Det här blir lite övergripande, dels för att jag inte vill skriva för lång text och dels för att de får till en del bra grejer i detaljerna. Det är lite som Frankenstein när han skapade sitt monster - delarna för sig, i stasis, är estetiskt tilltalande. Det är först när varelsen var i rörelse, i helhet som man ser den som ett monstrum.
Ni vet, vissa filmer börjar med starka visuella scener. Den här filmen lät mig inte ens börja beundra skönheten innan den öppnade käften och visade att den var dum på insidan.
Vi kan börja med huvudhandlingen. För det första berättar de vad den är precis i början, och mina sirener gick igång ("MEN VAF-KÖR NI TEMAN SOM HUVUDHANDLING?! ABORT ABORT ABORT") Ni vet Robocop-rebooten där något något människa gör att han återtar kontrollen eller något? Tänk er den... Ja det är ungefär den. Alltså, tekniskt sett snor de från den andra filmen/en av första mangans småstories till viss del, men gör det sämre. Så, ni vet hur Motoko i första filmen ibland undrade om hon och hennes minnen var verkliga? Lite filosofi runt det politiska intrigerandet som drev huvudhandlingen och fyllde ut tomrum? I den här filmen:
- Är Majoren den första lyckade (och ENDA) fullkroppscyborgen, för Hollywood älskar "unika" huvudpersoner och tycker att unikhet är något man får, inte uppnår genom egen ansträngning.
- Är hennes först givna backstory att hon var på en båt och terrorister sänkte den - 1 år senare är hon med i regeringens anti-terror-specialiststyrka (den komprimerade tiden för det här låter värre än det är - hela styrkan är full med personer som är mediokra soldater och inkompetenta poliser)
- Tvivlar Motoko på sina minnen - och det gör hon rätt i
- Hennes mänsklighet (eller något) får "fejkminnen" att dyka upp som hallucinationer omg de är sanna
- Hon är egentligen luddit (för att teknologi är typ ond, ni vet Hollywood) som blev kidnappad av onda företaget för att genomgå experiment, som om det inte fanns nog med döende människor att operera på eller som skulle anmäla sig frivilligt till en sådan procedur
- Förresten, nämnde jag att skurken också var luddit och ändå går på om att han ska bli människointernetmedvetande för att han (och majoren) är framtiden? För jag är hyfsat säker på att det var med. Fast det är sant, han kanske bara låtsades vara luddit för att få ligga..?
Vad är problemet med det här? Det finns flera, men den huvudsakliga: ett starkt TEMA med den gamla filmen är att i en värld där helkroppscyborger är vanliga tillsammans med androider så kan man inte veta om man är mänsklig på utseende, och där minnen kan programmeras, vad är liv och identitet? Det är ingen slump att Puppetmaster-handlingen valdes - den är central. MEN - huvudhandlingen kretsar kring konspirationen - temat är närvarande men lämnas tillräckligt outforskat för att vi ska kunna känna oss lite osäkra på vad som hände och ifrågasätta huruvida Puppetmaster var "äkta". Live action-filmen kör direkt på att OCP är ond och har hjärntvättat dig men det är OK för din mänsklighet räddar dig och sedan kan du springa runt och vara unik snöflinga För Du Är Framtiden. Ursprungs-majoren var en av många fullkroppscyborger och exmilitär (med en crew som var med i grundandet av Section 9), med aningen bättre specs än de flesta (because duh government backing), TV-serien (2nd GIG) utökade att hon varit paralyserats i ung ålder och fått cyborgkropp.
