Nekromanti Rollspel.nu's filmklubb 2017 v38

[krank]

Detta är WRNU's filmklubb för v38.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:

1) Jag tänker se minst en film i veckan.
2) Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år.
3) När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
4) Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
4) Jag kommer att betygsätta enligt det här betygsystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.

(Mina betyg tenderar att flockas kring "4/5", eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om).

Personer som varit med tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET.

Om någon är saknad, säg till! Eller kryssa in er själva.


* TILLÄGG: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Spoiler

[/ spoiler]

fast utan mellanslaget efter /. Mellan ] och [ där i mitten skriver du det som är spoiligt. Då kommer det att krävas en aktiv handling - att man klickar på en knapp - för att läsa det som står där. Skitpraktiskt!

 

[Khan]

Igår såg jag Carrie från 1978. Oj oj OJvad filmen osar sjuttiotal. För det allra mesta på gott, men även lite på ont.

Kortfattat är handlingen enkel, till och med förenklad jämfört med det jag minns av boken, men grundplotten är densamma. Carrie är klassens mobboffer - en tyst och hunsad tjej med en överreligiös mor som i Herrens namn plågar henne och förvägrar henne ett normalt liv. Carrie upptäcker att hon har telekinetiska förmågor och inser att hon faktiskt kan hävda sig mot sin mor, samtidigt som hon bjuds på balen av skolans snyggaste kille. Men självklart är allt inte en solskenshistoria utan skolans värsta mobbare (och hennes onde kille, den myyyycket unge John Travolta) har en plan som ska sätta dit Carrie en gång för alla. När planen går i lås går allt åt helvete för alla inblandade. Stephen King-film, så räkna med skräck.

Stämningen är fantastisk, mycket tack vare de tre viktigaste rollerna. Carrie, hennes mor och hennes idrottslärare är alla helt magnifika i sina roller, med Sissy Spacek som Carrie som lite extra bäst. Hon fångar verkligen paniken, rädslan och ser ut som ett skrämt rådjur större delen av filmen. Men när skiten träffar fläkten vänder hon på en tjugofemöring och har ett helt fantastiskt maniskt galet uttryck som man samtidigt tror man förstår, men absolut inte gör. Skitbra gjort.

Effekterna håller förvånansvärt bra, man ser att det är modeller vid bara ett eller två tillfällen. Det tror jag dessutom är för att jag är cynisk och gammal nuförtiden. Det som däremot daterar filmen lite grann och gör att det är en film gjord på sjuttiotalet istället för en film som utspelar sig på sjuttiotalet är musik och kameraarbete. Ljussättningen och kameran matchar inte varandra så väl i vissa scener och kameran är för det allra mesta mycket enkelt använd. Inget fel i det, men det märks att det inte är en modern film med subtila kameraåkningar och så. Dessutom sticker musiken ut istället för att falla in i bakgrunden och förstärka scenen. Enda undantaget är den stora scenen på balen i slutet med en massa diegetisk musik från bandet, där funkar allt helt finfint.


TL;DR - Vill du se en bra tonårsskräckfilm, se Carrie. Det är för övrigt den enda Stephen King gillar bättre än boken den bygger på.

 

[Max Raven]

Igår såg jag Akira Kurosawas första film (där han var regissör*), Sanshiro Sugata (1943). Den censurerade versionen - den fulla versionen är nog förlorad.

Sanshiro kommer till staden för att bli kampsportare i jujitsu och efter några förvecklingar går han med i en skola. Därefter börjar hans resa till att bli en sann mästare i jujitsuskolan som kallas judo.

Handlingsmässigt har man sett det här i rätt många kampsports- och sportfilmer och anime-serier vid det här laget. Rivaliserande skolor, träningsmatcher, en kritisk match, en rival, ett kärleksintresse (som definitivt inte är det enligt huvudperson). Jag misstänker att 1943 så var mycket av det här mer nytt. Det är också förlagt till sent 1800-tal, vilket gör det till en periodfilm om kampsport, vilket ger ett extra plus i min bok.

