Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2017 v1

[krank]

Vi skriver nu 2017 i kalendern, och det betyder att ännu ett filmklubbsår är till ända - och givetvis att ett nytt tar vid. Samma procedur som förra året.

2017 blir klubbens femte år; det var v1 2013 som klubben först öppnade portarna, då som ett sätt för mig att komma igång med att se ett gäng filmer jag köpt för att jag sett dem och tyckt de varit bra, men som jag inte kommit mig för att bryta plasten på. Nu, fyra hela år senare, har jag fortfarande bara öppnat och sett kanske hälften av den där ursprungliga högen. Istället har mitt biobesökande ökat, liksom mitt allmänna filmköpande. Överhuvudtaget är jag väldigt glad över att jag, efter uppmuntran från Krille, startade alltsammans.

Under klubbens första år snittade vi på c:a 12 deltagare per vecka; detta halverades (ungefär) året efter men sedan stabiliserades siffrorna något. Under 2014, 2015 och 2016 höll vi oss mellan 5.5 och 6 deltagare per vecka i medeltal.

Klubbens meste deltagare är jag själv (duh); jag har missat ungefär ett tillfälle per år av olika skäl (mest stress; vissa delar av året är helt enkelt svårare för mig). Näst efter mig kommer Krille; han missade fem veckor precis i början av klubben men har sedan dess varit fullständigt bergfast i sitt filmtittande, med en ny film (vad jag kunnat avgöra) varje vecka. Som ett urverk! Missar jag en vecka 2017, en 2018 och en 2019 så ligger vi rentav lika, så redan 2020 kanske vi har en ny filmklubbsmästare =)

Så - without further ado: Filmklubben 2017 är härmed öppnad.

---

Detta är WRNU's filmklubb för vecka 1.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill (med ett undantag, som förklaras längre ner):

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina betyg tenderar att flockas kring "4/5", eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om jag missat någon, säg till! Eller kryssa in er själva. Om du blivit ikryssad av någon annan och inte vill vara ikryssad, känn dig fri att ta bort kryssen och/eller ditt namn. Om du framledes vill slippa få ditt filmtittande registrerat i dokumentet, markera hela raden där ditt namn står och färga bakgrunden grå eller någon annan tydlig färg. På så vis blir det lätt att minnas att du inte vill vara med.


DEN ICKE FRIVILLIGA REGELN: INGA SPOILERS.
Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Spoiler

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling - att man klickar på en knapp - för att läsa det som står där. Mycket praktiskt!

 

[krank]

Jag behövde köpa ett par bluetoothdonglar igår och hade därmed skäl att befinna mig inne i centrala Stockholm trots att jag är ledig. Eftersom det kändes lite fånigt att bara åka in för donglarnas skull passade jag på att förvandla min snabba tre-fyra timmarsvända in till stan till en sju-åttatimmarsvända genom att lägga till ett biobesök (sådana är tidsperspektiven när man bor i Nynäshamn och åker pendeltåg). Den av de nuvarande filmerna jag var lite sugen på men inte ännu sett var Passengers, så det fick bli den.

Jag hade inga superstora förväntningar. Något slags romantiskt drama i rymden med biffkakan Chris Pratt och den alltid lika kompetenta J-law (som författarinnan Aurora Lane), liksom. I kölvattnet, tänkte jag, av förra årets andra större scifigrejer, typ Rogue One och Arrival.

Tyvärr hade jag fått en relativt viktig grej spoilad för mig redan innan, genom en pörskans biotrailer (innan Arrival, vill jag minnas). Turligt nog var den spoilern inte superduperviktig för storyn...

Spoiler

I den första trailern jag såg fick jag intrycket av att Pratts rollfigur Jim och Lawrences rollfigur Aurora båda "råkat" vakna samtidigt. I den senare trailern framkom att Jim väckt Aurora. Jag fick intrycket av att de båda narrativen skulle presenteras i den ordningen i filmen också, att det skulle vara ett senare avslöjande att Jim väckt Aurora. Men så var det inte; filmen är från steg 1 väldigt tydlig med hur det hänger ihop. Så det var mindre av en spoiler än jag trodde.

Även om den spoilertrailern också visade typ bland de sista scenerna i filmen... Jag HATAR när trailers gör så.

När jag tänker efter blir nog det mesta här lite spoiler-ish; om jag ska tänka mig vad jag skulle vilja veta om filmen innan så är det nog "nästan ingenting" som vore optimalt.

