Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2017 v21

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,181
Location
Rissne
Detta är WRNU's filmklubb för v21.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina betyg tenderar att flockas kring "4/5", eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om någon är saknad, säg till! Eller kryssa in er själva.


* TILLÄGG: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling - att man klickar på en knapp - för att läsa det som står där. Skitpraktiskt!
 

Daniel

Swordsman
Joined
7 Apr 2009
Messages
598
Mina tankar om nya Pirates of the Carribean, eller "Hur jag en gång för alla slutade att gilla den gnälliga pajasen Jack Sparrow". Bittert och med nästan bara negativ energi, men jag vet inte om det är jag eller filmen som ska be om ursäkt.

Den femte Pirates-filmen alltså. I Sverige och delar av Europa med undertiteln Salazar's Revenge, istället för den amerikanska originaltiteln Dead Men Tell No Tales som jag föredrar och som funkar bättre med filmens repliker (såvitt det spekuleras hade det att göra med att Disney inte lyckades koppyrajta den titeln på europeiska marknaden och behövde något de kunde registrera).

Storyn? Jadu...
Såvitt det sägs började man filma innan man hade ett färdigt manus.
Om man nånsin fick något färdigt manus.

Men det episka ledmotivet drar igång och vi möter unge Henry Turner (nån blek och kass "skådespelare" som jag inte ens orkar kolla upp namnet på) som är son till Will Turner (Orlando Bloom). Han viger sitt liv åt att försöka hitta ett sätt att bryta sin fars förbannelse (alltså den som gjorde honom till odöd kapten över Flygande Holländaren i tredje filmen) och har fått nys om en gömd artefakt som kan häva förbannelsen. På något sätt behövs Jack Sparrow (Johnny Depp) blandas in, ty samtidigt som han söker artefakten har Henry hamnat i kontakt med den demoniskt odöde Capitan Salazar (Javier Bardem), en gammal fiende till Sparrow som självklart vill utkräva hämnd.

Vad storyn går ut på och hur allt hänger ihop blir lite förvirrande ibland... Inte beroende på ett intrikat, snyggt mysteriemanus, utan för att man som sagt förmodligen inte hade något manus när de filmade delar av filmen. Eller att de två norska regissörerna kanske inte talade engelska, vem vet?

Överlag var det här en stor besvikelse. Jag gillade den fjärde filmen och såg väldigt mycket fram emot denna. De har arbetat med filmen i många år, men man kunde önska att de lagt ett par månader extra på att få fram ett bra manus innan man började. Eller åtminstone ett någorlunda okej manus.

Och okej skådespelare. För de två nya unga huvudpersonerna (det fanns såklart en kvinnlig motpart också) har absolut noll karisma och absolut noll kemi. Trist, trist. trist.

Dessutom, och detta är något som måste tas upp, blev detta nog filmen när jag verkligen bestämde mig för att jag inte längre gillar karaktären Jack Sparrow.
Han är, eller har blivit, en jävla Mr Bean-figur som bara snubblar omkring och är full och inte gör något enda vettigt. Allt är bara korkad slump, när han ramlar eller fastnar med foten eller flyger omkring och skriker som motvilligt fastspänd i en åkattraktion på Liseberg. Ifall bara två eller tre av alla de där slapstick-grejerna hade levererats med lite värdighet hade han kunnat behålla sin coolhet och charm, men i den här filmen är han bara en larvig pajas som inte har en gnutta viljestyrka eller ens egen agenda.

Dessutom är han inte ens charmig längre. Han gnäller hela tiden och Johnny Depp verkar ha blandat ihop karaktären med sin pajas Mortdecai som han gjorde i den där ganska kassa komedin som inte ens gick upp på bio i Sverige.
Men den övriga publiken verkar älska Sparrow fortfarande. Jag såg filmen i Göteborgs näst största salong och det var ordentliga skratt från ungdomarna när Sparrow larvade och klantade sig, medan jag satt och skruvade mig besvärat.

