Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2017 v29

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v29.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina betyg tenderar att flockas kring "4/5", eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om någon är saknad, säg till! Eller kryssa in er själva.


* TILLÄGG: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Spoiler

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling - att man klickar på en knapp - för att läsa det som står där. Skitpraktiskt!

 

[Jocke]

Jag var och såg It Comes At Night som var en rätt så snygg och bra skräckfilm i the road genren - någon slags katastrof hotar och överlevare är paranoida mot varandra. I ett stort hus i skogen har en familj tagit skydd. När de går ut har de gasmask och handskar på sig. En natt så vaknar sonen (som är typ 16-17) av att det är någon annan i huset. Det visar sig vara en annan överlevare som bara vill leva i fred med sin familj och de bjuds in att stanna i det stora huset. Men relationer är ingen enkel sak när överlevnad är högsta prioritet...

Filmen är väldigt snygg och välspelad. Den är ganska mycket teater på film i att det bara är några få roller och att det inte finns någon klassisk Hollywood-handling med nån som ska utföra något. Det är några få människor i utsatt situation som tär på varandra och så finns det ett extremt farligt yttre hot.
Efter som det börjar med att man får se någon som är drabbad av sjukdomen som slagit ut samhället så går det inte att göra den där grejen såna här filmer gör ibland där tittaren kan fråga "är det verkligen livsfarligt där ute?". Vi vet att det är livsfarligt.
Filmens två huvudpersoner är framför allt fadern och sonen i den familjen som redan bor i huset. Varje gång vi får följa någon ensam person så är det någon av dem, dessutom får vi följa sonens inre liv då och då.

Jag gillar den här filmen mer än vad jag brukar gilla filmer där allt är helt jävla hopplöst. Normalt stör nihilismen som såna här rullar brukar vältra sig i mig på ett sånt sett att det drar ner helhetsbetyget. Och visst finns det en del sånt här med, men det kommer aldrig liksom i vägen. 4 av 5.

 

[Voldstagg13]

Nu är det sommar, nu är det såg...'Motorsågsmassakern 2' (Texas chainsaw massacre 2 (1986), R:Tobe Hooper) med Dennis Hopper, Caroline Williams, Bill Johnson m.fl. Folk mördas och försvinner fortfarande i Texas, Hopper är en f.d. Texas Ranger som söker hämnd för en mördad familjemedlem och Williams är radiopratare som får med mördarfamiljen Sawyers senaste mord på band genom ett telefonsamtal till hennes radioshow. Genom ett avtal med Hopper spelas det upp i sändning och Sawyers, med slaktarfilmsikonen Leatherface, ser henne som ett hot. Hon överlever, handlingen flyttas till Sawyers tillhåll och det blir 'Alice i kanniballandet'.
'The Texas chainsaw massacre' från 1974 är en filmad mardröm och värd att se som skräckfilm, den här har element kvar av det men blandar in svart, bisarr humor som inte är helt lyckad. Jag såg den för cirka 15 år sedan och tänkte att filmen troligtvis, nu och för mig, borde vara helt värdelös. Jag konstaterar dock att den har med tillräckligt av det extremt obehagliga från första filmen, och gillar man Hellraiser och Elm Street-filmerna finns det en liknande känsla här.
Dennis Hopper med två små motorsågar i hölster: 3/5.

 

[krank]

Jag har sett True Lies, den gamla Schwarzenegger-rullen från '94.

Grundpremiss: Schwarzenegger är en James Bond-ig spion, men han har en fru och dotter som han döljer detta för. Detta kompliceras genom filmens handling, som jag inte tänker redogöra för.

Det här är en film jag tycker mycket om, trots dess svagheter.

- Alla gör ett jävligt bra jobb. Det här är proffsskådespelare - premissen för filmen är fånig men den funkar för att alla inblandade tar sina roller på fullt allvar. Och det är ingen dålig cast - Jamie Lee Curtis är antagligen bäst i filmen, men Schwarzenegger och Tom Arnold och Tia Carrere är också definitivt på hugget här. Dessutom är Bill Paxton med, och jag behöver inte ens säga att han är bra - han är Bill Paxton. Han är typ alltid bra.

- Gudars vilken snygg action. De håller verkligen inte igen. Allting exploderar. Och slagsmålsscenen inne på toaletten är något av det snyggaste jag sätt. Den borde vara required viewing för alla som funderar på att göra slagsmålsscener. Snacka om att utnyttja miljön; både såtillvida att den får vara dynamisk och erbjuda tillhyggen, och genom att den får gå sönder så mycket för att ge slagsmålet riktig emfas. Så. Jäkla. Bra.

- Och vilka snygga, praktiska specialeffekter. Den här filmen har åldrats väldigt, väldigt väl. Orimligt väl, skulle jag säga. Det är några klipp mot slutet som känns lite iffy, men överlag är det här snuskigt bra.