Hm. Filmen är mycket, mycket snygg. Snygga effekter, snygg design, snyggt foto, snygg ljussättning och så vidare. Den tål att ses bara för designen och det visuella godisets skull.

Skådespelarna gör ett bra jobb. Framför allt imponerades jag av Lawrence, men även Pratt var bra.

Så. Tillbaks ner i spoilerträsket då, när jag ska förklara både vad jag tyckte var bra och vad jag tyckte var dåligt. Ni som inte sett filmen kan väl helt enkelt ta mig på orden när jag säger att den är sevärd. Djupt problematisk på flera ställen, men sevärd.

Spoiler

Jag tyckte om att Aurora fick gå igenom i stort sett samma psykologiska resa som Jim redan gått. Jag gillade också skarpt hennes reaktion på att få reda på att han väckt henne, att han i praktiken stulit hennes liv. Jag tyckte mycket om att hon gjorde klart för honom att hans egoistiska jävla motivationer inte spelar någon jävla roll. Om valet var mellan att ta livet av sig eller att tortera och ljuga för en annan människa, ta ifrån dem deras liv fullständigt för att tillfredsställa sina egna creepy jävla stalkertendenser...

Jims agerande är fullständigt begripligt, men det är fortfarande fruktansvärt. Jag tyckte om att han också fick skit av det från Fishburnes karaktär, även om denne förståeligt nog inte ville trampa i det där getingboet utan fokusera på att få skeppet att funka igen.

Sedan... Sedan föll alltihop isär i mina ögon, när Aurora förlät honom. När budskapet i filmen förvandlades till "även om du kidnappat någon och stulit hela deras liv och framtid, och ljugit om det för dem, och manipulerat dem att bli förälskade i dig, så kan allt bli bra om du bara envisas och ber om ursäkt och ger presenter och hotar med att ta självmord / riskerar livet". Det tycker jag inte är ett trevligt budskap.

Så jag tycker inte om slutet. Alls. Jag tycker att Aurora antingen borde ha låtit karln dö, eller räddat honom men fortsatt hålla distans. Och sedan borde hon ha tagit den möjlighet han gav henne att återgå till sitt jävla liv, och inte fortsätta vara inlåst med den här jävla drummeln.

Sen är det också rätt trist att både Jim och Aurora är så genusmässigt tråkiga. Men det är en mindre detalj. Varför är inte han författare och hon ingenjör?

Men jag tycker att filmen var bra. Väldigt, väldigt bra. Trots det problematiska. En stark och solid fyra, på gränsen till en femma. Det problematiska är lite för problematiskt för att jag ska kunna sätta riktigt det betyget, men det är allt bra nära alltså.

BETYG: 4/5

 

[Voldstagg13]

Cybimal på hugget: 'Rottweiler' (2004, regi: Brian Yuzna), med William Miller, Irene Montalã m.fl. Året är 2018 (!), två flyende fångar jagas av en cybernetisk hund, en av dem är huvudpersonen...mellanbudgetfilm av gore-regissören Yuzna som irriterar mig för att den inte är sämre.
Förklaring: det finns en intressant historia i grunden, det finns scener som kunde ha varit minnesvärda och scener som med rätt stämning och skådespeleri kunde ha varit gripande. Budget är inte allt, med lite mera jobb och om vissa saker hade slopats (alternativt tagit ut svängarna rejält och gjort riktig weird fiction av det) kunde den ha landat som kultfilm.
Miller i huvudrollen lämnar heller inget bestående intryck, men jag väntade mig faktiskt inte att bli besviken på den här rullen, eller snarare frustrerad över bortkastad potential: 2/5

 

[Jocke]

Jag har sett The VVitch: A New-England Folktale (2015). Det är en föredömligt kort film, som klockar in på 1 timme och 32 minuter. Det är också en film där blurben jag läste innan beskriver allt man kan säga om filmen som inte är en spoiler.

Det stod (ungefär) Det är 1600-tal. En familj i New England blir förskjutna av byn de lever i. Familjen tvingas flytta till ett ödsligt torp och sen blir allting bara värre och värre.

Men några saker till kan jag säga utan att spoila: familjen i fråga talar något som i alla fall ska föreställa 1600-tals engelska och använder sig därför av lite ovanliga ord. Jag såg filmen utan text och hade här och där svårt att förstå vad de sa. Men det tvingade mig mest till att titta mer aktivt.