Och Sparrow är inte den enda töntiga klanten. Det vimlar av dem. Det här är mer dum parodi än coolt äventyr. Komedin funkar visserligen stundtals, men oftast inte. En del repliker är riktigt pinsamt usla. Åter igen - vem ansvarade för manuset? Hade de ens något? Om man kan sin Johnny Depp känner man t.o.m. igen ett av skämten som hämtat direkt från hans egna talkshow-rutin som han kört hos Letterman.

Vad var positivt med filmen då?
Hmm.
Det fanns faktiskt ett par bra scener.
Exempelvis gör Jack Sparrow en mycket snygg entré, precis som i varje film i serien. Men sedan öppnade han munnen, och då inser man att han bara är ett slapstick-fyllo. Sedan är han slapstick-fyllo (och för första gången, verkligen verkligen ett fyllo) i över två utdragna timmar.
Javier Bardem var fantastisk. FANTASTISK. Kanske den bästa Pirates-skurken, efter Barbossa i första filmen. Javier Bardem var på en nivå tio gånger över alla andra medverkande.

Men nej. Stor besvikelse. Det är väldigt ledsamt att man kan spendera så många hundra miljoner utan att ha något vettigt att göra med dem.

1 av 5.
 

Max Raven

T12-kultist
Joined
20 Oct 2009
Messages
4,346
Location
Malmö
Igår såg jag Netflixs nya film BLAME! (eller om vi går på japanskan, "BURAMU")



Världen är Staden. Efter katastrofen försöker mänsklighetens spillror överleva i en fientlig värld där de ses som ohyra av megastrukturens väktare. Killy söker efter överlevande människor som bär på Nätterminalgenen, vilket skulle tillåta dem åtkomst till Nätsfären.

Det här är baserat Tsutomu Niheis dystopiska och våldsamma framtidsmanga, denna gång animerad av samma folk som släppte hans mer tillgängliga manga Knights of Sidonia som anime. Jag såg faktiskt fram emot en serie men istället fick jag en... film. En bra film. Som kanske är baserad på en av de tidigare berättelserna - jag är lite osäker. I vart fall - det verkar vara samma metod som använts för Knights of Sidonia och Ajin, men väl polerat.

Berättelseupplägget är likt Mad Max-seriens (speciellt Fury Road) - Killy är ett helt obalanserat monstrum som bara möter en match (till viss del) i kraftfulla Safeguards och Silicon Life. Därtill är han ganska endimensionell och därför inte den bästa att följa. Istället följer vi och ser vi världen ur de andra människornas perspektiv, och det funkar. Vanliga safeguards blir riktiga hot. Överlevnad blir inte bara svårt och farligt, saker som mat och utrustning blir viktiga. De försöker inte klämma ner hela handlingen i en film heller - berättelsen är tydligt avgränsad, vilket gör filmen fokuserad. En sak jag är osäker på om mangan var dålig på att presentera saker eller om mitt minne är dåligt men filmen kändes mer sammanhängande - visst, man får inte veta mycket om Stadens natur men det får man inte i mangan heller - och de flesta viktiga sakerna fick tillräcklig förklaring.

Betyg: 5 av 5 - det finns saker jag ogillar med den här filmen men det största är att den inte har en hög uppföljare. Det känns som de träffat rätt ram att följa (alternativt följer man Killy efter det här, men den här filmen har en rätt bra balans).
 

Mundo

Myrmidon
Joined
7 Jan 2010
Messages
3,785
Location
Eslöv
Jag har sett en jävla massa film. Men jag tänkte recensera 'The Passenger', så ni som tyckte det såg ut som en intressant sci-fi film låter bli att se den.




Om man vill se på filmen med snälla glasögon så är den besvikande i hur lite risker den tar, i hur lite den utmanar, i hur lite den vill.

Har man stygga glasögon på sig så är filmen direkt jobbig. Den kan ibland försöka sparka till oss med existentiella frågor, men nöjer sig nästan uteslutande med de lättaste svaren. Den har också en hel del irriterande plot-problem, som jag dock inte kan dycka in i utan att spoila som fan.

Det enda som ursäktar filmen är att båda skådespelarna är väldigt bra, och de har en fungerande kemi. Men det är inte tillräckligt för att rädda en ointressant story med ointressanta karaktärer på ett ointressant (dumt designat) skepp.

2/5? Tror det.

Lite spoiler-rant nedan.

