Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2017 v15

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,183
Location
Rissne
Detta är WRNU's filmklubb för v15.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina betyg tenderar att flockas kring "4/5", eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om någon är saknad, säg till! Eller kryssa in er själva.


* TILLÄGG: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling - att man klickar på en knapp - för att läsa det som står där. Skitpraktiskt!
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,183
Location
Rissne
Jag har varit och sett den, såvitt jag kan räkna, femte versionen av Ghost in the Shell.

Jag vill gärna understryka att det är den femte versionen och inte den andra, eftersom många som klagat på den verkar utgå från att "originalet" är animefilmen från 95... Och att den här är "dålig" för att den är annorlunda än "originalet".

Nå, jag har läst originalmangan, jag har sett animeversionen från 95 (och dess uppföljare), jag har sett de två säsongerna av Ghost in the Shell: Stand Alone Complex och jag har sett nästan hela den senaste animeversionen, ARISE / The New Movie. Så jag har ett brett spektrum av spöken i flera olika skal att jämföra den här med.

Nå. Jag märker att jag är en smula defensiv. Jag vet inte varför egentligen. Kanske för att jag blir trött på folk. Framför allt folk som gör något av nedanstående:

- Anser att det går att jämföra filmer med varandra enligt en linjär bra-dåligskala utan problem. Även om de egentligen är olika genrer eller olika medier (manga är inte anime är inte film).
- Anser att en film antingen är Bra eller Dålig. Har inget utrymme för nyanserade åsikter, som att den ena filmen är bra på en grej medan den andra är bra på en annan grej. Med detta följer att om en film har en dålig grej så kan det inte vara en Bra Film överhuvudtaget, och alla dess eventuella positiva sidor negeras.
- Anser att en remake, reboot eller ny version i första hand har uppgiften att "vara trogen originalet". Varje ny version är sin egen, och bör betraktas utifrån sina egna premisser. De två ovanstående punkterna hänger ihop med denna, såklart.

Hursomhelst. Jag märkte själv att det var svårt, iaf bitvis, att lösgöra sig från uppfattningen kring hur saker Ska Vara när det är Ghost in the Shell. Saker som skiljde sig... skavde lite. Jag fick påminna mig själv om att det var ett stenkorkat sätt att se på film några gånger, och tror att jag skulle lyckas bättre en andra gång.

Som film i sig är det här en rätt ösig, relativt snygg scifi-cyberpunk-actionfilm som på många sätt kändes som att den var tio år gammal. Det kändes framför allt som att effekterna var lite för... jag vet inte, odetaljerade. Allt är snyggt designat, och de fysiska effekterna imponerar något så inåt helvete - jag önskar bara att de använts mer och fått mer screen time; jag vet ju att de där geishorna t.ex. är apsnygga. Så lite mer kamerasmekningar av dem, gärna i ultrarapid, hade inte skadat. CGI-effekterna är de som inte riktigt håller hela vägen.

Och ungefär här inser jag hur förbannat jäkla bortskämd man blivit med apsnygg scifi-action på bio de senaste tio åren. Jag har blivit så jäkla blasé. Hade den här filmen kommit för tio år sedan så hade jag hoppat ur stolen av hur jäkla ballt allting är. Nu är det mer att "ja, den är väl typ standard-medel eller lite under" trots att den faktiskt är jävligt snygg.

Storyn är helt annorlunda från 1995-filmen. Det är dock precis den sorts story jag vant mig vid från GitS och ARISE, så det känns inte på något sätt som ett stilbrott. Kanske som en av de mindre filosofiskt intressanta berättelserna, men absolut inte "fel" inom ramarna för allt Ghost in the Shell kan vara.

Och nu antar jag att vi behöver prata whitewashing. Värm upp era tangentbord...

Först hur jag definierar och har förstått begreppet:
Whitewashing är alltså när en roll som "borde" ha tillsatts av en ickevit person tillsätts av en vit person. "Bordet" kan komma från många olika saker, till exempel att karaktären inte är vit i en text som används som grund för berättelsen eller att det hade varit mer än rimligt inom berättelsens ramar att karaktären inte varit vit. Anledningen till att whitewashing är ett problem är att det redan är så att en oproportionerlig andel av rollerna i amerikansk/västerländsk film tillsätts av vita, och att det därför är lite trist när en roll som hade passat en ickevit person som en smäck istället upptas av ännu en vit person. När motsatsen sker - alltså att en person som i en originaltext eller utifrån sammanhanget "borde" vara vit men får spelas av en ickevit person så är det något positivt, på grund av tidigare nämnda ojämna proportioner.