- Tempot! Filmen är typ två timmar lång men har i princip inga tråkiga stunder. Den har några lite mer stillsamma scener men de får aldrig dra ut på tiden riktigt.

- Jag såg den här filmen när den var ganska ny. Jamie Lee Curtis i "dansscenen" är ett mycket tidigt minne för mig. Inte bara för att jag tyckte att hon var snygg utan för att den scenen fick mig att leva mig in i hennes situation snarare än den manlige huvudrollsinnehavaren. Och det var nog en av de första gångerna jag minns att det hänt mig. Så... Något slags föraning om framtida feministiskt uppvaknande hos tonorshormonstinne och sexismindoktrinerade lill-Krank?

OK, svagheter då.

Den största är nog en sån där grej som inte åldrats sådär jättebra...

Spoiler

Det är lite, lite väl mycket sexism i filmen. Harrys "tokrolige" skitmisogyne kollega till exempel.

Och det är faktiskt riktigt jävla obehagligt att filmens "hjälte" missbrukar sin makt som statligt sanktionerad superagent för att psyko-jävla-tortera sin fru. Bara för att hon blev lurad av en idiot.

Den antimuslimska/antiarabiska grejen är heller inte direkt superfräsch.

Men ja, annars har jag inte så mycket att klaga på, faktiskt. Jag gillar slutet, jag gillar sensmoralen om att det är bra att vara ärlig.

Det var också helt bisarrt att se Eliza Duchku som 14-årig dotter här. För mig är hon nog alltid Faith i Buffy...

BETYG: 4/5. Den är mycket bra, men jag kan nog inte tänka mig att se om den i morgon... Men det är en stark fyra.

 

[Mundo]

Spoiler

Den antimuslimska/antiarabiska grejen är heller inte direkt superfräsch.

Faktum är att mina intensiva och långtgående studier på Facebook visar att det är väldigt inne och fräscht just nu.

 

[Krille]

Jag snubblade över Crocodile Dundee och orkade inte byta kanal.

Jag kan faktiskt inte komma på varför den här filmen var dunderpoppis på åttitalet. Eller, jo, det kan jag väl: den är lite som en Jackie Collins-bok eller en Harlequin-bok, en av de där med en uttråkad prinsessa och plötsligt poppar det upp en jordnära självständig lantis som vänder upp och ner på allt, och den jordnära lantisen upptäcker att det där häftiga överklasslivet inte alls är som man förväntar sig, men så blir de ihop ändå eftersom kärlek.

Oj, råkade det där vara handlingen i filmen? Tja, där ser man.

 

[Krille]

Jag har sett Sanjuro också. Fast på riktigt.

Trettinånting Kameliaträd (Toshiro Mifune) – det är han kallar sig i alla fall: "Sanjuro" översätts som "ungefär tretti" och "Tsubaki" betyder kameliaträd, och precis som i föregångaren Yojimbo så är det ett namn som han hittar på för stunden när han behöver ett mer formellt tilltal än "öh, du!" – råkar sova i en shintohelgedom, när nio unga idealistiska samurajer dyker upp för att konspirera mot de korrupta tjänstemännen i provinsen.

Problemet är att de har råkat klaga för fel person. När ledarens farbror uppenbarligen struntade i problemet vände de sig istället till klanens censor, och det var faktiskt han som var skurken. Så skurken skickar en liten armé för att gripa de nio konspiratörerna.

Fast nu råkade Trettinånting Kameliaträd höra historien och lista ut vem som är skurk och vem som inte är skurk. Så helt jättebryskt ansluter han sig till de nio, som numera är de tio, för att försöka frita ledarens farbror och avslöja de korrupta tjänstemännen.

---

Det som skiljer tittandet den här gången är att jag kan storyn. Istället studerade jag hur filmen är gjord, hantverket bakom. Och liksom, allt sitter, från ljussättning till foto till rollprestation till kampkoreografi till story.

Fotot är helt fantastiskt. Det här är Kurosawa när han är som bäst, och han utnyttjar Toshiro Mifunes kropps- och minspel till max.

Apropå: Toshiro Mifune är en skitbra slusk och antihjälte. Han super, är ohyfsad, behöver tvätta sig, kliar sig överallt och har ingen underkimono. Men han har varit med förr och han är den av de tio som tänker. Resten är unga spolingar som rusar rakt in i faran utan att se sig för, och man kan faktiskt bortse från dem annat än att räkna med att de klantar sig och komplicerar situationen ännu mer.

Jag skulle nog säga att det här samarbetet mellan Kurosawa och Mifune är så bra ett filmsamarbete kan bli. Sanjuro är en tour de force av de båda.

 

[Pilzefrau]

Jag är som vanligt lite efter, men jag såg Spider-Man: Homecoming. Jag har inget smart och nytt att säga om filmen, men jag tyckte den var rolig.