märker nått.

John Goodman är med och spelar en korkad-kompetent insektsutrotare. Julian Sands som jag bara känner igen som den superkufiga huvudrollen i Boxing Helena spelar en kufig spindelexpert. Nån mer kände jag inte igen.

Jag gillade den här filmen rätt mycket. Den har nått oskyldigt och glatt över sig samtidigt som den handlar om att ha gjort fel val i livet och världens farligaste spindlar.

4 av 5!

 

[krank]

Eftersom jag såg Tron: Legacy för ett tag sen så bestämde jag mig för att jag också skulle försöka se Tron. Och nu har jag gjort det. Den var inte så bra.

Först och främst är manuset undermåligt. Dels är storyn hattig och består mest av ett antal lösa actionscener som sitter ihop - det finns ingen riktig möjlighet att lära känna någon av huvudpersonerna eller någon större anledning att bry sig om dem. "Huvudpersonen" Tron är så bokstavligt och figurativt gråtråkig att han liksom smälter in i bakgrunden...

Med det manuset är det heller inte så konstigt att skådespeleriet blir stelt och konstigt ganska ofta. Det finns liksom inget eftertryck, ingen känsla i replikerna. Flynn, som även här spelas av The Dude, är väl den som gör det bästa med vad han fått.

Symboliskt är filmen också rätt crap. Först och främst finns det absolut ingenting i den här filmen som har det minsta med datorern att göra; filmens samtliga analogier faller platt. Så som folk i filmen använder datorer? Så har ingen någonsin använt datorer. Så som datorer funkar i filmen? Så har datorer aldrig funkat. Det enda som stämmer är väl i stort sett att en gång i tiden skrev användare sina egna program i betydligt högre grad än nu. Men det är också allt. Och den här märkliga ideologiska fighten? Program som är till för användare kontra program som är till för affärer? Jag förstår den inte. Kanske är jag för ung för att förstå. Kanske finns det element av tidig programmerarkultur eller nåt här, men för mig är det obegripligt. Dessutom ser jag inte hur den konflikten skulle kunna motsvara någon form av IRL-konflikt, så även som liknelse misslyckas filmen rätt rejält. Det närmaste vi kommer något slags relevans är väl det vanliga frankensteinkomplexet med en ond AI som vill ta över världen.

Det som är ballt med filmen är specialeffekterna. Och då menar jag självklart inte med dagens mått mätt; de är ganska fula och allt är väldigt grått. VÄLDIGT, väldigt grått. Nej, jag menar för den tid då filmen skapades. Vi snackar tidigt 80-tal här liksom. Skitmycket är gjort för hand, ruta för ruta. Och det är rätt imponerande, även om tiden definitivt sprungit ifrån resultatet.

En annan grej som är intressant är att detta liksom var innan den stora spelkrashen, innan Nintendo, innan Sega, innan Playstation. Det märks i vilka spel som emuleras eller härmas i filmen. Utbudet är inte jättebra. Som tidsdokument fungerar filmen jättebra.

Det är också kul att nu få se vilka delar Tron: Legacy gjorde om, gjorde bättre, hoppade över. Generellt är jag impad över hur många blinkningar till den här filmen de fick till; t.ex. är ju Flynns arcade spot on. Det de plockade bort - det gråtråkiga, de märkliga liknelserna, den obegripliga ideologiska kampan - det saknar jag inte. Det enda jag möjligen saknar är att de elektroniska lysande mönstren var mycket enklare och mer minimalistiska i Legacy. Jag gillade de mer intrikata mönstren i den här filmen.

Hur som helst. Å ena sidan vill jag avvärja folk från att se den här filmen; som film tagen ur sin kontext är den faktiskt ganska ful, ganska tråkig, ganska dålig. Å andra sidan vill jag rekommendera folk att se den, som allmänbildning liksom. Så betyget blir medel mellan en tvåa och en fyra den här gången...

BETYG: 3/5

 

[Lukas]

Jag har sett ex machina som är en sådan film som lever på sitt manus.
Jag fann manuset briljant och jag gjorde en skitintressant läsning av vad den egentligen handlade om, och jag förutspådde ett slut som var skithäftigt.
Men det fick jag inte, slutet var skittrist, och lyckades även spräcka min läsning.

Spoiler

Seriöst frankenstaineproblemet? jag trodde ju filmen var originellare än så

Jag tycker ni kan skippa den här filmen, den låtsas vara mer än den är och det den är är en ganska trist film.

 

[krank]

Jag har sett Jupiter Ascending.