Det här betyder alltså att det har ungefär noll betydelse huruvida upphovsmannen till originalverket är okej med att man whitewashar hens verk, och att det inte heller spelar någon roll hur många ickevita man kan intervjua och som säger att de inte upplever det här som ett problem. Det här handlar inte om att enskilda ickevita blir ledsna, utan om att det finns ett problem med representation och tillsättning av ickevita roller inom film. Okej? Jag blir enormt trött på folk som försöker försvara whitewashing utan att ha förstått poängen överhuvudtaget.

Så. I den här filmen spelas Majoren, den kvinnliga huvudrollen, av Scarlett Johansson. Filmen utspelar sig i Tokyo och i originalet är Majoren japan. Det gör att det finns två anledningar till varför karaktären borde vara japan och ha asiatiska drag.

I filmen har de gjort en del för att försöka mildra det här problemet.
I fiktionen har de bestämt att Majorens falska minnen gör henne till båtflykting. Därmed finns det "anledning" att bygga hennes nya kropp till vit och icke-japansk.

I fiktionen kan man också larva sig och säga att "det är bara ett skal, en robot, den har ingen etnicitet". Men då har man återigen missat hela poängen.

I filmen är Section 9 i övrigt ganska varierat vad gäller etnicitet, vilket jag tycker om. Majoren och Batou som (på ytan) är vita, Borma som är svart, Danusia som är brun, och så Saito och Togusa som är asiater. Plus chefen då, Aramaki, som inte bara får vara japan utan också tala japanska. Men fokus ligger såklart på Majoren och Batou; de övrigas namn nämns knappt i förbifarten och de är i allra högsta grad bakgrund.

Det snällaste man kan säga är möjligen att whitewashingen knyter an till något slags tema om att man måste följa något slags normer för att betraktas som användbar...? I dunno, det känns väldigt tunnt.

Men. Det här räcker naturligtvis inte. Jag har läst massvis med mer eller mindre korkade försvar för det här. Som jag nämnde ovan så är det vanligt att man hittat anledningar i den fiktiva världen, och det jag beskrev högre upp om att man intervjuat folk etc är just exempel från den här filmen. Folk har alltså på största allvar gått runt och intervjuat slumpmässigt utvalda japaner på stan och när de sagt att de inte bryr sig så har det tagits som ett argument för att det inte är ett problem.

Det MINST idiotiska försvaret jag hört är att man var "tvungen" att välja en skådis som var känd för den amerikanska publiken, annars skulle filmen inte ha "mass-market appeal". Well, nu verkar ju filmen floppa, så uppenbarligen hade man i princip lika gärna kunnat låta bli att whitewasha den...

Med det sagt, så tycker jag ändå om den här filmen. Och Scarletts skådespeleri är väldigt bra, framför allt gillar jag hur hon använder kroppsspråket - den här karaktären går eller springer inte "sexigt", hon går som en effektiv mördarmaskin som väger skitmycket. Det är lite sorgligt att behöva påpeka en sån grej, men jag gillar att den här filmen i princip inte sexualiserar Majoren överhuvudtaget. Fan, det finns inte ens en kärlekshistoria. Ingen öppet visad iaf. Majoren presenteras inte som ett romantiskt objekt alls - det är närmast en avsexualisering som förstärker filmens alieneringstema; när hon är "naken" saknar hon bröstvårtor och vagina; hon är kysk som en barbiedocka. Hon är byggd för strid och effektivitet, så att säga.

Så. Det här är en bra film med specialeffekter som är snygga men inte tillför något nytt. Bra skådespeleri, en hyfsat intressant plot, väldigt bra art direction.

Kan jag rekommendera andra att se den? Ja. Alltså minst en fyra.
Kan jag tänka mig att se den igen i morgon? Ja, absolut.
Betyder betyget den får att den saknar fel? Nej, givetvis inte.


BETYG: 5/5
 

Daniel

Swordsman
Joined
7 Apr 2009
Messages
598
Jag har sett The Three Musketeers (1973) och The Four Musketeers (1974), som jag skaffade på blu-ray i förra veckan. De är regisserade av Richard Lester som gjorde de gamla Superman-filmerna och ett par av Beatles-filmerna, och berättar den klassiska storyn om D'Artagnan och hans musketörkamrater i 1600-talets Frankrike.

Den unge D'Artagnan har tränat fäktning under hela sin uppväxt ute på landet med en dröm om att bli medlem i det berömda elitförband i armén som kallas musketörerna, och när han är gammal nog rider han till deras högkvarter i Paris.