Dumma jävla affisch. 'There's a reason they woke up', jo fan. Vi ser det i de första två minuterna av filmen. De kör rakt igenom ett astroid-fält. Resten av filmen handlar mycket om hur karaktärerna vandrar runt och försöker lösa 'mysteriet', medan du irriterat sitter och skriker på skärmen: "DEN FÖRBANNADE ASTROIDEN!"

Sen har filmen cirka fyrahundra cop-outs i slutet mellan Chris Pratt och Jennifer Lawrence, som kanske kan lura någon i yngre tonåren... Om de aldrig har sett en film förut.

Jag skulle kunna gå i detalj i hur sjukt creepy det är att se någon ligga och sova i tre sekunder och sen bestämma sig för att du älskar dem, men det tror jag redan ni som läst detta redan funderat ut. Ett mycket bättre sätt att lösa det här på, i filmen, hade varit om han satte sig och pratade med folk i de olika poddarna, medan de sov, och 'kommunicerade' med flera av dem.

Se typ Will Smith i I am Legend, där han snackar med skyltdockorna. Och sen, över tid, väckt ett intresse i Jennier Lawrence. Har blir han bokstavligen talat besatt av någon han sett i tre sekunder. Creeeeeeeepyyyyyyy.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,181
Location
Rissne
Jag har sett Kill Switch.

Den har ganska dåligt betyg på IMDB (3/5) men såg rätt ball ut om man skummade lite trailers, så jag tänkte "varför inte".

Det var ganska bra tänkt, för det här är en rätt bra rulle. Jag tänker inte gå in så mycket på plotten, för det är lite av grejen med filmen, men lite översiktligt är det en snubbe som jobbar för ett företag som testar en ny energikälla, och så, öh, går det lite snett.

Egentligen är plotten inte speciellt originell, men den hade ett par intressanta vändningar och så.

Men det som gör filmen intressant i mina ögon är att den så uppenbart inspirerats av datorspel. Filmen hoppar mellan ett slags "dåtid" där huvudpersonen i vanlig film-ordning ses i tredjeperspektiv, med traditionell klippning etc, och en "nutid" där allt ses ur förstapersonsperspektiv. Det blir alltså lite som en first person shooter, eller kanske mer som ett äventyrsspel i förstaperson, med scifi-element.

Det här tycker jag är intressant eftersom jag gillar när medier närmar sig varandra. Spel som Quantum Break tangerar gränsen mellan film och spel, och den här filmen gör samma sak fast tvärtom. I grunden har den mer gemensamt med Half-Life och Singularity än med de flesta andra scifirullar. Vilket fascinerar mig.

Skådespeleriet är rätt bra; huvudrollen spelas av samma snubbe som är huvudpersonen i Legion, och han är ju bevisat duktig. Övriga roller är också helt okej, men ärligt talat ligger fokuset inte riktigt på personerna i den här filmen.

Specialeffekterna är riktigt snygga. Och många. Det är helt enormt många specialeffektsscener, och om inte annat kan man se den här rullen bara för dem.

BETYG: 4/5


EDIT - om plot twists:
Det var lite tråkigt att det inte fanns några ordentliga plot twists. Det kändes som att storyn liksom var upplagd för det, och jag hade ganska roligt när jag satt och gissade.

Min huvudsakliga teori var att "ekot" i själva verket var den riktiga verkligheten, att den "verklige" huvudpersonen var den som var död och att personen vi följde genom förstapersonsperspektivet i själva verket var eko-kopian.
 

Minimoni

Homelander
Joined
6 Mar 2003
Messages
3,536
Location
Karlstad Sverige/Hiroshima Japan
Jag har sett "Passengers" och vill bara säga att jag tycker precis som Mundo...Fast precis tvärtom, filmen är riktigt bra och jag älskar allt med den :) Där ser man hur enormt olika smak man kan ha.

Har också sett "Guardians of the galaxy vol2". En av de bästa filmerna på länge om man på förhand förstår att det verkligen är Marvel när Marvel är som mest komedi. Filmen är grymt kul och jag skrattade och njöt av de snygga effekterna i strålande 3D. Vill man ha mörk hjältefilm så är inte det här filmen för dig, vill du ha den komiska delen av Marvel-universat då är det här filmen för dig!
 