Grejen är att huvudhandlingen fungerar. Typ. I mangan och Innocence, där den var bättre gjord och genomtänkt - och felen uppstår för att de lades in medvetet. Det är för mycket som faller sönder när man börjar peta på den här, jag menar - en extremt experimentellt manipulerad person med helt fel bakgrund läggs till i specialantiterrorstyrka (och de redigerar hennes minnen för det). Undantaget hennes faktiska bakgrund (som de kunde kolla med lite DNA, OBS Section 9 är skräp i filmen) så har hon rimligen inte kompetenserna de efterfrågar. Från helkroppscyborg till major i specialstyrka på 1 år gör det bara dummare. Om de KAN skapa sånt så skulle de kunna ha ett halvdussin identiska kloner (mentalt iaf) för att stresstesta att allt fungerar och byta ut majoren vid problem - fast den twisten hade kunnat vara cool, särskilt om klonerna hade exploderat i vit mikrochip-substans istället för hjärna, så majoren inte visste om hon var äkta människa eller bara en klon med buggar. (Givetvis hade det lösts med enkel brainscan men kom igen författarna är jubelidioter). I mangan? Nöjesrobotar som fått kopia av mänsklig hjärna i sig går bärsärk och dödar folk för att ingenjören som höll i kopian lade till en bugg. (I gamla Robocop? De var för upptagna på att suga in kokain i näsborrarna för att bry sig om huruvida hjärnan som skötte kroppen hade några kvarliggande personlighetsdrag eller minnen)
Scenerna ser nästan genomgående bra ut. Det är det positiva. Det finns några stycken som inte är stulna ikoniska scener från andra filmer inom franchisen, där de kanske gjordes bättre. Två-tre stycken av dem tänder till och med till lite. Problemet där är väl delvis att de inte vågar gå ifrån att använda de ikoniska scenerna, men de gör dem i regel sämre OCH försöker trycka in dem i handlingen på sätt som inte fungerar - intrycket är ett hopsytt lik runt det sjuka hjärtat som är den ogenomtänkta huvudhandlingen.
Filmklippningen och dialogen? Filmklippningen slösar tid på saker som inte är viktiga. Majorens bakgrund är förvisso huvudhandlingen - men även undantaget att huvudhandlingen är korkad betyder det inte att alla scener om den är viktiga. 1 år senare-grejen som skrivs på skärmen är pantad men inte det enda som görs fel. Dialogen lider allvarligt av onödigt ordbajsande som sabbar stämningen. Shirow saboterade sin egen Ghost in the Shell-manga med kommentarer kring teknologi som så fort den drev från maskineri visar hur mycket datorteknologin förbättras. I den gamla filmen var de smarta nog att inte kommentera på saker och lita på att publiken fattar - "ja ja, de kopplar samman hjärnorna och det är inte helt riskfritt". I den nya så försöker de teknobabbla om att plocka bort kryptering för att kunna göra en hjärndykning i en scen (där problemet var att de skjutet hjärnan i bitar så att data inte kunde inhämtas, ja det är precis lika dumt som det låter) och för mig personligen var det som att prata om att vända polariteten på neutroner.
Teknologin överlag lider av att författarna är inkompetenta, möjligen ludditer, och kan inte faktakolla något. Det betyder att handlingen involverar saker som är urblåsta. Geisha-hjärnsammankopplingen är en grej, men av någon anledning så vet inte folk vad härdade system och EM-sköldar är. "Vadå? självklart tillåter vi liken i bårhuset på vår WiFi."
Folk dör, på dumma sätt. De flesta dör för att Huvudpersonerna skjuter ihjäl dem. Även folk de skulle tjäna på förhöra när dessa gett upp. I regel omotiverat. En begår självmord på ett ytterst kufiskt sett, dessutom off screen. Man får förmoda att författarna orkade inte återkomma till denna person i epilogen eller något. Detta händer efter ett förhör som inte fungerar i verkligheten och en dialog som bara kan inträffa om en viss specialstyrka med specialister inom cyberbrott är inkompetenta på sina jobb.
Section 9 är inkompetenta. Man kan argumentera att de räddades av slutet, men deras helvändning till plötslig marginell kompetens kändes snarare som en asspull inom filmens kontext. Jag hade en 50/50 gissning på att Aramaki skulle dö i bilbomb, vilket var vettigt inom filmens kontext men förmodar att en lynchmobb av fans gjorde att han blev beskjuten det enda alternativet. För att jämföra med andra varianter av dem:
- Mangans består av folk som varit militärer, off-the-record-spec-ops hos regeringen, några poliser (och androider för att fylla personalposter samt spindelminitanks för extra eldkraft). De är våldsamma men kan sitt jobb och navigerar i en värld där företag och olika delar av regeringen ställs mot dem.
- TV-seriens Section 9 är mer specialpoliser och dras in i komplotter som är tämligen invecklade men lyckas göra bra jobb
- Anime-filmernas Section 9 är mer bakgrund (Batou är typ deras ansikte utåt) men när de dyker upp kan de sitt jobb