Jag har skrivit om den några gånger förut:
Först såg jag den på bio v9 2015.
Sen såg jag den på bio igen v10.
Och, igen, v11.
Sen såg jag den i 2D på en liten laptopskärm v18.
Vecka 20 fick jag tag på en helt OK side-by-side-3d-version och såg den igen.
Vecka 26 såg jag den återigen i 2d tillsammans med en kompis.

Sen dess har jag inte sett den; jag gick först och väntade på bluray-releasen och sen tog det mig ett tag att faktiskt köpa den också. Men nu är den min.

Jag vet inte om jag egentligen har så mycket nytt att säga om den. Jag tycker fortfarande att den är skitbra; kanske den bästa rymd-fantasyfilmen någonsin. Jag tvekar inte att säga att jag tycker att den är klart bättre än åtminstone majoriteten av Star Wars-filmerna. Ingen annan film kommer i närheten när det gäller rymdskepssdesign och överdådigt mäktiga bakgrunder. Dessutom lysande karaktärs- och kostymdesign och överlag skitsnygga effekter. Det är klart, förväntar man sig rim och reson och vetenskaplig korrekthet så kollar man ju på fel film, men det känns som väldigt märkliga förväntningar att ha på vad som i grunden är pulp-scifi-fantasy draget till sin yttersta spets.

Jag tycker om att jag upptäcker något nytt med designen varje gång. Något litet, som händer i bakgrunden, eller så.

Det är nog inte första gången jag säger det, men 3D är egentligen bäst hemma. Här dras inte intrycket ner av någon ghosting av det slag jag ofta får stå ut med på stora biografer. Fördelen med att kunna optimera vinklar och sånt för en mycket specifik punkt precis framför TV'n...

Storyn är inte så speciellt djup, men sen när har det behövts en djup story för att göra en bra film? Den är ändå hyfsat mångfacetterad, med en klassisk hjälteresa i grunden, plus lite teman kring skönhetsbranschen, klassklyftor, immigration, identitet, familj, perspektiv... Storyn är väl egentligen ungefär lika överladdad som alla andra delar av den här filmen. Och det är nog det jag gillar mest med den: den är smaklös och överdådig och kitchig och den skäms inte en sekund för det. Den saknar helt självironisk distans. Den är vad den är och den vältrar sig i det.

BETYG: Vad tror du? 5/5 såklart.

 

[DeBracy]

Jag har tittat på Taran och den magiska kitteln (1985), en Disney-film med drakfåglar, en behornad svartkonstnär och dungeons. Materialet är plockat från Lloyd Alexanders böcker i Prydainkrönikan men det har tagits ganska stora friheter med varifrån och hur det är ihopstoppat igen.

Det borde vara så att jag sett filmversionen nån gång förut, men det är nog inte särskilt många gånger. Seriealbumet efter filmen har jag dock läst sönder i unga år men det är nog fortfarande med mig nånstans.

När jag tittade på den tänkte jag då och då att det inte kändes som Disney. Det kändes mer som en del mindre studios som tog ut svängarna mer, hade "pulpigare" estetik osv. Som kontrast till det var det intressant att läsa Roger Eberts recension från när det begav sig, där han upplevde att Disney tog ett steg tillbaka mot sin klassiska stil där saker inte behövde vara färglösa för att vara harmlösa.

Ebert gav den 3,5/4 (ett ovanligt högt betyg bland sina kollegor) så jag buffar väl upp det till 4 av 5 på krankskalan. Jag kan rekommendera en titt på den här för bland annat en del coola shots, ett kompetent Elmer Bernstein-soundtrack och all the klassisk fantasy you can shake a pig boy's stick at i komprimerad form.

 

[Ymir]

Jag fick sjökrigssug efter att ha spelat för mycket som Japan i Hearts of Iron, så jag såg Battleship, alltså Sänka skepp-filmatiseringen. Det var klart imponerande hur de faktiskt lyckades få med en sänka skepp-scen utan att det kändes krystat.

I övrigt kör filmen hårt på idiot plot och asfattiga aliens och pinsam militärdyrkan, men den levererar också det jag var ute efter, det vill säga slagskeppsporr. Halva filmen satt jag och tänkte "vad fan, har de bara en dassig destroyer", men sedan går deras destroyer åt helvete, alla reguljära skepp i Pearl Harbour är söndersprängda, och de är ensamma mot fienden, men vänta nu här...

 

[Xhakhal]

Jag gjorde som krank och såg om en film. Den heter Moon och är från 2009. Den var likadan som förra gången jag såg den, och med lika bra soundtrack. Filmen har en fantastisk fördel i sitt tempo, och det är denna:
- om en är trött är den jättelätt att somna till, och alltså fungerar den litet som en modern vaggvisa.
- om en inte är trött men inte gillar filmen är den också lätt att somna till, vilket gör att även för folk som ej gillar filmen kan den fungera som en återställare/powernap.