I många andra filmversioner har han en hämndhistoria med sig i bagaget, som oftast går ut på att hans föräldrar eller hans tränare blivit mördade, men något sådant förekommer inte i den här versionen. Istället uppstår hans rivalitet med antagonisten Rochefort (här spelad av Christopher Lee) genom ett slumpmöte på vägen, där de börjar käbbla om hur en gentleman ska bete sig. ("If you were a gentleman, sir, I would speak to you. I was speaking at you.") Och eftersom detta är de överilade duellernas tidevarv vill D'Artagnan slåss med blankvapen men lämnas utskrattad och förolämpad. (I en coffeetablebok om värjor och sablar jag har liggande påstås det att det dödades fler än 10 000 fransmän i värjdueller under den här eran).

När D'Artagnan når Paris beger han sig till musketörerna (som i många andra filmatiseringar är i onåd och har blivit upplösta, vilket inte förekommer i den här filmen utan det är istället vardag i högkvarteret när han anländer) och han hamnar kvickt i ännu fler fullkomligt överdrivna hedersdispyter ("du har lite bråttom, sir?", "ja, jag har lite bråttom, ursäkta att jag tränger mig förbi i trappan", "det får vi lösa i duell klockan 14!") och därigenom dras han omedelbart in i deras värld. Musketörernas huvudsakliga motståndare i landets interna intriger är den sluge kardinal Richelieu (här spelad av Charlton Heston) som hyser någon oklar animositet gentemot drottningen och skickar sina lakejer Rochefort (Lee) och Milady (Faye Dunnaway) för att genom en diskret komplott försöka avslöja hennes otrohetsaffär med den engelske premiärministern. And much swashbuckling and adventure unfolds...

Wow, det här är en utmärkt äventyrsfilm. FÖRUTSATT att man uppskattar den äldre filmkonsten, med dess mer jordnära stunts och effekter. Dialogen är briljant, skådespeleriet är karismatiskt teatraliskt i gränslandet mellan Dramaten och Jönssonligan, 70-talsstuntsen är charmigt snygga och de storslagna landskapsscenerierna är fantastiskt stämningsfulla. Jag hade dock inte väntat mig att det skulle vara så mycket slapstick och lättsam humor i fajtscenerna - av någon anledning hade jag fått för mig att det skulle vara en "seriösare" äventyrsfilm, men det här är verkligen vad jag skulle kalla actionkomedi.

Filmen är full av minnesvärda repliker som exempelvis denna omedelbara favoriten:
Sjökapten vid Calais till D'Artagnan och hans lakej, efter att de stulit ett utresepass: "This pass is only for one person."
D'Artagnan: "I am only one person. That is a servant."

Sådana är de, musketörerna, och även deras fiender. Alla är lite svinaktiga, lite gubbiga och stundtals nästan misogyna, och fullständigt vansinniga vad gäller den rådande hederskulturen med ständiga hot om värjdueller. ("Forgive me, madam, but I must kill your friend.") Och D'Artagnans förförarkonst är i stil med James Bonds tvivelaktiga beteenden i -60 och 70-talets filmer, alltså kanske inte alltid helt enligt samtyckesprincipen alla gånger...

Sedan kommer vi till den andra filmen, "The Four Musketeers" (D'Artagnan är alltså nu officiellt en i gänget). Filmen har undertiteln "Milady's Revenge" och antar fort en betydligt mörkare ton. Det är lite överraskande, för de två filmerna spelades in samtidigt. Men den här andra filmen skildrar de mörkare och mer tragiska delarna av originalstoryn och då gör man stämningen betydligt allvarligare. Det förekommer fortfarande en del slapstick och lättsamma äventyrligheter, men de fler tragiska inslagen tar överhanden. Karaktärer dödas, och det mörkaste är nog när de fyra musketörerna själva gör sig skyldiga till ett lynchningsaktigt, misogynt hedersmord.

Och när musketörerna nu snubblar eller skär sig i händerna i fajtscenerna är det inte längre alltid skildrat som lustigt och lättvindigt utan istället oftare tonsatt med allvarsammare musik och blir därmed brutalt och farligt på riktigt. Jodå, det fanns allvarsammare spänningsmoment i den första filmen också (emot slutet, enligt vanlig filmdramaturgi) men den här andra filmen har absolut en helt annan, mörkare, stämning. Huvudsakligen beror det såklart på storyns utveckling, och känner man till hela storyn (exempelvis fortsättningen med "Mannen i järnmasken"-storyn) vet man ju att den fulla storyn blir en stor tragedi.

Den andra filmen är inte bara mörkare, utan tyvärr också ganska mycket sämre. Inte alls lika briljant dialog, mycket färre episka landskapsbilder och det förekommer dessutom flera onödiga montage med scener från första filmen som om materialet eller inspirationen inte räckte till för att göra en fulländad, separat film.