Mundo

Myrmidon
Joined
7 Jan 2010
Messages
3,785
Location
Eslöv
Minimoni;n242108 said:
Jag har sett "Passengers" och vill bara säga att jag tycker precis som Mundo...Fast precis tvärtom, filmen är riktigt bra och jag älskar allt med den :) Där ser man hur enormt olika smak man kan ha.
 

Jocke

Man med skägg
Joined
19 May 2000
Messages
4,121
Location
Sthlm
Jag har fortsätt kolla in filmutbudet på HBO Nordic och hittat en del skatter där.

Cast A Deadly Spell (1991) på svenska tydigen marknadsförd under namnet Svart Förbannelse som jag aldrig sett i nån videobutik eller på tv 1000 / Fimnet när det begav sig så det tror jag vad jag vill om.

Det är LA, det är Noir, Det är 1940-tal. Alla använder magi. Hela tiden. Utom en person, privatdetektiven H. Phillip Lovecraft - han varken praktiserar eller skyddar sig från magi och just därför får han ett uppdrag. En rik man med en snygg dotter kontaktar Phill för att leta rätt på en stulen bok, The Necronomicon. Han måste bege sig in i LAs undre värld full av sångerskor, mafiosos, vampyrer, zombies, homosexuella och gamla gudar på väg att vakna.
Det här är en riktig höjdarfilm! Det är snygga specialeffekter för att vara made for TV, det magiska LA är en fantastisk skådeplats för en noirhistoria. Filmen blandar humor och allvar på ett bra sett som kanske kan få en att tänka på tex första Gremlins. Det är svårt att veta vad som är medveten cheese, vad som är "så här gjorde man tv-film på 90-talet" och vad som är omedveten - äkta - cheese men det tar aldrig överhanden utan ligger mer som ett trevligt lager i en av de mer unika filmer jag sett på år och dagar. Fred Ward är bra som Phill Lovecraft, Juliane Moore är fantastisk som femme fatale, de andra rollerna är också riktigt bra skrivna och förvånansvärt välspelade - särskilt gillar jag häxan som Phill hyr in sitt kontor hos. Hon är kufig, rolig och tar upp precis så lite plats av filmen som en quirky landlord ska göra.

Det enda som inte funkar är när Phill konfronterar den ena homosexuella skurken och det blir obehagligt mycket gaybashing. Jag fattade inte om det skulle vara nån komentar mot hur dåligt 40-talet var för homosexuella, om det här var något som ansågs "verkligt" på 90-talet eller om det bara vara slentrianmässigt böghat - i vilket fall så reagerade jag rätt så starkt på det och det är den grejen med filmen som gått och malt i mitt huvud mest sen jag såg den i onsdags.

4 av 5 kan den gott vara värd. Även film två om Phill Lovecraft - Witch Hunt - där Dennis Hopper tagit över titelrollen finns på HBO Nordic, så den lär jag se tills nästa vecka.

Hellboy II - The Golden Army (2008)
Hellboy 2 är en riktigt snygg film. Allt är perfekt designat - från Del Toros fantastiska monster till hur Mignolas design kommer in på byggnader, BRPD logotyper och allt sånt. Men storyn är inget att skriva hem om. Jag såg filmen i fredags och mins den nästan inte nu. Det är nått om den här guldarmen som nån alv vill väcka till liv. Men det är inte så intressant- det är en visuell upplevelse i första hand och det handlar om att visa så mycket grejer som möjligt på den tid vi har på oss att se filmen. Bland annat så är Hellboy och BPRD gänget på en trollmarknad, slåss mot tandfeer och träffar en livs levande ängel. 4 av 5 kan den också vara värd. Trist att det inte blev några fler filmer i serien.
 

2097

deleta mitt konto tack
Joined
20 Sep 2014
Messages
3,643
Jag vill prata om Passengers, jag med. Jag gick och såg den på bio i vintras, inte v 21 men eftersom den kommer på tal nu...

Det finns filmer, ex vis Hitchcocks "Repet", som skiljer på vad huvudpersonen tycker/gör och vad filmskaparen tycker/skulle göra.