5/5 kommer se igen.

 

[Voldstagg13]

En TV-film (BBC): 'Copenhagen'(2002) , med Daniel Craig, Stephen Rea och Francesca Annis.
En filmad pjäs (fick jag ?uppfattningen att det var) som handlar om ett verkligt möte, och om vad det kunde ha handlat om. Det är i Köpenhamn 1941, och den tyska fysikern Werner Heisenberg träffar efter lång tid sin kollega och vän Niels Bohr och hans hustru.
I grund och botten handlar det om atombomben, vad som kunde ha hänt och om forskares samveten.
Det är dialoger mellan de tre om deras relation, om fysik, om vad som hände och vad som kunde ha hänt. Bra skådespeleri, ett intressant upplägg och en bra tankeväckare: 5/5.

 

[DeBracy]

Själv kommer jag att iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

2) Det ska vara en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.

Jag har sett Jupiter Ascending.

Jag har skrivit om den några gånger förut:
Först såg jag den på bio v9 2015.
Sen såg jag den på bio igen v10.
Och, igen, v11.
Sen såg jag den i 2D på en liten laptopskärm v18.
Vecka 20 fick jag tag på en helt OK side-by-side-3d-version och såg den igen.
Vecka 26 såg jag den återigen i 2d tillsammans med en kompis.

Jag och den här måsen gillar din stil.

 

[krank]

Jag och den här måsen gillar din stil.

Bah! Jag har alltid kört med att reglerna bara behöver gälla en av filmerna jag ser under en vecka =)

 

[Xhakhal]

Bah! Jag har alltid kört med att reglerna bara behöver gälla en av filmerna jag ser under en vecka =)

Efterkonstruktion O: Det här luktar FRIFORM

 

[Vimes]

Just det, jag såg Zootropolis med min dotter i fredags. Lätt den bästa animerade filmen hon släpat i väg mig på sedan Frost.

 

[Lukas]

Just det, jag såg Zootropolis med min dotter i fredags. Lätt den bästa animerade filmen hon släpat i väg mig på sedan Frost.

HUr många animerade filmer har det varit emellan frost och Zootropolis?

 

[Vimes]

En hel del ändå, Hotell Transylvainen 2 (bajs), nån film om en nötkupp (skit), Minionerna (skräp), Big Hero 6 (rätt bra), och säkert flera andra som jag lyckats glömma bort. Så, bättre än Big Hero 6 dårå, som omdöme. Inte bättre än Frost kanske, men plotten i Zootropolis passar mig bättre kanske.

 

[Krille]

På tåget hem från DanCon tittade jag på Lady Snowblood (Shurayuki-hime).

Yuki (Meiko Kaji) föds i ett kvinnofängelse 1874 (Meiji 5). Det är en sorglig historia: modern Sayo (Kiyoko Akaza) var lärarhustru innan en bunt skurkar mördar hennes make och deras son innan de våldtar henne och sedan drar iväg henne för att jobba som prostituerad. Hon dödar en av dem och åker i fängelse för mord. Där förför hon en av vakterna så att hon kan bli med barn, så att barnet kan hämnas henne. Tjugo år senare är Yuki fullvuxen och vältränad i fäktkonst av prästen Dokai (Ko Nishimura), och tar nu upp sin mors hämnduppdrag.

---

Lady Snowblood bygger på en manga (som jag inte har läst), men sidor från mangan förekommer i filmen när Dokai berättar Yukis historia för journalisten Ryurei Ashio (Toshio Kurosawa). Det är inte första gången jag har tittat på en Meiko Kaji-film, och om jag ska vara helt ärligt så är det inte första gången jag har sett just Lady Snowblood. Men jag kunde inte se att jag hade recenserad den, och eftersom det var ett tag sedan jag såg den så var det väl dags nu.

Filmen som sådan är en hämndståry från tidigt 70-tal. Det var populärt då, inte bara i Japan, utan även i väst. Den är också extremt blodig – man hittar inte lika kladdiga scener i filmer idag utom möjligen i zombie-filmer. Jag får känslan av att filmen har låg budget, mest på grund av kostymering och kulisser och den grova klippningen. Det känns som en B-film, helt enkelt.

Liksom de flesta filmer jag har sett på japanska är den ganska teatraliskt och styltigt skådespelad. Lustigt nog stör det mig inte i japanska filmer lika mycket som svenska – i Lady Snowblood är det mer en artefakt som jag accepterar, men i svenska filmer är det en nagel i ögat. Meiko Kaji är en av de som gör ett bättre intryck, kanske för att hennes roll är en så iskall hämnare.