Betyg:

The Three Musketeers: 5/5
The Four Musketeers: 2/5

(Det finns även en tredje film i serien, "The Return of the Musketeers", men den kom lång senare, närmare bestämt 1989, och är lite svårare att få tag på i fysiskt exemplar...)
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,540
Location
Mölndal, Sverige
Jag har sett Crouching Tiger, Hidden Dragon: Sword of Destiny.


Efter arton års ensamhet återvänder Shu Lien (Michelle Yeoh) till Beijing för att visa respekt för den avlidne Li Mu Bai. Men någon vill verkligen inte att hon kommer fram: hennes vagn blir överfallen av maskerade män från Västlotusklanen. Men Shu Lien behöver inte slåss ensam: en maskerad främling (Donnie Yen) ger sig in i fajten och bara en person från Västlotusklanen, Wei Fang (Harry Shum) kommer undan.

Se, Västlotusklanens ledare Hades Dai (Jason Scott) är ute efter svärdet Gröna Ödet som Li Mu Bai bevakade. Så Shu Lien och den maskerade främlingen samlar ihop en liten armé kända och ökända stridskonstnärer att skydda svärdet.

---

Jag tyckte originalfilmen var rätt spretig. Visst, det var cool wire-fu som gjorde väst helt bananas, men utöver det var jag inte så impad av den. Den var spretig och osammanhängande, vill jag minnas att jag tyckte.

Sword of Destiny är uppföljaren, och den är bra mycket tajtare stårymässigt. Skådespelandet kan jag inte uttala mig om, men oavsett vilket ljudspår man valde så var dubbningen hysteriskt skev ibland. Wire-fu är lite mer standard idag, så den hänför inte lika mycket som år 2000.

Men på det stora hela är jag rätt nöjd.

Dessutom har jag sett Little Witch Academia.


Atsuko "Akko" Kagari (Megumi Han) är häxan Shiny Chariots (Noriko Hidaka) största fan, så naturligtvis söker hon sig till Luna Nova Magical Academy. Det går inte så jättebra, för Akko har inte någon magisk bakgrund. Men hon lyckas ändå bli kompis med Lotte (Fumiko Orikasa) and Sucy (Michiyo Murase), som hjälper Akko genom studierna – som faktiskt är rätt tråkiga i jämförelse med Shiny Chariots ashäftiga magiska show.

---

Den här kortfilmen drar igång en hel franchise, som jag ännu inte dykt in i. Den var helknas och faktiskt väldigt underhållande, och jag fnissade gott åt den. Jag kommer se fram emot mer av den här.
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,540
Location
Mölndal, Sverige
I post-Gothcon-koman tittade jag, Xhakhal, Almond och Debracy på film.

Så vi såg Fantastic beasts, and where to find them.


Newt Scamander (Eddie Redmayne) anländer med båt till New York, där han ämnar vidare till Arizona. Kruxet är att han knappt hinner börja trippen dit innan en niffler smiter från hans magiska väska, och i jakten krockar han med Jacob Kowalski (Dan Fogler), blivande bagare, och väskor förväxlas och ännu fler kritter smiter. Och det blir inte bättre av att Newt arresteras av Tina Goldstein (Katerine Waterstone). Men eftersom Newt har fel väska så släpps han.

Men det är fler saker lösa i New York än de fantastiska varelserna från Newt Scamanders väska.

---

Den här tyckte jag om! Jag tyckte om Eddie Redmaynes nervösa magizoolog som inte riktigt kan titta folk i ögonen. Jag tyckte om de små vinkarna till resten av HP-franchisen. Och jag skulle hemskt gärna se en uppföljare på den.

---

Medan vi ändå var igång så tittade vi på Grand Budapest Hotel.


I nutid sätter sig en flicka och läser en bok. Bokens berättare (Tom Wilkinson) tar oss tillbaka då han som ung (Jude Law) mötte ägaren av Grand Budapest Hotel (F. Murray Abraham), och hur denne berättade hur han som ung (Tony Revolori) började som lobbypojke på Grand Budapest Hotel under ledning av hotellets concierge, monsieur Gustave H (Ralph Fiennes).

Och vilken historia som berättas! Den omfattar flera mord, Madame D:s (Tilda Swinton) testamente, en konststöld, en rymning, flera konspirationer, ung kärlek, inbördeskrig, munkar och flertalet vilda jakter!

---

Eh, woah. Grand Budapest Hotel var hysteriskt rolig, välspelad och fantastiskt läckert designad och filmad.

En sak som jag lade märke till var hur bildformatet användes. Scener i nutid och under åttitalet körde på 1,85:1, tv-formatet av idag. Scener under sextitalet kördes i 2,35:1, cinemascope, och scener under trettitalet är i 4:3, motsvarande de förhärskande biofilmsformaten vid tiden.

Så det var en bra postkonventsöndag.
 
Top