Passengers gör helt enkelt inte ett bra jobb där. Jag tolkar det som att filmen håller med om det hemska som Jim gör. Och det hemska och stalkeriga och utvaldiga sättet han gör det på.

Men, det behövdes väldigt lite för att jag skulle kunna bortse från filmens enligt mig allt för förstående skildring av honom, och istället bara helt enkelt se honom som en skurk och på så sätt kunna njuta av resten av filmen som en snygg, intressant, spännande etc etc lyxig rymdfilm.

Skulle vilja ändra en grej. Det faktum att Aurora förlåter Jim, det är det som jag skulle vilja ändra. Det är visserligen realistiskt att hon gör det -- vad har hon för val? Hon är ju fast med honom. Men det blev för mig som anti-Jim-publikmedlem svårsmält. Skulle hellre ha velat se en mycket mer villkorsfull och sträng kompromiss mellan dom. Eller att han fick något "straff" typ. Eller att han visade sig vara mkt mer av en skurkaktig & efterhängsen stalker som Aurora och Gus behövde besegra på nåt sätt. Eller ja det går att lösa på hundra sätt.

Om jag mentalt gör denna redigering i filmen så blir det som blir kvar en film som fänglade mig och som var spännande och snygg och gav mig en bra rymdkänsla. Jag vill, rent filmupplevelsemässigt, ge den mer än 2/5. Det är ju ingen extrembra film som kommer bli en tidlös klassiker heller iofs. Men kanske... en fyra?

However. Så långt filmupplevelsen i sig, hur det kändes på själva bion. Om vi sen tittar på hur välkomnande vi ska vara mot denna typ av narrativ, hur vi i samhället sak mottaga sådana narrativ och konsekvenserna av såna narrativ och deras värderingar. Då är det svårare att ha likamycket se-genom-fingrarna-inställning på det som filmen gör.

Igen, problemet är inte bara att Jim gör det han gör. Det känns "realistiskt" att han gör det. Eller att Aurora förlåter honom. Igen, det känns rimligt. Problemet är det relativt (absolut inte helt, men jämförelsevis) okritiska sättet filmen presenterar det på.

Det går att argumentera för att Aurora fick ett bättre liv och ett mer långvarigt legacy på grund av att ha blivit utsatt för övergreppet av Jim. Men. Det kunde han inte veta. Och att han valde just henne, det är bland det mest creepy. Han valde den han var kär i.

I trailern framställs det som om dom vaknar upp av en olyckshändelse. Tycker det skulle ha blivit en intressant film redan där. Det skulle ha haft kvar dom snygga sakerna med filmen, och sluppit dom klantigt hanterade övergreppsiga.

Jag blev sugen på att se filmen på grund av trailern. Sen blev filmen lite av en slagpålle på ghazi (en reddit-hemsida för social rättvisa i popkultur). Men jag var ändå nyfiken, jag tyckte filmen verkade se bra ut. Jag vet att dom kan ibland få lite ekokammarförstärkta reaktioner där inne även om jag ofta håller med dom.

Jag menar, ta t.ex. en film som Room (2015, av Abrahamson/Donoghue).
Den har en del liknande temata. Kvinna hålls fången av man som kidnappat henne, men hon har svårt att klara sig utan den fångenskapen när hon väl blivit fri. Hon har varit där inne i sju år och världen utanför har ändrat sig och hon har svårt att hänga med.

Room är en bra film.

Det var med den i åtanke som jag gick och såg Passengers. Jag såg inte något fel på att skildra temat i sig -- [på en film-per-film basis, eftersom, såklart, det är vanskligt om vi i aggregatet översköljs av stories med kvinnliga offer / manliga förövare; vi vill ju bryta/förändra det mönstret i verkligheten genom positiva motexempel i fiktion] så jag var nyfiken på hur Passengers skulle göra det.