Med det sagt, mycket av det Kurosawa blev känd för finns redan i hans första film och den har åldrats ganska väl. Jag stör mig lite på de få text-på-skärmen-övergångarna som finns - möjligen var det censuren som orsakade det - men det är väl det enda problemet jag har. Det inte är så mycket kampsportande på film i sig (det här är ju innan den rutin med filmknep och stuntmänniskor utvecklats ordentligt) men det är inte handlingen - det är vad handlingen kretsar kring.

I korthet, en ganska normal kampsportsfilm a la tidig Kurosawa. Värd att se om man gillar Kurosawa, inte Kurosawas bästa film.

*tekniskt sett höll han i Uma innan detta.

 

[krank]

Jag har sett Kingsman: The Secret Service.

Jag var inte det minsta beredd på hur bra den skulle vara.

Så: grundplot: Eggsy, engelsk arbetarklassgrabb, hade en farsa som var med i den hemliga spionorganisationen Kingsmen. Han dog i tjänsten. Nu, ett gäng år senare, där en kingsman medan han undersöker en del lurigheter, så rekryteras Eggsy för att ta hans plats och bli en hemlig superspionagent med en massa gadgets och ninjaträning och allt sånt.

Jag trodde att det här skulle bli en sån där rätt pinsam actionkomedi med en massa oj-han-kan-inte-de-sociala-koderna-"humor". Jag hade skitfel och har inget emot att erkänna det.

Det här är en högoktanig actionrulle med rätt brutalt gladvåld, stor kärlek till gamla ond-bas-i-vulkan-agentfilmer och, ja, en del absurd humor också. Välregisserat, välskådespelat, med god känsla för klassisk agentaction men med tillräckligt mycket moderna inslag för att det ska kännas som mer än bara nostalgi.

Riktigt, riktigt bra. Jag skulle nog faktiskt rentav kunna se om den imorgon, så bra är den.

BETYG: 5/5


EDIT: Ett litet tillägg - filmen är väääääldigt oreflekterad när det gäller könsroller. Jag misstänker att den inte fixar Bechdel, och även om filmen kan sägas handla om två olika typer av (ganska toxisk) manlighet så är det rätt svårt att se den med feministiska glasögon.

Den svenska prinsessan är jag kluven till. Jag tycker om att hon är rationell, jag tycker om att hon pratar svenska på riktigt, någonstans är jag positiv till att hon tycks äga sin sexualitet. Å andra sidan innebär hennes karaktär dels en ganska tråkig stereotyp svenskhet, och dels

Spoiler

blir det ju den gamla klassiska trökgrejen med "sex som belöning" i slutet.

 

[Krille]

Sist i heeela galaxen har jag sett Guardians of the Galaxy vol. 2.

Galaxens Väktare lyckas verkligen sabba det för sig genom ett smärre kontraktsbrott. Rocket (Bradley Cooper) stjäl några batterier från Sovereigns som de hade lovat att skydda i utbyte mot Gamorras (Zoe Saldana) syster Nebula (Karen Gillan). Så Sovereigns skickar en flotta med drönare efter Galaxens Väktare, men innan flottan hinner göra mos av dem så förstörs flottan av Peter Quills (Chris Pratt) farsa Ego (Kurt Russell). Och det blir en familjeåterförening som…

… går mindre lysande.

---

Jag stordiggade Guardians of the Galaxy vol. 2. Det finns nästan inget dåligt med den: den ser skitsnygg ut, den låter jättebra, musiken rockar fett, karaktärerna sitter som en smäck, tempot är högt från första stund, och humorn är klockren! Den är inte riktigt lika överraskande färsk eller smart som första filmen – det känns lite som att regissören försöker lite för mycket att göra samma sak igen – men den ligger bra mycket högre än det mesta annat jag har sett i år.

Så varför såg jag inte den här tidigare?