Lady Snowblood är egentligen inte en fantastisk film. Den är intressant för oss som gillar Japan och Meiji-eran, den är intressant om vi gillar hämnd-B-filmer från tidigt 70-tal, den är väldigt intressant om vi är trötta på att Scarlett Johansen skyfflas undan till en biroll hela tiden eller att Lucasfilm Licensing uttryckligen säger nej till Rey-merchandise eftersom det "aldrig kommer sälja", men som film är den faktiskt inte en höjdare. Som film betraktat är det mest intressanta med den att Quentin Tarantino inspirerades starkt av den för Kill Bill. Titelsången Shura no Hana – framförd av Meiko Kaji själv – förekommer i slutet av Kill Bill i vinterträdgårdscenen som ett homage.

Men jag tycker om den i alla fall, och den är i alla fall för mig klart rollspelsinspirerande.

 

[roboman]

Veckans filmskörd!

Spelfilmer

The Wrestler (2008)
Handling: En tidigare stjärna i wrestling-världen brottas med sitt trasiga liv och en småputtrande karriär på de små arenorna.
Kommentar: Jag tyckte verkligen om den här filmen. Den handhållna kameran skapade en dokumentär känsla och filmens teman var fascinerande att följa. En väldigt värdig wrestling-skildring därtill.
Betyg: 4 av 6. Just nu rankad som nr 2 av 27 nysedda spelfilmer i år.

Clueless (1995)
Handling: Lite spretigt, men handlar om en populär high school-tjej och hennes vänner och deras (kärleks-) liv.
Kommentar: Lite småkul film, men utan någon riktig riktning och utan att vara så värst intressant. Ett par extra charmiga karaktärer och ett par minnesvärda citat.
Betyg: 3 av 6. Just nu rankad som nr 13 av 27 nysedda spelfilmer i år.

Dokumentärer

Video Games: The Movie (2014)
Handling: En bred genomgång över dataspel och deras påverkan på människors liv.
Kommentar: Inleder helt okej men blir snart ganska menlös. Det känns så ytligt, så oerhört ytligt. Jag har sett ett antal dokumentärer som avhandlar olika subkulturer och jag dömer alltid ut en film när den presenterar att JUST DEN HÄR subkulturen leder till VÄNSKAP, just den här subkulturen kan man träffa sin livskamrat genom. När dokumentären med dramatisk musik berättar att en kille fick gå på bröllopet till en kompis som han lärde känna genom att de spelade samma spel, då slog filmen verkligen i botten. Grattis, du ha fått en kompis via Halo (eller vad ni nu spelade), och denne har gift sig. Starkt! Jag ger dokumentären ett svagt godkänt betyg för att den är så oerhört bred och ytlig att den nästan går hela varvet och blir oerhört informativ istället, dock informativ endast för den grupp av människor som är minst intresserade av ämnet och minst troligt ser den.
Betyg: 2 av 6. Just nu rankad som nr 5 av 5 nysedda dokumentärer i år.

Förtydligande: Mitt problem med detta är inte att folk får vänner, nej det fenomenet är jag (försiktigt) positiv till. Nej det är att dataspelare, bronies, ölhävare, magicspelare, basketspelare, luftgitarrspelare, furries, rättstavare, pantsamlare, barristor, golfare, lajvare och allt vad det nu kan vara ALLTID lyfter fram i respektive dokumentär att det som gör just deras subkultur unik är att man får vänner för livet där, att det är en så accepterande miljö osv. Vilket är jättebra! Men inte unikt! Så ta inte tid från intressantare aspekter för att istället prata om hur unikt det är att man kan få vänner via X-Box Live! För det är det inte!

The Resurrection of Jake the Snake (2015)
Handling: Wrestlinglegenden Jake "The Snake" Roberts är gammal, överviktig och alkoholiserad, Hans gamla lärjunge Diamond Dallas Page vill rädda honom ur fördärvet och få honom i form.
Kommentar: Stundtals mycket intressant, roligt och gripande om vartannat. Min ena kritik är väl att den är lite för lång för sitt eget bästa. Hade kunnat sluta på topp om de klippte sisådär 20 minuter, åtminstone. Men det är ju som vanligt, filmer tenderar att vara för långa.
Betyg: 3 av 6. Just nu rankad som nr 3 av 5 nysedda dokumentärer i år.

 

[krank]

Så ta inte tid från intressantare aspekter för att istället prata om hur unikt det är att man kan få vänner via X-Box Live! För det är det inte!

Framför allt tycker jag att det nästan känns lite... ursäktande i många såna dokumentärer. Lite "ja, det här går ju inte att ta på allvar, det är faktiskt bara barn och barnsliga män som sitter och leker, men man kan i varje fall få kompisar även här, så skiten fyller NÅGON funktion..."