Skillnaden mellan Room och Passengers blev snabbt glasklar. Om man (till skillnad från mig) tyckte Passengers var tillräckligt sträng mot Jim så kan man jämföra med hur Room skildrar förövaren Nick. Nick är för det första aldrig viewpoint character. Han är bara en "other". (Ursäkta svengelskan men jag är hemma sjuk med inställd rollspelsgrupp och orkar inte översätta allt.) Passenger skildrar hur Jim lååångsamt (både själv och i dialogerna med den oh-so-convienient levande tankebubblan Arthur) kommer över hämningen inför att väcka Aurora. Något sånt finns inte i Room, hur Nick skulle långsamt börja dagdrömma om att ha det trygga dagliga sällskapet från Joy, hur han skulle komma över hämningarna, och till sist sätta sin plan i verket osv. Fatta hur twisted det skulle vara om dom hade haft såna scener? Det skulle kanske gå, men man skulle behöva som filmmakare hantera det ämnet med god damn elitnivå på balanslinan för att inte fucka upp det. Och det är fucka upp det som är precis det som Passengers (och för den delen teveserien The Unbreakable Kimmy Schmidt) gör.

Det är en razors edge mellan "skildra" och "förlåta"; vi människor är flockdjur, vi har vår inbyggda starka empatireaktion när vi väl lär känna någon och förstå på djupet varför dom gör som dom gör, se hur dom tänker och reagerar.

Sen visst det är väl positivt om vi människor blir bättre på att förlåta även såna här hemskheter. Förlåtelse är ju bra och är en kärnan i några religioner. Men då kommer vi tillbaka till det här med narrativ/stories i aggregatet vs enskilda.

Jag tycker att vi människor behöver stories som gör att vi handlar gott, att vi gör Det Rätta. Det kanske låter töntigt men det är så jag ser det.

Och det är där Passengers failar.

Overall är jag glad att jag gick och såg Passengers. Rymdfilmer är min nya bio-genre verkar det som. Rogue One som jag gick och såg två gånger, Passengers, och nu senast GotGv2.

Då tyckte jag Interstellar var bra mycket sämre. Inte pga någon världsbilds-grej utan bara för att den inte hade så mkt att tycka om, jag tyckte den var tråkig!
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,540
Location
Mölndal, Sverige
Jag såg Little Witch Academia: The Enchanted Parade.


Akko, Lotte och Sucy har klantat sig, och som straff får de och tre andra trubbelmakare ansvara för Häxparaden, som är ett årligt minne av häxprocesserna. Och gör de det inte så får de gå om året. Akko beslutar sig för att göra en fantastisk och förtrollad folkfest av paraden för att visa hur häftig magi kan vara, och på så sätt sluta vara ett förnedrande spektakel.

Nämnde vi att Akko är rätt kass på magi?

---

Jag är barnsligt förtjust i Little Witch Academia som koncept, och genomförandet är inte dumt det heller. Akko har en jätekul zero-to-hero-grej, och hon blir faktiskt inte mycket bättre trots att hon har en jättemagisk trollstav. Men den jag gillar mest är Sucy, som är smånekromantisk, kolugn, hyfsat kompetent och hysteriskt rolig.

Kan inte tv-serien komma på någon vettig kanal snart?!!
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,540
Location
Mölndal, Sverige
Dessutom har jag sett Heavy Metal.


Och den är så dålig.

Det är tio kasst animerade snuttar, löst baserade på ikoniska stories från tidningen Métal Hurlant, och löst sammanknutna av en story om en lysande grön boll som skryter om hur ond den är. Och samtliga viktiga kvinnliga karaktärer får av sig kläderna på ett eller annat sätt.

Blä.

Musiken är bra, men det räddar inte filmen från sunkbetyg.
 
Joined
28 Sep 2013
Messages
966
Location
Stockholm
Innan Mad Max: 'The cars that ate Paris' (1974, R: Peter Weir) med Terry Camilleri, John Meillon, Melissa Jaffa m.fl. En by i Australien lever på bildelar efter bilolyckor, vilka även utökar populationen...'vrakplundrare' fungerar som beskrivning.
Weir (Döda poeters sällskap, The Truman Show) startade sin karriär med den här vridna. svarta komedin och kopplingen till Mad Max är bilstunts och galen bilkultur. Det har blivit en kultfilm med viss rätt, för dem som vill ha udda, skumma lågbudgetfilmer är den värd att se, men en stor fråga uppstår spontant: är (eller kanske var) hela den vita befolkningen utanför storstäderna i Australien degenererade och helt besatta av motorfordon?
Det är inte en film för alla, nämnda grupper lär också dela sig i för och emot, men för de som gillar den tror jag filmen är: 3/5.
 