Alla i familjen spelar bra, handlingen är enkel men stämningen tät. Det enda jag inte förstår är: vad är det tänkt att jag ska lära mig av denna folksaga? Att det är dumt att få sin familj förskjuten av byn man bor i? Att det är dumt att emigrera ifrån England?

I vart fall är det en bra skräckfilm som jag rekommenderar till alla, jag själv blev inte gastkramande rädd som jag ibland blir av skräckisar men det kan ju också vara en bra grej.

4 av 5

 

[Lukas]

Jag har sett Anomalisa, som är en stock motion animerad film av Charlie Kaufman som är mest känd för sina filmer Being Malkovich och Eternal sunshine of a spotless mind.
Filmen handlar om Michael Stone (David Thewlis) som lever i en känsla av ångest över hur trist vardagen är. Mer kan jag inte säga utan att riskera att spoila filmen.

Det finns ett grepp inom filmskapande som är att om man låter vardagshandlingar utföras på en realistisk tid utan några klippningar så kommer det frammana ångest hos den som tittar. Hur fascinerande jag tycker det greppet är (vad säger det om mänsklignatur att vår vardag ger oss ångest?) så tycker jag inte att det är en bra ide att köra på detta grepp i nästan varje scen i en 1.5timme lång film, det blir segt.

Jag har hört att den här filmen var tänkt att vara en 40min lång kortfilm, jag tror den borde ha varit det. För filmen har sina stunder, men de stunderna är inte tillräckligt för att bära en så här lång film.

Spoiler

Ni vet den där klassiska scenen där huvudpersonen för första gången ser en unik tjej. När det blir slowmotion och han bara står och stirrar över hur uppenbart fantastik hon är. Ni vet även hur sådana scener inte fungerar, för att åskådaren aldrig kan frammanas att känna samma sak som huvudpersonen.
Den här filmen lyckas, utan någon slowmotion. När en viss karaktär dyker upp sitter du där som åskådare och bara gapar och undrar vem tusen denna person kan vara. Det är genialisk och utan tvivel filmens bästa scen. Det åstadkommes genom ett smart experimenterande med mediet, och är du intreserad av film så bör du nästan se filmen bara för den scenen.

 

[Krille]

Jag har sett Ghost in the Shell: The New Movie.

Major Motoko Kusanagi sitter i sistaminuten-förhandlingar med premiärministerns rådgivare Fujimoto om budget och auktorisering för hennes nya specialenhet, ansvarig direkt under premiärministern. Det är bråttom, för en grupp radikala protesterande militärer har tagit gisslan på Sydöstra Ekonomiska Alliansens ambassad.

Och det finns fler spelare i leken. När majoren får sin budget och gör tillslaget är det någon som sprider minnesförändrande virus till flera i gisslan, och en bomb ruckar om i de högre kretsarna i regeringen. Och Daisuke Aramaki försöker fortfarande värva majoren och hennes grupp till

---

The New Movie har typ hur många lager som helst. Den börjar som en poetisk vacker film, för att gå över till en actionfilm, till att bli en ganska multitrådad och filosofisk whodunnit. Det är inte lätt att hänga med i svängarna: även om den då och då stannar upp för att panorera över asläcker design och CGI, för plötsligt kommer de där jättelånga dialogerna som dubblerar som exposition. Det gör förstås att man kan vara ekonomisk med animationen och använda budgeten där det verkligen krävs.

Det finns massor med vinkar till tidigare installationer av Ghost in the Shell, nästan lite för mycket. Däremot är musiken, som var så framträdande i både Mamoru Oshiis filmer och Stand Alone Complex mycket mer diskret i The New Movie.

På det stora hela tycker jag om den, men den har inte riktigt samma kluriga styrka som Stand Alone Complex eller samma poetiska skönhet som Mamoru Oshiis filmer.

 

[Daniel]

Jag har sett The VVitch: A New-England Folktale (2015)....
4 av 5

Den här har jag tänkt se framöver!
En av mina favoritmusiker (Nergal från bandet Behemoth) fick under hösten frågan "vilken är den bästa film du sett i år?" och svarade denna.

 

[DeBracy]

Jag har kommit mig för att se scifi-antologin Memories (1995) som jag lånade för ett bra tag sen. Det var gött. Den sista delen, Cannon Fodder, kände jag igen. Har jag sett den förut? Och är det inte passande att minnet trixar med mig efter att ha sett något med just den här titeln?