Rymdhamster

ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Joined
11 Oct 2009
Messages
12,599
Location
Ludvika
Krille;n242284 said:
Dessutom har jag sett Heavy Metal.

Och den är så dålig.
Mmm... en film jag blir typ av arg varje gång jag ser den. För jag gillar många av koncepten i den, men de är så tafligt genomförda..
 

2097

deleta mitt konto tack
Joined
20 Sep 2014
Messages
3,643
Jag tycker om den. Om man tar bort segmenten Den och So Beautiful and So Dangerous är resten bra.
Och älska Dio-eran av Sabbath. Hela Mob Rules-skivan.
 

Ymir

Liten kantbaron
Joined
18 May 2000
Messages
11,292
Location
Malmö/Lund Metropolitan Axis
2097;n242197 said:
hur Nick skulle långsamt börja dagdrömma om att ha det trygga dagliga sällskapet från Joy, hur han skulle komma över hämningarna, och till sist sätta sin plan i verket osv. Fatta hur twisted det skulle vara om dom hade haft såna scener? Det skulle kanske gå, men man skulle behöva som filmmakare hantera det ämnet med god damn elitnivå på balanslinan för att inte fucka upp det.
Den klassiska romanen "The Collector" av John Fowles gör precis det där med nästan precis samma premiss. Den finns filmatiserad, 1965, och den filmen fick ganska bra recensioner på sin tid. Men jag har inte sett den. Romanen är svinbra, dock, "Samlaren" heter den på svenska, borde finnas på alla vettiga bibliotek.

Här är en superintressant analys som verkligen fångar mina känslor inför Passengers, som genom att omstrukturera filmen förvandlar den till det psykologiska drama den borde ha varit:

 

2097

deleta mitt konto tack
Joined
20 Sep 2014
Messages
3,643
Repet är helt klart min favorithitchcock btw, vet att många inte gillar den. Så jag är ju inne på lite samma.

Edit: har nu kollat din film. Vad snygg passengers är… deco?
Tror absolut att dom hade kunnat göra en Shining eller Breaking Bad om dom velat.
Jag väntade mig nästan det när jag satt i bion.
Ja det finns massor av slut. Hans idé att hon också skulle väcka någon tyckte jag var dålig (påminner btw om orginalslutet på Måndag hela veckan, som inte filmades). Hela filmen påminner mig om Måndag hela veckan btw. Vad är det som gör att den lyckas medan Passengers inte gör det? Jo att Mhv är bättre på att sälja det Phil gör som charmigt och förståeligt. Men det är inte den vägen jag vill gå med Passengers. Det jag vill är att båda ska vakna av en olycka. För det är Familjen Robinson-aspekten jag gillar av filmen (kan ni överleva- ensamma på ett lyxskepp) inte moralspelet. Hur accepterar man ett sånt liv. Hela Sisyfos-köret, Camus. Och ensamma med varandra som spegel så får vi in lite No Exit också. Varva med lite action för att lösa olika problem (det behövs inte för min del).

The Shining finns redan. Så analyserna är inne på: hur ska han bli förlåten resp hur ska man kunna göra filmen utan att han blir förlåten. Enkelt, ha att han inte väcker, båda väcks av en olycka. Twist: ha att den som blir väckt först går och suktar efter nån som dom inte väcker. Men att det är en annan som olyckan väcker. "So here she is… Emma" "Why didn't you wake her?" "To condemn her to this?" Ännu bättre om Emma och den som vaknar först redan har en relation. Suktningen behöver ju inte vara romantisk, kan vara så att Emma är dottern ex vis. "Ska jag väcka min dotter eller inte?" Tension! Och så vaknar istället en hunk/babe (Jim/Aurora — beroende på om det var Aurora eller Jim som vaknade först) istället för dottern/systern/exet/kompisen Emma och så börjar Camus/Sartre-emo-spelet ombord på deco-skeppet Avalon. L'enfer c'est vous osv osv. Dom kan gärna få bli kära och okära osv
 
Top