Första delen (Magnetic Rose) och till viss del andra delen (Stink Bomb) fick mig att tänka på annan anime från 80- och 90-tal som jag sett. Det finns ofta någon slags påtagligt vemod eller någon slags anspänning som ligger med och som jag kan uppskatta samtidigt som det känns lite jobbigt.

Nå, sevärt i vilket fall. 4/5, rekommenderas om du vill ha tre smakbitar av anime som inte är så uppåt någon kväll.

Nu ska jag nog se om Black Magic M-66 för jag fick mersmak på äldre anime.

 

[zonk]

Passade oxå på att se GITS/2015. I korthet fortsätter den i samma stil som GITS/Arise, och lirar verkligen i knatteligan jämfört med filmen från 1995. Funkar som tidsfördriv för den som gillar sånt, men lämnar inget speciellt bestående intryck. 3/5.

 

[Lukas]

Jag har sett suicide squad

Se inte den, den är fruktansvärt dålig.

 

[krank]

Jag har sett The Autopsy of Jane Doe.

Det är en rätt hygglig skräckrulle av klassiskt snitt, som handlar om att en far och en son ska genomföra en obduktion av ett mystiskt kvinnolik. Jag tänker inte spoila så mycket av storyn.

Skådespeleriet är helt okej; pappan spelas av Brian Cox som gör sin vanliga gubbroll och Emlie Hirsch gör sonen helt okej.

Jag tror att det jag huvudsakligen uppskattar med filmen är hur mycket det görs av en cast som i princip bara består av två skådespelare. OK, det tillkommer en flickvän, ett par lik, en scheriff etc, men nästan hela filmen är två skådisar som rör sig mellan kanske 3-4 rum som sammanbinds av en korridor. Det är rätt bra jobbat. Det var sådan minimalism som en gång i urtiden fick mig att under en kort period syssla med kortfilm...

Effekterna är ganska tillbakadragna och känns väldigt fysiska. Intressant nog är det mycket synligt äckel när filmens tempo är lågt och mer undersökande, dvs under obduktionen, men istället mer dolt och antytt och så vidare när tempot höjs. Det är en rätt snygg effekt som jag inte ens tänkte på förrän precis nu.

Det finns dock ett par saker som störde mig en smula:

Spoiler

Kattens död och flickvännens död kändes både rätt... onödiga. Ingen av dem tillåts ha speciellt stor effekt på storyn annat än i nästkommande scen, vilket går lite på tvärs med det i övrigt ganska bra tempot och det tighta manuset. Framför allt flickvänsmordet irriterade mig - inte bara för att flickvännens uppgift mest verkade vara att vara med i början och vilja få bort sonen från yrket som... vad heter "coroner" på svenska? I alla fall, det som störde mig var att sonen verkade släppa det där jäkligt fort. Och så kändes det enormt tondövt att pappan började öppna upp om mamman precis efter att han yxmördat flickvännen. Jaja.

Jag tyckte också att eskaleringen mot slutet gick liiiiite snabbt, faktiskt. Det var väldigt kort mellan att de fortfarande höll på med en obduktion och mysterielösande, om än med mysko förtecken, till att de båda helt och hållet köpt premissen att det rörde sig om en odöd häxa som skickade zombier på dem.

Men ja, på det hela taget var det här rätt välfungerande, minimalistisk bruksskräck av ett slag jag inte har något emot att titta på. Det var inget revolutionerande, och jag blev inte speciellt berörd eller så, men jag kan ändå tänka mig att rekommendera den här filmen till folk eftersom den gör en del intressanta grejer.

BETYG: 4

 

[Krille]

Jag har sett The Lazarus Effect.

"Lazarus" är ett serum utvecklat av Frank (Mark Duplass) och Zoe (Olivia Wilde) avsett att hjälpa patienter i koma. Men det har en annan effekt också: det kan återuppväcka döda. Tillsammans med Niko (Donald Glover), Clay (Evan Peters) och Eva (Sarah Bolger) genomför de ett lyckat experiment på en avliden hund. Men hunden utvecklas skitläskigt.

Projektet stängs förstås ner, men i äkta galen-forskar-anda fortsätter de i hemlighet. Men hemlighet innebär större risker, och när Zoe dör av elchock använder de Lazarus-drogen på henne.

Och även Zoe utvecklas skitläskigt.

---

Jumpy scares, things Man were not meant to know, vetenskapen har hybris – ni känner till troperna. Tyvärr används de i överflöd, så det enda filmen lyckas med är sina jumpy scares. Utan dem hade jag nog somnat.